Dmitrij fyller år!

Harry Potter upp i dagen — ett ungdomligt snille.

Idag firar vi den sovjetiska orkestralmusikens ledande enfant terrible — med viss tonvikt på ”enfant”, för rätt långt upp i åren såg denne dissonante gigant ut som en tolvårig konfirmand …

Sjostakovitj träffar en katt …

Hur som helst — hundraåtta år hade han fyllt idag om han fått leva och ha hälsan, men tre paket sovjetiska cigg om dagen kräver ju sin tribut, så han lämnade det jordiska redan 1975.

… och en gris

Själv är jag särskilt förtjust i Dmitrijs  tjugotalsproduktion,  den mest humoristiska avantgardemusik jag någonsin hört — en pendang till den vildsinta experimentlusta som utmärkte bröderna Stenbergs sovjetiska affischkonst under samma period — en avantgardism som paradoxalt nog är både lättillgänglig och rätt långtgående …

Sjostakovitj går brandvakt. Alltså — han har inte låst sig ute efter en sen festnatt — han går faktiskt brandvakt, under den 900 dagar långa tyska belägringen av Leningrad.

Här nedan har jag ställt samman en Spotifylista med särskilt tonvikt på Sjostakovitjs lite lättare produktion — musik ur baletter, teaterföreställningar och filmer. Listan rekommenderas särskilt om man behöver ett tillskott av manisk energi för att städa lägenheten, mocka gödsel eller slå större gräsmattor med lie … (viss varning dock om ni viftar med vassa föremål — Sjostakovitj i alltför kraftig dosering kan leda till bärsärkagång …)

De tre männen i den brinnande ugnen, Shadrak, Mesak och Abednego

Ett något udda faktum när det gäller Shadrak, Mesak och Abednego: de heter inte så.

I dopattesten står det Hananja, Misael och Asarja. Shadrak, Mesak och Abednego är deras Babyloniska slavnamn. Jag hänvisar till 1917 års bibelöversättning:

Bland dessa voro nu Daniel, Hananja, Misael och Asarja, av Juda barn. Men överste hovmannen gav dem andra namn: Daniel kallade han Beltesassar, Hananja Sadrak, Misael Mesak och Asarja Abed-Nego.

För att ytterligare förvirra bilden har styckets hjälte Daniel alltså också ett slavnamn — Beltesassar — men det används påfallande sällan när man återberättar Bibelhistorier — kanske delvis för att det är  lätt att förväxla med Belshassar (ni vet — han som drack lättgrogg ur en gyllene dopfunt han stulit ur templet i Jerusalem och sedan fick se skriften på väggen).

I King James Bibel vägrar S, M & A att knäböja inför ”A golden idol”, vilket får mig att se en vision av hur de vägrar ge sin tribut till en mer än vanligt guldpaljetterad Liberace. Nu kräver jag att TV-programmet ”Idol” byter namn till ”Avgudabelätet” i konsekvensens namn …

Den israelitiska trion vägrar alltså att knäböja inför guldstatyn som kungen nyss högtidligen har avtäckt vilket får Nebukadnessar att raskt ge order om extra eldning. Den mest märgfulla skildringen av episoden hittar vi — kanske inte helt oväntat — i Karl den tolftes Bibel:

Och härolden ropade öfwerliudt: Thet låter eder sagt wara/ J all folk/ slächter och tungomål: At när J hören basuner/ trummeter/ harpor/ gigor/ psaltare/ lutor och allahanda strängiaspel/ så skolen J nederfalla och tilbedia thet gyldene belätet som Konung NebucadNezar hafwer vpsättia låtit.

Men then som tå icke nederfaller och tilbeder/ han skal på samma stund kastas vthi en brinnande vgn.

Tå the nu hörde liudet af basuner/ trummeter/ harpor/ gigor/ psaltare/ och allahanda strängiaspel/ föllo neder all folck/ slächter och tungomål/ och tilbådo thet gyldene belätet/ som Konungen NebucadNezar hade vpsättia låtit.

Okej … det är väldigt mycket ”basuner, trummor, harpor, gigor, psaltare och allehanda strängaspel” i den här passagen — det medges. Jag övergår till en mera lättsmält — om än smått summarisk, sumerisk och stelbent — serieframställning:

Önskas en ännu tamare framställning hänvisar vi till sajten bibelskolan.com som har lagt upp en text med vissa ekon av Asterix och hans tappra galler:

Nebukadnessar är lycklig. Berusad av sin makt. Uppfylld av sin egen
härlighet.
Han har lyckats ena landet genom att göra staten till en reli­gion.
Alla gör som han säger.
Ingen vågar trotsa honom.

Ingen?

Jo, tre män står där långt borta, dolda för Nebukadnessars blickar.
Tre män som vågar trotsa konungen.
Tre män som vågar visa sin egen tro.
Tre män — Sadrak, Mesak och Abed-Nego.

(Tipstack till Erik Lundbom — resten av texten hittar ni HÄR)

Nebukadnessar ger order om att ugnen ska göras ”Sju gånger hetare än vanligt” — eller för att tala med Karl den tolfte:

TÅ wardt NebucadNezar full medh grymhet/ så att hans ansichte förwandlade sigh öfwer Sadrach/ Mesach/ och AbedNego; och befalte at man skulle giöra vgnen siu resor hetare än han eljes plägade wara:

”Sju resor hetare” — är det alltså härifrån som vi har uttrycket, så vitt jag kan förstå: ”siw resor” heter det redan i Gustav Vasas Bibel från 1541.

Nu nalkas vi styckets suggestiva klimax, där konungen kisar in i röken och elden och plötsligt tycker sig se fyra bolmande silhuetter:

24 Då blev konung Nebukadnessar förskräckt och stod upp med hast och frågade sina rådsherrar och sade: »Var det icke tre män som vi läto kasta bundna i elden? De svarade och sade till konungen: »Jo förvisso, o konung.»

25 Han fortfor och sade: »Och ändå ser jag nu fyra män, som gå lösa och lediga inne i elden, och ingen skada har skett dem; och den fjärde ser så ut, som vore han en gudason.»

26 Därefter trädde Nebukadnessar fram till öppningen på den brinnande ugnen och hov upp sin röst och sade: »Sadrak, Mesak och Abed-Nego, I den högste Gudens tjänare kommen hitut.» Då gingo Sadrak, Mesak och Abed-Nego ut ur elden.

27 Och satraperna, landshövdingarna och ståthållarna och konungens rådsherrar församlade sig där, och fingo då se att elden icke hade haft någon makt över männens kroppar, och att håret på deras huvuden icke var svett, och att deras kläder icke hade blivit skadade; ja, man kunde icke ens känna lukten av något bränt på dem.

(1917 års Bibelöversättning)

Det är förståeligt att Gospelkompositörerna har låtit sig gripas av denna framställning och tonsatt den — till exempel såhär:

Larry Clintons orkester bjuder på bibelstudier

But the children of Israel would not bow down
Not Shadrach, (Meshach, Abednego)
You couldn’t fool them with no golden idol
Shadrach, (Meshach, Abednego)

The king put the children in the fiery furnace
(Oh Shadrach), Meshach, Abednego
Heaped on the coals and the red-hot brimstone
(Oh Shadrach), Meshach, Abednego
It was seven times hotter, hotter than it oughta be
(Oh Shadrach), Meshach, Abednego

Killar — just nu upplever jag att det är sju gånger hetare än det borde vara.

Det är inte bara jag som älskar den här gospeln, att döma av hur många coverversioner det finns på den. Här nedan hittar vi do wop-gruppen The Larks hårdsvängade tolkning:

Annars är nog min favoritversion den med Kay Starr — och den återfinns (förstås) på en av mina Spotifyspellistor:

(Det är möjligen missledande att kalla listan för ”Den vita gospelns triumfer”, med tanke på att Kay Starr är i det närmaste fullblodsirokes — irokeserna kallas även för ”de sex stammarna”; däremot vet jag inte huruvida hon tillhör den namnkunnigaste stammen — mohikanerna. Å andra sidan lär Billie Holliday ha sagt att Starr var ”the only white woman who could sing the blues” — så det kanske jämnar ut sig. Och nu har jag i vanlig ordning kommit väldigt långt från ämnet igen.)

Vad var det vi pratade om? Jo — Shadrak, Mesak och Abednego. Åter till dagens text:

Som kanske har framgått av det ovanstående verkar författaren till Daniels bok gilla upprepningar, vilket ju är något av en utmaning för den som dramatiskt försöker gestalta texten. Hör bara hur Charles Laughton heroiskt tacklar alla dessa ”the princes, the governors, and the captains, the judges, the treasurers, the counsellors, the sheriffs, and all the rulers of the provinces”  — för att nu inte tala om ”the sound of the cornet, flute, harp, sackbut, psaltery, dulcimer, and all kinds of musick”:

https://ia600305.us.archive.org/24/items/CharlesLaughton-ReadingsFromTheBible/02TheFieryFurnace.mp3

(tipstack till John-Henri Holmberg)

De särpräglade coverversionernas schlagerfestival

Les Pays-Bas … Neuf points!

Vilken är den mest egenartade coverversionen av en sextiotalspoplåt?

Är det möjligen Tyska Förbundsrepublikens Cindy & Bert som gör en djärv nytolkning av Black Sabbath-klassikern Paranoid? Här bjuds vi på såväl Nacht som Nebel och stora svarta hundar …

Nebel zieht in dichten Schwaden,
über´s Moor von Forest Hill.
früh gespenstich grenzt ein Irrlich,
es ist Nacht in Baskerville.

Wer verbreitet Angst und Schrecken,
Wer vernichtet was er will.
Jede sucht sich zu verstecken,
vor dem Hund von Baskerville.

Eller är det Hong Kongs bidrag — Josephine Siaios kantonesiska knasbolls-cover på Johnny Kidds Shakin’ All Over?

Vad tror ni om Paint it Black på tyska till ackompanjemang av smäktande zigeuner-stråkar med Tjeckoslovakiens egen Karel Gott-Strafe-England — som mest straffar Mick och Keith och Brian i det här fallet. Tyvärr har jag inte kunnat hitta någon version med rörliga bilder, men den hemvävda U-tubevideon är oväntat särpräglad, upptäckte jag just.

Särpräglad är även Indiens lokalt kryddade I Wanna Hold Your Hand, som  duett mellan Shammi Kapoor och Rajshree … (Fast om ordningen ska fram  är det Mohammad Rafi och Asha Bhosle som sjunger på ljudspåret.)

Ja, konkurrensen på coverområdet får nog sägas vara rätt mördande  — och nu har dessutom en ny storfavorit seglat upp på horisonten — Förenta staternas Ella Fitzgerald som helt oförskräckt gör hårdjazz av Creams Sunshine of your Love …

Äsch. Jag kan inte bestämma mig. Jag ger guldmedalj till allesammans.

Man kan ju inte tävla i musik ….

Och då har vi inte sagt ett ord om någon av sångerna på nedanstående Spotifylista …

(Ja jag vet — det det blev en hel del favoriter i repris i det här inlägget —  det ligger liksom i sakens natur  …)

Belsassars babyloniska barbecue och hurusom den kom av sig när någon skrev en arameisk vits på väggen

Finns det något avsnitt i Gamla Testamentet som är lika fullt av hitlistematerial som Daniels Bok?

Här hittar vi klassiker som Belsassars gästabud, eller ”Mene. mene tekel”, Daniel i lejongropen, De tre männen i den brinnande ugnen (Shadrak, Mesak och Abednego), och om vi tillåter oss att ta med ett kapitel från The uncut European version — jag menar apokryferna — så har vi dessutom Susanna i badet.

Av någon inte helt utredd anledning har jag plötsligt gripits av lust att blogga om dessa bibelepisoder.

Först hade jag tänkt beta av hela Daniels bok på ett bräde men eftersom jag har något slags regel om att inläggen helst inte får vara över en meter långa har jag nu beslutat mig för att dela upp texten i avsnitt. Först ut är …

1. Belsassars gästabud, eller ”Mene. mene tekel”!

5 Då visade sig i samma stund fingrar såsom av en människohand, vilka mitt emot den stora ljusstaken skrevo på den vitmenade väggen i konungens palats; och konungen såg handen som skrev.

6 Då vek färgen bort ifrån konungens ansikte, och han uppfylldes av oroliga tankar, så att hans länder skälvde och hans knän slogo emot varandra.

7 Och konungen ropade med hög röst och befallde att man skulle hämta besvärjarna, kaldéerna ock stjärntydarna. Och konungen lät säga så till de vise i Babel: ”Vemhelst som kan läsa denna skrift och meddela mig dess uttydning, han skall bliva klädd i purpur, och den gyllene kedjan skall hängas om hans hals, och han skall bliva den tredje herren i riket.”

… heter det i 1917 års Bibelöversättning. Jag uppskattar särskilt att Belsassar reagerar som en fegis i en stumfilmsfars när han får syn på den övernaturliga specialeffekten på väggen.

Den kändaste varianten på motivet är förstås den jag har använt ovan — Rembrandts fantastiskt dramatiska målning från 1635.Sin vana trogen har han även inkorporerat hustrun Saskia i bilden — det är hon som sitter till vänster om Belsassar och blickar upp mot honom med något misslynt uppsyn.

Så här brukar Saskia se ut i vardagslag.

Den holländske häxmästaren har uppenbarligen läst på —  מנא, מנא, תקל, ופרסין är just rakt vad det ska stå på väggen. Men vad betyder det egentligen. Bibel 1917 ger ingen riktig klarhet, tycker jag:

Och så lyder den skrift som här är tecknad: Mene mene tekel u-farsin.
Och detta är uttydningen därpå: Mene, det betyder: Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort ände på det
Tekel, det betyder: du är vägd på en våg och befunnen för lätt.
Peres, det betyder: ditt rike har blivit styckat och givet åt meder och perser.

¿Que? Jag förstår inte riktigt. En mera märgfull framställning bjuder gospeln Mene, Mene Tekel på:

In came Daniel,
spurned them all
and for nothing
told the bad news on the wall:

”King, stop your frolic and your flauntin’.
You’ve been weighed, and you’re found wantin’.
All your days is numbered days.
The Lord don’t like dictators or dictators’ ways.”

Belshazzar cried out, ”Man, you’re lyin’!”
But there was no use denyin’
for he saw the words divine
shinin’ out just like a cafeteria sign.

Ja, det är onekligen festligt, men jag har inte blivit så mycket klokare, så jag läser den engelska wikitexten i ämnet:

Although usually left untranslated in English translations of Daniel, these words are known Aramaic names of measures of currency: MENE, a mina (from the root meaning ”to count”), TEKEL, a spelling of shekel (from the root meaning ”to weigh”), PERES, half a mina (from the root meaning ”to divide”, but additionally resembling the word for ”Persia”).^[2] The last word (prs) he read as peres not parsin. His free choice of interpretation and decoding revealed the menacing subtext: ”Thou art weighed in the balance and art found wanting.”

Okej — det som skrämmer vettet ur Belsassar så till den grad att hans knän börjar kollidera okontrollerat är alltså ett slags arameisk göteborgsvits som är tämligen oöversättlig.

Inte undra på att passagen framstår som dunkel i både svenska och engelska bibelöversättningar … vilket inte har hindrat historien från att bli omåttligt populär — jag kan inte komma på någon annan episod som har tonsatts av så vitt skilda dignitärer som Georg Friedrich Händel, Johnny Cash och Jean Sibelius. Dessutom lever den — förstås — vidare i uttrycket ”I have seen the writing on the wall”.

Långt senare tillägg: Efter att Erik Lundbom tipsat mig om sajten Bibelskolan.com och deras fantastiska framställningar av Bibelns berättelser på ”modernt” språk så kan jag ju inte undanhålla er följande nytolkning av Belsassars gästabud:

Belshassar är en riktig playboyprins. Han ställer till med fest. Vilken fest! Över tusen personer. Vin, kvinnor, skrål! Men festen slutar mycket illa. När man får i sig alkohol släpper hämningarna och man gör många dumma saker. Då börjar lastbarheten.

(Hela texten hittar ni HÄR)

Barden fyller 450

I dag fyller han 450 år, mannen som kan ta upp kampen med Bibeln om att ha berikat vårt kulturarv med flest märgfulla sentenser. Det är bara att gratulera. Ja må han leva — eller rättare sagt hans verk, för hans förgängliga stoft gav upp andan redan 23 april 1616 (han verkar alltså ha dött på sin födelsedag).

Men hans rykte vägrar kasta in handduken — trots att diverse privatspanare har försökt göra gällande sedan mitten av artonhundratalet att William Shakespeare i själva verket var en riktig lantis, och att de odödliga pjäserna är skrivna av någon mera adlig och välutbildad individ som Francis Bacon eller sjuttonde earlen av Oxford, Edward de Vere.. Gemensamt för alla dessa konspirationsteorier är att deras indiciematerial är ungefär lika imponerande som Donald Trumps belägg för att Obama är född i Kenya.

För den som ändå tvivlar rekommenderar jag James Shapiros suveränt underhållande och grundliga genomgång av författelseförnekarnas ”argument” i boken Contested Will, som kom för ett par år sedan.

Förespråkarna för Bacon och de Vere argumenterar ofta i banor som tyder på att de tycker att det verkar märkligt att en bonnläpp från Stratford on Avon skulle ha kunnat vara så litterärt begåvad — åtminstone ruvar detta i mitt tycke tämligen osympatiska resonemang strax under ytan i mycket av det de säger. Barden var helt enkelt inte tillräckligt högvälboren för deras smak — för det vet vi ju lite till mans att överklassen tenderar att skriva all litteratur värd namnet.

Sedan verkar privatspanarna strunta högaktningsfullt i Shakespeares pjäser uppenbarligen är skrivna av en person med mycket goda kunskaper om olika hantverkstekniker och även om lantbruk — en person som dessutom använder ymnigt med dialektord som är egna för trakten kring Stratford upon Avon. Argh. Nu börjar jag snart hyperventilera — bäst att inte börja dra igenom alla beläggen här. För förkrossande argumentation mot de Baconianska och de Veriska irrlärorna hänvisas som sagt till Shapiros superbt lättillgängliga och åskådliga bok.

Shakespeare ser faktiskt en smula full i fan ut på det omdebatterade Chandosporträttet

Frågan är om Shakespearekultens Birthers är beredda att avfärda det betydligt mer omstridbara Chandosporträttet med liknande argument — ”ja, alltså, så här svartmuskig hade vi nog inte tänkt oss att Englands nationalskald skulle vara … och ring i örat har han, till råga på allt …”

Mannen som föddes idag för 450 år sedan ler Giocondalikt från sitt porträtt. Han vet en hel del om den mänskliga naturen, och han känner sig ganska trygg om att hans rykte kommer att leva i ytterligare 450 år.

Wiig i anden

En av Kristen Wiigs paradroller — den muterade systern i sånggruppen från Finger Lakes — låter John Hamm suga på hennes disproportionerligt små händer

Jag skulle önska mig att min favoritkomiker spelade in en film som gör rättvisa åt hennes unika utförsgåvor.

Som det nu är gör hon mestadels utmärkta men i grunden rätt konventionella Rom-Coms som Bridesmaids eller förslösas fullständigt i menlösa cameoroller som den hon nyligen hade i den sällsamt charmlösa nyinspelningen av The Secret Life of Walter Mitty.

För den skotsknorska skådespelerskan har en ovanlig fallenhet för det groteska — och gestaltar sina karikatyrer med en sådan psykologisk inlevelse att de börjar leva ett eget liv — en talang som hon har finslipat under sin långa tid som den kanske starkast lysande stjärnan i direktsända satirprogrammet Saturday Night Live. I just det avseendet kan hon påminna om den unge Peter Sellers, som också besatt förmågan att ingjuta ett slags förhöjd realism även i de mest skruvade figurer.

Ta till exempel den sexuellt utlevande men ändå egendomligt frånstötande Marilyn Monroe-klonen Shanna …

… eller den oerhört nervklena reseexperten Judy Grimes som i ren panik börjar friassociera maniskt …

Fast mina största favoriter är nog helt absurdistiska nummer som Ann Margret försöker slänga ett hopskrynklat papper i papperskorgen:

Eller den närmast drömlikt egendomliga reklamen för Rockabilly Facial Cream (här sekonderas Kristen förtjänstfullt av Miley Cyrus):

Ja — i vanlig ordning kan jag hålla på hur länge som helst. Så jag tvingar mig själv att avrunda med ett litet klipp där Björk pratar om den ekonomiska krisen på Island:

… och riktar även en stilla vädjan till världsalltet om att denna suveräna komiker ska hitta ett nytt forum där hon kan fortsätta uteckla sin unika röst …

Var hälsade, jordvarelser! Marskalk Tito har landat!

I mina öron låter ordet ”Spomenik” en smula som ”Sputnik” — vilket känns kongenialt, med tanke på hur kosmonautiskt krazy de här kommunistiska kolosserna känns.

Fast i själva verket betyder ”Spomenik” bara ”monument” på serbokroatiska. Även den mest banala Lenin-viftar-med-kepsen-staty är en Spomenik.

Men här  i väst används ordet förmodligen med förkärlek  om de sällsamma monument över viktiga slag under andra världskriget som Jugoslaviens egensinnige härskare Joseph Broz Tito lät uppföra under sextio- och sjuttiotalen.

Allt  pekar på att marskalk Tito gav de konstnärer han anlitade rätt … fria tyglar. Kopplingen till de militära milstolpar  som dessa Spomeniks utger sig för att hylla och hugkomma är inte alltid helt uppenbar. Snarare får man intrycket av att  omslagsmotiv från sjuttiotalets mest psykedeliskt syrastinna science fiction-pockets har regnat från himlen och landat lite hipp som happ på åkrarna i Montenegro och Makedonien.

Monumenten har förstås inte haft en helt bekymmersfri tillvaro efter att Balkan balkaniserades på nytt i samband med inbördeskriget, och ett antal av dem har tillochmed sprängts i luften när de historiska slagfälten fick förnyad aktualitet. Men många av dem ligger kvar på sina ödsliga platser — nedklottrade, nedsotade, smått postapokalyptiska och alldeles … alldeles … underbara …

Johan Nepomuk Hummels fantastiska öden och mellannamn

”Joråsåatt … jag var skolkamrat med Beethoven, nära vän med Schubert och Goethe, och inneboende hos Mozart i två år.”

Tänk er att ni — fullt sanningenligt — kunde säga ovanstående mening. Det kunde min nya bekant Nepomuk (och, ja, jag kommer att använda detta namn så ofta jag får chansen — Nepomuk! Nepomuk! Trettio pinnar Nepomuk!).

Nepomuk kunde dessutom tillägga: ”Visst ja — jag glömde nämna att jag även fick lektioner av Haydn och … öh … Salieri. Själv gav jag lektioner till Felix Mendelssohn. Och visst fan — jag och Haydn jobbade ihop hos Furst Esterházy i flera år också.”

Johan Nepomuk Hummel levde mellan 1778 och 1837, och som framgår av det ovanstående lyckades han komma nära osannolikt många  av  musikhistoriens giganter (med Goethe som grädde på groethen).

Mötet med den några år äldre Beethoven  var — kanske inte helt oväntat — en svår knäck för den unge komponistens självförtroende, men han tycks ha återhämtat sig relativt snabbt.

Den av alla giganterna i umgängeskretsen som kastade den längsta skuggan över Nepomuks liv och gärning var i stället Wolfgang Amadeus — liksom Hummel var han också pianovirtuos och hade börjat sin bana som turnerande underbarn.

Hummel som Mozarts mini-me — målning från Mozarthaus i Wien

Nepomuk bodde hos Mozart mellan nio och elva års ålder och fick sin formbara själ badad i  mästarens tonspråk från bittida till sent — faktiskt så till den grad att ekot av Amadeus hörs i allt han någonsin komponerade.

Inte sällan är det  nästan kusligt att höra en Hummelkomposition — det är som att lysna till en Mozart som överlevt sjuttonhundratalet och Napoleonkrigen och fått sin wienklassicism smaksatt med en generös klatt romantik.

Här nedan kan ni t ex höra Hummels andra pianokonsert i A-moll från 1816, som ett exempel på hans mera mogna stil. Och efter den följer en fagottkonsert som är så Mozartoid att den torde kunna lura de flesta mindre tränade öron:

Nepomuks samtida tenderade dock att tycka att han var hopplöst mossig och passé — det dröjde hundra år efter hans död innan någon dammade av partituren och återupptäckte hans behagfulla, lätt muterade Mozartmusik.

Själv älskar jag wienklassicism i allmänhet och Mozart och Haydn i synnerhet, så jag slickar så klart begärligt i mig all denna  Hummelhonung.