Tjugotalet i färg! Flappers i negligé! Bing Crosby med rouge! Djävulsdyrkan!

Några hållpunkter: Bing och Rhythm Kings —  00:20 – 01:20.  Gigantiska, barbenta  flappers i uniformsjackor invaderar New York (ett klipp jag tycker mig känna igen från Nattsudd) — 03:15 – 03:25

Ja — ni ser rätt. Den där spattiga killen som står i mitten och skälver av scatsångens demoner är en mycket ung Bing Crosby som verkar ha skådat en smula djupt i sminklådan.

Klippet kommer från The Jazz King — en färgfilm med ljud från 1930. Tanken svindlar.

Det vill säga — året må vara 1930, men tjugotalsstämningen är fortfarande  massiv i det här fascinerande tidsdokumentet som jag råkade snubbla  över på U-tube nu i morse.

Titelns jazzkung är Paul Whiteman;  hans  orkester bildade skola för vit storbandsjazz under tjugotal och tidigt trettiotal — samtidigt som bandledaren ådrog sig jazzfariseernas vedervilja, eftersom bandet körde med skrivna solon, orkestrala arrangemang och rent allmänt ansågs ha ett alltför vattenkammat sound.

Venuti och Lang i fin form

I filmen får vi se några av tidens främsta jazzmusiker skymta förbi — däribland violinisten Joe Venuti och gitarristen Eddie Lang, legendariska efter sina insatser tillsammans med bland andra den kanoniserade kornettisten Bix Beiderbecke och bassaxmästaren Adrian Rollini  på några av tjugotalets bästa jazzinspelningar.

Ja — jag hade faktiskt ingen aning om att Hollywood producerade färgfilm så tidigt. Men detta innebär ju att något av jazzålderns dekadens och hämningslöshet fantastiskt nog har fångats på färgfilm,.

I filmen Follow Thru (1930)  framför en viss Zelma O’Neal — kan ett namn bli mera tjugotaligt? — sitt gamla slagnummer I Want to Be Bad och jag gnuggar mig en smula klentroget i ögonen. Vad är det egentligen som pågår på bildskärmen.

Låt mig försöka summera:

00:00 Publiken utgörs av något slags … öh … art deco-1600-talstyper

01:41 Zelma utför sin klumpfotsdans

02:01 Smådjävlar materialiseras ur en rökpuff och börjar jaga vår hjältinna

02:31 En kör av änglar sänker sig från himlen

03:34 Blixten slår ned och hela baletten förvandlas till hornförsedda raff-djävlar. Deras våldsamma jazzande leder till en allt kraftigare rökutveckling. Orkesterns trumpeter sprutar eld.

04:15 Som tur är sitter en puttenuttig Putti och spionerar på djävulsbaletten från himlen med teleskop. Han slår larm och …

04:26 Himlens brandkår rycker ut med sin futuristiska art deco-stegbil Brandkåren består också av lättklädda tjejer. Fattas bara annat.

04:31 Nu har jazzdjävulsbaletten fattat eld på allvar. Jag börjar frukta för balettflickornas säkerhet.

05:05 Zelma släcker den sataniska brasan.

Och medan detta pågår har vi alltså också fått höra låten — detta credo för vanartiga jazzjäntor:

If it’s naughty to rouge your lips
Shake your shoulders and shake your hips
Let a lady confess, I want to be bad!

If it’s naughty to vamp the men
Sleep each morning till after ten
Then the answer is yes, I want to be bad!

This thing of being a good little goody is all very well
What can you do when you’re loaded with plenty of health
And vigor

When you’re learning what lips are for
And it’s naughty to ask for more
Let a lady confess, I want to be bad!

 

Det här är faktiskt inte det enda exemplet på helvetiskt inspirerade balettnummer i färg från den här tiden — bara under dagens klickande har jag lyckats lokalisera två till. Ett av dem hade inte tillräcklig verkshöjd för att få plats i den här kavalkaden, men kortfilmen Devils Cabaret från 1930 uppfyller däremot rätt högt ställda krav på tjugotalsdekadens:

Inledningen är inte så underhållande så ni kan hoppa direkt fram till

02:17 … där sångaren sjunger längtansfullt om ”Playing with TNT”, flankerad av frejdiga flamländska mjölkstintor. Eller vad de nu föreställer. Deras förvirrande folkdräkter är dock inget långvarigt problem för redan vid

02:42 börjar baletten slita av sig de pryda utstyrslarna och frilägger sina raffiga tjugotalsunderkläder.

03:12 Våldsamt raffsetjazzande vidtar.

04:20 Jazzjäntorna åker kana nedför Satans slippriga tunga och anländer i en djävulsk nattklubb. Sen blir det lite trist dialog igen — bäst att hoppa fram till

05:45 … där ännu en djävulsbalett inleds. Den här har mera monumentaleffekter i Busby Berkeley-stil — bland annat ett gigantiskt svävande Satanshuvud. Tjejerna — å sin sida — har fått på sig tomatröda balettklänningar och djävulshorn som spretar som TV-antenner. Musiken är dock väsentligt tamare än i den förra djävulsbaletten … filmen får på det hela taget sägas ha fått klimax i förtid — ett intryck som förstärks när

09.04 Konfernciern levererar aftonens slutpoäng — ”Aaah! That’s the hell of it!”

00:19 — Tiptoe Through the Tulips rullar igång. 02:58 — Baletten är utklädd till tulpaner.

Nej — nog nu med dekadensen. Låt oss trippa på tå bland tulpaner i stället. Hortikultur och stärkande friluftsliv. Fast det är klart — sångaren framstår inte direkt som någon sportig typ. Och hur sjunger han egentligen? I en smått fjollig falsett — vad vi med en teknisk term brukar kalla för en Fjalsett …

Nu kom jag visst bort från ämnet igen. Hursomhelst — det är på något vis hjärtevärmande att konstatera att Tiny Tim verkar i en tradition. Ja, de båda falsettsångarna är så pass lika att man med fog kan tala om Tiny Tims Tiptoe Time-Warp … (I alla fall om man är beredd att sälja sin själ för en handfull allitterationer.)

Påskens mysterier

”Glad påsk!” — eller rättare sagt: ”Glad … Påsk?”

Uppriktigt talat förstår jag mig inte riktigt på den här helgen.

”Hurra! Jehova har låtit spika upp sin enda son på en bloddrypande planka! Detta måste firas genom att vi målar gigantiska könsceller från hönsfåglar i bjärta färger och äter upp dem!”

Jag ser inte riktigt kopplingen mellan att smycka naturens mest överdådigt tilltagna celler med färg och frälsarens offerdöd på korset. Och de påskkort jag har i min vykortssamling gör mycket litet för att skingra dunklet:

”Hurra! Människosonen har ljutit offerdöden — och själv har jag gett mig ut på en minst sagt äventyrlig havsseglats utan flytväst!”

”Hurra! Frälsaren är död — och inte nog med det! Vi hittade en perplex kanin i det här Tyrannosaurus Rex-ägget!”

Musse — ondskans genius

Den här  filmen från 1934 är uppenbarligen gjord för att uppmärksamma japanska barn på hotet från det stora landet i öster (det låter lite kontraintuitivt, men USA måste ju faktiskt sägas ligga öster om Nippon).

Musse terrorbombar  japanska fabeldjur på ”Happy Island” (och en lika copyrightkränkande, något vanställd Felix the Cat som har råkat förirra sig till ön)  med hjälp av en projektilspottande fladdermusse,  men Lyckoöns invånare möter hotet med stor beslutsamhet och okonventionell krigsföring.

Vad vi bevittnar är alltså ett slags inverterat Pearl Harbour med starka psykedeliska övertoner. Ett stycke högkvalitativ Art brut-anime, kort sagt …

(Titta genast för företaget med den engelskspråkiga namnrebusen Bankvalv Nedsättande ghettoomdöme-Knä försöker tydligen undanröja  denna copurightkringfransande film från U-tube bäst de kan — och undvik gärna att nämna Bankvalv Nedsättande ghettoomdöme-Knäs namn i kommentarerna …)

Att knäcka Burgesskiffern

Ett av de podradioprogram som jag aldrig försummar att lyssna på är BBC:s Material World där den suveränt skickliga och spirituella programledaren Quentin Cooper med säker hand guidar oss genom de senaste vetenskapliga landvinningarna samtidigt som han undslipper sig en aldrig sinande ström av science fiction-referenser och ordvitsar.

Avsnitten ligger tyvärr bara ute en vecka, men om ni skyndar er kan ni få höra ett avsnitt som hinner högtidlighålla hundraårsjubileet av Burgesskifferns upptäckande, diskutera huruvida klimatförändringarna påverkar stormarnas intensitet, samt skildra vårdagjämningen på Saturnus och vad den lär oss om forntida planetkollisioner — allt detta på tjugoåtta tämligen välutnyttjade minuter.

Walcotts första fyndplats med Klippiga bergen i fonden

Burgesskiffern har vi nämnt i förbigående tidigare här på bloggen  — det är alltså en fyndplats för fossil i västra Kanada  som upptäcktes 1909 av Charles Walcott. Genom en historiens nyck har organismernas mjukdelar bevarats i mycket hög grad — vilket är tur, eftersom de här tidiga, kambriska varelserna består uteslutande av mjukdelar.

Här kunde forskarna studera flercellighetens första våryra experiment på ett sätt som aldrig tidigare, och vederbörligen förundras över de tidiga flercelliga organismernas minst sagt märkliga morfologi. Vissa av dem är så bisarra att Material Worlds programledare Quentin Cooper i sin entusiasm uppfinner adjektivet ”H P Lovecrafty” för att beskriva dem.

Spader ess — gästinlägg av Martin Rundkvist

Martin R frilägger garnityret vid Kapten Stofils tioårsjubileum på Serieteket

Martin Rundkvist, en av bloggens trognaste — och trägnaste — kommentatorer — tillika genombökare  av fler kökkenmöddingar än jag orkar föreställa mig (tror jag) — har tillsänt mig följande gästinlägg som inte riktigt platsar på hans egen blogg, eftersom den A) är på engelska B) handlar om ett annat slags arkeologi än den vi brukar ägna oss åt här — den sorten  som kräver en rastlöst krafsande tandborste och ett outsinligt tålamod.

Själv är jag för tillfället strängt upptagen av diverse icke-cybernetiska aktiviter och mottar tacksamt detta hjälpsamma spadtag från arkeologibloggarnas nestor. Here goes:

Låttexter på engelska framstår i svenska öron alltid som mycket mera imponerade än sådana på hemspråket. Som exempel, se det följande. Är det inte en sorglös revykuplett från ca 1925?

Spader ess
Av I.F. Kilmister

Om du är förtjust i hasard så kan du räkna med mig
Ibland vinner man, ibland förlorar man, mig kvittar det lika
Nöjet är att spela, du kan säga vad du vill
Jag är ingen girigbuk, det enda kortet jag behöver är
Spader ess

Att spela med hög insats och dansa med Hin Onde
Flyta med strömmen, så spelar jag helst
Sjua eller elva, dubbla ettor ibland,
Höj eller lägg dig, dubbla insatsen eller kvitta
Spader ess

Du vet, jag föddes att förlora, och hasardspel är ett narrspel
Men så trivs jag bäst, lilla hjärtat
Jag vill inte leva för evigt
Och glöm inte jokern!

Höj insatsen, jag vet att du vill syna mig
Se här, nu gick det illa, dödmanshanden igen
Jag ser det i dina ögon, tag en titt och fall ifrån
Det enda du ser, vet du, det kommer att vara
Spader ess

En Schenck från ovan

Tom Cruise är Klaus Schenck von Stauffenberg

Jag har helt underlåtit att högtidlighålla det stora tjugonde juli-jubileet häromdagen — alla andra verkade ägna det vederbörlig uppmärksamhet.

Istället valde jag att fira en mera förbisedd tjugonde juli-tilldragelse — en som fyllde tjugofem samma dag som Neil Armstrong skingrade friden i Stillhetens Hav, och häromdagen uppnådde  folkpensionsålder:  några tyska officerares  heroiska — om än något senkomna — försök att med pyrotekniska medel få Hitler och hans stridsledning att flyga och fara, kanske inte hela vägen till månen, men i alla fall käpprätt åt helvete.

Häromkvällen såg jag  nämligen Bryan Singers magnifikt välgjorda Valkyria, med en eminent porträttlik Tom Cruise i rollen som Klaus Schenck von Stauffenberg. Det förtjänar ännu en gång att påpekas att Cruise är en betydligt bättre aktör än vad ryktet förmäler — som karaktärsskådespelare har han både utseendet och sin patenterade charm mot sig.

Men i Valkyria tvingas han agera helt utan stöd av sitt vinnande leende — han är en krigsskadad veteran med en preussiskt prudentlig personlighet som har tagit på sig ett jobb som han vet är rena kamikazeuppdraget: att placera en portfölj med sprängdeg i Hitlers föredragningsrum och försöka förflytta sig därifrån innan hela stridsledningen övergår i purékonsistens. Porträttet av denna stela, förtvivlade hjälte är en imponerande uppvisning i Cruise-control.

Samtidigt som Stauffenberg utför sin bragd förväntas ett gäng glada amatörer mobilisera Berlins reservtrupper för att ta över regeringskansliet och SS-högkvarteret. Händelseförloppet utvecklar sig till A Tragedy of Errors — inget går som de sammansvurna tänkt sig: Hitlers föredragning flyttas till ett trähus på grund av värmen vilket radikalt minskar bombens sprängverkan — någon knuffar undan portföljen så att kartbordet skyddar Hitler från den värsta explosionsvågen — de medförsvurna i Berlin får kalla fötter och velar bort några viktiga timmar efter attentatet. Summa summarum lyckas de göra diktatorn lomhörd och ännu lite mer autokratisk och vansinnig, vilket väl får sägas vara en bedrift i sig.

Men det är något märkligt med filmmediets suggestionskraft — innan man ens satt på filmen vet man att man kommer att bevittna A) ett enda stort misslyckande  B) att alla hjältar dör på slutet, samtidigt som C) skurkarna — om än med något ringande öron — överlever och kan förevisa  attentatsplatsen för en besökande Benito Mussolini.

Ändå är Valkyria än av de mest andlöst spännande filmer jag sett på länge — jag fick nästan kramp av att följa Stauffenbergs första, aborterade försök att döda Hitler, och hela vägen fram till det sorgliga slutet hade jag samma schizofrena upplevelse av att heja desperat på ett lag som jag visste hade förlorat matchen för exakt sextiofem år sedan.

Dessutom är den historiska detaljkorrektheten häpnadsväckande: uniformer — junkerplan — Speers fula rikskansli — Hitlers egenhändigt ritade fula Wolfschanze — kvinnokläder och heminredning  som inte bara är omisskännligt 1944 utan även omisskännligt tyska.

På något sätt känns det märkligt hjärtevärmande  att för en gångs skull se en storfilm som hyllar ett magnifikt misslyckande — vars eggande musik och episkt svepande berättande ägnas åt ett heroiskt  magplask.

Det är rentav möjligt att det är just därför filmen är så andlöst spännande — hoppet är redan ute, så vår uppgift blir att heja på de dödsdömda bäst vi kan …

Hur man stavar till katt på fornegyptiska

Första hieroglyfen : mj — andra hieroglyfen: j — tredje hieroglyfen: w. What does that spell? Mjau!

Hieroglyfhuggarna verkar vara förtjusta i att iföra sig såväl skärp som hängslen:  inte nog med att j-et är dubblerat, vi avrundar dessutom ordet med en bild på själva katten — ett determinativ som vill upplysa oss om att det rör sig om ett litet kattdjur.

Determinativerna är alltså små symboler som ska ge läsaren hjälp att tyda inskriptionernas fiffiga sammelsurium av stavelsetecken, ljudtecken, ideogram och rena rebuslösningar — ett tecken som visar mera allmänt vad det rör sig om. Den där böjda armen som man så ofta ser antyder till exempel att det handlar om något slags arbete.

Khnumtemplet i Esna

Dessutom ger determinativerna  solens söner, kusinbarn och bryllingar möjlighet till ett slags ordlekar  som inte är möjliga i vårt alfabet. Något kvickhuvud kom till exempel på idén att skriva en hymn till getguden Khnums ära som uteslutande består av gethuvuden, vars betydelse ändras genom determinativer. Denna bragd som skulle göra Sten-Åke Cederhöök mållös av avund kan man beskåda i Esnas Khnumtempel.

(Upplysningarna i ovanstående text är hämtade från John Mans intressanta och underhållande  Alpha Beta — How Our Alphabet Shaped the Western World. Det var för övrigt där jag stötte på den strippande assyrologen George Smith också … Och den som inte kan få nog av mina utgjutelser om hieroglyfer kan läsa mer här. )

Det förflutna i färg II

Som jag konstaterade i mitt förra inlägg om vårt färgglada förflutna är det svårt att föreställa sig att forna tiders människor överhuvudtaget var i färg — det är nästan så att man tror att Hjalmar Branting irrade kring i en sepiabrun dimma, eller att Edgar Allan Poe hade en daugerrotypisolbränna som fick honom att glänsa som en silveroxiderad skalbagge.

Gustaf Wernersson Cronquist har redan visat för oss att tjugotalets Stockholm faktiskt var i färg, men i kommentarerna till det inlägget berättade Embla om något ännu mer fascinerande — färgbilder från den förrevolutionära Ryssland. (Jag är henne evigt tacksam för tipset,  och ärligt talat ganska förvånad över att jag inte hade fått reda på detta på något annat sätt — upptäckten av bilderna borde ha avsatt större svallvågor i massmedia, tycker man. Nu fick vi istället reda på dem genom frågespalten Ask Embla.)

Afgahanskt fängelse, 1907

Sergej Michajlovitj Prokudin-Gorskij (i den trängre vänkretsen ofta kallad Сергей Михайлович Прокудин-Горский) uppfann alltså ett eget färgfotosystem  kring förra sekelskiftet och lyckades entusiasmera en viss Nikolaus II att skicka ut honom för att dokumentera hur det jättelika och dödsdömda tsarryssland som det såg ut så där fem i tolv —  innan två världskrig, en kapad folkresning och åtskilliga år av terror och vanskötsel satte sin prägel på landet.

Inte för att det imperium som Prokudin dokumenterar verkar vara så välskött att det direkt stör — hans färgbilder visar ett land som är så efterblivet att det ofta känns som om de är tagna 1860 snarare än 1910 — det här är defintivt Tjechovs och Tolstojs Ryssland, men ibland är det faktiskt också Gogols och Pusjkins …

Prokudins färgfotosystem hade en märklig akilleshäl — han hade lyckats räkna ut hur han skulle fånga färgerna i kameran, men han hade problem med att kopiera dem på papper. Systemet  bygger på samma princip som Technicolor — man avskiljer de olika färgerna med hjälp av filter framför linserna och lagrar dem på separata glasplåtar. Prokudin själv fick aldrig se sina bilder i full färgprakt. Det är egentligen först efter datorrevolutionen som det har blivit lätt att scanna in de tre färgerna och lägga ihop dem i Photoshop  —  genom en magisk, alkemisk process framträder plötsligt en färgbild som ingen har sett sedan Prokudin blickade in i sin kamerasökare för hundra år sedan.

En annan liten egenhet med Prokudinprocessen  är att de tre färgerna inte dokumenteras  samtidigt, utan i en snabb följd, vilket innebär att den rörelseoskärpa som uppträder blir olika i olika färglager — på kurortsbilden här nedan kan man längst till vänster se hur någon rundar hörnet i avfyrningsögonblicket och går till eftervärlden som en lilaskimrande vålnad.

Kurorten Bordzjomi

(Det bästa av allt är att det finns enorma mängder Prokudinbilder — jag tror det är ungefär tretusen stycken. Library of Congress äger samlingen av glasplåtar och har lagt ut alltsammans på nätet, men de har inte haft resurser att återskapa alla utan  låter glada amatörer ladda hem färgseparationerna och hjälpa till  — många fantastiska vyer väntar tydligen fortfarande på att återupptäckas …)