Alice Babs nittioårsdag rycker allt närmare (hon föddes 26 januari 1924), men sångerskan befinner sig fortfarande på okänd ort, efter att först systematiskt ha isolerats från sina vänner av förvaltaren Lena Arenbjörk och dottern Titti Sjöblom — vilket jag förstås skrivit om tidigare.
Samtidigt fortsätter debattvågorna att svalla efter Anna-Lena Lodenius och Lotta Hellmans utmärkta dokumentär om fallet, som fortfarande finns att beskåda på SVT Play (klicka HÄR om ni vill titta).
Så sent som i morse mötte Anna-Lena en viss Thomas Bodström i Gomorron Sverige-soffan — den forne justitieministerns egendomligt aggressiva debatteknik utvecklade dock mer hetta än upplysning, och Anna-Lena tog hem segern med sin stillsamt sakliga stil (ja, jag är jävig — Anna-Lena är en kompis).
Debatten kan beskådas HÄR som ett avskräckande exempel för aspirerande unga demagoger. Det blir liksom inte sant bara för att man med stort eftertryck säger: ”Det vet du!” Eller rentav ”Det vet du mycket väl Anna-Lena Lodenius!” efter särskilt tvivelaktiga och ofta redan tillbakavisade påståenden.
Det är för övrigt Alice Babs som spelar Askungen i den svenska dubbningen av Disneyfilmen från 1967 — den som används i Kalle Ankas jul.
Nu i julas fick monologen i fönstret en ny resonans för mig när jag plötsligt insåg vem det är som talar på ljudbandet:
Nåja, vad är en bal på slottet … Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig, och dötrist, och tråkig, och … alldeles underbar …
Häromveckan ringde de från radioprogrammet Nya vågen i P1 och undrade om jag ville ge en julklapp till någon offentlig person — ni vet, en abstrakt present av typen ”jag vill ge en gnutta omdöme till min politiska meningsmotståndare XXX”.
Jag skänkte en norrlandskorrespondent till Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski, på det att han ska ha någon som helst aning om vad som pågår norr om Dalvälven.
Programmet med min julklapp sändes idag klockan två, och finns att ladda ner eller lyssna på HÄR. Min insats ubryter vid 33.45 ungefär och pågår i ett par minuter. Meddelas endast på detta sätt.
(Ja — som ni märker presenteras jag som ”David Nessle som står bakom serien Kapten Stofil” — vilket ju inte stämmer. En gång i tiden stod jag tillsammans med Martin och Jocke bakom tidningen Kapten Stofil, men det är ju något annat. Det är faktiskt inte första gången jag får oförtjänt credd för detta. Jag börjar bli en smula orolig att folk ska tro att jag är något slags bondfångare som far land och rike runt och hävdar att jag tecknar Kapten Stofil.)
I dag är det exakt femtio år sedan Lee Harvey Oswald sköt John F Kennedy i Dallas.
Från boklagerfönstret längs kortegevägen avfyrade Oswald startskottet för en konspirationsmaraton utan motstycke — inte ens det s k ”mordet” på Marilyn Monroe har ḿäktat mäta sig med den monumentala mängd av mer eller mindre märkliga hypoteser som lanserats av privatspanare med gravallvarlig uppsyn.
Ett misskänt snille vid namn James Shelby Downard lyckades med konststycket att skapa en teori kring mordet som är såpass … öh … intrikat att även andra konspirationsteoretiker rullar med ögonen när hans namn kommer på tal.
Jag låter Downard representera hela denna genre där oklara associationer har samma värde som orsakssamband. Här är ett par smakprov på Downards resonemang från boken The 70 Greatest Conpiracies of all Time (vars författare av allt att döma också är en smula skeptiskt stämda till Downards hypoteser):
”Oz” was killed by ”Ruby,” just as the ruby slippers freed Dorothy from the land of Oz in The Wizard of Oz, ”which one may deride as a fairy tale but which nevertheless symbolizes the immense power of ‘ruby light’ otherwise known as the laser.”
Dealey Plaza is near the Trinity River, which before the introduction of flood control measures submerged the place regularly. Dealey Plaza therefore symbolizes both the trident and its bearer, the water-god Neptune.
”To this trident-Neptune site,” writes Downard, ”came the ‘Queen of Love and Beauty’ and her spouse, the scapegoat, in the Killing of the King rite, the ‘Ceannaideach’ (Gaelic word for Ugly Head or Wounded Head). In Scotland, the Kennedy coat of arms and iconography is full of folklore. Their Plant Badge is an oak and their Crest has a dolphin on it. Now what could be more coincidental than for JFK to get shot in the head near the oak tree at Dealey Plaza. Do you call that a coincidence?”
For those in our audience still too puzzled by the whole ”Wizard of Oz” thing to get that last bit: the ”Queen” is Jackie and ”Ceannaideach” is the Gaelic form of Kennedy.
Ja, mina damer och herrar — Quod Erat Demonstrandum, som det brukar heta. (Vem som mördade Kennedy? Frimurarna, så klart.)
Den av alla Kennedymordets privatspanare som haft den bästa PR-byrån är utan tvekan åklagare Jim Garrison. Hans teorier kanske inte håller Downardklass, men faktaunderlaget var knappast det mest imponerande: Garrisons kronvittne var t ex en försäkringsagent vid namn Perry Russo som pumpats full med sanningsserum och under hypnos erinrade sig en ”Låt oss mörda Kennedy”-sammankomst som han av någon anledning råkat hamna på.
Men tack vare — eller snarare på grund av — Oliver Stones synnerligen skickligt sammansnickrade film från 1993 har Garrisons teorier kommit att få en respektabilitet och en spridning som de kanske inte riktigt förtjänar.
Stone utnyttjar flinkt filmmediets förmåga att manipulera åskådaren, och vissa scener i filmen har kommit att bli smärre klassiker — så t ex Garrison/Kevin Costners ”Magic bullet”-utläggning:
Konspirationsteorierna kring Kennedymordet har så till den grad kommit att skymma bilden av händelseförloppet att när journalisten Gerald Posner 1994 gav ut boken Case Closed så häpnade medier och läsare över den djärva hypotes han lanserade: Oswald var ensam gärningsman. Båda kulorna kom från hans gevär. Det stod ingen bakom den där grästäckta kullen. Posner kom alltså fram till samma slutsats som Warrenkommissionen — men 1994 betraktades den som smått sensationell …
Case Closed är definitivt den mest övertygande bok jag läst i ämnet — Posner gör slarvsylta av ”Magic Bullet”-resonemanget genom att göra vad Warrenkommissionen och Garrison var oförmögna till: en datorsimulering av kulbanorna, baserad på Zapruders superåttafilm och skadorna på kortegebilen och personerna i den. Simuleringen visar att kulorna har gått in och ut precis där man kunde förvänta sig — och att de kom från Oswalds boklagersfönster.
Inte för att det verkar dämpa Kennedykonspirationskonnässörernas entusiasm nämnvärt — de senaste decennierna har de dessutom fått en eget världsomspännande datornätverk där de kan utbyta rön och korspollinera sina knasbollerier.
Låt oss alltså förbigå konspirationsteoretikerna med en upphöjd tystnad. (Ja — förutom att jag just ägnat 637 ord åt att försöka häckla dem lite hjälpligt. Uff.)
För att förjaga den fadda doften av konspirationer kanske jag istället får fresta med en samling av samtida sextiotals-skillingtryck som hyllar den fallne fursten till ackompanjemang av den plångigaste countrymusik. Viss varning utfärdas — sångerna utmärker sig inte främst för lyriskt finlir.
Ibland är det rentav så man kommer att tänka på William McGonagalls herostratiskt ryktbara dikt The Tay Bridge Disaster (som jag skrev om här på bloggen för länge sedan).
I samlingens inledande sång delar t ex James Dotson McGonagalls uppfattning att en god och jämn meter inte får lägga hindra rapporterandet av viktiga fakta och skohornar in lite extrastavelser här och var …
Men countrysångarnas prioritering är i alla fall rimlig: fokus ligger på tragedin — inte på att försöka hitta en sensationell konspirationshypotes som verkar lite mer tillfredställande än det solkiga faktum att en trist typ som händelsevis hade jobb på ett lokalt boklager har tagit den fria världens ledare av daga …
Ladda ner kan man göra genom att högerklicka och spara HÄR.
Äntligen! Ett helt avsnitt vigt åt tidelag och röriga mash ups på åttiotalsfilmer!
Tidelag är tydligen inte förbjudet i Sverige om man inhämtar djurets samtycke. Vi förstår inte riktigt hur detta förväntas gå till.
Vi bedriver självstudier i ämnet på Wikipedia och kommer fram till att:
1) Tidelagsfantasternas namn verkar genomgående innehålla ledet ”Jöns”.
2) Kyrkoherden Hindriks ko befann sig oftai hetluften:
Den 21 januari 1609 brändes bonden Per Jönsson i Matarinki by, Övertorneå sn (bör vara identisk med husbonden på Piekko hemman), på bål, för tidelag med kyrkoherden herr Hindriks ko, vilken synd och grov missgärning han tillstod och bekände sig skyldig och brottslig vara.
Dessutom: Alla vill vara Underhunden — det vill säga betraktas som situationens wonderdog … jag menar underdog.
Det vill säga — alla utom Eddie Murphy som föredrar att vara top dog och har gått från att alltid vara i underläge i sina tidiga, framgångsrika filmer till att städse vara …
… vilket har gjort det svårare för biopubliken att heja helhjärtat på honom.
Men kan man verkligen välja den krönta rollen — och ändå insistera på underdogprivilegiet? Vi försöker lösa Eddie Murphys dilemma genom att hålla pitchmöte för en ny film med den skämtsamme strupskrockaren — En Kung i Stockholm, där Murphy gestaltar Carl den XVI Gustaf.
Intrigen blir efterhand en intrikat gobeläng där vi väver in såväl Andrej Tarkovskjs Speed (Hästspårvagnens fart får inte sjunka under sex kilometer i timmen) som kyrkoherden Hindriks olycksaliga ko och Camilla Henemark.
Avsnittet är inspelat med en radioreporter som fluga på väggen — ståupparen Anneli Abrahamsson, som dock hörs surra en smula i början och slutet.
På det hela taget gjorde dock AA ett mycket nyktert intryck.
I övrigt: Rockvideon/förtextsekvensen ur den pakistanska buskiskomedin Tere Bin Laden som David pratar om i podden har ni här:
Så vitt jag förstår betyder ”Ullu da Pattha” (उल्लू दा पट्ठा ) ordagrant ”son av en uggla” — en mera idiomatisk översättning verkar vara ”fårskalle”.
Det här är andra gången som debattens vågor svallar höga på Huvudnyheterna med anledning av Göta Lejons Gogo-Brigad. Men hur förhåller det sig egentligen? Är den marscherande ungdomsorkesterns stövlar verkligen så anskrämliga som Jacob antyder? Ja — döm själva:
I avsnittet talas det också om att Sven Otto Littorin inte längre har någon Facebooksida — något som får oss att drömma oss tillbaka till 2007 när arbetslinjens forne matador inte bara fanns på det sociala nätverket, utan även hade glömt att stänga sin sida för utomstående:
Och för er som inte kan sluta grunna på Jacobs tänkvärda teori att seriös SF-skit kräver ett tema i bastant marschtakt så har jag sammanställt en liten Spotifyspellista för vidare utvärdering av bevismaterialet.
Ja — som ni märker har jag förstås manipulerat resultatet en aning genom att nästan utelslutande använda versioner inspelade av marschorkestrar …
Eller ladda — sent om sider — neder genom att högerklicka HÄR (Tack Urban för påstötningen!)
Vår Tarantinodiskussion rasar vidare — nu understundom understödd av argument.
Dessutom: sociopati och stamlojalitet — hur långt är man beredd att utsträcka sin medkänsla — och vad säger det om ens personlighet?
Barnens beteendevetenskapliga laboratorium: ständigt nya hållfasthetstester av de vuxnas psykologi och relationsbandens bungy-elasticitet — som t ex när David spelade avsvimmad på en skidutflykt under mellanstadiet för att undersöka sin frökens responser (de visade sig vara avgjort negativa).
Hitchocks Sabotage (1936) — ”An abuse of cinematic power”.
Kontraktet mellan upphovsman och läsare/lyssnare/tittare: problemet när det blir konstigt — t ex genom alla dessa ”opålitliga berättare” som författarna har varit så förtjusta i under de senaste decennierna.
Varför är det svårare att känna medkänsla med personer som inte verkar ha några pockande behov?
Det vill säga: Varför är det så svårt att känna medkänsla med Björn Skifs?
Sedan kommer vi in på problemen med gestaltningen av våld och död i underhållningsfilm och förströelselitteratur — som David exemplifierar bland annat med nedanstående skämtteckning av James Thurber:
I likhet med Agatha Christies romangestalter så har Thurbermänniskorna inget blod i ådrorna …
Här nedan ser ni ännu en Thurberteckning. Den har — kanske inte helt överraskande — inte med någonting att göra överhuvudtaget:
Rättelser: Det var tydligen Francois Truffaut som kallade scenen med barnet och bomben på bussen i Hitchocks Sabotage för ”An abuse of cinematic power” — men Hitchcock höll med. Filmen var inte heller från tjugotalet som David vårdslöst drog till med utan från 1936.
HUVUDNYHETERNA — NU MED VÄSENTLIGT HÖGRE LJUDKVALITET!
Judéens ståthållare ställer fyrtioåttatusenkronorsfrågan till frälsaren: ”Vad är sanning?”, (Что есть истина?, målning av av Nikolai Ge.)
Eller högerklicka och spara för allt vad tygen håller HÄR
Då frågade Pilatus: ”Vad är sanning?”
och eko svarade – profeten teg.
Några som däremot inte tiger är Jacob Stålhammar och David Nessle, som — styrkta efter sommaruppehållet — håller låda i en dryg timme.
Vår sanningsdiskussion tar avstamp i Oliver Stones JFK — en av de mest förföriskt förljugna filmbiografier som någonsin spelats in — som om någon gjort ett hjälteporträtt av Hans Hollmers heroiska kamp för att sätta dit PKK-gerillan för Palmemordet. Därifrån fortsätter vi till 2008 års debatt om Liza Marklunds s k ”dokumentärroman” Gömda, som brådstörtat fick flyttas från fackhyllan till den skönlitterära avdelningen på biblioteket.
Dessutom: strödda höjdpunkter från semestern — Stålhammar har varit i New York och hälsat på i Norman Osborns lägenhet från Sam Raimis Spindelmannenfilmer. David — å sin sida — har varit i London och åkt förbi den magnifika Battersea Power Station på vägen till flygplatsen.
Battersea Power Station som den ter sig genom fönstret på Stansteadexpressen.
Interiörer från Battersea Power Station som David alltså inte fick se.
(Okej — det väger inte riktigt lika tungt — men han fick även träffa Tipu Sultans mekaniska tiger på Victoria & Albert, en ny favorit bland Londons museer.)
Dessutom återupptas Huvudnyheternas evighetsdiskussion ”Tarantino — frisk fläkt eller förkastlig fåntratt?”
Veckans avsnitt har förstås hämtat sin titel ur en dikt av Fröding:
Då frågade Pilatus: ”Vad är sanning?”
och eko svarade – profeten teg.
Med gåtans lösning bakom slutna läppar
till underjorden Nazarenen steg.
Men gudskelov, att professorer finnas,
för vilka sanningen är ganska klar!
De äro legio, ty de äro månge,
som skänkt den tvivelsamme romarn svar.
Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna
så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena,
är bara dåligt skämt i Heidelberg.
Det är, som hörde jag prins Hamlet gäcka
Polonius med molnens gyckelspel:
”Mig tycks det likna si så där en vessla
– det ser mig ut att vara en kamel”
I podcasten nämns biologen Ernst Haeckel (1834 – 1919) och hans smått psykedeliska planscher — här ovan ett exempel
I tredje avsnittet av min och Jacob Stålhammars podcast virrar våra diskussioner över ganska vidsträckta vidder — vi undrar varför vetenskapsmän föredrar estetiskt tilltalande teorier, inser det problematiska med Platonskt idévärldssex och gör fruktlösa försök att formulera en moralfilosofi för hårlösa chimpanser.
Dessutom fladdrar såväl Ockhams rakkniv som Anselm av Canterburys gudsbevis förbi i denna ovanligt filosofiskt stämda episod — som för övrigt utgör sista delen i den brett upplagda Karenin/Majonnäs-trilogin (det vill säga de tre podcasts som vi spelade in den tjugonde april).
Jag är själv rätt nöjd med det här avsnittet — jag tycker att det flyter på bättre än det förra — och att vi rentav kanske säger ett och annat som är av — dare I say it? — mera allmänt intresse, särskilt i den avslutande moralfilosofiska/moralpsykologiska avdelningen.
Lika nöjd är jag kanske inte med hur bra jag lyckas komma ihåg Shakespeares ”This England”-tal. För det första förekommer talet i fråga inte alls i Henry VII som jag i förstone vill göra gällande — det härrör istället från den halvobskyra pjäsen om Richard den II.
För det andra lyder talet inte riktigt som jag återger det — ”This bling, this blång, this England” — utan är något elegantare formulerat:
This royal throne of kings, this scepter’d isle,
This earth of majesty, this seat of Mars,
This other Eden, demi-paradise,
This fortress built by Nature for herself
Against infection and the hand of war,
This happy breed of men, this little world,
This precious stone set in the silver sea,
Which serves it in the office of a wall
Or as a moat defensive to a house
Against the envy of less happier lands,
This blessed plot, this earth, this realm, this England.
Fursten bland översättare, Carl August Hagberg, har naturligtvis gjort rättvisa även åt denna berömda passus (kanske det enda riktigt hitlistebetonade numret i Richard II):
Den stolta kungastol, den krönta ö,
Det majestätets land, krigsgudens thron,
Det andra eden, halfva paradiset,
Den borg naturen byggde åt sig sjelf
Mot allsköns smitta och mot krigets arm,
Den sälla menskoätt, den lilla verld,
Den ädelsten i silfverhafvet fattad
Som tjenar till en ringmur och beskydd,
Till fästningsgraf omkring den stolta borgen,
Till värn mot mindre sälla länders afund;
Den goda jord, det rike: detta England
Lyssna kan ni göra här (på Huvudnyheterna del tre, alltså, inte på Richard II):
Eller också går det som vanligt bra att högerklicka och ladda hem HÄR.
Med sorg i hjärtat måste jag tyvärr meddela att jag inte lyckats få någon rätsida på Itunes ännu — de anser sig ha problem med att ladda ner filer från podcasten när jag försöker registrera den och sedan fastnar jag, trots att RSS-validator har validerat min feed så att det står härliga till — och jag dessutom har kört den genom något som kallas för ”Feedburner” för att göra den ännu mer iTunesanpassad.
Men jag kan mycket väl ha gjort något obegåvat. Jag är trots allt 52 år gammal, och började min karriär genom att försöka sprida mina alster via HEKTOGRAF! Jag börjar uppnå en viss mättnad på nya teknologier som jag behöver tillgodogöra mig. (För alla som är födda efter 1965 kan jag avslöja att hektografi är en gelatinbaserad tryckteknik, där man i princip försöker stämpla pappren med en aladåb — så löste vi det här med massdistribution av våra idéer under sextiotalet) …
Men jag verkar ha kommit bort från ämnet igen. Alltså: om någon av bloggens begåvade läsare har ett tips om vad jag kan göra för att få iTunes att acceptera antingen den här bloggens feed eller min — som jag hoppades — förädlade feedburnerfeed:
The Legend of Lylah Clare — en sällsam blandning av Vertigo och Sunset Boulevard
Personligen väntar jag med tindrande ögon på den nya stumfilmen The Artist, som fått lysande recensioner och blivit Oscarstippad. Men alla är tydligen inte lika entusiastiska.
Filmstjärnan Kim Novak känner sig ”våldtagen” av filmen, enligt en annons som hon satte in i Variety häromveckan. Hon nyanserar sitt uttalande — en liten aning — genom att fortsätta:
”I feel as if my body—or, at least my body of work—has been violated by the movie, The Artist.”
Såvitt jag förstår har The Artist förgripit sig på fru Novak genom att använda musik från Vertigo, den film stjärnan främst är hågkommen för.
Först får det här uttalandet mig att tänka på den åldrande divan Norma Desmond i Billy Wilders svarta mästerverk Sunset Boulevard — den grandiosa självuppfattningen, den något bristfälliga verklighetsförankringen, det storslagna utspelet.
Men sedan kommer jag i stället att tänka på den lika magnifika gamla filmvampen Lylah Clare i en film som stjäl friskt från Vertigo — framför allt genom att kombinera Pygmaliontemat med själavandring.
I The Legend of Lylah Clare (1968) är filmregissören Lewis Zarken besatt av sin avlidna fru, filmstjärnan Lylah Clare. När han hittar en ung skådespelerska vid namn Elsie Brinkmann som är kusligt lik den döda divan gör han allt för att forma henne till en avbild av hustrun.
Rollen som Lylah Clare/Elsie Brinkmann spelas av en viss Kim Novak.
På svenska har The Legend of Lylah Clare fått den något intetsägande titeln Vad hände den natten — den franska titeln Le demon des femmes ger en bättre fingervisning om filmens innehåll …
Jag ska inte påstå att TLoLC helt och hållet är ett plagiat på Vertigo — manusförfattarna har tillsatt en generös dos av Sunset Boulevard och låter dessutom Elsie vara besatt av Lylah på ett sätt som snarast föregriper Exorcisten med några år. The Legend of Lylah Clare är också på sitt sätt en tämligen originell film — den har en nästan hypnotiskt pervers ton från start till mål (se klippet ovan).
Men ingen kan hävda att den skulle existera utan Hitchcocks Vertigo — eller för den delen Sunset Boulevard.
Man skulle möjligen kunna rekommendera Die Novak att låta den som är utan skuld kasta första stenen i glashuset.
"ett utsökt hantverk, en intelligent och ettrigt påläst referenshumor"
— Svenska Dagbladet
"Stor underhållning"
— Dagens Nyheter
"en av Sveriges galnaste och roligaste serieskapare, som konsekvent strör satiriskt glaskross i den klibbiga nostalgi som vi lite till mans tycker om att vältra oss i"
— Sydsvenska Dagbladet
"Jag [...] frågar mig för varje uppslag: produceras det roligare, rikare, galnare, mer skarpsinnig satir i Sverige?"
— Sture Hegerfors¸Göteborgsposten
"författarens associationsbanor upphör inte att slå läsaren med häpnad"
— GT
"grejen med David Nessle är hans totalt absurda, helvilda fantasi"
— Arbetarbladet, Gävle
"hans prosa är så explosivt kreativ, att jag ofta blir andlös"
— Bokförmedlaren
Sagt om mina böcker
Klicka på mitt senaste album ovan för att läsa lite längre utdrag ur recensioner -- här finns också länkar till ställen där de nyare titlarna går att köpa.
Martin Kristenson om Doris Day och myterna. ”Jag kände Doris Day innan hon blev oskuld” är ett skämt som förföljt denna sångerska och filmstjärna under större delen av hennes karriär. Det tillskrivs för det mesta Groucho Marx, men härrör i själva verket från musikern Oscar Levant. I sina memoarer frågar sig Doris Day varifrån hennes […]
Huvudnyheterna – min och Jacob Stålhammars podcast
Om ni klickar på länken ovan så kommer ni till Huvudnyheternas iTunessida. Androidlyssnare kan i stället använda vår feedadress: http://feeds.feedburner.com/Huvudnyheterna
David Nessle 