I Ligatnedalen, en knapp timmes körväg öster om Riga, ligger ett sanatorium i sensovjetisk stil.
… Eller rättare sagt — sanatoriet kanske är färdigställt under sent sjuttiotal eller rentav åttiotal (mina källor är inte helt samstämmiga), men stilen är snarast samtida med kubakrisen.
Vilket förstås är helt kongenialt, för det var väl under den där ångestridna veckan 1962 — när svettglansen på John F Kennedys överläpp verkade signalera att det termonukleära kriget var nära förestående — som ledarna i Sovjets satellitstater på allvar började fundera över möjligheten att gräva ner sig någonstans där chockvågorna inte kunde nå dem.
Ord och handling voro ett. Det lettiska ledargarnityret tillsatte en kommitté, och innan man visste ordet av hade man uppfört ett gigantiskt bunkerkomplex, och anlagt det tjusiga sanatoriet ovanpå som kamouflage.
Ursäkta — den sista meningen ska kanske snarare lyda ”och innan man visste ordet av var det åttiotal, glasnost och skymningtid för det sovjetiska samhällssystemet”.
En av våra resenärer prövar att sitta bakom det skrivbord där det lettiska kommunistpartiets generalsekreterare förväntades administrera atomvintern.
Bunkerbygget — som definitivt torde ha varit datummärkt med ”Bäst före Berlinmurens fall” — blev alltså klart bara några år innan den sjungande revolutionen utbröt i Baltikum och gjorde hela anläggningen smått föråldrad.
Om den nu inte redan var det, vill säga — när man vandrar runt därnere har man en distinkt känsla av att klockorna frusit fast någon gång i mitten av sextiotalet, snarare än vid en senare tidpunkt.
Se till exempel på denna skönt panelprydda sammanträdessal, smyckad med en karta över Lettland i polerad metall (den verkar nästan vara i aluminium).
Metallkartan — som torde kunna klara lättare artilleribeskjutning — visar alla Lettlands kolchoser. Här ovan ser ni vår kunniga och spirituella guide Oskars Okonovs läsa upp några av pärlorna.
Kampen är hård om att demonstrera sin ideologiska renlärighet — Kolchosen Det sovjetiska Lettland skåpar ut Kolchosen Avantgarde, och det nästan målfoto mellan kolchoserna Lenin och Den trettionde oktober. Men vem vinnaren är tvivlar vi aldrig på: lagerkransen går till Den Tjugoandra Partikongressens Kolchos.
Vi vet tyvärr inte varför denna kongress var så ideologiskt överlägsen den tjugoförsta eller den tjugotredje partikongressen. Ville kolchosbönderna hylla det faktum att Chrustjev i sitt inledningsanförande angrep Albanien för att de höll fast vid ”den ortodoxa stalinismen”? Eller ville de högtidlighålla konflikten med Kina, som förvärrades så till den grad under denna sammankomst att det blev den sista som Maos parti deltog i?
Ja, frågorna är många — och vi har inga svar. Den som verkligen inte kan släppa gåtan kan läsa vidare om den tjugoandra partikongressen på Wikipedia. Oskars Okonovs tröstade i alla fall proggarresans deltagare med att kolchosens bönder förmodligen inte heller hade någon vidare koll på vad som tilldrog sig på den tjugoandra partikongressen.
Vi avrundade besöket i kolchoskartans kammare med en gruppbild, framför en byst av V. Lenins (letterna har alltid det där för svenska ögon så genitivaktiga S-et efter mansnamn).