Den kompromisslösa kampen om det mest kommunistiska kolchosnamnet

I Ligatnedalen, en knapp timmes körväg öster om Riga, ligger ett sanatorium i sensovjetisk stil.

… Eller rättare sagt — sanatoriet kanske är färdigställt under sent sjuttiotal eller rentav åttiotal (mina källor är inte helt samstämmiga), men stilen är snarast samtida med kubakrisen.

Vilket förstås är helt kongenialt, för det var väl under den där ångestridna veckan 1962 — när svettglansen på John F Kennedys överläpp verkade signalera att det termonukleära kriget var nära förestående — som ledarna i Sovjets satellitstater på allvar började fundera över möjligheten att  gräva ner sig någonstans där chockvågorna inte kunde nå dem.

Ord och handling voro ett. Det lettiska ledargarnityret tillsatte en kommitté, och innan man visste ordet av hade man uppfört ett gigantiskt bunkerkomplex, och anlagt det tjusiga sanatoriet ovanpå som kamouflage.

Ursäkta — den sista meningen ska kanske snarare  lyda ”och innan man visste ordet av var det åttiotal, glasnost och skymningtid för det sovjetiska samhällssystemet”.

En av våra resenärer prövar att sitta bakom det skrivbord där det lettiska kommunistpartiets generalsekreterare förväntades administrera atomvintern.

Bunkerbygget — som definitivt torde ha varit datummärkt med ”Bäst före Berlinmurens fall” — blev alltså klart bara några år innan den sjungande revolutionen utbröt i Baltikum och gjorde hela anläggningen smått föråldrad.

Om den nu inte redan var det, vill säga — när man vandrar runt därnere har man en distinkt känsla av att klockorna frusit fast någon gång i mitten av sextiotalet, snarare än vid en senare tidpunkt.

Se till exempel på denna skönt panelprydda sammanträdessal, smyckad med en karta över Lettland i polerad metall (den verkar nästan vara i aluminium).

Metallkartan — som torde kunna klara lättare artilleribeskjutning  — visar alla Lettlands kolchoser. Här ovan ser ni vår kunniga och spirituella guide Oskars Okonovs läsa upp några av pärlorna.

Kampen är hård om att demonstrera sin ideologiska renlärighet — Kolchosen Det sovjetiska Lettland skåpar ut Kolchosen Avantgarde, och det  nästan målfoto mellan kolchoserna Lenin och Den trettionde oktober. Men vem vinnaren är tvivlar vi aldrig på: lagerkransen går till Den Tjugoandra Partikongressens Kolchos.

Vi vet tyvärr inte varför  denna kongress var så ideologiskt överlägsen den tjugoförsta eller den tjugotredje partikongressen. Ville kolchosbönderna hylla det faktum att Chrustjev i sitt inledningsanförande angrep Albanien för att de höll fast vid ”den ortodoxa stalinismen”? Eller ville de högtidlighålla konflikten med Kina, som förvärrades så till den grad under denna sammankomst att det blev den sista som Maos  parti deltog i?

Ja, frågorna är många — och vi har inga svar. Den som verkligen inte kan släppa gåtan kan läsa vidare om den tjugoandra partikongressen på Wikipedia.  Oskars Okonovs tröstade i alla fall proggarresans deltagare med att kolchosens bönder förmodligen inte heller hade någon vidare koll på vad som tilldrog sig på den tjugoandra partikongressen.

Vi avrundade besöket i kolchoskartans kammare med en gruppbild, framför en byst av V. Lenins (letterna har alltid det där för svenska ögon så genitivaktiga S-et efter mansnamn).

Västergötlands landskapsvapen

Juridiska texter är inte direkt kända för att vara korthuggna och lättgenomträngliga. Tänk t ex på det herostratiskt ryktbara avsnittet om svin i ollonskog som fortfarande finns — eller i alla fall tills helt nyligen fanns — i Svea Rikes Lag:

12 kap. Huru svin må i ollonskog släppas

Äga flera ollonskog samman; då skola de i rättan tid sig förena, huru många svin där kunna födas, och släppe sedan var in efter ty, som han del i skog äger. Släpper någon flera in; haven de andre våld att taga dem upp, [och han böte en mark för vart svin,] och skadan åter. Äger han ej själv så många svin, som han på sin del föda kan; stånde honom fritt andras svin för lega intaga. Gör han det ej; då må de andra hans del saklöst nyttja.

Vi semikolonets vänner fröjdas ju åt att skiljetecknet verkar ha funnit en fristad i lagboken — och tydligen tillåtits föröka sig lika ohämmat som ollonskogssvin — men jag måste nog ändå säga att jag föredrar våra forntida fäders formuleringskonst. Birger Jarls storebror (kan man tänka sig något mera respektingivande?) Eskil Lagman betade av betydligt fler kvistiga ämnen på kort tid i sin bestseller Äldre Västgötalagen:

Skjuter man in genom rököppningen och dräper en man, dräper [en man] i bad eller bastu, dräper [en man] då han uträttar sitt tarv, stinger ut båda ögonen på en man, skär tungan ur huvudet på en man, hugger av båda fötterna av en man, dräper en man sin hustru – det är allt nidingsverk.

Raka besked, och ingen utfyllnad. Lagen är glasklar — man ska låta bli att dräpa folk när de uträttar sitt tarv. Och som bonus får vi även en massa annan information om tungor, ögon, fötter och hustrur som kan vara bra att hålla i minnet. (Det är iofs en sak jag är lite oklar över — var det okej att bara sticka ut ett öga?)

För finsmakarna återger vi även texten i sin mera märg- och malmfulla ursprungsform:

Skytær · Y · in at lyuræ ok dræpær man · Dræpær · i · løghu · ællær i bastughu · dræpær · þa han nøte þarwa sinæ · Stingir vt bæþin øghun · a manni · Skiær tungu ør høfþi manni · Hoggær af baþa føtær af manni · Dræpær · Y · kono · þæt ær niþingsværk alt ·

Onekligen tunghur formuleringskonsthur.

Västergötland stod inte bara för lag och ordning under tidig medeltid — det var också det mest kristna av våra landskap. Entusiasten Snorre Sturlason hävdar att det fanns elvahundra kyrkor i landskapet, men enligt Eskil och hans Västgötalag var det inte ens hälften så många — och då räknade han in även Dalsland och Halland för att frisera statistiken. Hur som helst — rätt många kyrkor blev det.

Så mycket mer överraskande att landskapsvapnet är ett salongsberusat lejon som vilt famlande försvinner in i mörker och dimma — nacht und nebel, som tysken säger. Ibland ser han ut att säga: ”Vem fan släckte lyset?” Av någon inte helt klarlagd anledning har denna festprisse dessutom en tulpan i stjärten på en del framställningar. Eller en genmanipulerad svans som ser ut som en tulpan. (Ja, man undrar ju …)

Enligt Wikipedias beskrivning ser vi

I av svart och guld ginstyckat fält ett lejon av motsatta tinkturer med röd beväring, därest dylik skall komma till användning, i övre vänstra och i nedre hörnet av fältets svarta del åtföljt av en stjärna av silver

Det är nog de där motsatta tinkturerna som gör att vår vän inte verkar vara riktigt i form — han borde veta bättre än att blanda sorter. Och en ”ginstyckad” verklighetsuppfattning har vi väl alla drabbats av någon gång.

Men det där med ”röd beväring” förstår jag inte alls — förgäves spejar jag efter spår av en agitatorisk Mandel Karlsson …

Ja — nu blev det så mycket om Västgötalagen och det packade lejonet att jag inte har plats att rabbla upp kulturpersonligheter och sevärdheter. Men snopna läsare som vill veta mer om Västergötlands historia rekommenderas att införskaffa Erik Anderssons nyutkomna roman Den larmande hopens dal som är en veritabel orgie i gånggrifter, täckdiken, traktorförare och hembygdsföreningar — och dessutom hysteriskt rolig …

Dalslands landskapsvapen

Det verkar regna en hel del i Dalsland (bilden är från utflykten i somras)

Dalslands landskapsblomma är förgätmigej, vilket gör ett lite rörande intryck, eftersom landskapet sannolikt är ett av Sveriges mer förglömliga (när jag och min bror för några år sedan tävlade om vem som kunde rita in flest svenska landskap på rätt ställe på kartan lyckades jag pricka alla utom just Dalsland).

Prins Eugen lär ha påstått att Dalsland var ”ett Sverige i miniatyr”. Jag har lite svårt att förstå hur målarprinsen tänkte — jag skulle kanske snarare kalla landskapet för ”ett Västergötland i miniatyr — with a slice of Värmland on the top”.

Lokalpatriotiska förmågor har spunnit vidare på Eugens resonemang och pekar på att Dalsland har ett ”fjäll” — Kroppefjäll, hela 240 meter över havet (besökande samer blir säkert stumma av beundran). Landskapet äger inte bara ett fjäll i dockskåpsstorlek, utan även ett stationshus för dvärgar, som bloggens minnesgoda läsare kanske erinrar sig. Däremot har man en rätt imponerande slussanläggning — Håverudsakvedukten, som kan slussa Loffe Carlsson och andra som uppehåller sig i Göta Kanal från en vattennivå till en annan.

Kanske är det i ett försök att tuffa till sig som detta något mjäkiga landskap har valt korpen till landskapsdjur — ”Quoth the raven — Mellerud!”. Gothstämningen tätnar ännu mer när man ser ortsnamn som ”Skräcklan”.

Tilltuffningsfestivalen fortsätter med själva landskapsvapnet, en mäkta muskulös och knallröd tjur. Helhetsintrycket förtas dock något av att tjuren envisas med att spreta lite effeminerat med ena frambenet.

Tidiga heraldiker tycks dessutom ha haft vissa problem med att skilja på tjurar och foxterriers (och varför — frågar man sig — verkar svansen bestå av en jättelik orkidé?).

Jag vet inte. Det är nästan så att jag börjar tvivla på att det är särskilt hårda bud i Mellerud (även om en kommunslogan som låter som titeln på en Manhattandeckare naturligtvis ger pluspoäng i sig).

Värmlands landskapsvapen

Här poserar jag med Sola i Karlstad — en av de få servitriser som fullgjort sitt uppdrag med sådan entusiasm att hon har blivit odödliggjord i brons. Bilden är från i somras. Jag noterar att jag — som så ofta — har på mig den ultimata sextiotalisttshirten: svart, urtvättad och ironisk (i detta fall dessutom dubbelironisk eftersom jag bär den delvis som ett självreferentiellt statement om min sextiotaliststatus — det är som kinesiska askar av ironi, med en liten skrumpen själsskrutt längst in).

Värmland verkar vimla av små putslustiga monument över bygdens storheter, gärna föreställande Ferlin — från den fula plåtnissen som dansar på bordet i Karlstad till Filipstads staty av skalden som sitter slött hopsjunken på en parkbänk.

Men på stora torget i Karlstad har man istället valt ett mera högstämt ämne och rest det sannolikt mest krigiska fredsmonument jag sett — Fredens Gudinna formligen stampar skiten ur Krigsgudens monstruösa och missbildade huvud samtidigt som hon i vredesmod knäcker hans svärd. Vi vänner av anspänt alliterativa anslag läser även inskriptionen på skulpturens sockel med visst välbehag:

Landskapet lider ingen brist på skalder att hylla — Ferlin, Fröding, Geijer, Lagerlöf, för att nu bara ta ett axplock ur högen. En mera skaldfattig trakt hade sannolikt gjort ett stort nummer av att Esaias Tegnér föddes i Kyrkerud, men Värmland verkar knappt bry sig. Under mitt besök köpte jag ET:s Smärre Dikter i fuktfläckad förstaupplaga för en femtiolapp.

Inte så dyrt för ett centralt verk inom den svenska litteraturen från 1828 i tidsypiskt band …

Förutom att vara Ferlins födelseort kan Filipstad även stoltsera med att det är staden där steampunkgiganten John Ericsson såg dagens ljus — han som uppfann propellern och möjligen avgjorde amerikanska inbördeskriget genom att konstruera nästanubåten Monitor som sköt sydstatarnas stålklädda monster Merrimac i sank.

Landskapets heraldiska djur är en något spretvingad och lipande örn:

Ibland verkar den så uppfylld av värmländskt vimmelkantig levnadsyra att den börjar do the funky chicken …

… vilket på något sätt känns kongenialt i sammanhanget …

Östergötlands landskapsvapen

Den östgötska drakgripen närmast dryper av hårdrockestetik — tillochmed Gene Simmons skulle nog vända på klacken om han stötte på den i en mörk gränd. Även de omgivande liljorna ser av någon anledning mera ut som kaststjärnor.

Ursprungligen var gripen en om möjligt ännu mer respektinjagande fullblodsdrake, men genom korsbefruktning med de kringliggande landskapens ymnigt förekommande gripar fick den efter ett tag sitt nuvarande hybridutseende.

Under medeltiden var Östergötland ett av de politiskt centrala landskapen. Femtiotusen fornlämningar kan inte ha fel. Härifrån kom även riksbyggaren Birger Jarl som med omilda nypor föste ihop svear och götar och gav upphov till det band av mellanmjölkspimplande lagomfanatiker som vi i dagligt tal kallar ”svenskar”.

I mitten av artonhundratalet hittades för övrigt Birger Jarls — eller möjligen någon av hans söners — hattask utanför Harz i Tyskland där en bondfamilj med smak för det extravaganta använde den som kaffeburk (allt om denna sällsamma upptäckt kan ni läsa här).

Det kanske förvånar en del att tidningen Östgötacorrespondenten en gång i tiden var den mest brutalt bildstormande, vildögda och radikala organet i landet, men så var det — den grundades nämligen av en viss Henrik Bernhard Palmær (1801 – 1854) som var fylld till brädden av en ganska osvensk blandning av kvickhet och koleriskhet. Han är bland annat fader till nedanstående epigram:

En sann kristen gläder sig då han ser feta präster, ty denna syn är honom en borgen för sanningen av Sankt Johannes´ utsaga, att ordet vart kött.

Han är lycklig den hovmannen, som en gång, då högtsalig Hennes Maj:t Drottning Hedvig Elisabet Charlotta föll omkull i Hagaparken, fick skåda hela Holstein och en del av Gottorp därtill.

Man vill veta att, i händelse av krig med Ryssland, skall i Haparanda förläggas en frikår, bestående av Sveriges unga och krigslystna poeter, väpnade en och var med sina av mordiskhet blixtrande verser.

Palmær var en svuren fiende till nationalchauvinistiska götiska brösttoner och religiöst hyckleri, och — följaktligen — en svuren fiende till Esaias Tegner, som han bland annat förärade en recension som enligt någon finsmakare var ”det giftigaste, vår polemiska litteratur har att uppvisa”. Hans tankar kring svensksvärmerierna finns sammanfattade i det här lilla aktstycket:

Nyligen hände, att två stycken svenskande svenskar på svenska
tävelsvenskade om, vem som var svenskast av dem.
Se svensknamniga voro de ock: Svenskander och Svenskbom;
så! till svenska en var hade hopsvenskat sitt namn.
Nu med grammatisk svenskhet och översvenska varandra
började de, och snart blev det ett bålsvenskt alarm:
”Svenskare är jag än svensk.” – ”Men jag är däremot svenskast.”
”Jag svenskastare är.” – ”Svenskastarastast är jag.”
Kort sagt, komparativiskt och superlativiskt de skreko;
Positivus svensk glömde de slutligen bort.

Det finns även skäl att misstänka att Palmær var något av en svuren fiende mot sig själv. Som han uttryckte det: ”Sarkastiska anmärkningar äro de säkraste medlet att roa för ögonblicket och förvärva ovänner för livstiden”. Tyvärr kom denne kvickhetens mästare heller aldrig att bli särskilt stilbildande för svensk journalistik …

Närkes landskapsvapen

Visa lite toga, grabbar

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går
— men ej till människor! Jag längtar marken,
Jag längtar stenarna, där barn jag lekt.

De här stenarna som Heidenstam trånar så förtvivlat efter befinner sig i Närke. Närmare bestämt inom gångavstånd från Olshammars herrgård. Det var där det unga skaldefröet lekte barn. (Heidenstam är verkligen något av en bra-dålig poet — ”jag längtar stenarna” är ju catchy, men det här ”där barn jag lekt” har alltid skorrat i mina öron — fast å andra sidan ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar” är ju en snärtig sak.)

Stenarna i fråga kan möjligen ha bestått av lanskapsmineralet dolomitmarmor. Det ska jag låta vara osagt. Och landskapssvampen höjer sig som bekant över Örebros stadssilhuett.

Själva landskapsvapnet består av pilar och blommor. Make love — or war. Närke kan inte riktigt bestämma sig. Det verkar överhuvudtaget vara ett något veligt landskap. Är de svear eller götar? Fågel eller fisk? De vilda Tivedenskogarna bildade en gång i tiden en buffertzon mellan arvfienderna Svealand och Götaland. Men mark bröts och odlades upp, och hux flux hade det blivit Närke av alltsammans, istället för den urskog som tidigare härskat oinskränkt.

Här kryper som skygg för himmelens ljus
den stolta tallen till markens grus.
Se bergen, de stå ej med tinnar, som vitna
i evig snö, men låga och grå;
de stå som trasmän med slitna
och färglöst blacknade kappor på.
Och valde vi språkets mörkaste ord,
de voro ej mörka, ej tunga nog
att måla i dikt den fosterjord,
som evigt predikar sitt kalla: försaka,
hur bonden biter sin svarta kaka
och stenarna rassla under hans plog.
Hur låg, hur grå, hur glädjetom
står trakten runt min stig!
Min födelsebygd, du hälsar mig
i trasor och fattigdom.

( Heidenstam får förnyat förtroende trots allt — trots att han gick på Hitlers femtioårsfest.)

Det mest anmärkningsvärda med Närke är väl själva landskapsnamnet. Det har ingen ändelse på ”land” eller ”län” — det är tillochmed ”botten”-löst. Förklaringen står att finna just i att det rör sig om en gammal gränstrakt — ”Närke” betyder ”Gränslandet vid sjön När”.

Här förväntade man sig fordom inte att finna ens dysterkvistiga odalmän som bet i svart bröd utan på sin höjd fredlösa som lyckats göra sig så till den grad impopulära att de blivit ”var mans niding” och irrade kring i urskogen med vild blick. Rymlingar från Kumlabunkern upprätthåller numera denna vackra tradition.

Sörmlands landskapsvapen

Fabeldjurstorkan är äntligen över — för nu kommer vi till Sörmland, som har en nära släkting till den gamla stockholmska bombkastargripen på sin sköld.

Detta beror sannolikt på att gränsen mellan Uppland och Sörmland skär rakt genom staden. Historiskt sett går den mitt i Gamla stan. Vänner av fornt och fint kan veta att de går in i ett nytt landskap när de passerar Västerlånggatan 27, med sin inmurade gamla gränssten som talar om att man tagit klivet över i ”Sudermannaland”. Den nuvarande landskapsgränsen som går vid Slussen är en nymodighet från sextonhundratalet som vi bara har att ignorera.

Men invånarna South of Folkungagatan behöver inte bry sina hippa frisyrer — de bor under alla omständigheter i Sörmland.

Och den något buttre giganten Ivar Lo befann sig i den avundsvärda situationen att han kunde flytta från statarstugan till Söders höjder utan att lämna det landskap som sett honom födas.

Kungsörs Thor Modéen däremot hamnade i uppländsk exil, eftersom han (om jag minns rätt) bodde på något nordligare breddgrader i Stockholm. Kanske rentav i Vasastadens Sibirien.

Gripen är en skön förening av lejon och något slags rovfågel, och den anses symbolisera snabbhet och styrka, säger Wikipedia. Den torde också vara en gudagåva till alla de vapensköldsskapare som inte kan rita en vettig älg eller en ren ens om deras liv beror på det (se tidigare inlägg för exempel). Griparna kan se ut lite hur som helst. I Östergötland har de till exempel drakvingar —

Enligt den antike historikern Herodotos — vars pålitlighet inte står Wikipedia långt efter — förekom gripar i fritt tillstånd på de skytiska stäpperna under hans livstid, men numera är det mera sällsynt att de låter sig fångas av naturfotografernas kameror.

Västmanlands landskapsvapen

Välkommen till de krackelerande toppluvornas land — fast strikt talat ska väl ovanstående föreställa vulkaner. Oftare påminner de mera om något slags venusianska kålrötter:

Nu utmärker sig ju inte berggrunden i området för någon översvallande vulkanisk aktivitet — den består mest av sedimentära gråvackor och lerskiffrar. Däremot ska det villigt medges att leptitformationens bergarter har deformerats kraftigt i samband med den svekofenniska orogenesen. Vad det nu kan betyda — men det står så i Wikipedias artikel.

Var var jag nånstans? Jo just det — vulkanerna syftar nog snarare på landskapets mineralrikedomar. Västmanland ligger nämligen i hjärtat av Bergslagen, denna utsökt luddigt definierade region. Ofta består B av norra och Västra Västmanland, det rumpigare Dalarna och en smatt av Värmland. Men lika gärna kan folk tydligen få för sig att dra in Närke och Östergötland (!) inom Bergslagens gummibandslika gränser.

Vid närmare eftertanke kanske inte Västmanland alls ligger i hjärtat av Bergslagen utan snarare i knäskålen av Bergslagen. Det är som sagt lite svårt att avgöra.

Apropå inget särskilt — det här artar sig till en av de mest stringenta landskapsvapentexterna hittills — kom jag just på en bra turistslogan:

BLI BERGTAGEN I BERGSLAGEN

Den erbjuds kostnadsfritt till alla de turistbyråer i trakterna som fruktlöst kämpar med att kläcka en ny bra klisterdekal inför sommaren 2008.

Även Västmanland kunde behöva ett handtag med marknadsföringen — det är nämligen ett häpnadsväckande identitetslöst landskap, trots (eller på grund av) att det ligger inklämt mellan flera av landets mest profilstarka varumärken: Dalarna, Uppland, Värmland — och de inte fullt lika profilstarka Närke och Sörmland. I den del av Västmanland som gränsar mot Dalarna bor det EPA-masar, den del som vätter mot Värmland inhyser Gösta Berlings fattiga kusiner. I ren desperation försökte någon på Wikipedia just kidnappa Thor Modeen och göra honom till västmanlänning — han kommer från Kungsör som gränsar till Västmanland — men sörmländska elitstyrkor ryckte genast ut och undsatte den nödställda muntergöken.

Möjligen är regionens mest namnkunniga son Hallstahammars Elof Lars Tore Skogman, upphovsman till tusentals klämmiga bitar med titlar som Rökt gök med lök, Knäpp i skallen, Han vänder ut och in på käringen sin, Vår vänliga vardag, Låt innerlighet gå till ytterlighet … the list goes on. Inte lika fullt så känd är hans hurtfriskt hatiska produktion — melodier som Den kungliga svenska avundsjukan och Fult å’ va gla’:

Sjunger du uppå gatan som i Italien man gör
Haffas du av polisen som talar om att du stör.

Du måste fatta,
får inte skratta,
det är ej bra —
Du vet väl om att ida’
så är det fult att va’ gla’.

För att inte tala om sången med den snärtiga titeln Den som inte har nåt värdefullt att säga säger det gärna i en insändarspalt:

Den som inte har nåt värdefullt att säga säger det gärna i en insändarspalt
Här slår man och fröken Tåfis och Gubben Dassberg får yttra sig
Där får dom chansen att spy och spotta
och kasta dynga på dig och mig.

Jag misstänker för övrigt starkt att Thore skrivit sin egen Wikipediaartikel. Jag har svårt att tro att någon annan kan ha formulerat meningar som:

1979 hamnade han i operettens förtrollade värld och spelade Sigismund i Vita Hästen på Säffleoperan.

… Eller att någon annan än han själv frivilligt skulle använda ordet ”musiprett”.

Andra famösa västmanlänningar är Lars Gustafsson och Köpings apotekare Carl Wilhelm Scheele, som upptäckte syret men aldrig får äran av sin upptäckt eftersom han levde och verkade i en bortglömd liten avkrok i utkanten av Europa som heter — just det — Västmanland.