De tre farliga K-na: København, Kvinder og Kærlighed

Det er dejeligt, det är dåtid och det är Danmarks huvudstad …

Ordet ”Sporvogn” börjar inte på K med värsta vilja i världen — men det förefaller ändå vara ett centralt begrepp inom den lyriska danska pilsnerfilmen …

Ja, ni ser rätt här ovan — i vår förtrollade färd mot det förflutna har vi nått en punkt så avlägsen att Dirch ”Bocken” Passer är mager som en flaggstång …

Romantiken hänger tjock iluften — ej olik oset av nyss förkolnad Flæskesvær — och innan vi vet ordet av kommer vi i likhet med en viss Hans Kurt att vara …

Ja — eller en dejelig dräng, i förekommande fall. För vi befinner oss trots allt i Kongens By, där även hembiträderna uppträder — så att säga — hot-fullt …

Som läsarna möjligen redan har anat försöker jag med detta få sagt att jag inte kan få nog av dansk pilsnerfilmsjazz och har sammanställt en smärre Spotifylista …

 

 

Låt oss möta V-2-bombardemanget med ett leende på läpparna!

Det upphör aldrig att förvåna mig hur mänskligheten envisas med att fortsätta leva, älska, sjunga och skratta åt billiga buskisskämt nästan oavsett vad som pågår runt omkring den.

Den tjeckiske författaren Josef Skvorecky har skrivit fina, halvt självbiografiska skildringar om hur den unge Danny Smiricky är uppslukad av sina två passioner: kärlek och jazzmusik — trots att hans hemland utplånats från jordens yta i ett försök att undvika världskrig och plötsligt har förvandlats till det tyska lydriket ”Protektoratet Böhmen-Mähren”. Men tonårstidens bekymmer är ändå märkligt likartade, trots att ett historiens oväder av aldrig tidigare skådat omfång just tätnar över Europa …

En annan person som inte låter sig nedslås av lite ragnarök  och bombregn är den oförbrännerlige brittiske filmkomikern Arthur Askey, som förstår värdet av att möta dagen med en sång och att vinnlägga sig om ett vårdat yttre — trots att blitzen tvingar en att sova på Bond Streets  T-baneperrong …

Ja — ni får dra fram till  01:24 i klippet ovan innan scenen börjar — innan dess är det förtext. Och har ni blivit tillräckligt smittade av Arthurs goda humör är det bara att fortsätta titta — det här är hela filmen …

Arthur Askeys soliga sinnelag fortsatte att fira triumfer i godmodig ironi under hela kriget — i låtar som ”What a Nice Lot of Nazis they are!” eller den vänligt välkomnande ”Thanks for Dropping in Mr Hess”:

Askey kanske framstår som en aningen apart filmstjärna för många moderna ögon — han utmärker sig  inte i första hand för sin stora animaliska magnetism, sin strålande skönhet eller ens sin majestätiska resning (han var 1.58) — men när orosmolnen flockas och allt ser som mörkast ut är det kanske just såna här outslitligt optimistiska små män med galoschhaka och National Health-glasögon som världen behöver …

Tomas Tranströmer skrev en gång:

Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan — det betyder:
“Vi ger oss inte. Men vill fred.”

(Ur ”Allegro” från Den halvfärdiga himlen, 1962)

Av någon anledning kommer jag att tänka på den dikten när jag ser Arthur Askey — han hissar Haydnflagg, på något slags bisarrt, brittiskt beredskapsbuskissätt …

För vidare självstudier: Många av Arthur Askeys andra världskrigs-filmer verkar vara copyrightfria av någon anledning — och det innebär i sin tur att de återfinns på U-tube — och på Archive.org. Har man halvhygglig bandbredd och plats på hårddisken kan man ladda ner t ex I Thank You (ni hittar den HÄR) eller Miss London Ltd (HÄR) — där får ni dessutom se en av mina favoritsångerskor Anne Shelton i en ganska stor roll. Det är hon som sjunger över högtalarsystemet i det superba inledande sångnumret The 8.50 Choo-Choo from Waterloo:

 

Värst vad popen var populärkulturell idag

Serge Gainsbourg och Brigitte Bardot bringar sin hyllning till Bandes dessinées — tyvärr kräver klippet att man går vidare till YouTube för att kika — men det är det värt.

Häromdagen skrev jag om hur det kan låta när populärmusiken försöker ta sitt pedagogiska ansvar — men det är förstås vanligare att schlagersnickarna riktar blickarna mot mera trashiga tecken i tiden. Populärkulturens olika grenar har en naturlig tendens att korsbefrukta varandra lite hur som helst — ofta med bisarra och betagande bastarder som följd.

Trots detta sätter jag mig lite extra rak i stolen när jag exempelvis snavar på en katalansk kulturyttring som Lita Torellos skräniga sextiotalsschlager om Jules Verne …

För mig känns det lite grann som om Lautreamonts famösa paraply och symaskin ännu en gång oförmodat råkat stöta samman på ett dissektionsbord — med en surreal skönhets-chock som följd …

Samma sak gäller väl även i någon mån den vulkaniske skönsångaren Leonard Nimoys sagolikt spoilertäta slagdänga om Bilbo Baggins (som jag förstås skrivit om tidigare här på bloggen)…

Vi rekommenderar Leonard att inte säga upp sig från sitt dagtidsjobb. Fast det är klart — every man must have a hobbit. (Den som vill läsa fler tvivelaktiga ordvitsar om Nimoys sång hänvisas, som sagt, till det här gamla inlägget.)

Ja — för att summera en smula: det händer något märkligt när populärkulturella fenomen skildras i sång på det här sättet — vilket (som ni möjligen redan har gissat) utgör incitamentet till ännu en av mina Spotifyspellistor.

Jag saknar förstås en del favoriter på streamingsajten och därmed i listan — så t ex den halvobskyra DC-superhjälten Metamorphos minnesvärt märkliga signaturmelodi:

Strong as iron, homely as sin
Metamorpho! Metamorpho!
He’ll change into copper, cobalt or tin
Metamorpho! Metamorpho!

Ja — hursomhelst. Något säger mig att den här spellistan kommer att svälla ut en del med tiden, alltftersom jag får korn på nya sånger, och de gamla favoriterna dyker upp på Spotify ….

Ussare kvanting! Välkommen till 1890-talets subkulturer

En riktig kväsarkvanting tecknad av Arthur Högstedt som illustration till hans sång Kungsholmsligans paradmarsch. ”Hostar’u kvanting?” är väl kvantingspråkets motsvarighet till ”Parlez-vous français?” föreställer jag mig.

Synt eller hårdrock? Sunar eller mods? Grilljanne eller kvanting?

De avlöser varandra under decenniernas lopp — dessa eviga frågor som ska skilja agnarna från vetet.

Men en sak förenar alla de ovanstående tvåvalsalternativen: det ena är mer proletärt, det andra mer medelklassigt. Syntarna är mera medelklass än hårdrockarna. Sunarna, med sitt bakåtstrukna brylkrämshår och sin femtiotalsrock är mer proletära än modsen med sina dufflar, sina Beatlesfrisyrer och sina direktimporterade brittiska popsinglar.

Samma mönster går igen hos grilljannen och och kvantingen, 1890-talets främsta svenska ungdomskulturer. Grilljannen är något av en dandy, och hänger på Jones grill — snarast ett slags stekare, vilket ju passar bra ihop med grillprefixet.

Kvantingen är en betydligt råare sälle. En riktig kväsarkvanting ska helst ha en vegamössa med knäckt skärm som demonstrerar att han ofta råkar i slagsmål — denna brutna mösskärm kallas för ”kväsarmärket”.

”Ussare” betyder bara ”akta dig” — och ”Ussare kvanting” verkar rent generellt vara ett bra råd att ge till de arbetarungdomar som bekänner sig till kväsarkulten. (Kväsar-prefixet ska såvitt jag förstår tolkas bokstavligt — ”kväsa” som i undertrycka eller stoppa. ”Kvanting” är däremot bara ett gammalt ord för ”pojke” — precis som ”pjatt” i den senare sammanställningen ”swingpjatt”.)

Förutom den knäckta vegamössan (helst inköpt hos Björnboms i Storkyrkobrinken) skulle kvantingen ha kavaj av grovt militärtyg med foder som stack fram därbak, halsduk i stället för krage, synnerligen säckiga byxor som kallades ”slängarbrallor” och spetsiga skor. (Efter år 1900 började kväsarna bära plommonstop i stället för vegamössa, enligt mina källor — som främst består av en utmärkt B-uppsats av Michael Karlsson från 1993: Kväsarkvantingar — Ligister eller bärare av en subkultur? )

Kväsarrynkan å sin sida bar kortare kjolar än andra kvinnor av sin klass — vilket under sent artonhundratal kanske inte säger så där väldigt mycket — och rökte dessutom offentligt, vilket möjligen var ännu mer upprörande.

I övrigt utmärkte sig väl kväsarkvantingen — och hans fjälla/rynka — genom sitt särpräglade idiom, odödliggjort av Arthur Högstedt i Kväsarvalsen:

En kvanting träder i salen in
för att fröjda med fjällan sin,
och alla rynkor bli glada i håg,
ty stunsigare kvanting man sällan såg.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben sig sakta i salen rör,
tar av sig lörpan från lockigt skör,
stoppar den ner ut i lomman sin,
tar ett tag i daljan och gör sig fin.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben går efter väggen kring,
träffar sin fjälla i rynkornas ring,
släcker harsset å spottar ett tag,
tjänare A´gusta, godda´, goddag.

Men Arthur Högstedt var inte bara schlagerkompositör och skribent — han var även en skicklig tecknare, och i tidningar som skämtbladet Strix avbildade han gång på gång kvantingarna och deras rynkor.

Faktum är att det är en ganska utbredd uppfattning att Högstedt gjorde mycket för att kodifiera kvantingen som ungdomsgruppering — att han så att säga kom att bli ett slags kväsarnas Malcolm MacLaren, som tog en existerande, men något formlös ungdomsrörelse och skulpterade den efter eget skön. (Hur stort inflytande Högstedt hade över den offentliga bilden av kväsaren torde vara lite vanskligt att få full visshet om, så här hundratjugo år senare.)

Att det rör sig om en ganska brutal subkultur framgår för övrigt av en annan av Högstedts sånger, Kungsholmsligans paradmarsch, som enligt uppgift var något av ett anthem för de råa sällar som utgjorde kvantingkulturens kärntrupper:

Till Kungsholms tull en stjärnklar natt vi tåga
med både skåp och fjälla under arm, under arm
och under pirkan välvas mörka tankar
och ingen mäkta hindra deras gång – sicken en gång!

Till Kungholms tull vi tåga
och där vårt liv vi våga
vi dessa kväsarkvantingar tillhör
som blott för skåp och för vår fjälla dör – stekt i smör!

(Rätt mycket tyder på att den här ungdomskulturen hade sitt starkaste fäste just på Kungsholmen.)

I jämförelse framstår grilljannarna som ganska stillsamma figurer med sina korta kavajer, säckiga byxor och käppar med stora silverkryckor. Utmärkande för grilljannestilen är att den är lite snobbig och sprättig, lite ostentativt välmående och kontanttryfferad — precis som stekarstilen.

Själva ordet ”grilljanne” sägs ha myntats av kåsören Jörgen som för övrigt inte skrädde speglosorna när han skildrade denna stockholmska sekelskiftes-subkultur:

Grilljanne är en specefik [sic!] stockholmare: en ung herre som går till Jones på auktoritet, äter och dricker hvad som helst, bär pince-nez och dunderkäpp, grinar illa, gör ingenting (utom skulder), svältföder en tam dogg, lånar pengar av procentare, helst mot falska reverser, låter kappvaktmästare stoppa galoscher i fickorna på sig, skryter af sina ‘eröfringar’ och krämpor, klär sig gammalmodigt, brokot och kortstubbadt enligt Wienvarieté och som stalldräng, utan att ens ha en häst. Och slutar ofta på Långholmen i god tid. Med få ord: Grilljanne är en omodern, kortstubbad halfherre, som vet intet, tål allt, tror på rang och pengar, börjar hos Jones och slutar på Långholmen. Men en fin och förnäm och smakfull karl är ingen grilljanne.

(Hjalmar Meissner var om möjligt ännu mindre älskvärd när han karakteriserade jannarna som ”fin de si-äckel”.)

Ett försök att återskapa grilljannestilen– Gösta Ekman den äldre som Sigge Wulff.

Grilljannarna modellerade sin stil efter den stora idolen Sigge Wulff — 1890-talets ledande rockstjärna, som helt levde efter devisen sex, champagne och snärtiga slagdängor.

Sigge Wulff — 1890-talets stora idol — blev bara tjugotvå år gammal

I likhet med alla rockstjärnor värda sitt salt levde han inte heller särskilt länge — han blev raskt fruktansvärt alkoholiserad av det ständiga champagnekolkandet, som hörde till hans image — inte för inte hette ett av hans största slagnummer just Kvinnor och champagne:

Att vara med om slik kampanj
det är förtjusande
och får man så en skvätt champagne
blir allt berusande

Och efter en av allt att döma särskilt hård finlandsturné var det i princip slut med Sigge Wulff, som gick ur tiden redan 1892.

Sigge Wulffs grav på Norra begravningsplatsen i Solna (foto Mattias Boström).

Men grilljannarna fortsatte att idolisera den fallne hjälten, som nästan blev större i döden än i livet (inte heller helt ovanligt i rockstjärnesammanhang). Ur grilljannarnas boomboxes dånade städse sången om Kalle P:

Vill ni se, Kalle P?, Så ödmjuka tjenare!
Jag det är, Fast man plär, Kalla mig ”Herr Egenkär”
För mitt sätt, Är så nätt, Och att jag fått mera vett;
Men jag tror, Avund stor, Uti Norden bor…

… som kom att bli grilljannarnas signaturmelodi — de hade uppenbarligen ingenting emot att kokettera med att de var ”snobbiga” och ”sprättiga”.

”Avund stor, uti Norden bor” — detta kastar möjligen även ett visst ljus över kväsarnas något intoleranta påbud: ”Alla som bär käpp ska ha stryk” …

Tillägg, senare samma dag: Nu har jag förkovrat mig vidare i Grilljannarnas mytologi genom att läsa Henning Bergers novell Första fjätet i samlingen Films (1914). Här får vi en tidsbild från nittiotalet och ett måttligt smickrande porträtt av en grilljanne som heter Sjövall. Introduktionen av denne — som för övrigt är styckets skurk — innehåller den mest detaljrika och tillförlitliga beskrivning av grilljannens klädstil som jag har hittat:

Med hemlig beundran och en smula fasa iakttog
herr Danielsson sin vän och yrkeskollega. En
sådan kostym hade endast vissångaren i Berns
make till. Djupt urringad väst, som visade ett
rutat skjortbröst, i vars mitt satt en blank
knapp, stor som en medalj. Skjortkragen var
flera centimeter hög och till den hörde en
oerhört bred, svart rosett, i vilken stuckits en
nål med slipad glasdiamant. De blågrå byx-
orna hade ränder och svarta sidenrevärer, men
dessutom höga uppvikningar, som voro satin-
fodrade! Och så bar vännen Sjövall en gigan-
tisk käpp, vars krycka var nästan lika lång
som underarmen!
– En djävla karl, tänkte Danielsson, en
giggelschentleman – fäng dö säckel
Och omedvetet började han nynna en slag-
dänga från varietéerna:
»En förbaskat stilig herre är min vän herr
Lindemann …»
Detta väckte herr Sjövall:
– Äsch, nu har dom fått nya kupletter –
djävligt piffiga. Har du hört Kvinnor och
champagne?
Han gnolade:
»Att vara med om sån kampanj …»

Lite senare får vi även höra ett smakprov på hur en småslirig grilljanne — i det här fallet en förskingrande bokhållare som aspirerar på att bli kabaretsångare — låter i Bergers öron:

– Hon har uppträtt på Novilla, sade Sjö-
vall otåligt, och kallade sig Franziska della
Stella. Och nu, féstårru, ha vi beslutat att
bli duettistpar, vi ha övat in flera kiliga ku-
pletter mårutro – riktiga tjim och tararabom
deräjor, féstårru. Vi ha redan fullt upp med
engagementer, och flaxiga kostymer, vi börja
i Hamburg och sen ska vi till Scala i Milano
och sen till Kristallpalatset i London. Så här
vilar inga ledsamheter mårutro, sällan, göbbe,
sällan … skål pårej. – Men, fortsatte han i
nästa andedrag, liksom rädd för ett avbrott,
då han väl kommit i tagen, men, sirru, olyckan
ä att fast vi haft väldig flax så har hon
kostat mycke schaber, det kan du väl begripa.
Nu får jag tiotusen om en månad av vår
impressario, han är tysk och har en jäkligt
fin agentur – du féstår att jag inte talar till
vem som helst, men redan första gången jag
såg dej så skilde du dej från alla di andra
småstruntarna däroppe i den där syföreningen,
du – du ä min själ ingen vanlig stövel (…)

Sovjetjazzens mysterier — eller: Stalins största stjärna driver redlöst utanför Irlands kust

Leonid Utiosov och gänget ger järnet

Vissa saker tror man bara inte finns. Ta till exempel jazzmusiken under Stalintiden.

Säg sovjetiskt trettiotal och jag tänker kanske på Moskvarättegångar, utrensingar, den första femårsplanen.

Jag tänker under alla omständigheter inte på vildsinta sångare som öser loss under utstötande av fältropet ”Djaz! Djaz! Djaz!”

Men på spellistan ovan är det just det vi får höra — vid sidan av en mera inhemskt färgad, melankolisk ödesjazz vars mollackord klingar ännu mörkare när man sitter med historiens facit på hand.

Leonid Utiosov lyssnar till husbondens röst — eller möjligen ledarens och lärarens …

Mästaren inom den ryska ödesjazzen är sångaren Leonid Utiosov. Om lyssnaren tycker sig höra ännu mera klezmerklanger än vad som är vanligt i trettiotalets populärmusik beror det kanske delvis på Leonids ursprung — hans dopnamn var Lazar Iosifovich Weissbein.

Och trots att den antirasism som Stalin sade sig förespråka inte räckte så långt att den även innefattade judar hade Utesov en lång och lagerkrönt karriär innan han dog 1982.

Ljubov Orlova på den tiden hon styrde skeppet i stället för att vara det — affisch för filmen Volga, Volga

Den mest maniskt uppsluppna jazzlåten i min samling står dock Ljubov Orlova för — hon låter en smula som en Musse Pigg som skådat för djupt i heliumballongen. Den engelska titeln på sången är också suveränt fantasieggande i sin nakna kryptiskhet: ”I Have a Gun In the Sky I’ll Go”.

Mysteriedimmorna lättar en aning när vi ser sången i sitt sammanhang — som ett nummer i filmen Цирк / Tsirk (d v s ”Cirkus” — den svenska titeln är ”Röda artister”) från 1936.

Den amerikanska sångerskan Marion Dixon showar loss på cirkusen — och som anstår en film kallad ”Cirkus” får vi även se en sovjetisk Chaplinimitatör. Orlova börjar sjunga vid 2:25. Numret är försett med ett slags sporadiskt förekommande ”textning” som hjälper oss att förstå vad det är som pågår … OBS! Mosfilm, eller den oligark som övertagit Mosfilm, har sålt reklamplats till denna sovjetiska klassiker — vilket känns tämligen symbolmättat, och även innebär att ni måste gå till U-tube, och blir tvungna att utstå några sekunder svensk reklam innan ni kommer till klippet. Jag beklagar denna olägenhet.

Ljubov Orlova — trettiotalets stora sovjetiska filmstjärna — gestaltar här den amerikanska cirkusartisten Marion Dixon, som verkar tjänstgöra både som kabaretsångerska och kanonkula i manegen, vilket bidrar till att förklara både hennes maniska maner (hon är amerikan) och sångtiteln.

Rollen skiljer sig en hel del från vad jag väntar mig av Orlova — tidigare har jag bara sett henne som överkvinna bland fabriksarbetare i ett fantastiskt avsnitt ur Светлый путь (Den ljusa vägen, 1940), där hon i ett närmast sagoaktigt, surrealistiskt sångnummer sköter en hel textilfabrik på egen hand och oförtröttligt marscherar mellan maskinerna medan hon kvittrar som Snövit:

Textilindustrinumret ur Den ljusa vägen — med anställda som den sagolikt skönsjungande Orlova uppfylls produktionsmålen på ett dygn.

Ytterligare ett mysterium: Orlovas ohöljt Sovjetpropagandistiska filmer visades i Sverige redan när de kom, har jag just upptäckt — Den ljusa vägen hade svensk premiär 29 september 1941, och Röda artister gick upp redan 24 maj 1937. Det hade jag inte trott.

På den svenska affischen får vi veta att Röda artister utgår från en pjäs av författarfirman Ilf och Petrov — och plötsligt är det väldigt få grader Kevin Bacon mellan Orlova och Mel Brooks, som filmade Ilf och Petrovs skälmroman 12 stolar, i Sverige visad under titeln Det våras för svärmor.

Och under mitt vilda googlande för att kartlägga Ljubov Orlovas liv och karriär gör jag den kanske mest förbryllande upptäckten: Trettiotalets främsta sovjetiska filmstjärna är ett hett namn i nyheterna just nu, våren 2013.

Rederiet som ägde kryssningsfartyget Lyubov Orlova gick tydligen i konkurs, skeppet skulle skrotas, men slet sig under transporten till skrotningsplatsen och driver i skrivande stund som ett spökskepp, en modern Marie Celeste eller Flygande Holländare, på de sju haven. I början av 2013 siktades skeppet utanför Kanada och 24 februari befann det sig enligt uppgift 1300 sjömil från Irlands kust.

Orlova fortsätter vara en symbol — men hon är inte längre idealarbeterskan, utan Sovjetstatens redlöst drivande spökskepp …

Något senare tillägg: Märkligt — när jag betraktar bloggen i iPaden är klippen ovan inte inbäddade, utan bara länkar. Men i gengäld slipper man reklamen när man klickar på dem. Om man däremot tittar i Firefox — som jag gjorde när jag skrev — är de inbäddade och reklammättade. Är det en klassfråga? Är det så att Appleanvändarna åker businessclass och slipper reklamen? Medan de som surfar med ett gammalt gnissligt XP-operativ och använder Firefox behandlas som fattiga kusiner från landet …? Egendomligt är det hursomhelst. Avgå, U-tube!

Ännu senare tillägg: Efter diskreta påstötningar från mina vackra och begåvade läsare har jag nu ändrat Ljubov Orlovas och Leonid Utiosovs namn så att de är transkriberade efter svensk praxis.

Soundtrack för en ny lågkonjunktur

Förra gången världen sjönk ner i en rejäl recession var som bekant i decennieskiftet mellan 1920- och 1930-talet.

Efter detta lilla missöde reglerades finansmarknaden så att katastrofen aldrig skulle kunna upprepas, och säkerhetsåtgärderna  fanns till stor del kvar under en mansålder, ända fram till 1990-talet, när lagstiftare och politiker i sin visdom plötsligt insåg att de  finansiella regleringen inte längre behövdes och förpassade den till historiens soptipp.

Tack för det,  Bill ”What could possibly go wrong?” Clinton, Alan ”Ayn Rand är jättebra” Greenspan och alla andra snillen som gjorde detta möjligt.

Hursomhelst befinner vi oss nu mitt uppe i en ny finansiell härdsmälta av globala mått, inte helt olik den som drabbade världen efter den svarta torsdagen 24 oktober 1929.

Den största skillnaden mellan den här depressionen och den föregående är — såvitt jag kan se — att världens schlagerkompositörer inte med liv och lust har slängt sig över detta starka nya tema och börjat skriva snärtiga slagdängor om massarbetslöshet, ekonomiska problem och social utslagning. I det avseendet var deras kollegor på tjugo- och trettiotalet betydligt mer alerta.

Vissa av tidens librettister nöjde sig visserligen med att använda marknadens kapriser som metaforiskt råmaterial för mera romantiskt stämda nummer:

You’re going up, up, up in my estimation.
I want a thousand shares of your caresses too.
We’ll count the hugs and kisses,
When dividends are due,
‘Cause I’m in the market for you.

(I’m in the Market for You)

Eller som det heter i den här nästan perverst Pollyanna-peppiga poplåten:

Stocks are low, May get lower
Things are slow, May get slower
Hey! Hey! I’m glad to say
There’s No Depression In Love

Bankers sad, getting sadder
Times are bad. Doesn’t matter
Hey! Hey! I’m glad to say
There’s No Depression In Love

Folks go right on making love
and how it’s enjoyed
When the moon is up above
Nobody’s unemployed

(There’s No Depression In Love)

… Men många av låtarna från sent tjugotal och tidigt trettiotal tacklar faktiskt lågkonjunkturens brutala verklighet med en för sentida lyssnare snarast förbluffande frispråkighet.

Florence Desmond, endast iförd en fantastisk art deco-fåtölj

Ta till exempel Florence Desmonds hjärtslitande sång om en prostituerad cigarrettflicka:

I work in a speak that’s dim and dingy,
Where spenders are pretenders, cheap and stingy,
All I smell is rotten scotch and gin — gee!
Cigarettes, cigars!

Now I’ve learned what smoking coke and snow means,
Among the guys who’ve never learned what ”no” means,
You ask me do I know what making dough means,
Cigarettes, cigars!

(Cigarettes, Cigars)

”Speak” är en kortform för ”speakeasy”, d v s en lönnkrog — och jag är beredd att utdela extrapoäng för rimflätan ”dingy/stingy/gin — gee!”

Lite längre fram i låten kopplar Florence på turbopatetiken:

Say, have you ever seen Broadway when its glamour is gone?
When the nightclubs are closing and the whole world is dozing and sleeping until the dawn? Why, all its glory and splendor and marvelous sights, they all fade out together as they turn out the lights, with street beggars mumbling, milk wagons rumbling, dream castles tumbling in the air.
Oh, it’s lonesome and weary, friendless and dreary, a pitiful sight of despair!

Trots den vilt vibrerande stämman och den nästan viktorianska sentimentaliteten är sången faktiskt riktigt gripande ”på riktigt” (som vi ironiskadade säger).

Ruth Etting på omslaget till Radio Mirror

Ännu värre misär — och ännu intrikatare rimflätor — möter oss i Ruth Ettings klassiska Ten Cents a Dance, skriven av Rodgers & Hart:

I work at the Palace Ballroom,
but, gee that Palace is cheap;
when I get back to my chilly hall room
I’m much to tired to sleep.
I’m one of those lady teachers,
a beautiful hostess, you know,
the kind the Palace features
for only a dime a throw.

Ten cents a dance
that’s what they pay me,
gosh, how they weigh me down!
Ten cents a dance
pansies and rough guys
tough guys who tear my gown!
Seven to midnight I hear drums.
Loudly the saxophone blows.
Trumpets are tearing my eardrums.
Customers crush my toes.
Sometime I think
I’ve found my hero,
but it’s a queer romance.
All that you need is a ticket
Come on, big boy, ten cents a dance

Fighters and sailors and bowlegged tailors
can pay for their ticket and rent me!
Butchers and barbers and rats from the harbors
are sweethearts my good luck has send me.
Though I’ve a chorus of elderly beaux ,
stockings are porous with holes at the toes.
I’m here till closing time.
Dance and be merry, it’s only a dime.

Rimflätan ”chorus of elderly beaux /stockings are porous with holes at the toes” skåpar ut det mesta, tycker jag.

Lågkonjunkturen slog  förstås inte bara mot kvinnor — minst två sånger från perioden fokuserar på veteranerna från första världskriget. Demonkoreografen Busby Berkeley använde en av dem — Remember My Forgotten Man — som utgångspunkt för ett hisnande musikalnummer som helt kretsar kring soppköer, misär och social utslagning i filmen Gold Diggers of 1933.

Som så ofta hos Bubsy Berkeley så börjar numret tämligen stillsamt, i det här fallet med att precode-sirenen Joan Blondell deklamerar snarare  än sjunger den tunga texten:

Remember my forgotten man
You put a rifle in his hand
You sent him far away
You shouted: ”Hip-hooray!”
But look at him today

Remember my forgotten man
You had him cultivate the land
He walked behind the plow
The sweat fell from his brow
But look at him right now

Full fart på misären blir det inte förrän vid 3:50 i klippet ovan — läsare av mer rastlös läggning kan hoppa fram dit direkt.

Joan Blondell, endast iförd en annan fantastisk Art Deco-fåtölj.

Samma tema ekar även i den mer välkända Brother, Can You Spare a Dime som nästan har kommit att bli trettiotalsdepressionens officiella signaturmelodi:

Once I built a railroad, I made it run, made it race against time.
Once I built a railroad; now it’s done. Brother, can you spare a dime?
Once I built a tower, up to the sun, brick, and rivet, and lime;
Once I built a tower, now it’s done. Brother, can you spare a dime?

Once in khaki suits, gee we looked swell,
Full of that Yankee Doodly Dum,
Half a million boots went slogging through Hell,
And I was the kid with the drum!

Say, don’t you remember, they called me Al; it was Al all the time.
Why don’t you remember, I’m your pal! Buddy, can you spare a dime?

Raden ”Half a million boots went slogging through Hell” ger mig gåshud varje gång jag hör den — här kan vi tala om bra patetik. Om någon nutida schlagersnickare får ihop något hälften så bra om vår nuvarande ekonomiska kris så kan vi skatta oss lyckliga.

Trettiotalsdepressionen verkar också ha skänkt en del sångförfattare en särskild stoicism kryddad med generösa mängder galghumor.  Sången It’s a Great Life if You Don’t Weaken är ett bra exempel:

If you let him biff you,
Mr. Gloom will knock you cold;
Get him, never let him
Use that well-known strangle-hold.

It’s a great life if you don’t weaken,
You’re a great guy if won’t weaken,
If you do, oh well, what the heck,
It’s still a great life!

It’s a great life if you don’t weaken,
You’re a great guy if won’t weaken,
If you don’t lose heart,
The hardest part is the first hundred years.

Eddie Cantor

1931 fick den något ödlelike sångaren Eddie Cantor nog av sånger i stil med Cheer Up, Good Times Are Coming som sade åt honom att rycka upp sig och sjöng in ett ilsket genmäle — Cheer Up, Smile, Nertz!

Sure, business is bunk,
And Wall Street is sunk,
We’re all of us broke, and ready to croak.
We’ve nothing to dunk,
Can’t even get drunk,
And all the while, they tell us to smile:

Cheer up, gentle citizens, though you have no shirts,
Happy days are here again. Cheer up, smile, nertz!
All aboard prosperity, giggle ‘till it hurts!
No more bread-line charity. Cheer up, smile, nertz!

Cheer up, cheer up, cheer up, cheer up, cheer,
Up cheer, up cheer, up cheer, better times are here.
Sunny smilers we must be, the optimist asserts,
Let’s hang the fat-head to a tree! Cheer up, smile, nertz!

”Nertz” är ett slangord från tiden som uttrycker milt ogillande, enligt intierade källor.

Och i väntan på att vår tids schlagerkompositörer ska ta sig i kragen och börja komponera sånger som kan ackompanjera eurozonens kollaps har jag — förstås — ställt samman en liten Spotify-spellista med några favoriter från den förra stora lågkonjunkturen. Här kan ni höra alla låtar jag behandlar ovan, plus ytterligare ett antal höjdare med titlar som ”I’m An Unemployed Sweetheart” och ”Sitting On A Rubbish Can” (Why don’t you just jump right in / and help keep the city clean?”.

(Senare tillägg: Eftersom Utubelänken till Remember My Forgotten Man självdog på ny rekordtid har jag idag, den 13/9, lagt till en ny länk, lite ny text — och fler nakna blondiner som skyler sig nödtorftigt med Art Deco-möbler.)

Tjeckpoint Charlie

Ibland verkar det som om länder, liksom människor, förälskar sig i en särskild tid.

Ni vet hur man ibland ser människor på stan och tänker: ”Du måste ha varit lycklig sommaren 1956 eftersom du frös din frisyr vid det årtalet” — eller ”1985 måste ha varit ditt år eftersom du fortfarande har den där läderrocken på dig”.

På samma sätt kan man ibland känna att ett land har en särskild förkärlek för en viss epok (verkar inte danskarna lite extra förtjusta i sitt tidiga artonhundratal, till exempel?)

Och det är kanske inte så anmärkningsvärt att tjeckerna tycker om att drömma sig tillbaka till sin idylliska mellankrigstid — efter att habsburgska furstehuset lämnade tillbaka landet 1918 och innan Chamberlain gav protektoratet Böhmen Mähren i present åt Hitler vid Münchenöverenskommelsen 1938.

Och efter det följde som bekant 1 st. världskrig, 1 st. Pragkupp 1948, samt 1 st. militär inmarsch 1968 för att stoppa Dubceks prilliga påfund om ”socialism med mänskligt ansikte”. Kort sagt — ett halvsekel som pendlade mellan kataklysmiska omvälvningar och havregrynsgrå misär.

Här ovan ser vi Ondřej Havelka göra sin version av Döda män klär inte i rutigt — en skickligt konstruerad sweet jazz-video som skapar illusionen av att han flörtar med idel gamla klassiska tjeckiska filmstjärnor. (Den här videon länkade Fredrik Intervallsläden till i en kommentar för några år sedan och gjorde mig på så vis uppmärksam på denna tusenkonstnär.)

Och nedan kan ni njuta av en lika stilsäker pastischvideo i cirkusmiljö med Sestry Havelkovy (systrarna Havelka) som min medredaktör Martin just tipsade om:

Sentimentalitet och stadsplanering …

… verkar sällan gå  hand i hand — i alla fall inte i Sverige. Nere på kontintenten återskapade visserligen tyskarna pietetsfullt och tålmodigt — sten för sten, gata för gata — de städer som RAF och Bomber Harris hade förintat i eldstormar under andra världskrigets sista år. Men här hemma i det skonade Svitjod satt samtidigt stadsplanerarna och slängde suktande blickar på det tyska ruinlandskapet — varefter de bestämde sig för att bomba sina  kulturminnesmärken på egen hand.

Norrmalmsregleringen [ …] räknas som en av de större och mest genomgripande cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden, även inberäknat de städer som skadades svårt under kriget.

… skriver t ex våra vänner på Wikipedia om slakten på Stockholms innerstad, som Lill-Babs går omkring och ondgör sig en smula vemodigt över i ovanstående videoklipp.

Filmen är inspelad sextioett, så fonden för Lill-Babs elegiska avsked till det gamla Stockholm är  området kring Hötorget och det som sedermera skulle komma att bli Plattan.

Och över det Tyska Höst-landskapet tornar Hötorgsskraporna upp sig som  modernitetens oförlåtande vaktposter.

Här fanns för länge sen en annan stad
här möttes vi och jag var mycket glad.
Vid Sergels gamla hus
i bleka vårens ljus …

… sjunger Lill-Babs samtidigt som vi får se en  hög med bråte som en gång varit sjuttonhundratalshuset där skulptören Tobias Sergel hade sin ateljé.

Detta otidsenliga ruckel ersattes sedan diskret med en urindoftande underjordisk galleria i läckert grå betong som någon med utvecklat  skämtlynne valde att kalla för ”Sergelarkaden” …

(Jag älskar den här sången ur den i övrigt rätt förgätliga filmkomedin En nolla för mycket — och det är min förhoppning att läsekretsen reagerar mer som Carl-Gustaf och mindre som Birgitta Andersson på den … )