Huvudnyheterna 9: De räddade Einar Heckshers hjärna

Titeln på veckans avsnitt alluderar förstås på en filmklassiker …

… som i stället borde ha hetat De sparade Hitlers vilt grimaserande huvud i en stor syltburk.

(Som vanligt kan man även högerklicka och ladda ner avsnittet HÄR.)

Varför blev Huvudnyheterna valda sist i gymnastiken? Har Stålhammar verkligen fått en bit av Einar Heckshers hjärna inopererad? Var Pontus Platins sjuttiotalsslang fräckare än Paul Paljetts? Var Arne Weise verkligen Sveriges äldsta tonåring? Sa han ”Ussare kvanting”? Vill vi verkligen se mindmeld-sex mellan mr Spock och Hubert Norlén i Tvillingdeckarna?

En stor, tidig läsupplevelse för David.

Ja — detta och mycket annat hinner vi beta av i veckans avsnitt av Huvudnyheterna, som i övrigt främst utmärker sig genom generösa portioner sextio- och sjuttiotalsnostalgi — vi verkar på väg att gå i barndom så smått, och ser sjuttiotalsslang, Sivar Ahlrud, Bengt Linders Danteböcker, dansbandskultur och Pontus Platin i ett förklarat skimmer. (Okej då — kanske inte Pontus Platin.)

Tvillingdetektiverna möter farbror Sven — sin tids äldsta tonåring.

När diskussionen  kretsar kring äldre slang och Einar Hecksher ligger det förstås också nära till hands att börja prata om  grilljannar och kvantingar. Jacob frågar mig vad som egentligen utmärkte dessa ungdomsgrupper, vilket fick mig att gå hem, göra lite efterforskningar och skriva en bloggpost om 1890-talets subkulturer.)

Ingen diskussion om sjuttiotalsjargong kan vara komplett utan Bengt Linders Danteböcker.

Och för den som vill fortsätta att drömma sig tillbaka till sommaren 75 — ”Då Brezjnev träffa Gerald Ford, och värmen slog rekord” för att citera Schytts — kan jag rekommendera nedanstående Spotifyspellista som jag svängt ihop, sporrad av lika delar kitschofili och nostalgi.

I listan kan man även ta del av en del riktigt tunga exempel på störtskön sjuttiotalsslang, t ex:

Vi drar gatan ner, och tar kurvan perfekt.
Vi blir fler och fler, det är maxat och fräckt!
(…)
Skateboard, ooh-ah-ah! Vilket häftigt drag!.
— Leif Bloms: Skateboard ooh-ah-ah

Eller hör på häxmästaren Paul Sahlin/Paljett från fucking Trollhättan, som skaldar:

”Vad gör man, vad gör man, svara bara mig,
när man inte träffar en enda reko tjej?
Vad gör man, vad gör man, åt en sådan grej?
Det är väl inte lätt att vara skön
när man aldrig för mödan får lön.”

— Misslyckade mig

Bandet Schytts å sin sida verkar inte ha några som helst problem med att vara sköna. Hör bara på Madame Tussaud (deras försök att hoppa på Waterloo/Michelangelo/Lady Antoniette-tåget):

Hallå, hallå, hallå, hallå, hallå, madame Tussaud
jag är värdefull som en klenod.
(…)
I ditt sortiment skulle jag väl passa in,
lika väl som Cary Grant och Benjamin Franklin!

Jag vill kanske inte gå så långt att jag helt stämmer in i bandet Jigs  refräng ”Det bästa som finns är en stengammal sång” — men en del intressant dåtidsantropologiskt stoff återfinns här …

Rättelser: David hävdar att Lydia i Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken heter Stjärnblom i efternamn — fast det i själva verket är den manliga huvudpersonen Arvid som heter så. Och det här med att det skulle finnas en riksdagsman som heter ”Wrigstad” kan vi inte heller hitta några belägg för — jag vet inte riktigt hur associationerna gick där.

Däremot finner jag till min stora glädje att ”Ortega” enligt Wikipedia faktiskt betyder ”Nässla” — så att Daniel Nessle och Daniel Ortega är i princip samma namn.

Dessa underbart konkreta tyska filmtitlar

Stirb Langsam! Och dessutom taglinen ”En skyskrapa full av explosioner”  (Ein Wolkenkratzer voller Explosionen). På DVD:ns baksida får vi veta att det är Heiligabend i Los Angeles. Ett gäng svårt beväpnade (schwerbevaffnete) män har stormat in i ett byråhöghus (Bürohochhaus) för att tillskansa sig 620 miljoner dollar i värdepapper (jag uppskattar att tyskarna känner ett behov av att uppge den exakta summan). Deras hopp står nu till New Yorker-Polizisten John McClane. Han har bara en enda chans — att helt på sig själv förlita.

Fast ibland blir man ju tvungen att gå lite längre från originalet för att det ska fungera för en tysk filmpublik. ”Groundhog Day” väcker inga associationer i Niedersachsen — så vi blir tvungna att kalla filmen för…

Und täglich grüsst das Murmeltier — ”Dagligen hälsar murmeldjuret”.

(Just den här utgåvan hade gärna kunnat få heta ”Älskling, jag retuscherade huvudrollsinnehavarna” — både Bill Murray och Andie MacDowell är smått oigenkännliga.)

På DVD:ns baksida får vi veta att väderpresentatören Phil är en yrkescyniker (Berufszyniker) som varje år tvingas bege sig till den djupaste provinsen, till det fasansfulla Punxsutawney: ”Jahr für Jahr muss er hinaus in die tiefste Provinz, ins unaussprechliche Punxsutawney reisen.” Inte ens den aparta producentinnan Andie MacDowell kan göra honom på gott humör. Jag har lite svårt att se något apart i Andie, men det står så: ”Nicht einmal die aparte Produzentin”.

Ein unglaubliche Komödie! Ja — det kan jag väl gå med på.

Men min favorit, alla kategorier, bland de föredömligt sakliga tyska titlarna måste nog ändå vara …

Der Stadtneurotiker är det  slutgiltiga genombrottet (endgültigen Durchbruch) för denne führender Autorfilmer. Alvy Singer är en lysande TV-Komiker Manhattans, men han är ingen hejare på Frauen. Sedan träffar han den verwirrte aber reizende Bar-Sängerin Annie Hall och blir förälskad Hals über Kopf. Dock saboterar Alvy gång på gång kärleken med sin Unsicherheit. Ska han lyckas fånga sin Wahre Liebe? Ja, vem vet?

Här nedan kan ni se filmens början, där Stadsneurotikern själv står och pratar rakt in i kameran. På tyska. Med en alarmerande djup stämma. (Han börjar ungefär en halv minut in i klippet.) Jag hittade faktiskt ett annat utubeklipp ur Mach’s noch einmal, Sam där de hade försett honom med en ljusare och mera kongenial röst — det måste vara verwirrande vör tyskarna när skådespelarna vandrar in och ut ur målbrottet på det här sättet.

… och som bloggens trogna kommentator Bengt O förklarade för oss för många år sedan är Woody Allen så förknippad med rollen i Annie Hall att han ofta kallas rätt och slätt för ”Der Stadtneurotiker” — ungefär som George Formby brukade kallas för ”Flygmalajen” i Sverige …

Mysteriet med den otrogne översättaren

Jorge Luis Borges — beläst bortom allt förstånd

Ibland får jag för mig att den argentinske lärdomsgiganten Jorge Luis Borges har läst alla böcker i La biblioteca de Babel — inklusive dom där det bara står ”fsdfsdwero pjsldkfj0åprwsdfsdfae kjwperwefs dfsdf”.

Ta till exempel hans underbara essä kring de olika översättningarna av Tusen och en natt, där Borges studerar  de kändaste engelska, franska och tyska tolkningarna sida vid sida och funderar kring vad en översättning egentligen innebär — till saken hör att Borges eget språk var spanska, men det verkar inte ha hindrat honom från att bilda sig en mycket god uppfattning om de stilistiska skiftningarna i andra världsspråk.

Det finns två läger inom översättarvärlden. Lite grovt kan man påstå att det ena lägret  strävar efter att återge textens bokstav medan det andra vill fånga dess anda.

De flesta översättare placerar sig någonstans mitt emellan och försöker hitta en fungerande komprosmiss — vissa av oss är benägna att navigera närmare andemeningens skär, medan andra tycker att bokstavstrogenheten är viktigare.

Matthew Arnold — redo att knyta handen och väsa mellan tänderna: ”NEWMAN!”

I början av 1860-talet råkade de både Homerostolkarna Matthew Arnold och Francis William Newman i luven på varandra och gjorde sig till talesmän för varsin sida i debatten: Newman stred under bokstavens baner medan Arnold firade andans fana.

Men Borges ser med sin röntgenblick tvärs igenom denna dispyt och tillkännager att det faktiskt egentligen inte går att översätta varken andan eller bokstaven helt och hållet:

To translate the spirit is so enormous and phantasmal an intent that it may well be innocuous; to translate the letter, a requirement so extravagant that there is no risk of its ever being attempted.More serious than these infinite aspirations is the retention or suppression of certain particularities; more serious than these preferences and oversights is the movement of the syntax.

Alla översättningar måste med nödvändighet bli en kompromiss mellan anda och bokstav, men de blir också något mer, de blir — på gott och ont — något nyskapat, vare sig den bläckfläckiga figuren bakom skrivpulpeten vill det eller inte.

Den kusligt beläste Borges börjar nu  jämföra de berömdaste franska, tyska och engelska översättningarna och ger oss suveränt observanta små skisser av de olika översättarnas styrkor och svagheter

Om Edward Lanes engelska översättning från 1838:

Lane’s syntax is delightful, as befits the refined parlor table. His vocabulary is often excessively festooned with Latin words, unaided by any artifice of brevity. He is careless; on the opening page of his translation he places the adjective romantic in the bearded mouth of a twelfth-century Moslem, which is a kind of futurism.

Om Jean-Charles Mardrus franska version från 1898:

Mardrus continually strives to complete the work neglected by those languid, anonymous Arabs. He adds Art Nouveau passages, fine obscenities, brief comical interludes, circumstantial details, symmetries, vast quantities of visual Orientalism. (…) In general, it can be said that Mardrus does not translate the book’s words but its scenes: a freedom denied to translators, but tolerated in illustrators, who are allowed to add these kinds of details… I do not know if these smiling diversions are what infuse the work with such a happy air, the air of a far-fetched personal yarn rather than of a laborious hefting of dictionaries.

Om den vildsint självsvåldige Richard Burtons engelska tolkning från 1885:

In Burton, the falsification is of another order. It resides in the gigantic employ of a gaudy English, crammed with archaic and barbaric words.

När jag läste om essän häromnatten blev jag nyfiken på att själv jämföra olika versioner av sagosamlingen. Jag äger två svenskspråkiga och en engelsk utgåva av Tusen och en natt (det är kanske inte så konstigt att mitt eget babelska bibliotek börjar bågna och hotar att explodera): Nils Holmbergs studsöversättning av Mardrus från 1958, Gustaf Thomées studsöversättning av Lane från 1854 (Märkligt nog verkar det inte finnas någon svensk direktöversättning från det arabiska originalet) och Richard Burtons engelska tolkning.

Jag bläddrade några sidor in i det digra verket och tittade på en passage som jag vet får ambitiösa småbarnsföräldrar som läser högt för sina småttingar att plötsligt harkla sig, irra med blicken och slå ihop boken.

Så här lyder det misshagliga stycket i Nils Holmbergs översättning av Mardrus (som väl får sägas vara den svenska standardversionen — den kom ut i Delfinpocket för några år sedan):

Nu fanns det på slottet några fönster som vette åt trädgården och när kung Sjahzaman en dag stod där och tittade ut såg han porten öppnas och tjugu slavinoor och tjugu slavar inträda i trädgården; mitt ibland dem stoltserade kungens gemål i all sin strålande skönhet. De stannade vid en damm där alla klädde av sig. Drottningen ropade: ”Hallå, Massaud!” och strax kom en kraftig neger springande och omfamnade henne och hon omfamnade honom i sin tur. Så välte negern henne på ryggen och tog henne. På detta tecken kastade sig alla slavarna över var sin slavinna. De fortsatte länge med denna lek och slutade inte med kyssar och famntag och allehanda lustigheter förrän dagen grydde.

Från denna version gick jag vidare till Gustaf Thomees tolkning av Edward Lane, den första fullständiga  svenska översättningen:

Nu funnos i konungens palats några fönster, som vette ut åt trädgården; och medan Shah Seman stod vid ett av dessa fönster och såg ut derigenom, öppnades en dörr på palatset, och derifrån utgingo tjugo quinnor och tjugo svarta slavar; konungens gemål som var utmärkt genom sin utmordentliga skönhet och sina behag, följde dem till en springbrunn der de alla afklädde sig och satte sig ned utmed varandra. Då ropade konungens gemål: Mesud! Nu kom en svart slaf till henne och omfamnade henne, hon besvarade hans omfamningar. Deras föredöme följdes af de andra fruntimren och slafvarne, och på detta sätt fortforo de att skalkas till slutet av dagen.

Med tanke på att Holmbergs text är studsöversatt via franskan och Thomées via engelskan får man väl säga att de håller sig tämligen nära varandra. Även om den — som Borges påpekar — prydare britten Lane stryker hela meningen ”Så välte negern henne på ryggen och tog henne.”

Annars är det lite anmärkningsvärt att den hundra år äldre översättningen har en för moderna öron mindre anstötlig terminologi — Thomée skriver ”svart” istället för ”neger”. Dessutom skriver han ”tjugo” och inte Holmbergs mera arkaiserande ”tjugu”, vad det nu kan bero på.

Från dessa tämligen jämbördiga tolkningar gick jag vidare till arabisten, lärdomsgiganten och actionhjälten Richard Burtons engelska översättning. Wikipedias summering av Burtons CV inger snarast ett slags svindel:

Captain Sir Richard Francis Burton KCMG FRGS (19 March 1821 – 20 October 1890) was a British geographer, explorer, translator, writer, soldier, orientalist, cartographer, ethnologist, spy, linguist, poet, fencer and diplomat.

Vår gamle bekant Arthur Cravan som stoltserade med att han var poet, proffsboxare och Oscar Wildes nevö kan betrakta sig som akterseglad med en viss marginal — Burton, som upptäckte Tangayikasjön, fotvandrade till Mekka förklädd till afghan och kysste Kaba trots att han var en otrogen, samt skrev manualer för bajonettskötsel och prunkande pornografisk poesi med samma varma hand får sägas ha en närmast unik bredd i meritförteckningen.

Däremot är jag inte helt säker på att det är som översättare han skördar sina skönaste lagrar. De där två översättarlägren som jag talade om ovan — bokstav och anda — får nu tillskott av Burton som bivackerar en bra bit bort på en plats där han anser sig kunna ta sig vilka friheter han vill med originaltexten. Så här lyder passusen jag citerade ovan hos Burton:

And as he continued in this case lo! a postern of the palace, which was carefully kept private, swung open, and out of it is came twenty slave girls surrounding his brother’s wife, who was wondrous fair, a model of beauty and comeliness and symmetry and perfect loveliness, and who paced with the grace of a gazelle which panteth for the cooling stream. Thereupon Shah Zaman drew back from the window, but he kept the bevy in sight, espying them from a place whence he could not be espied. They walked under the very lattice and advanced a little way into the garden till they came to a jetting fountain a-middlemost a great basin of water. Then they stripped off their clothes, and behold, ten of them were women, concubines of the King, and the other ten were white slaves. Then they all paired off, each with each. But the Queen, who was left alone, presently cried out in a loud voice, ”Here to me, O my lord Saeed!”

And then sprang with a drop leap from one of the trees a big slobbering blackamoor with rolling eyes which showed the whites, a truly hideous sight. He walked boldly up to her and threw his arms round her neck while she embraced him as warmly. Then he bussed her and winding his legs round hers, as a button loop clasps a button, he threw her and enjoyed her. On like wise did the other slaves with the girls till all had satisfied their passions, and they ceased not from kissing and clipping, coupling and carousing, till day began to wane, when the Mamelukes rose from the damsels’ bosoms and the blackamoor slave dismounted from the Queen’s breast. The men resumed their disguises and all except the Negro, who swarmed up the tree, entered the palace and closed the postern door as before.

Ja — det är rätt mycket som inte känns bekant från Lane, Mardrus och deras svenska ombud. Burton har kryddat anrättningen med extra orientalism, pornografi, stekt lök, bostongurka och rasism i frikostig dosering. Victorianska klyschor blandas friskt med självmedvetet arkaiserande vändningar — ibland i samma mening: ”a model of beauty and comeliness and symmetry and perfect loveliness, and who paced with the grace of a gazelle which panteth for the cooling stream”. Borges karakteristik av Burtons språk känns tämligen träffande — ”a gaudy English, crammed with archaic and barbaric words”.

Vi kan — kort sagt — konstatera att kaptenen var en otrogen även i sin översättargärning …

Richard Burton utklädd till rättrogen

Språklig hjälpreda på resor III — Maritimt Intermezzo, eller ”Här äro hajar!”

De svårigheter som huvudpersonen i L Rydéns Språklig hjälpreda på resor upplevde under sin  tågresa var en stilla västanfläkt mot de umbäranden som förestår när han ger sig ut på havet. Bara passviseringen är en pärs:

Det kan ju vara bra att veta att frasen ”Ert utseende liknar en känd förbrytares” blir  ”Ihr Aussehen ist dem eines bekannten Verbrechers ähnlich” på tyska.

Båtresan verkar först ganska idyllisk — vår hjälte finner sig tillrätta i en däcksstol under en filt — men snart blir det mera dramatiskt:

Ja — trots att han tar sig tid att undra över vissa exotiska sjömärken och andra sevärdheter mellan uppstötningarna är det uppenbart att såväl hans matsmältningssystem som havet själv har råkat i uppror — och att en man sveps överbord av brottsjöarna är bara början på bekymren. På nästa uppslag blir situationen direkt prekär:

Bäst som resenären står och lyssnar en smula förstrött till den drunknandes förtvivlade rop — ”Sind das nicht Notschrei, die wir hören?” — så går hela båten i kvav. Med beundransvärd sinnesnärvaro lyckas vår hjälte få med sig parlören, och fortfarande när han desperat klamrar sig fast vid en planka så tar han sig tid att ur den allt blötare boken ropa ut repliker som ”Rädde sig den som kan!” (”Sauve qui peut!”) ”Kan ni simma?” (”Können Sie schwimmen?”), ”Håll er fast vid plankan!” (Accrochez-vous à la planche!”) samt — min favorit — ”Här äro hajar!” (”Hier sind Haifische!”).

Här nedan kan ni själva tillägna er dessa livsviktiga språkkunskaper:

Språklig hjälpreda på resor II — en urspårad järnvägsresa

Vi fortsätter följa den olycksdrabbade, men fortfarande märkligt halsstarriga huvudpersonen i L Rydéns odödliga parlör — den här gången ska han försöka ge sig ut på en järnvägsresa.

Det börjar inte lovande — redan ett såpass enkelt moment som att köpa en biljett och visa upp den för konduktören tycks bereda vår hjälte betydande svårigheter …

… Men dessa strapatser lyckas inte svetta stärkelsen ur hans krage. Snart är han åter redo att sätta betjäningen på plats:

Ja — som ni märker dyker den där bekymmersamma biljetten upp igen som något slags Nemesis Divina just när vår hjälte aningen okänsligt har krävt att någon annan stackare ska överge sin plats: ”Dieser einzelne Herr könnte uns vielleicht seinen Platz abtreten”.

Det återuppståndna biljettgrälet avrundas på nästföljande sida med att konduktören säger: ”Då afvisar jag Er från tåget” — varvid resenären, gissningsvis med högburet huvud och  hotfullt tonfall genmäler: ”Jag ska tala med stationsinspektoren i G”.

Efter dessa inledande förtretligheter blir tågresan raskt allt mindre njutbar:

Inte nog med att såväl konduktören som medpassagerarna är på lyset — vår hjälte anklagas dessutom för att ha ”förorenat” i ett hörn. Han slår först karskt ifrån sig, men sedan muttrar han — något undvikande och (som jag föreställer mig) med flackande blick: ”Jag vet icke”.

Nu tycker man kanske att det inte kunde bli värre men på nästa uppslag spårar tågresan verkligen ur. Här är den svenskspråkiga spalten i sin helhet:

Som ni ser börjar det helt oskyldigt med att vår hjälte fortsätter gnälla över allt han råkar få syn på  — men sedan händer något olämpligt med nödbromsen. Vår resenär tvingas under förnedrande former uppge namn och adress inför ett förestående åtal.

Till råga på allt har tåget dessutom spårat ur. Vår protagonist skakar av sig obehaget över det pinsamma intermezzot med bromsen och ger sig med liv och lust in i räddningssarbetet efter olyckan — hela tiden (tänker jag mig) med en alltmer blodsolkad bok i högsta hugg. Han är fortfarande i full gång på nästa sida:

Ja — som ni märker lyckas tågresan fortsätta på något sätt, trots katastrofen. Möjligen har resenären stigit ombord på det hjälptåg som omtalas längre upp i spalten på den här sidan.

Nu kunde man tycka att strapatsernas tid skulle vara förbi — men fortfarande återstår den kanske obehagligaste prövningen. Vår hjälte fördriver tiden några sidor genom att — sin vana trogen — ge goda råd till personalen. Men sedan drabbas han av en isande insikt:

Redan upptäckten att ens medresenär är vansinnig stämmer ju till eftertanke — och när det sedan framkommer att ”Vaktaren försvann i G” (Le gardien a disparu à G.) så blir ju stämningen riktigt tryckt.

Vår hjälte försöker givetvis raskt bli av med sitt sinnessjuka sällskap  — ”Var god tag honom i annan kupé”. Möjligen tänker han sig att den där ensamme herrn med den egna sovkupén ska stå till tjänst igen.

Och i slutet av spalten har resenären redan gått vidare till en ny tålamodsprövande drabbning och kräver att någon ska ordna fram ett extratåg åt honom ”på järnvägens bekostnad”. Det är inte utan att man måste beundra hans terrierlika envetenhet …

Språklig hjälpreda på resor

Den parodi på en artonhundratalsparlör som jag publicerade på bloggen för någon vecka sedan verkar ha skapat viss förvirring — flera av mina falkögda läsare har undrat huruvida det rör sig om en äkta parlör eller ett pastischartat och parodiskt partaj-persiflage.

Svaret på den frågan är — förvirrande nog — både ja och nej. Texten är skriven av mig och i så måtto fritt uppfunnen . Men när jag nu återser den parlör som jag lärt stamma i min pappas knä (okej då — som jag läste i med stor förnöjelse i min ungdom) — Språklig hjälpreda på resor av L Ryden — så inser jag hur mycket jag undermedvetet — eller varför inte kryptomnesiskt  — har lånat av denna helt seriösa publikation från 1907.

Ja — det är tillochmed så att verkligheten överträffar dikten. Mitt anspråkslösa försök framstår som rätt tamt när man jämför det med L Rydéns mardrömsvision av en utlandsresa någon gång kring det förra sekelskiftet.

Man kan slå upp denna otroliga bok på måfå — som I Ching ungefär — och varje gång ramlar man rakt in i en nya ohyggliga prövningar för den stackars resenären. Just nu råkade jag till exempel bläddra fram följande apokalyptiska scen:

För den språklig intresserade återger jag uppslaget i sin helhet, så att ni kan lära er vad nyttiga fraser som ”Han ställer sig dövstum men han är icke dövstum” och ”Jag är ej drucken; jag är sjuk” heter på tyska, engelska och franska:

Just det — ”Er stellt sich taubstumm, ist aber nicht taubstumm” och ”Ich bin nicht betrunken; ich bin krank”. (Klicka på bilden om ni inte råkar ha exceptionellt bra syn.)

På nästa uppslag förtätas misären — mirakulöst nog — ytterligare när vår otursförföljde vän misshandlas av polisen till följd av sin hastigt påkomna sjukdom, och sedan bötfälls av ett oförstående utländskt rättsväsende:

(Jag kan avslöja att den kärva svenska sentensen ”Befordra honom till näpst” har översatts till den i mina öron betydligt tamare engelska uppmaningen ”Reprimand him, please”.)

Ja — Språklig hjälpreda på resor är en sån där bok som man får lust att citera in extenso så snart man börjar prata om den — men för att inte det här ska bli det mest långscrollande inlägget någonsin så tror jag att jag spar andra höjdpunkter, som ”Min medresande är vansinnig, tror jag” (”Mein Mitreisender ist wahnsinnig, glaube ich”), till ett senare tillfälle …

Svenska språkets ans, form och elegans …

… går ej efter akademisk lista, fastslog Ernst Rolf redan för åttio år sedan.

Men om man nu ska hålla sig någotsånär till den där akademiska listan i sina översättningar uppträder ett problem — ens olika förlagsredaktörer verkar inte vara riktigt överens om vad som står i den.

Någon talar med eftertryck om för mig att namn på tidningar inte ska vara kursiva i svensk text. Nehej, säger jag och börjar helt fogligt skriva Guardian istället för Guardian — bara för att se nästa redaktör kämpa med att kursivera tillbaka tidningsnamnen. (Vilket gläder mig en smula — jag tycker det blir tydligare så.)

Mellannamnsinitialer ska inte ha punkt efter sig säger en annan redaktör, och jag börjar glatt skriva John F Kennedy istället för John F. Kennedy. Nästa redaktör sätter punkt för denna min villfarelse.

I svensk romandialog skriver vi inte ”Fluggins sa: ‘Vadfalls!’ ” utan ” ‘Vadfalls’, sa Fluggins” fick jag veta av en av mina redaktörer. Nästa gång jag hade en text med den förstnämnda typen av anföring i originalet flyttade jag med stor möda alla ”sa Fluggins” till efter yttrandet. Den begåvade läsekretsen inser förstås vad som hände sedan: min redaktör utmärkte alla dessa passager med rödpennan och jag fick flytta tillbaka dem till sitt ursprungliga läge. Och något år senare, när jag nästa gång mötte ”Fluggins sa:” så lät jag dem lydigt stå kvar. Den gången ville förstås redaktören flytta dem till efter citaten. Och så där håller det på.

Listan kan göras lång — ska förkortningar ha små eller stora bokstäver? Stora, tycker jag — och vissa redaktörer. Kan man skriva nån, nåt, sån, sånt i dialog utan att förgripa sig  alltför grovt på fädrens mål? Jag vill göra det och redaktörerna brukar låta nåd gå före rätt — men någon av dem förbehåller sig rätten att sucka överseende över mina ungdomliga förvillelser.

En redaktör förklarade för mig att det är fel att skriva att någon går ”längs gatan” eller ”längs korridoren” — för det implicerar att den gående inte befinner sig på gatan eller i korridoren utan går strax bredvid den, som när någon går ”längs järnvägsspåret”. Det är en fullständigt logisk invändning och under en period försökte jag låta bli att skriva att folk gick längs korridorer och gator. Men vad skulle jag skriva i stället? Att de gick ”genom” korridoren? Jag tycker det är vagare — personen kan lika gärna gå på tvären från en dörr till en annan som … som … fan … längs korridoren. There. I said it. Allvarligt talat — hur många personer tror att den som går längs en korridor befinner sig inne i en mellanvägg? Invändningen må vara riktig, men den strider lite mot hur ordet faktiskt används och det finns inget bra ”korrekt” alternativ. Helt rebelliskt har jag börjat låta folk gå längs gator, vägar och korridorer igen med stor abandon.

Men alla dessa tvisteämnen gjorde att jag till sist såg mig föranlåten att införskaffa Svenska Akademins Skrivregler för att försöka få rätsida på vad som gäller egentligen.

Jag hade nog förväntat mig att boken skulle vara ett magistralt dokument som lade fast den språkliga korrekthetens oavvisliga bud med  samma stränga och dömande tonfall som Tredje Mosebok:

Om någon av Sveas barn, eller av främlingarna som bo i Svea Rike, särskriver ordet ”kassapersonal” så att anslag i hans butik kommer att lyda ”Har ni tomglas? Kontakta vår kassa personal” så skall han straffas med döden; folket i landet skall stena honom.

Och jag skall vända mitt ansikte mot den mannen och utrota honom ur hans folk, därför att han gjort syftningen grumlig och vilseledande och därmed orenat min helgedom.

Men till min förvåning upptäckte jag att Svenska Akademin svävade betydligt mer på målet än vad jag hade trott — ”Jo förfan, visst kan man kursivera tidningsnamn, om man känner för det, typ” står det i texten. Ordagrant. Okej — nu ljög jag igen, men den dömande språkgud som kastar åskviggar mot misshagliga undersåtar och hemsöker dem med gräshoppor lyste i alla fall med sin frånvaro.

Vilket får mig att undra lite över varför vissa redaktörer har fullt så mycket malmklang i rösten när de talar om för en hur det ligger till  med svenska språkets skrivsätt. Egentligen är det kanske inte så underligt — om man förtjänar sitt levebröd genom att sitta och fundera över huruvida det ska stå ”mer” eller ”mera” i en mening hjälper det väl om man intalar sig att det finns regler inhuggna i granittavlor någonstans till stöd för ens beslut.

När jag tänker närmare efter verkar de flesta yrken ha sina egna dogmer — mer eller mindre av nöden påkallade. När regissören John McTiernan skulle klippa första Die Hard-filmen beslöt han sig för att bryta mot ett tabu — enligt den tidens filmklippare fick man inte klippa mellan två bilder där kameran är i rörelse. Det gick helt enkelt inte. Men McTiernan revolterade mot filmklippandets fariséer och lejde en femtekolonnare som åtog sig att utföra de hädiska klippen.

Die Hard är den första stora Hollywoodfilmen som innehåller den här typen av klipp, men jag tvivlar starkt att särskilt många av de miljoner som  sett den har reagerat över det avantgardistiska formspråket. Med ett viktigt undantag — en och annan filmklippare av den gamla skolan har förmodligen suttit och sagt fy i fåtöljen …

Jag misstänker att en del av mina redaktörers påbud inte heller är gjutna i fullt så åldersbeständig koppar som de vill låta påskina. Men min regel är att jag glatt följer den redaktör jag just jobbar med om jag inte har starka reservationer mot deras förslag. För påfallande ofta är jag — skam till sägandes — lige glad i begge ender som dansken säger.

Därmed givetvis inte sagt att det är meningslöst att diskutera språklig form. Tvärtom. Men jag anser nog att tanken på ett helt fastlagt skriftspråk är något av en chimär — om man t ex anser att exakt samma regler gäller för naturalistisk dialog som för ett högtidstal har man nog underskattat språkets komplexitet och dynamik. Som så ofta förtänar det att påtalas att Context is King — det som är rätt i ett sammanhang kan se väldigt fel ut i ett annat.

Dialog i svenska översättningar tycker jag ofta ger exempel på hur korrekthetsdemonen har segrat över språklig smidighet och spontanitet — i sin iver att inte beslås med fel låter översättaren bokens personer samtala som om de vore statliga promemorior av kött och blod.

Som vanligt gäller det att kryssa mellan Scylla och Charybdis. Samt att försöka undvika att — likt Willy Kyrklund — supa upp spriten i kompassen.

(Biskop Brask vill gärna tillfoga: Av ovanstående text kan man få intrycket att jag anser mig besitta en högre språklig visdom än mina redaktörer och att de är ett veligt släkte som inte kan enas om vissa ortografiska finesser.  Låt mig därför understryka att de nästan undantagslöst är hårt arbetande och mycket kunniga individer — och att jag har lärt mig enormt mycket genom att studera deras ändringar.)

All You Need is NUJV

Som framkom i förra inlägget semaforerar Beatles inte ”HELP” på det eponymiska skivomslaget med samma namn som heter likadant … var var jag? Just det: De förefaller istället semaforera det något mera kryptiska budskapet ”NUJV”. Varför? Det överlåter jag åt mera framstående konspirationsteoretiker att reda ut,  men jag anser ändå att det är viktigt att allmänheten får veta hur man inte semaforerar efter hjälp.

För tänk tillexempel om coverbandet Liverpool störtar med sin enmotoriga Cessna i ett ensligt beläget bergsmassiv och försöker påkalla räddningsmanskapets uppmärksamhet genom att semaforera vad de tror är tecknen för ”help” (som Beatlesnördar har de naturligtvis skivomslaget glödristat på näthinnan). Räddningsmanskapet tror förstås att allt är frid och fröjd: ”Nujv, nujv, nujv — det är allt de säger” …

En tragedi kan med andra ord undvikas om alla Beatlescoverband som vet med sig att de tänker flyga i enmotoriga flygplan över oländig terräng istället memorerar  signalerna på nedre raden.