VM i vilseledande bokomslag

Den fiktive SF-författaren Kilgore Trout figurerar i flera av Kurt Vonneguts böcker. Trout  har skrivit 117 romaner och 2000 noveller bräddfyllda av svidande satir och samhällskritisk science fiction, men är totalt okänd eftersom hans förläggare marknadsför allt han skriver som pornografi.

Som så ofta svävar satiren svindlande nära verkligheten, vilket jag blev påmind om häromnatten när jag låg och slösurfade på webbsidor med gamla pocketomslag från fyrtio- och femtiotalet.

1984! Winston Smith har aldrig varit hunkigare. Och Anti Sex League har aldrig haft djupare urringning …

Okej — nu har jag läst den här boken fyra gånger på raken, men jag har fortfarande inte hittat scenen på omslaget  …

Samma sak när det gäller den här smått suggestiva scenen — tjejen ligger på sängen och väntar, Frankensteins monster  kommer ut från badrummet och frågar sig: ”Vänta nu … kom jag ihåg att tvätta händerna?”

Voltaires Candide! Inte alls en svidande cynisk satir över missförhållanden i sjuttonhundratalets Europa utan en obegripligt snaskig sexploitationbok!

Celinés Resa till nattens ände! Inte alls en svidande cynisk uppgörelse med precis allt som rör sig utan en rafflande och romantisk äventyrsroman!

Leo Tolstoj! Ett namn som kommit att bli smått synonymt med sex, snusksploitation och sjövilda slinkor!

Ja — på sätt och vis får man kanske säga att de skrupelfria förlagsredaktörerna utförde en folkbildargärning. För hur allmänbildade måste inte de prospektiva porrkonsumenterna ha blivit med tiden, medan de alltmer skumögt skummade igenom världslitteraturens mästerverk i fåfäng jakt på de snuskiga scenerna …

Resan till Wiklandia

”Jag har varit frilans sedan 1954 — och jag har aldrig saknat jobb”, ”Astrid ville ha konturlinjer på allting” — jag pratar med Ilon Wikland, en hjältinna bland illustratörer, på båten från Tallinn.

För många av oss förmodar jag att barndomen är något av ett förlorat paradis — ett land dit vi inte kan återvända.

Tänk er då hur det skulle vara om barndomens portar plötsligt slogs igen med ett genljudande brak när vi är tio för att sovjetiska tanks med slamrande larvfötter rullade in i Sörgårdsidyllen.

Tänk er att ni att ni som trettonåring tvingades lämna hemlandet som båtflykting och efter en stormig femdagars seglats hamnade i ett främmande land som ensamkommande flyktingbarn — och att ni sedan rent fysiskt var förhindrad under många år  från att återvända till barndomslandet för att det förvandlats till en Stalinstyrd Sovjetrepublik.

Järnvägsstationen i Haapsalu (som betyder ”Asplunden”), med Norra Europas längsta överbyggda perrong, uppförd enbart för att tsarfamiljen inte skulle få sina klara pannor fuktade av en regnskur när de anlände till sommarnöjet.

Perrongen i Haapsalu på omslaget till bilderboken Den långa, långa resan, där Ilon Wikland skildrar barndomen, kriget och flykten till Sverige 1944 — nu utan konturlinjer.

Den gula träsväskan var den enda ägodel som Ilon Wikland fick med sig till Sverige — nu finns den på Wiklandmuseet i Haapsalu.

Det är kanske inte så konstigt att Ilon Wikland har ett starkt och levande förhållande till sin barndom — något som gissningsvis hjälpt henne en hel del som barnboksillustratör.

Vad som möjligen förvånar är upptäckten att hennes bildvärld — något av det svenskaste man kan tänka sig — till stor del visar sig återge mellankrigstidens Estland.

Här ovan ser ni t ex farföräldrarnas hus där Ilon tillbringade mycket av sin tid — en märkligt välbekant syn för den som är uppväxt med hennes illustrationer.

Farfadern var präst i den ryskortodoxa kyrkan som ligger intill.

Hans efterträdare har inte genomdrivit något fotoförbud inne i kyrkan utan nöjer sig med att anlägga moteld …

Men den mest oväntade upptäckten i Haapsalu är nog ruinen av Biskopsborgen — bättre känd för svensk publik som Mattisborgen i Ronja Rövardotter …

Den något udda känslan när Mattisborgen plötsligt kikar fram mitt i stadsbebyggelsen …

Efter lördagskvällens middag tog jag en kvällspromenad bort till borgruinen — och strax efter att jag tog den undre bilden hörde jag svagt en ensam kvinnoröst sjunga inifrån kyrksalen.

När Ilon Wikland var barn fick hon höra att det spökade i borgruinen — ett faktum som jag till all lycka inte kom ihåg förrän jag hade kommit hem till hotellet igen …

Ja — som framgår av ovanstående har jag varit ute och rest igen. Och som så ofta är det Ola Olssons förtjänst — här nedan pustar vi båda ut en smula i det mysiga kaféet på Ilon Wikland-museet.

Museet har en fantastisk samling av illustrationsoriginal, omslag och — vilket jag ofta finner mest intressant — skisser och förstudier ….

I museibutiken finns mängder av klassiska Astrid Lindgren-titlar till salu på estniska — och jag fann det först inte det minsta anmärkningsvärt när resenären som stod bredvid mig råkade säga: ”Titta! Här har de alla böckerna på originalspråket.”

Barden fyller 450

I dag fyller han 450 år, mannen som kan ta upp kampen med Bibeln om att ha berikat vårt kulturarv med flest märgfulla sentenser. Det är bara att gratulera. Ja må han leva — eller rättare sagt hans verk, för hans förgängliga stoft gav upp andan redan 23 april 1616 (han verkar alltså ha dött på sin födelsedag).

Men hans rykte vägrar kasta in handduken — trots att diverse privatspanare har försökt göra gällande sedan mitten av artonhundratalet att William Shakespeare i själva verket var en riktig lantis, och att de odödliga pjäserna är skrivna av någon mera adlig och välutbildad individ som Francis Bacon eller sjuttonde earlen av Oxford, Edward de Vere.. Gemensamt för alla dessa konspirationsteorier är att deras indiciematerial är ungefär lika imponerande som Donald Trumps belägg för att Obama är född i Kenya.

För den som ändå tvivlar rekommenderar jag James Shapiros suveränt underhållande och grundliga genomgång av författelseförnekarnas ”argument” i boken Contested Will, som kom för ett par år sedan.

Förespråkarna för Bacon och de Vere argumenterar ofta i banor som tyder på att de tycker att det verkar märkligt att en bonnläpp från Stratford on Avon skulle ha kunnat vara så litterärt begåvad — åtminstone ruvar detta i mitt tycke tämligen osympatiska resonemang strax under ytan i mycket av det de säger. Barden var helt enkelt inte tillräckligt högvälboren för deras smak — för det vet vi ju lite till mans att överklassen tenderar att skriva all litteratur värd namnet.

Sedan verkar privatspanarna strunta högaktningsfullt i Shakespeares pjäser uppenbarligen är skrivna av en person med mycket goda kunskaper om olika hantverkstekniker och även om lantbruk — en person som dessutom använder ymnigt med dialektord som är egna för trakten kring Stratford upon Avon. Argh. Nu börjar jag snart hyperventilera — bäst att inte börja dra igenom alla beläggen här. För förkrossande argumentation mot de Baconianska och de Veriska irrlärorna hänvisas som sagt till Shapiros superbt lättillgängliga och åskådliga bok.

Shakespeare ser faktiskt en smula full i fan ut på det omdebatterade Chandosporträttet

Frågan är om Shakespearekultens Birthers är beredda att avfärda det betydligt mer omstridbara Chandosporträttet med liknande argument — ”ja, alltså, så här svartmuskig hade vi nog inte tänkt oss att Englands nationalskald skulle vara … och ring i örat har han, till råga på allt …”

Mannen som föddes idag för 450 år sedan ler Giocondalikt från sitt porträtt. Han vet en hel del om den mänskliga naturen, och han känner sig ganska trygg om att hans rykte kommer att leva i ytterligare 450 år.

Ponnydyrkarn K. Tjockis översatt till oigenkännlighet.

Philip K Dick må vara ”Der bedeutendste Autor der amerikanischer Science Fiction”, men detta verkar inte göra de tyska titelsättarna överdrivet pietetsfulla i sin hantering av den vildögde visionärens titlar. Eller vad sägs om …

En liten måne för psykopater — som  Dick-dyrkarna i läsekretsen snabbt inser rör det sig om Clans of the Alphane Moon (1964), där  mentalpatienter  överges på en av Alpha Centauris  månar när det blir krig, skapar en civilisation baserad på sina sinnessjukdomar och inte alls vill betrakta sig som sjuka när jordiska myndigheteter många år senare behagar återvända till den kalla drabanten.

Men kan ni gissa den här  då:

Ja — det finns väl ett antal starka kandidater bland Dicks sextiotalsromaner för den här titeln, men vinnaren är The Three Stigmata of Palmer Eldritch (1965), där titelpersonen gör sig till Gud genom att sprida en utomjordisk drog som inte bara förändrar missbrukarnas förnimmelser utan även själva verkligheten. (Man skulle kunna hävda att Palmer E ägnar sig åt en extrem  variant av Charles Mansons Acid Fascism — d v s att kontrollera sektmedlemmarna med hjälp av droger.)

Öh … Jaha … Mozart för marsianer är en förtjusande  Sience Fiction-titel, och omslaget verkar vara hoptotat av Max Ernsts påtända kusin från Potsdamer Platz, men jag kan för mitt liv inte räkna ut att det rör sig om Martian Time-Slip (1964 — igen, ja, Dick gav ut påfallande många av sina bästa böcker det året).

Vissa titlar är betydligt lättare:

Titeln A Scanner Darkly torde ju anspela på Korintierbrevet i King James förnämliga bibelöversättning:

For now we see through a glass, darkly; but then face to face: now I know in part; but then shall I know even as also I am known.

Den svenska titeln på boken borde i överenstämelse med detta bli Såsom i en bildskärm:

Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel

Ingmar Bergman verkade vara i färd med att rekonstruera hela Korintierbrevet, eftersom det redan i nästa bisats följer en ny ångestmättad filmtitel:

men då skola vi se ansikte mot ansikte.

Tyvärr hemsöktes Ingmar av Bengt Ekerots bleka skepnad innan han hann beta av Kärleken söker inte sitt och Klingande Malm, ljudande cymbal … och nu har jag officiellt kommit bort från ämnet igen … Hursomhelst — Lutherbibel 1912 har i alla fall ordet ”dunkel” på rätt ställe, men i övrigt verkar inte bibelallusionen gå fram riktigt i den tyska titeln:

Wir sehen jetzt durch einen Spiegel in einem dunkeln Wort; dann aber von Angesicht zu Angesicht.

Ja — jag skulle kunna räkna upp teutoniska Dicktitlar tills mina dyrkade ponnies kom hem. Och då har jag inte ens börjat nosa på andra författare, som t ex Robert A Heinlein  …

Världsrymdsmollusker erövrar världen! Det rör sig förstås om boken som borde heta Marionettmästarna på svenska, men som dessvärre i stället heter …

Jag misstänker alltså att jag kommer att få tillfälle att återkomma i ämnet …

Tipstack till John-Henri Holmberg som nämnde flera av de ovanstående pärlorna i en kommentar till en annan bloggpost om tyska titlar häromåret — och till Philip K Dick som  kallar sig själv för ”Horselover Fat” i den bisarra Romanen/Religisösa urkunden VALIS  …

 

Låt oss möta V-2-bombardemanget med ett leende på läpparna!

Det upphör aldrig att förvåna mig hur mänskligheten envisas med att fortsätta leva, älska, sjunga och skratta åt billiga buskisskämt nästan oavsett vad som pågår runt omkring den.

Den tjeckiske författaren Josef Skvorecky har skrivit fina, halvt självbiografiska skildringar om hur den unge Danny Smiricky är uppslukad av sina två passioner: kärlek och jazzmusik — trots att hans hemland utplånats från jordens yta i ett försök att undvika världskrig och plötsligt har förvandlats till det tyska lydriket ”Protektoratet Böhmen-Mähren”. Men tonårstidens bekymmer är ändå märkligt likartade, trots att ett historiens oväder av aldrig tidigare skådat omfång just tätnar över Europa …

En annan person som inte låter sig nedslås av lite ragnarök  och bombregn är den oförbrännerlige brittiske filmkomikern Arthur Askey, som förstår värdet av att möta dagen med en sång och att vinnlägga sig om ett vårdat yttre — trots att blitzen tvingar en att sova på Bond Streets  T-baneperrong …

Ja — ni får dra fram till  01:24 i klippet ovan innan scenen börjar — innan dess är det förtext. Och har ni blivit tillräckligt smittade av Arthurs goda humör är det bara att fortsätta titta — det här är hela filmen …

Arthur Askeys soliga sinnelag fortsatte att fira triumfer i godmodig ironi under hela kriget — i låtar som ”What a Nice Lot of Nazis they are!” eller den vänligt välkomnande ”Thanks for Dropping in Mr Hess”:

Askey kanske framstår som en aningen apart filmstjärna för många moderna ögon — han utmärker sig  inte i första hand för sin stora animaliska magnetism, sin strålande skönhet eller ens sin majestätiska resning (han var 1.58) — men när orosmolnen flockas och allt ser som mörkast ut är det kanske just såna här outslitligt optimistiska små män med galoschhaka och National Health-glasögon som världen behöver …

Tomas Tranströmer skrev en gång:

Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan — det betyder:
“Vi ger oss inte. Men vill fred.”

(Ur ”Allegro” från Den halvfärdiga himlen, 1962)

Av någon anledning kommer jag att tänka på den dikten när jag ser Arthur Askey — han hissar Haydnflagg, på något slags bisarrt, brittiskt beredskapsbuskissätt …

För vidare självstudier: Många av Arthur Askeys andra världskrigs-filmer verkar vara copyrightfria av någon anledning — och det innebär i sin tur att de återfinns på U-tube — och på Archive.org. Har man halvhygglig bandbredd och plats på hårddisken kan man ladda ner t ex I Thank You (ni hittar den HÄR) eller Miss London Ltd (HÄR) — där får ni dessutom se en av mina favoritsångerskor Anne Shelton i en ganska stor roll. Det är hon som sjunger över högtalarsystemet i det superba inledande sångnumret The 8.50 Choo-Choo from Waterloo:

 

Värst vad popen var populärkulturell idag

Serge Gainsbourg och Brigitte Bardot bringar sin hyllning till Bandes dessinées — tyvärr kräver klippet att man går vidare till YouTube för att kika — men det är det värt.

Häromdagen skrev jag om hur det kan låta när populärmusiken försöker ta sitt pedagogiska ansvar — men det är förstås vanligare att schlagersnickarna riktar blickarna mot mera trashiga tecken i tiden. Populärkulturens olika grenar har en naturlig tendens att korsbefrukta varandra lite hur som helst — ofta med bisarra och betagande bastarder som följd.

Trots detta sätter jag mig lite extra rak i stolen när jag exempelvis snavar på en katalansk kulturyttring som Lita Torellos skräniga sextiotalsschlager om Jules Verne …

För mig känns det lite grann som om Lautreamonts famösa paraply och symaskin ännu en gång oförmodat råkat stöta samman på ett dissektionsbord — med en surreal skönhets-chock som följd …

Samma sak gäller väl även i någon mån den vulkaniske skönsångaren Leonard Nimoys sagolikt spoilertäta slagdänga om Bilbo Baggins (som jag förstås skrivit om tidigare här på bloggen)…

Vi rekommenderar Leonard att inte säga upp sig från sitt dagtidsjobb. Fast det är klart — every man must have a hobbit. (Den som vill läsa fler tvivelaktiga ordvitsar om Nimoys sång hänvisas, som sagt, till det här gamla inlägget.)

Ja — för att summera en smula: det händer något märkligt när populärkulturella fenomen skildras i sång på det här sättet — vilket (som ni möjligen redan har gissat) utgör incitamentet till ännu en av mina Spotifyspellistor.

Jag saknar förstås en del favoriter på streamingsajten och därmed i listan — så t ex den halvobskyra DC-superhjälten Metamorphos minnesvärt märkliga signaturmelodi:

Strong as iron, homely as sin
Metamorpho! Metamorpho!
He’ll change into copper, cobalt or tin
Metamorpho! Metamorpho!

Ja — hursomhelst. Något säger mig att den här spellistan kommer att svälla ut en del med tiden, alltftersom jag får korn på nya sånger, och de gamla favoriterna dyker upp på Spotify ….

Tolkienillustratörernas drottning …

Margrethe den andra heter hon.

Redan 1977 kom den danska utgåva av ringtrilogin som regenten illustrerat under sitt nome de Fantasy Ingahild Grathmer …

Margrethes illustrationer vann faktiskt också Tolkiens nådiga godkännande — även om han möjligen var beredd att ge den danska interpretatösen extra stilpoäng för att hon heter Þórhildur i mellannamn och räknar sina anor tillbaka till 900-talskungen Gorm den gamle …

Runsten över Gorm den gamle, rest av sonen och kommunikationspionjären Harald Bluetooth

Såvitt jag vet är Margrethe dessutom den enda Sagan om Ringen-illustratör som kan räkna sig till godo att hon pryder grönländska frimärken …

… när hon inte poserar på lokala vykort som inbjudande inuit …

Signeringsschema för den serielle skämtaren

Bokmässan har utbrutit, som så ofta vid den här tiden på året, och från och med idag kommer jag dyka upp med jämna mellanrum och sitta bakom ett bord med en celeber uppsyn, beredd att vid minsta provokation krafsa ner min namnteckning och kanske även en liten gubbe i böcker som allmogen räcker fram till mig.

Som ni förstår rör det sig främst om att signera min senaste skapelse Den maskerade proggarens oändliga jamsession.  I vanlig ordning signerar jag även äldre böcker, lätt begagnade Sibyllaservetter eller andra pappersliknande föremål som räcks fram till mig …

Och här har ni själva signeringsschemat:

TORSDAG 26/9 (idag, alltså)

15.00 – 16.00  signerar jag i Galagos monter A01:40

LÖRDAG 27/9

12.00 – 12.30  visar jag mig i ABF:s monter B09:19 och diskuterar serier, små streck och samtidsskildring med en annan av 1960 års män — Jan Berglin, ena halvan av det plågsamt perceptiva par som ger oss Berglins i SVD.

13.00 – 14.00 signerar jag för allt vad tygen håller i Galagos monter A01:40

SÖNDAG 28/9

14.00 – 15.00 signerar jag i Galagos monter A01:40