Archive for the ‘insparkning av öppna dörrar’ Category

VM i vilseledande bokomslag

augusti 15, 2014

Den fiktive SF-författaren Kilgore Trout figurerar i flera av Kurt Vonneguts böcker. Trout  har skrivit 117 romaner och 2000 noveller bräddfyllda av svidande satir och samhällskritisk science fiction, men är totalt okänd eftersom hans förläggare marknadsför allt han skriver som pornografi.

Som så ofta svävar satiren svindlande nära verkligheten, vilket jag blev påmind om häromnatten när jag låg och slösurfade på webbsidor med gamla pocketomslag från fyrtio- och femtiotalet.

Photo 2011-06-24 16 44 31

1984! Winston Smith har aldrig varit hunkigare. Och Anti Sex League har aldrig haft djupare urringning …

Photo 2014-08-11 23 33 35

Okej — nu har jag läst den här boken fyra gånger på raken, men jag har fortfarande inte hittat scenen på omslaget  …

Photo 2012-07-21 10 33 31 Samma sak när det gäller den här smått suggestiva scenen — tjejen ligger på sängen och väntar, Frankensteins monster  kommer ut från badrummet och frågar sig: ”Vänta nu … kom jag ihåg att tvätta händerna?”

Photo 2014-08-12 00 00 55

Voltaires Candide! Inte alls en svidande cynisk satir över missförhållanden i sjuttonhundratalets Europa utan en obegripligt snaskig sexploitationbok!

Photo 2014-08-12 00 18 15

Celinés Resa till nattens ände! Inte alls en svidande cynisk uppgörelse med precis allt som rör sig utan en rafflande och romantisk äventyrsroman!

Photo 2014-08-12 00 25 02

Leo Tolstoj! Ett namn som kommit att bli smått synonymt med sex, snusksploitation och sjövilda slinkor!

Ja — på sätt och vis får man kanske säga att de skrupelfria förlagsredaktörerna utförde en folkbildargärning. För hur allmänbildade måste inte de prospektiva porrkonsumenterna ha blivit med tiden, medan de alltmer skumögt skummade igenom världslitteraturens mästerverk i fåfäng jakt på de snuskiga scenerna …

Annonser

Mysteriet med den victorianska ryggtavlan

maj 14, 2014

Hörni! Förlaget har antagit en till sån där historisk deckare! Skicka ner någon till bildbyrån för att leta efter sepiabruna victorianska ryggtavlor — helst iförda hög hatt och slängkappa och med lite lätt rörelseoskärpa sådär …

9780812976144_custom-7749bb2a284daeb6741249328aa20448f42c42ef-s6-c30

Var formgivaren som gjorde ovanstående omslag till Caleb Carrs The Alienist först ut? I så fall borde han få royaltypengar från till exempel …

9MUR

Och …

devils_acre

Och …

9780755344024

Och …

the-bedlam-detective-cover

Och …

81tqgSB1HiL._SL1500_

Och …

688-2

Okej — det sista omslaget innehöll i alla fall en trivsam scen från en obduktionssal — dit även ett hembiträde från Downton Abbey hade råkat förirra sig — pluspoäng för detta.

Visst — jag förstår att det ur försäljningssynpunkt kan vara frestande att försöka rida på en framgångsrik föregångare och så att säga åka snålskjuts på slängkappan — men finns det inte något slags gräns för hur likartade omslagen får bli?

Å andra sidan känner jag — som vän av historiska deckare — att jag inte så mycket att beklaga mig över när jag kastar ett getöga på den afrikanska litteraturen och konstaterar att en hel kontinent har reducerats till acaciaträdssilhuetter mot en rödorange solnedgång … det är onekligen värre …

BnCiZTvIQAAUIaW-1(Bilden ovan kommer från sajten Africa is a Country som även visar exempel på andra omslagsklyschor och marknadsföringsmemes.)

Besläktade blogginlägg:

https://davidnessle.wordpress.com/2006/06/20/de-bla-bockerna/

https://davidnessle.wordpress.com/2008/05/03/elementart-min-kare-jung/

Den grästäckta kullen i våra hjärnor

november 22, 2013

image

I dag är det exakt femtio år sedan Lee Harvey Oswald sköt John F Kennedy i Dallas.

Från boklagerfönstret längs kortegevägen avfyrade Oswald startskottet för en konspirationsmaraton utan motstycke — inte ens det s k ”mordet” på Marilyn Monroe har ḿäktat mäta sig med den monumentala mängd av mer eller mindre märkliga hypoteser som lanserats av privatspanare med gravallvarlig uppsyn.

Ett misskänt snille vid namn James Shelby Downard lyckades med konststycket att skapa en teori kring mordet som är såpass … öh … intrikat att även andra konspirationsteoretiker rullar med ögonen när hans namn kommer på tal.

Jag låter Downard representera hela denna genre där oklara associationer har samma värde som  orsakssamband. Här är ett par smakprov på  Downards resonemang från boken The 70 Greatest Conpiracies of all Time  (vars författare av allt att döma också är en smula skeptiskt stämda till Downards hypoteser):

”Oz” was killed by ”Ruby,” just as the ruby slippers freed Dorothy from the land of Oz in The Wizard of Oz, ”which one may deride as a fairy tale but which nevertheless symbolizes the immense power of ‘ruby light’ otherwise known as the laser.”

Dealey Plaza is near the Trinity River, which before the introduction of flood control measures submerged the place regularly. Dealey Plaza therefore symbolizes both the trident and its bearer, the water-god Neptune.

”To this trident-Neptune site,” writes Downard, ”came the ‘Queen of Love and Beauty’ and her spouse, the scapegoat, in the Killing of the King rite, the ‘Ceannaideach’ (Gaelic word for Ugly Head or Wounded Head). In Scotland, the Kennedy coat of arms and iconography is full of folklore. Their Plant Badge is an oak and their Crest has a dolphin on it. Now what could be more coincidental than for JFK to get shot in the head near the oak tree at Dealey Plaza. Do you call that a coincidence?”

For those in our audience still too puzzled by the whole ”Wizard of Oz” thing to get that last bit: the ”Queen” is Jackie and ”Ceannaideach” is the Gaelic form of Kennedy.

(Resten av texten om Downard hittar ni här.)

Ja, mina damer och herrar — Quod Erat Demonstrandum, som det brukar heta. (Vem som mördade Kennedy? Frimurarna, så klart.)

Den av alla Kennedymordets privatspanare som haft den bästa PR-byrån är utan tvekan åklagare Jim Garrison. Hans teorier kanske inte håller Downardklass, men faktaunderlaget var knappast det mest imponerande: Garrisons kronvittne var t ex en  försäkringsagent vid namn Perry Russo som pumpats full med sanningsserum och under hypnos erinrade sig en ”Låt oss mörda Kennedy”-sammankomst som han av någon anledning råkat hamna på.

Men tack vare — eller snarare på grund av — Oliver Stones synnerligen skickligt sammansnickrade film från 1993 har Garrisons teorier kommit att få en respektabilitet och en spridning som de kanske inte riktigt förtjänar.

Stone utnyttjar flinkt filmmediets förmåga att manipulera åskådaren, och vissa scener i filmen har kommit att bli smärre klassiker — så t ex  Garrison/Kevin Costners ”Magic bullet”-utläggning:

Konspirationsteorierna kring Kennedymordet har så till den grad kommit att skymma bilden av händelseförloppet att när journalisten Gerald Posner 1994 gav ut boken Case Closed så häpnade medier och läsare över den djärva hypotes han lanserade: Oswald var ensam gärningsman. Båda kulorna kom från hans gevär. Det stod ingen bakom den där grästäckta kullen. Posner kom alltså  fram till samma slutsats som  Warrenkommissionen — men 1994 betraktades den som smått sensationell …

Case Closed är definitivt den mest övertygande bok jag läst i ämnet — Posner gör slarvsylta av ”Magic Bullet”-resonemanget genom att göra vad Warrenkommissionen och Garrison var oförmögna till: en datorsimulering av kulbanorna, baserad på Zapruders superåttafilm och skadorna på kortegebilen och personerna i den. Simuleringen visar att kulorna har gått in och ut precis där man kunde förvänta sig — och att de kom från Oswalds boklagersfönster.

Inte för att det verkar dämpa Kennedykonspirationskonnässörernas  entusiasm nämnvärt — de senaste decennierna har de dessutom fått en eget världsomspännande datornätverk där de kan utbyta rön och korspollinera sina knasbollerier.

Låt oss alltså förbigå konspirationsteoretikerna med en upphöjd tystnad. (Ja — förutom att jag just ägnat 637 ord åt att försöka häckla dem lite hjälpligt. Uff.)

För att förjaga den fadda doften av konspirationer kanske jag istället får fresta med en samling av samtida sextiotals-skillingtryck som hyllar den fallne fursten till ackompanjemang av den plångigaste countrymusik. Viss varning utfärdas — sångerna utmärker sig inte främst för lyriskt finlir.

Ibland är det rentav så man kommer att tänka på William McGonagalls herostratiskt ryktbara dikt  The Tay Bridge Disaster (som jag skrev om här på bloggen för länge sedan).

I samlingens inledande sång delar t ex James Dotson McGonagalls  uppfattning att en god och jämn meter inte får lägga hindra rapporterandet av viktiga fakta och skohornar in lite extrastavelser här och var …

Men countrysångarnas prioritering är i alla fall rimlig: fokus ligger på tragedin — inte på att försöka hitta en sensationell konspirationshypotes som verkar lite mer tillfredställande än det solkiga faktum att en trist typ som händelsevis hade jobb på ett lokalt boklager har tagit den fria världens ledare av daga …

Huvudnyheterna 19: Alla vill vara Underhunden! ELLER Eddie Murphys dilemma!

september 26, 2013

Ladda ner kan man göra genom att högerklicka och spara HÄR.

Äntligen! Ett helt avsnitt vigt åt tidelag och röriga mash ups på åttiotalsfilmer!

Tidelag är tydligen inte förbjudet i Sverige om man inhämtar djurets samtycke. Vi förstår inte riktigt hur detta förväntas gå till.

Vi  bedriver självstudier i ämnet på Wikipedia och kommer fram till att:

1) Tidelagsfantasternas namn verkar genomgående innehålla ledet ”Jöns”.

2) Kyrkoherden Hindriks ko befann sig ofta i hetluften:

Den 21 januari 1609 brändes bonden Per Jönsson i Matarinki by, Övertorneå sn (bör vara identisk med husbonden på Piekko hemman), på bål, för tidelag med kyrkoherden herr Hindriks ko, vilken synd och grov missgärning han tillstod och bekände sig skyldig och brottslig vara.

Dessutom: Alla vill vara Underhunden — det vill säga betraktas som situationens wonderdog … jag menar underdog.

Det vill säga — alla utom Eddie Murphy som föredrar att vara top dog och har gått från att alltid vara i underläge i sina tidiga, framgångsrika filmer till att städse vara …

en_prins_i_new_york

… vilket har gjort det svårare för biopubliken att heja helhjärtat på honom.

Men kan man verkligen välja den krönta rollen — och ändå insistera på underdogprivilegiet? Vi försöker lösa Eddie Murphys dilemma genom att hålla pitchmöte för en ny film med den skämtsamme strupskrockaren — En Kung i Stockholm, där Murphy gestaltar Carl den XVI Gustaf.

Intrigen blir efterhand en intrikat gobeläng där vi väver in såväl Andrej Tarkovskjs Speed (Hästspårvagnens fart får inte sjunka under sex kilometer i timmen) som  kyrkoherden Hindriks olycksaliga ko och Camilla Henemark.

Avsnittet är inspelat med en radioreporter som fluga på väggen — ståupparen Anneli Abrahamsson, som dock hörs surra en smula i början och slutet.

På det hela taget gjorde dock AA ett mycket nyktert intryck.

I övrigt: Rockvideon/förtextsekvensen ur den pakistanska buskiskomedin  Tere Bin Laden som David pratar om i podden har ni här:

Så vitt jag förstår betyder ”Ullu da Pattha” (उल्लू दा पट्ठा ) ordagrant ”son av en uggla”  — en mera idiomatisk översättning verkar vara ”fårskalle”.

Det här är andra gången som debattens vågor svallar höga på Huvudnyheterna med anledning av Göta Lejons Gogo-Brigad. Men hur förhåller det sig egentligen? Är den marscherande ungdomsorkesterns stövlar verkligen så anskrämliga  som Jacob  antyder? Ja — döm själva:

I avsnittet talas det också om att Sven Otto Littorin inte längre har någon Facebooksida — något som får oss att drömma oss tillbaka till 2007 när arbetslinjens forne matador inte bara fanns på det sociala nätverket, utan även hade glömt att stänga sin sida för utomstående:

https://davidnessle.wordpress.com/2007/10/04/kittla-sven-otto-littorin/

Och för er som inte kan sluta grunna på Jacobs tänkvärda teori att seriös SF-skit kräver ett tema i bastant marschtakt så har jag sammanställt en liten Spotifyspellista för vidare utvärdering av bevismaterialet.

Ja — som ni märker har jag förstås manipulerat resultatet en aning genom att nästan utelslutande  använda versioner inspelade av marschorkestrar …

Huvudnyheterna 10: En knäckfråga för Proportionsministeriet

juni 27, 2013

speed

Proportionsministeriet har kommit fram till att det är okej om Sandra Bullock och Keanu Reeves är lite upprörda.

(Ladda ner genom att högerklicka och spara HÄR)

Varför finns det inget proportionsministerium som kan avgöra en gång för alla stora eller små våra förtretligheter är? Är gnäll nödvändigtvis  mer uppriktigt än välvilligheter? Var Herakleitos sin tids Beppe Wolgers? Är gnäll det bästa sättet att förena människor? Eller är det effektivare att sätta dem i en buss som inte får köra långsammare än 60 km i timmen?

Rättelser: David talar om ”Den syntetiska deduktionen av kategorierna” och har lyckats göra en hoprörning av Den transcendentala deduktionen av kategorierna och Syntetiska satser a priori (som väl egentligen var det han pratade om, eftersom han drog in David Hume i sammanhanget.)

Mr De Mille — I’m ready for my plagiarism charge!

januari 20, 2012

The Legend of Lylah Clare — en sällsam blandning av Vertigo och Sunset Boulevard

Personligen väntar jag med tindrande ögon på den nya stumfilmen The Artist, som fått lysande recensioner och blivit Oscarstippad.  Men alla är tydligen inte lika entusiastiska.

Filmstjärnan Kim Novak känner sig ”våldtagen” av filmen, enligt en annons som hon satte in i Variety häromveckan. Hon nyanserar sitt uttalande — en liten aning — genom att fortsätta:

”I feel as if my body—or, at least my body of work—has been violated by the movie, The Artist.”

Såvitt jag förstår har The Artist förgripit sig på fru Novak genom att använda musik från Vertigo, den film stjärnan främst är hågkommen för.

Först får det här uttalandet mig att tänka på den åldrande divan Norma Desmond i Billy Wilders svarta mästerverk Sunset Boulevard — den grandiosa självuppfattningen, den något bristfälliga verklighetsförankringen, det storslagna utspelet.

Men sedan kommer jag i stället att tänka på den lika magnifika gamla filmvampen Lylah Clare i en film som stjäl friskt från Vertigo — framför allt genom att kombinera Pygmaliontemat med själavandring.

I The Legend of Lylah Clare (1968) är filmregissören Lewis Zarken besatt av sin avlidna fru, filmstjärnan Lylah Clare. När han hittar en ung skådespelerska vid namn Elsie Brinkmann som är kusligt lik den döda divan gör han allt för att forma henne till en avbild av hustrun.

Rollen som Lylah Clare/Elsie Brinkmann spelas av en viss Kim Novak.

På svenska har The Legend of Lylah Clare fått den något intetsägande titeln Vad hände den natten — den franska titeln Le demon des femmes ger en bättre fingervisning om filmens innehåll …

Jag ska inte påstå att TLoLC helt och hållet är ett plagiat på Vertigo — manusförfattarna har tillsatt en generös dos av Sunset Boulevard och låter dessutom Elsie vara besatt av Lylah på ett sätt som snarast föregriper Exorcisten med några år. The Legend of Lylah Clare är också på sitt sätt en tämligen originell film — den har en nästan hypnotiskt pervers ton från start till mål (se klippet ovan).

Men ingen kan hävda att den skulle existera utan Hitchcocks Vertigo — eller för den delen Sunset Boulevard.

Man skulle möjligen kunna rekommendera Die Novak att låta den som är utan skuld kasta första stenen i glashuset.

Tarvligheterna var bättre förr

juli 24, 2010

Fjärde earlen av Sandwich — finsmakare på frasiga frallor och förolämpningar

Nu när valdebatten så sakteliga börjar gnissla igång är det inte utan att jag efterlyser lite mera sting och tabasco i de svenska statskonstnärernas sammandrabbningar.

De borde följa det höga föredömet från ideologiska kombattanter som John Wilkes (1727 – 1797) och John Montagu,  fjärde earlen av Sandwich (1718 – 1792), smörgåsens andliga fader.

När Montagu hade ofinheten att säga till sin meningsmotståndare:

”Sir, I do not know whether you will die on the gallows or of the pox!”

replikerade John Wilkes (reptilsnabbt får man förmoda):

”That, Mylord, depends on whether I embrace your principles or your mistress.”

John Wilkes — mannen som fick Lord Sandwich att bita i smörgåsen

Wikipedia, denna notoriska glädjedödare, påpekar förstås att samma anekdot berättas om andra politiker — ännu en historisk sanning har alltså visat sig vara omkullrunkelig. Men jag väljer att ignorera de festliga anekdoternas begravningsentreprenörer och fortsätter mitt resonemang som om ingenting hade hänt.

Jag är böjd att hålla med den brittiske advokaten Louis Nizer (1902 – 1994) om att ”A graceful taunt is worth a thousand insults”. Här nedan har jag ställt samman några smakprov för att inspirera Göran Hägglund, Lars Ohly och Mona Sahlin till nya stordåd i talarstolen:

”If a traveller were informed that such a man was the leader of the House of Commons, he might begin to comprehend how the Egyptians worshipped an insect.” – Benjamin Disraeli om Lord John Russell

”He is a self-made man and he worships his creator.” – John Bright om Benjamin Disraeli

”A modest little person, with much to be modest about.” – Winston Churchill om Clement Atlee

”They told me how Mr Gladstone read Homer for fun, which I thought served him right.” – Winston Churchill

” (… ) as thin as the homeopathic soup that was made by boiling the shadow of a pigeon that had been starved to death.” – Abraham Lincoln

”She has been kissed as often as a police-court Bible, and by much the same class of people.” – Robertson Davies

”He spent his whole life in plastering together the true and the false and therefrom manufacturing the plausible.” – Stanley Baldwin om Lloyd George

”He uses statistics as a drunken man uses lamp-posts — for support rather than illumination.” – Andrew Lang

Nu förväntar jag mig att resten av valrörelsen blir som en lång Oscar Wilde-pjäs, full av fascinerande paradoxer och sällsamt skimrande cynismer. Ett sista varningens ord bara — lämna inte spontaniteten alltför mycket åt slumpen. Minns vad F E Smith sa om Churchill: ”Winston has devoted the best years of his life to preparing his impromptu speeches”.

Sentimentalitet och stadsplanering …

juli 12, 2010

… verkar sällan gå  hand i hand — i alla fall inte i Sverige. Nere på kontintenten återskapade visserligen tyskarna pietetsfullt och tålmodigt — sten för sten, gata för gata — de städer som RAF och Bomber Harris hade förintat i eldstormar under andra världskrigets sista år. Men här hemma i det skonade Svitjod satt samtidigt stadsplanerarna och slängde suktande blickar på det tyska ruinlandskapet — varefter de bestämde sig för att bomba sina  kulturminnesmärken på egen hand.

Norrmalmsregleringen [ …] räknas som en av de större och mest genomgripande cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden, även inberäknat de städer som skadades svårt under kriget.

… skriver t ex våra vänner på Wikipedia om slakten på Stockholms innerstad, som Lill-Babs går omkring och ondgör sig en smula vemodigt över i ovanstående videoklipp.

Filmen är inspelad sextioett, så fonden för Lill-Babs elegiska avsked till det gamla Stockholm är  området kring Hötorget och det som sedermera skulle komma att bli Plattan.

Och över det Tyska Höst-landskapet tornar Hötorgsskraporna upp sig som  modernitetens oförlåtande vaktposter.

Här fanns för länge sen en annan stad
här möttes vi och jag var mycket glad.
Vid Sergels gamla hus
i bleka vårens ljus …

… sjunger Lill-Babs samtidigt som vi får se en  hög med bråte som en gång varit sjuttonhundratalshuset där skulptören Tobias Sergel hade sin ateljé.

Detta otidsenliga ruckel ersattes sedan diskret med en urindoftande underjordisk galleria i läckert grå betong som någon med utvecklat  skämtlynne valde att kalla för ”Sergelarkaden” …

(Jag älskar den här sången ur den i övrigt rätt förgätliga filmkomedin En nolla för mycket — och det är min förhoppning att läsekretsen reagerar mer som Carl-Gustaf och mindre som Birgitta Andersson på den … )