Archive for the ‘Inaktuella boktips’ Category

VM i vilseledande bokomslag

augusti 15, 2014

Den fiktive SF-författaren Kilgore Trout figurerar i flera av Kurt Vonneguts böcker. Trout  har skrivit 117 romaner och 2000 noveller bräddfyllda av svidande satir och samhällskritisk science fiction, men är totalt okänd eftersom hans förläggare marknadsför allt han skriver som pornografi.

Som så ofta svävar satiren svindlande nära verkligheten, vilket jag blev påmind om häromnatten när jag låg och slösurfade på webbsidor med gamla pocketomslag från fyrtio- och femtiotalet.

Photo 2011-06-24 16 44 31

1984! Winston Smith har aldrig varit hunkigare. Och Anti Sex League har aldrig haft djupare urringning …

Photo 2014-08-11 23 33 35

Okej — nu har jag läst den här boken fyra gånger på raken, men jag har fortfarande inte hittat scenen på omslaget  …

Photo 2012-07-21 10 33 31 Samma sak när det gäller den här smått suggestiva scenen — tjejen ligger på sängen och väntar, Frankensteins monster  kommer ut från badrummet och frågar sig: ”Vänta nu … kom jag ihåg att tvätta händerna?”

Photo 2014-08-12 00 00 55

Voltaires Candide! Inte alls en svidande cynisk satir över missförhållanden i sjuttonhundratalets Europa utan en obegripligt snaskig sexploitationbok!

Photo 2014-08-12 00 18 15

Celinés Resa till nattens ände! Inte alls en svidande cynisk uppgörelse med precis allt som rör sig utan en rafflande och romantisk äventyrsroman!

Photo 2014-08-12 00 25 02

Leo Tolstoj! Ett namn som kommit att bli smått synonymt med sex, snusksploitation och sjövilda slinkor!

Ja — på sätt och vis får man kanske säga att de skrupelfria förlagsredaktörerna utförde en folkbildargärning. För hur allmänbildade måste inte de prospektiva porrkonsumenterna ha blivit med tiden, medan de alltmer skumögt skummade igenom världslitteraturens mästerverk i fåfäng jakt på de snuskiga scenerna …

Mysteriet med den victorianska ryggtavlan

maj 14, 2014

Hörni! Förlaget har antagit en till sån där historisk deckare! Skicka ner någon till bildbyrån för att leta efter sepiabruna victorianska ryggtavlor — helst iförda hög hatt och slängkappa och med lite lätt rörelseoskärpa sådär …

9780812976144_custom-7749bb2a284daeb6741249328aa20448f42c42ef-s6-c30

Var formgivaren som gjorde ovanstående omslag till Caleb Carrs The Alienist först ut? I så fall borde han få royaltypengar från till exempel …

9MUR

Och …

devils_acre

Och …

9780755344024

Och …

the-bedlam-detective-cover

Och …

81tqgSB1HiL._SL1500_

Och …

688-2

Okej — det sista omslaget innehöll i alla fall en trivsam scen från en obduktionssal — dit även ett hembiträde från Downton Abbey hade råkat förirra sig — pluspoäng för detta.

Visst — jag förstår att det ur försäljningssynpunkt kan vara frestande att försöka rida på en framgångsrik föregångare och så att säga åka snålskjuts på slängkappan — men finns det inte något slags gräns för hur likartade omslagen får bli?

Å andra sidan känner jag — som vän av historiska deckare — att jag inte så mycket att beklaga mig över när jag kastar ett getöga på den afrikanska litteraturen och konstaterar att en hel kontinent har reducerats till acaciaträdssilhuetter mot en rödorange solnedgång … det är onekligen värre …

BnCiZTvIQAAUIaW-1(Bilden ovan kommer från sajten Africa is a Country som även visar exempel på andra omslagsklyschor och marknadsföringsmemes.)

Besläktade blogginlägg:

https://davidnessle.wordpress.com/2006/06/20/de-bla-bockerna/

https://davidnessle.wordpress.com/2008/05/03/elementart-min-kare-jung/

Space Operans hjältetenor

oktober 17, 2013

Alastair-Reynolds

Alastair Reynolds — den walesiska Space Operans ledande namn.

Det som fick mig att börja läsa science fiction var nog främst Sense of Wonder-elementet — den intellektuella svindel man kan känna när man skådar djupt in i rymdens avgrund, tidens bråddjup, möjligheternas oändlighet.

Av tradition är det ju Space Opera-författarna som varit de mest pålitliga leverantörerna av den här typen av storslagen, kosmisk epik. Författaren John W Campbell kan sägas ha summerat vad det handlar om i två av sina tyngsta trettiotalstitlar …

118718

(Den här utgåvan av Campbells The Mightiest Machine äger jag faktiskt — jag köpte den på SF-kongressen i Brighton 1984)

Och …

tbsp001

Problemet är väl bara att de tidiga Space Opera-författarna mycket sällan lyckades leva upp till sina storståtligt svindlande titlar inne i själva böckerna.

John W Campbell är till exempel flerfaldig amerikansk mästare i Tell me Professor. Så här inleds romanen The Mightiest Machine:

”I SUPPOSE,” SAID Don Carlisle with a look of disapproval, ”that this, too, is the ‘latest and greatest achievement of interplanetary transportation engineers.’ They turn out a new latest and greatest about once every six months -as fast as they build new ships in other words.”

”You should talk!” Russ Spencer laughed. ”One of the features of that ship is the new Carlisle air rectifiers, guaranteed to maintain exactly the right temperature, ion, oxygen, and ozone content as well as humidity control. But, anyway,” he went on, turning to his friend, ”I wish you could have made this discovery just two years earlier. It was the dream of dad’s life to build the first meteor-proof ship in the Spencer Rocketship Yards. You physicists were mighty slow about that. You’ve done the miracle now–I hope–but I wish you could have done it sooner.”

Jo — jag vet. Lite expositionsdialog får man  tåla. Men den här tell me professor-festivalen pågår sida upp och sida ner i samma oförtröttligt didaktiska stil — Russ och Don grälar framförallt om vilket som är bäst, fysik eller kemi (snacka om battle of the ages) — tills läsaren allvarligt börjar misströsta om att någonsin komma fram till den där mäktiga maskinen.

Men så, efter något tiotal sidor av ohöljd exposition  nämns den äntligen  (vi  lyssnar — otroligt nog —  fortfarande till de unga vännernas  munhuggande om fysik kontra kemi):

”I saw a machine. It was the mightiest machine that could ever exist. It was an atomic, better, a material engine. It burned matter to energy. Most of the energy was electrical in nature at one stage of the process, but it was converted to heat and light and other forms of energy […]

”It was a star. Any star. It was the Sun, the mightiest machine man ever observed.

Plötsligt befinner vi oss alltså inne i högstadieuppsatsen ”Solen — en enorm vätebomb”. Besvikelsen är påtaglig.

Triplanetary2

Då är  inledningen på E E Smiths klassiker Triplanetary lite mer lovande:

Two thousand million or so years ago two galaxies were colliding; or, rather, were passing through each other. A couple of hundreds of millions of years either way do not matter, since at least that much time was required for the inter-passage. At about that same time—within the same plus-or-minus ten percent margin of error, it is believed—practically all of the suns of both those galaxies became possessed of planets.

Okej — Doc Smith lyckas kanske urholka en del av den sense of wonder som läsaren känner genom att ständigt komma med nya små knastriga korrigeringar ”or so”, ”or, rather, passing through each other” och så vidare — det blir liksom inget riktigt drag i vår kosmiska förundran när själva sagofarbrorn gör ett så småsömnigt, preciöst och petimetrigt intryck.

Nej — tacka vet jag Space Opera-skildringar i den här stilen:

It looked like a biology lesson for gods, or a snapshot of the kind of pornography which might be enjoyed by sentient planets.

Eller — apropå mäktiga maskiner:

The weapon, Volyova said, was one of the planet-killers. She was not really sure how it functioned; still less exactly what it was capable of doing. But she had her suspicions. She had tested it years ago at the very lowest range of its destructive settings… against a small moon. Extrapolating—and she was very good at extrapolating—the weapon would have no trouble dismantling a planet even at a range of hundreds of AU. There were things inside it which had the gravitational signatures of quantum black holes, yet which, strangely, refused to evaporate. Somehow the weapon created a soliton—a standing-wave—in the geodesic structure of spacetime.

And now the weapon had come alive, without her bidding. It was gliding through the chamber, riding the network of tracks which would eventually deliver it to open space. It was like watching a skyscraper crawl through a city.

Som ni möjligen märker rör det sig om en författare med lite mer stil och schwung än föregångarna. Trots detta har han lika tunga vetenskapliga meriter som E E Smith, Ph D — även om Alastair Reynolds Ph D är i astronomi snarare än kemi. Det innebär också  att han vet precis vad han talar om när han kommer in på kvanttfysik och neutronstjärnor — vilket han ofta gör, på det mest hisnande sätt.

9780575083097

Citaten ovan härrör från Reynolds roman Revelation Space, som utan tvekan är den bästa Space Opera jag läst — märkligt mörk, gotisk och ändå vetenskapligt korrekt ut i fingerspetsarna, en sällsam hybrid mellan ”hard SF” och skräckromantisk cyberpunk.

Författaren Dale Lucas gör en utmärkt summering av Reynolds estetik:

By infusing the wide-eyed cosmic ooh-aah of Arthur C. Clarke with the vertiginous cosmic terror of H. P. Lovecraft, Reynolds has managed to tap into our most visceral attraction-repulsion responses where space exploration is concerned, and manages to tell a ripping good yarn chock full of xenoarcheology, space pirates, and star-slaying alien outsiders. In short, Reynolds gives us space opera, but he does it with his foot planted squarely in the camp of scientific possibility, while still managing to make the future seem both wondrous and weird. Surely, no small feat.

Xenoarkeologi! Smaka på ordet! (Revelation Space inleds med en underjordisk utomjordisk utgrävning.)

Jag gillar särskilt de skräckgotiska och cyberpunkiga inslagen i Reynolds universum   — det förfallande jätterymdskeppet Nostalgia for Infinity är som en högteknologisk version av slottet Gormenghast hos Mervyn Peake — the melding plague (hur ska man översätta det? Lödarsjukan?) som angriper nanorobotar och implantat och smälter samman dem med bärarens kött, för att sedan börja skicka silverne rottrådar mot teknologisk utrustning i närheten för att smitta den också, är som en mardrömsvision av H R Giger — och sedan dessa uråldriga, utomjordiska civilisationer som känns lika kosmiskt främmande som Lovecrafts Elder Ones

Tidigare har jag alltså intagit min Space Opera sorgligt utspädd med bakpulver och förorenad av främmande substanser — men Alistair Reynolds erbjuder farmaceutiskt ren Sense of Wonder.

Jag läste ut Revelation Space häromkvällen och var så omtumlad att jag först tänkte att jag skulle sticka mellan med något lite lättviktigare — kanske lite steampunk av Cherie Priest — men jag kände raskt suget efter Uppenbarelserymden och kastade mig över den fristående uppföljaren Chasm City (ja — strikt talat rör det sig om en prequel som utspelar sig ungefär trettio år innan RS).

Jag fröjdar mig åt att det finns hela fem feta volymer som utspelar sig i  Revelation Space-universat.

Huvudnyheterna 18: Lasse Åberg möter Kapten Ahab

september 20, 2013

23909

Okej — Ishmael, Queequeg och Ahab hade en något mera äventyrlig seglats än David, Ola och Lasse Åberg …

Eller högerklicka som om själve kapten Bligh farit i er och spara HÄR.

Inslaget ”Mitt sommarlov” fortsätter, nu med augustis begivenheter: David har — som vi nämnde i förra inlägget — varit på Gotska Sandön. Här berättar han lite mer om resan.

IMG_7183

Lasse Åberg tittar närmare på sjörövaren/vrakplundraren Peter Gottbergs fängelse på Gotska Sandön.

Ett av Lasses första möten med offentligheten skedde i det nästan parodiskt sextiotalssvängiga svartvita svenska humorprogrammet Partaj, vilket vi diskuterar i podden. Jag hittar inget Utubeklipp, utan illustrerar med Laugh In, den färgglada förlagan från Förenta Staterna (som har väsentligt högre Austin Powers-faktor än den svenska varianten):

Även Jacob upplevde styv kuling under augusti  — inne i sitt huvud. Han har läst Moby Dick och fått en veritabel … Ahabupplevelse! [cymbalslag]

Vi diskuterar den klassiska artonhundratalsromanen rätt ingående. Särskilt Jacob. Bland annat talar vi om hur  Ishmael sover skavfötters med en viss maorisk muskelman, det vill säga … Queequegteori! [cymbalslag]

Queequeg

Ja — det blir alltså ett poddavsnitt som är maritimt, intimt och … marigt

Okej — den ordleken höll inte hela vägen … [inget cymbalslag].

moby_dick_1956

Moby Dick — nästan lika bra som Hajen …

(Ja — som ni märker är det här avsnittet en dag försenat. Jag brukar ju lägga ut Huvudnyheterna på torsdagar — men igår var jag upptagen med annat och försummade detta åliggande. Vi ber om ursäkt för förseningen. )

Något senare tillägg: Min vän Martin lyckades — till skillnad från mig — hitta ett klipp från Partaj på U-Tube. Här har ni det:

Ardy och Lasse syns ordentligt i bild första gången vid 03:05 — i synnerhet skönjer vi Lasses  sextiotalsyviga polisonger …

Som den oförtröttliga underhållningsarkivarie han är har Martin dessutom lyckats räkna ut vilken Monty Python-sketch som Lasse och Inger Åberg var statister i (detta  diskuteras nämigen i podcasten). Sketchen  återfinns här:

http://www.montypython.net/scripts/premise.php

I Albert Engströms spår mot framtids segrar

september 17, 2013

IMG_7375

”Batalj på er, grevar och pultroner!” Eller rättare sagt: ”Putäll på er grevar och baroner!”

Här ovan ser ni mig och  Lasse Åberg posera vid köksbordet i Bourgströms stuga, där Albert Engström skrev sin klassiska bok om Gotska Sandön — och i händerna har vi snapsglas som med stor säkerhet har svingats av såväl Zorn som Carl Larsson (båda besökte Engström på ön).

IMG_7380

Bourgströms stuga är nästan magiskt  oförändrad sedan Engström huserade i den för ungefär ett sekel sedan — här ovan kan ni jämföra en teckning ur boken med hur stugans interiör ter sig i dag. Eller rättare sagt för ett par veckor sedan.

Ja — möjligen undrar ni  vad jag och Stig-Helmers levnadstecknare gör i en stuga på Gotska Sandöns sydspets.

Saken var den att min kompis reseledaren Ola Olsson fått i uppdrag av Albert Engström-sällskapet att arrangera en resa till denna glorifierade sandrevel. Lasse Åberg städslades  som resans galjonsfigur — och själv kallades jag in i elfte timmen som kökshandräckning och matlagningsansvarig för fyrtio personer — ett uppdrag som jag är måttligt meriterad för, skyndar jag mig att tillägga, innan ni försöker hyra mig för att helsteka grisar till ert silverbröllop.

IMG_7047

Lasse lassar och landstiger — och två steg bakom honom ser vi Ola. Själv dokumenterar jag det vagt Neil Armstrong-artade ögonblicket.

Själva incitamentet till resan var förstås Albert Engströms bok om  Östersjöns ödsligaste plats, belägen tre timmars båtfärd från Nynäshamn, och  två och en halv timme norr om Fårö.

IMGP3079

Inger Åberg, jag, Tobbe Andersson, Moa och Lasse Åberg — bakom kameran återfinner vi Moas pappa Ola Olsson.

Men innan  Engströmsällskapet likt Egyptens gräshoppor sänkte sig över ön tillbringade jag ett par paradisiska dygn i  denna sandsvepta nationalpark tillsammans med Lasse och Inger Åberg, Ola Olsson och hans dotter Moa sant min olycksbroder Torbjörn Andersson som också  inkallats av Ola som  kökshandräckning.

IMG_8126

En relativt ambitiös promenad.

IMG_7168

Och den bästa dagen var torsdagen den 29 augusti när vi promenerade från Fyrbyn i norra änden av ön till Bourgströms stuga i söder, botaniserade i den Engströmska tidskapseln och sedan i sakta mak strövade hemåt längs stränderna — som bestod  omväxlande av klappersten och fin, vit sand — innan vi toppade med ett dopp när vi nalkades Fyrbyn. Inalles en utflykt på närmare 1,8 mil …

IMG_7443

Vita, vidsträckta sandstränder i stekande solsken — och Lasse som doppar tårna …

Men det finaste av allt — ur mitt perspektiv — var att jag under denna dagslånga  kringvandring i paradiset  fullständigt lyckades förtränga att jag Ola, och Tobbe skulle få förstärkning av Olas kompanjon Arthur och trettiofyra utsvultna resenärer dagen därpå — och att vi sedan förväntades förse hela sällskapet med föda under resten av helgen …

Som tur var ryckte Lasse och Inger in som extraordinarie kökshandräckningen — bland annat skalade och hackade de en hel hink med röbbetor till den Borstj som serverades under lördagens kräftskiva (kräftor kräfva dessa russofila rotfrukter).

IMG_7527

Fåröprästen Agneta Söderdahl, tidigare Ingemar Bergmans själasörjare, sjunger en sång om sälspäck på sitt bredaste gutamål under lördagens kräftskiva.

På söndagens morgon samlade vi oss för hemfärd. Dessvärre  visade det sig att vi hade blivit inblåsta — vädret var för dåligt för att vi skulle kunna lämna ön. Plötsligt var vi tvungna att förse resenärerna med en måltid till.

IMG_7419

Sällsamma järtecken — Tobbe har hittat en sten som är slående lik Cecilia Gimenez Apjesus — alternativt Edvard Munchs Skriet. En smula olycksbådande är det under alla omständigheter …

Jag och Ola inventerade de sorgliga lämningarna av våra en gång så enorma matförråd och insåg att vi hade något kilo lök och en hink rödbetor kvar. Det blev borstj även till söndagsmiddagen.

Lasse och Inger skalade och hackade även denna rågade rotsakshink.

”Man kommer inte att kunna se en rödbeta utan att tänka på Gotska Sandön”, sade Lasse (som även agerade spöklik kryddningskonsult — när jag vände ryggen till smög han i extra buljongtärningar, vilket visade sig vara välbetänkt …).

De som började tröttna på rödbetssoppa hade möjlighet att istället festa på de läckerheter som öns tillsyningsmän bar fram ur nödproviantförrådet — tomatravioli, husmansknäcke och nyponsoppa.

IMG_7756

Repris-borstjen avgick trots allt med segern.

På måndagsmorgonen den andra september  väntade vi i spänning på att skepparen skulle meddela per radio huruvida Sandön var inblåst även denna dag eller om vi eventuellt skulle få komma hem. Vi sneglade även med en viss skepsis på burkarna med tomatravioli. Denna kväll skulle det inte ens bli repriserad rödbetssoppa till kvällsvard.

Skepparens besked visade sig bestå av både goda och dåliga nyheter, som det brukar heta. De goda nyheterna var att vi skulle få åka hem. De dåliga nyheterna sönderföll i tre delar:

1) Det skulle bli en måttligt angenäm båtresa ”Fasten your seatbelts,  it’s going to be a bumpy evening!” för att citera Bette Davis i All About Eve. För att kunna lägga till vid Sandön krävs relativt flatbottnade farkoster — och det innebär även att de gungeligungar mer eftertryckligt  än vanliga fartyg. Sandöbåten har lite liknande sjöegenskaper som de landstigningsfarkoster som Tom Hanks och hans kamrater använder för att nå fram till Omaha Beach i början av Saving Private Ryan. Vi försågs med sjösjukepiller, för vi  förväntades bli ungefär lika sjösjuka som soldaterna under D-day. Dock skulle vi få slippa  svepande kulspruteeld från desperata nazister vid framkomsten till Nynäshamn.

2) De problematiska vindförhållandena gjorde också att båten inte kunde lägga till vid någon av de närmare stränderna. Resenärerna fick gå en mil i drivande dis och regn till andra änden av ön, där båten väntade en bit ut i vattnet — vi skulle få skjuts ut till den i  gummiflotte.

3) Vädret väntades bli sämre framåt eftermiddagen — kuling var aviserad — och därför var vi tvungna att sätta av i sporrsträck på vår regndränkta morgonpromenad tvärs över ön.

IMG_7869

En rask, ruggig och regnig morgonpromenad på en mil, tvärsöver Gotska Sandön

… Och det gjorde vi förstås. Utfärden i gummiflotten var en dramatisk höjdpunkt. Jag har sällan känt mig så mycket som Tintin.

IMG_7944

Mitt stora Koks i Lasten- — eller möjligen Krabban med guldklorna-ögonblick

IMG_7935

Själva hemfärden blev snarast ett antiklimax. Vi blev inte alls så sjösjuka som vi hade väntat oss.

IMG_7924

Lasse och Inger Sandberg lämnar Å-ön. Eller tvärtom. (Ni får förmodligen klicka på fotot och zooma lite grann för att se deras kulna miner ordentligt …)

Huvudnyheterna 15: Vad är sanning?

augusti 29, 2013

HUVUDNYHETERNA — NU MED VÄSENTLIGT HÖGRE LJUDKVALITET!

What_is

Judéens ståthållare ställer fyrtioåttatusenkronorsfrågan till frälsaren: ”Vad är sanning?”, (Что есть истина?, målning av av Nikolai Ge.)

Eller högerklicka och spara för allt vad tygen håller HÄR

Då frågade Pilatus: ”Vad är sanning?”
och eko svarade – profeten teg.

Några som däremot inte tiger är Jacob Stålhammar och David Nessle, som — styrkta efter sommaruppehållet — håller låda i en dryg timme.

20130818-005022.jpg

Vår sanningsdiskussion tar avstamp i Oliver Stones JFK — en av de mest förföriskt förljugna filmbiografier som någonsin spelats in — som om någon gjort ett hjälteporträtt av Hans Hollmers heroiska kamp för att sätta dit PKK-gerillan för Palmemordet. Därifrån fortsätter vi till 2008 års debatt om Liza Marklunds s k ”dokumentärroman” Gömda, som brådstörtat fick flyttas från fackhyllan till den skönlitterära avdelningen på biblioteket.

Dessutom: strödda höjdpunkter från semestern — Stålhammar har varit i New York och hälsat på i Norman Osborns lägenhet från Sam Raimis Spindelmannenfilmer. David — å sin sida — har varit i London och åkt förbi den magnifika Battersea Power Station på vägen till flygplatsen.

IMG_5251

Battersea Power Station som den ter sig genom fönstret på Stansteadexpressen.

battersea

???????????????????????????????

Interiörer från Battersea Power Station som David alltså inte fick se.

(Okej — det väger inte riktigt lika tungt — men han fick även träffa Tipu Sultans mekaniska tiger på Victoria & Albert, en ny favorit bland Londons museer.)

IMG_5119

Dessutom återupptas Huvudnyheternas evighetsdiskussion ”Tarantino — frisk fläkt eller förkastlig fåntratt?”

Veckans avsnitt har förstås hämtat sin titel ur en dikt av Fröding:

Då frågade Pilatus: ”Vad är sanning?”
och eko svarade – profeten teg.
Med gåtans lösning bakom slutna läppar
till underjorden Nazarenen steg.

Men gudskelov, att professorer finnas,
för vilka sanningen är ganska klar!
De äro legio, ty de äro månge,
som skänkt den tvivelsamme romarn svar.

Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna
så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena,
är bara dåligt skämt i Heidelberg.

Det är, som hörde jag prins Hamlet gäcka
Polonius med molnens gyckelspel:
”Mig tycks det likna si så där en vessla
– det ser mig ut att vara en kamel”

Ussare kvanting! Välkommen till 1890-talets subkulturer

juni 14, 2013

kungsholmsligan_november2011

En riktig kväsarkvanting tecknad av Arthur Högstedt som illustration till hans sång Kungsholmsligans paradmarsch. ”Hostar’u kvanting?” är väl kvantingspråkets motsvarighet till ”Parlez-vous français?” föreställer jag mig.

Synt eller hårdrock? Sunar eller mods? Grilljanne eller kvanting?

De avlöser varandra under decenniernas lopp — dessa eviga frågor som ska skilja agnarna från vetet.

Men en sak förenar alla de ovanstående tvåvalsalternativen: det ena är mer proletärt, det andra mer medelklassigt. Syntarna är mera medelklass än hårdrockarna. Sunarna, med sitt bakåtstrukna brylkrämshår och sin femtiotalsrock är mer proletära än modsen med sina dufflar, sina Beatlesfrisyrer och sina direktimporterade brittiska popsinglar.

Samma mönster går igen hos grilljannen och och kvantingen, 1890-talets främsta svenska ungdomskulturer. Grilljannen är något av en dandy, och hänger på Jones grill — snarast ett slags stekare, vilket ju passar bra ihop med grillprefixet.

Kvantingen är en betydligt råare sälle. En riktig kväsarkvanting ska helst ha en vegamössa med knäckt skärm som demonstrerar att han ofta råkar i slagsmål — denna brutna mösskärm kallas för ”kväsarmärket”.

”Ussare” betyder bara ”akta dig” — och ”Ussare kvanting” verkar rent generellt vara ett bra råd att ge till de arbetarungdomar som bekänner sig till kväsarkulten. (Kväsar-prefixet ska såvitt jag förstår tolkas bokstavligt — ”kväsa” som i undertrycka eller stoppa. ”Kvanting” är däremot bara ett gammalt ord för ”pojke” — precis som ”pjatt” i den senare sammanställningen ”swingpjatt”.)

0281.5

Förutom den knäckta vegamössan (helst inköpt hos Björnboms i Storkyrkobrinken) skulle kvantingen ha kavaj av grovt militärtyg med foder som stack fram därbak, halsduk i stället för krage, synnerligen säckiga byxor som kallades ”slängarbrallor” och spetsiga skor. (Efter år 1900 började kväsarna bära plommonstop i stället för vegamössa, enligt mina källor — som främst består av en utmärkt B-uppsats av Michael Karlsson från 1993: Kväsarkvantingar — Ligister eller bärare av en subkultur? )

Kväsarrynkan å sin sida bar kortare kjolar än andra kvinnor av sin klass — vilket under sent artonhundratal kanske inte säger så där väldigt mycket — och rökte dessutom offentligt, vilket möjligen var ännu mer upprörande.

I övrigt utmärkte sig väl kväsarkvantingen — och hans fjälla/rynka — genom sitt särpräglade idiom, odödliggjort av Arthur Högstedt i Kväsarvalsen:

En kvanting träder i salen in
för att fröjda med fjällan sin,
och alla rynkor bli glada i håg,
ty stunsigare kvanting man sällan såg.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben sig sakta i salen rör,
tar av sig lörpan från lockigt skör,
stoppar den ner ut i lomman sin,
tar ett tag i daljan och gör sig fin.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben går efter väggen kring,
träffar sin fjälla i rynkornas ring,
släcker harsset å spottar ett tag,
tjänare A´gusta, godda´, goddag.

Men Arthur Högstedt var inte bara schlagerkompositör och skribent — han var även en skicklig tecknare, och i tidningar som skämtbladet Strix avbildade han gång på gång kvantingarna och deras rynkor.

Faktum är att det är en ganska utbredd uppfattning att Högstedt gjorde mycket för att kodifiera kvantingen som ungdomsgruppering — att han så att säga kom att bli ett slags kväsarnas Malcolm MacLaren, som tog en existerande, men något formlös ungdomsrörelse och skulpterade den efter eget skön. (Hur stort inflytande Högstedt hade över den offentliga bilden av kväsaren torde vara lite vanskligt att få full visshet om, så här hundratjugo år senare.)

Att det rör sig om en ganska brutal subkultur framgår för övrigt av en annan av Högstedts sånger, Kungsholmsligans paradmarsch, som enligt uppgift var något av ett anthem för de råa sällar som utgjorde kvantingkulturens kärntrupper:

Till Kungsholms tull en stjärnklar natt vi tåga
med både skåp och fjälla under arm, under arm
och under pirkan välvas mörka tankar
och ingen mäkta hindra deras gång – sicken en gång!

Till Kungholms tull vi tåga
och där vårt liv vi våga
vi dessa kväsarkvantingar tillhör
som blott för skåp och för vår fjälla dör – stekt i smör!

(Rätt mycket tyder på att den här ungdomskulturen hade sitt starkaste fäste just på Kungsholmen.)

I jämförelse framstår grilljannarna som ganska stillsamma figurer med sina korta kavajer, säckiga byxor och käppar med stora silverkryckor. Utmärkande för grilljannestilen är att den är lite snobbig och sprättig, lite ostentativt välmående och kontanttryfferad — precis som stekarstilen.

Själva ordet ”grilljanne” sägs ha myntats av kåsören Jörgen som för övrigt inte skrädde speglosorna när han skildrade denna stockholmska sekelskiftes-subkultur:

Grilljanne är en specefik [sic!] stockholmare: en ung herre som går till Jones på auktoritet, äter och dricker hvad som helst, bär pince-nez och dunderkäpp, grinar illa, gör ingenting (utom skulder), svältföder en tam dogg, lånar pengar av procentare, helst mot falska reverser, låter kappvaktmästare stoppa galoscher i fickorna på sig, skryter af sina ‘eröfringar’ och krämpor, klär sig gammalmodigt, brokot och kortstubbadt enligt Wienvarieté och som stalldräng, utan att ens ha en häst. Och slutar ofta på Långholmen i god tid. Med få ord: Grilljanne är en omodern, kortstubbad halfherre, som vet intet, tål allt, tror på rang och pengar, börjar hos Jones och slutar på Långholmen. Men en fin och förnäm och smakfull karl är ingen grilljanne.

(Hjalmar Meissner var om möjligt ännu mindre älskvärd när han karakteriserade jannarna som ”fin de si-äckel”.)

bild-3108_187180796

Ett försök att återskapa grilljannestilen– Gösta Ekman den äldre som Sigge Wulff.

Grilljannarna modellerade sin stil efter den stora idolen Sigge Wulff — 1890-talets ledande rockstjärna, som helt levde efter devisen sex, champagne och snärtiga slagdängor.

116093

Sigge Wulff — 1890-talets stora idol — blev bara tjugotvå år gammal

I likhet med alla rockstjärnor värda sitt salt levde han inte heller särskilt länge — han blev raskt fruktansvärt alkoholiserad av det ständiga champagnekolkandet, som hörde till hans image — inte för inte hette ett av hans största slagnummer just Kvinnor och champagne:

Att vara med om slik kampanj
det är förtjusande
och får man så en skvätt champagne
blir allt berusande

Och efter en av allt att döma särskilt hård finlandsturné var det i princip slut med Sigge Wulff, som gick ur tiden redan 1892.

sigge_wulff_grav

Sigge Wulffs grav på Norra begravningsplatsen i Solna (foto Mattias Boström).

Men grilljannarna fortsatte att idolisera den fallne hjälten, som nästan blev större i döden än i livet (inte heller helt ovanligt i rockstjärnesammanhang). Ur grilljannarnas boomboxes dånade städse sången om Kalle P:

Vill ni se, Kalle P?, Så ödmjuka tjenare!
Jag det är, Fast man plär, Kalla mig ”Herr Egenkär”
För mitt sätt, Är så nätt, Och att jag fått mera vett;
Men jag tror, Avund stor, Uti Norden bor…

… som kom att bli grilljannarnas signaturmelodi — de hade uppenbarligen ingenting emot att kokettera med att de var ”snobbiga” och ”sprättiga”.

”Avund stor, uti Norden bor” — detta kastar möjligen även ett visst ljus över kväsarnas något intoleranta påbud: ”Alla som bär käpp ska ha stryk” …

Tillägg, senare samma dag: Nu har jag förkovrat mig vidare i Grilljannarnas mytologi genom att läsa Henning Bergers novell Första fjätet i samlingen Films (1914). Här får vi en tidsbild från nittiotalet och ett måttligt smickrande porträtt av en grilljanne som heter Sjövall. Introduktionen av denne — som för övrigt är styckets skurk — innehåller den mest detaljrika och tillförlitliga beskrivning av grilljannens klädstil som jag har hittat:

Med hemlig beundran och en smula fasa iakttog
herr Danielsson sin vän och yrkeskollega. En
sådan kostym hade endast vissångaren i Berns
make till. Djupt urringad väst, som visade ett
rutat skjortbröst, i vars mitt satt en blank
knapp, stor som en medalj. Skjortkragen var
flera centimeter hög och till den hörde en
oerhört bred, svart rosett, i vilken stuckits en
nål med slipad glasdiamant. De blågrå byx-
orna hade ränder och svarta sidenrevärer, men
dessutom höga uppvikningar, som voro satin-
fodrade! Och så bar vännen Sjövall en gigan-
tisk käpp, vars krycka var nästan lika lång
som underarmen!
– En djävla karl, tänkte Danielsson, en
giggelschentleman – fäng dö säckel
Och omedvetet började han nynna en slag-
dänga från varietéerna:
»En förbaskat stilig herre är min vän herr
Lindemann …»
Detta väckte herr Sjövall:
– Äsch, nu har dom fått nya kupletter –
djävligt piffiga. Har du hört Kvinnor och
champagne?
Han gnolade:
»Att vara med om sån kampanj …»

Lite senare får vi även höra ett smakprov på hur en småslirig grilljanne — i det här fallet en förskingrande bokhållare som aspirerar på att bli kabaretsångare — låter i Bergers öron:

– Hon har uppträtt på Novilla, sade Sjö-
vall otåligt, och kallade sig Franziska della
Stella. Och nu, féstårru, ha vi beslutat att
bli duettistpar, vi ha övat in flera kiliga ku-
pletter mårutro – riktiga tjim och tararabom
deräjor, féstårru. Vi ha redan fullt upp med
engagementer, och flaxiga kostymer, vi börja
i Hamburg och sen ska vi till Scala i Milano
och sen till Kristallpalatset i London. Så här
vilar inga ledsamheter mårutro, sällan, göbbe,
sällan … skål pårej. – Men, fortsatte han i
nästa andedrag, liksom rädd för ett avbrott,
då han väl kommit i tagen, men, sirru, olyckan
ä att fast vi haft väldig flax så har hon
kostat mycke schaber, det kan du väl begripa.
Nu får jag tiotusen om en månad av vår
impressario, han är tysk och har en jäkligt
fin agentur – du féstår att jag inte talar till
vem som helst, men redan första gången jag
såg dej så skilde du dej från alla di andra
småstruntarna däroppe i den där syföreningen,
du – du ä min själ ingen vanlig stövel (…)

E T A phone home! — Hoffmanns gruvliga äventyr

januari 26, 2012

Ernst Theodor Amadeus Hoffmann (1776 – 1822), av tjocka släkten kallad Ernst Theodor Wilhelm. Hoffmann tog sitt sköna nya mellannamn efter en av epokens stora rockstjärnor,  som lustigt nog själv egentligen hette Wolfgang Gottlieb Mozart innan han fick för sig att han skulle latinisera gudskärleken.

En hel del av skräckpionjären E T A Hoffmanns produktion går fortfarande att hitta på svenska i någotsånär nyutgivna novellsamlingar, men märkligt nog har jag inte lyckats få tag på Die Bergwerke zu Falun, trots att berättelsen utspelar sig i Sverige och inleds med en underbar skildring av livet i min hemstad:

An einem heitern sonnenhellen Juliustag hatte sich alles Volk zu Göthaborg auf der Reede versammelt. Ein reicher Ostindienfahrer, glücklich heimgekehrt aus dem fernen Lande, lag im Klippahafen vor Anker und ließ die langen Wimpel, die schwedischen Flaggen, lustig hinauswehen in die azurblaue Luft, während hunderte von Fahrzeugen, Booten, Kähnen, vollgepfropft mit jubelnden Seeleuten, auf den spiegelblanken Wellen der Göthaelf hin und her schwammen und die Kanonen von Masthuggetorg ihre weithallenden Grüße hinüberdonnerten in das weite Meer.

(Hela den tyska texten till novellen hittar ni HÄR.)

För de av läsarna som i likhet med mig inte läser tyska obehindrat har jag gjort en provisorisk översättning, under skelögt sneglande på originalet och de två engelskspråkiga varianter jag har tillgång till — en gammal Penguinpocket och Projekt Gutenbergs nätversion:

En varm och solig julidag hade hela Göteborgs befolkning samlats nere i hamnen. En praktfull ostidindiafarare, lyckligen hemkommen från fjärran land, låg för ankar vid Klippan och lät sina långa svenska flaggvimplar lustigt fladdra i den azurblåa brisen, medan hundrataals fartyg, båtar och jollar fullproppade med jublande sjömän flöt fram och tillbaka på Göta Älvs spegelblåa yta och kanonerna på Masthuggstorget sköt salut så att det gav genljud vida över havet.

Ja — som ni märker verkar Göthaborg vara ett livat ställe. Snart har sjömännen lämnat skeppet vid Klippan och vandrat till värdshusen i Haga där Wein, Weib und Gesang väntar. Dessa festligheter går för övrigt under det kärnsvenska namnet ”hönsning”, får vi veta.

Överhuvudtaget lär man sig en hel del nytt om sitt hemland. En sjöman vid namn Elis Fröbom vägrar delta i hönsningen och får höra av kollegan Jöns att hans bristande entusiasm beror på att han härstammar från Närke:

”Ich weiß es ja, du bist ein Neriker von Geburt, und die sind alle trübe und traurig und haben keine rechte Lust am wackern Seemannsleben!”

(”Jag vet att du är född närking, och de är alla tillknäppta och dystra, och saknar håg för det glada sjömanslivet!”)

Jöns försöker även sporra den buttre närkingen att tömma bägaren med en äktsvensk hotelse:

”Trink, Bursche! oder der Seeteufel Näcken – der ganze Troll soll dir über den Hals kommen!”

(”Drick, gosse lille! Annars får du vattendjävulen Näcken och alla trollen på halsen!”)

… men utan framgång. Elis Fröbom trivs bäst på torra land — eller kanske rentav något hundratal meter under torra land, som det kommer att visa sig.

För Elis tar till sig Jöns något rasistiskt färgade kritik av hans utförsgåvor som sjöman, får höra talas om Falu gruva av en mystisk gammal bergsman och lämnar Göteborg ”längs vägen som leder till Gävle”.

Om Göteborg var ett Schlaraffenland där vinet ständigt porlade ur karafferna, befolkningen jublade, solen sken och värdshusservitriserna var mer tillmötesgående än nöden krävde så visar sig Falun vara rena helveteshålet, ett höllenhöhle:

Kein Baum, kein Grashalm sproßt in dem kahlen zerbröckelten Steingeklüft, und in wunderlichen Gebilden, manchmal riesenhaften versteinerten Tieren, manchmal menschlichen Kolossen ähnlich; ragen die zackigen Felsenmassen ringsumher empor. Im Abgrunde liegen in wilder Zerstörung durcheinander Steine, Schlacken – ausgebranntes Erz, und ein ewiger betäubender Schwefeldunst steigt aus der Tiefe, als würde unten der Höllensud gekocht, dessen Dämpfe alle grüne Lust der Natur vergiften. Man sollte glauben, hier sei Dante herabgestiegen und habe den Inferno geschaut mit all seiner trostlosen Qual, mit all seinem Entsetzen.

(Inga träd, inget gräs växte i den gapande kala klyftan, men taggiga klippor och stenblock tornade upp sig till förunderliga former, liknande enorma förstenade djur eller mänskliga jättegestalter. I avgrundens djup låg huller om buller rasmassor, slagg, sotig malm och en evig kväljande svaveldunst steg ur djupet, som om en helvetesbrygd kokade där nere och förgiftade naturens hela gröna levnadsglädje. Det var lätt att föreställa sig att det var här Dante hade stigit ner och skådat ut över infernot med alla dess tröstlösa plågor, alla dess fasor.)

Trots detta något avskräckande första intryck ser Elis Fröbom till att få arbete under en bergsman med det superbt svenskklingande namnet Pehrson Dahlsjö (i likhet med David Fincher verkar Hoffmann anse att alla svenska personnamn bör innehålla minst ett Ö — i den nya Millenniumfilmen fullkomligt svärmar umlautsen på alla affärsskyltar och bilar).

Den infernaliska gruvan i Falun

Den unge närkingen befinner sig plötsligt i sitt rätta element och utvecklas på rekordtid till en gruvarbetare av Guds nåde, samtidigt som han smider planer på att föra Pehrson Dahlsjös dotter, den undersköna Ulla, till altaret.

Men den mysteriöse mannen som först lockade honom att lämna sjömanslivet dyker plötsligt oväntat upp i en mörk gruvgång och muttrar dolska hotelser. Såvitt jag förstår visar han sig vara vålnaden av en gammal gruvarbetare och är underställd en annan avgrundsande som har artistnamnet ”Metallernas furste”. (Den ädla legeringen av metal, demoner och umlauts känns kanske bekant för bloggens läsare.)

Mörksens makter blir inte milda att tas med när de börjar inse att Elis Fröbom är beredd att låta könsdriften gå före gruvdriften. Ja — jag ska väl inte spoliera slutet, men om jag nämner att novellen utgår från en verklig händelse, falubon Fet-Mats förunderliga öde, har jag förmodligen redan sagt för mycket.

Richard Wagner gick loss på Die Bergwerke zu Falun så till den grad att hans skrev ett operascenario i tre akter. Tvvärr kom han att distraheras av Tännhauserlegenden och gjorde en opera om den istället — jag hade gärnat velat se scenerna där Elis Fröboms hallucinerar att han befinner sig i en gruva av kristall med spirande skogar av metallträd vars grenar dignar av övermogna ädelstenar — gärna till ackompanjemang av en klämmig bit i stil med Walkürenritt

Och Hoffmann kom istället att i egen hög person bli ämne för en opera — Offenbachs mästerliga Hoffmanns äventyr

På sin gravsten har Hoffmann egendomligt nog fått tillbaka sitt gamla mellannamn — tjocka släkten verkar ha triumferat — dessutom kan vi konstatera att om jag hade lagt upp den här posten i förrgår så hade jag kunnat hänvisa till att det var The Hoffs födelsedag … Ännu en missad möjlighet …