Archive for the ‘popkulturantropologi’ Category

Samlade snedtankar

juni 27, 2017

snedtankt-med-kalle-lind

Som ni märker händer det inte så mycket på den här bloggen — och inte heller i mitt övriga offentliga liv. Jag ägnar fortfarande huvuddelen av min vakna tid åt tre just nu tämligen trotsålderstrilska tvåochetthalvtåringar. Jag och min vän Muralgranskaren twittrar en del, men mer än så blir det oftast inte.

Enda gången jag egentligen sticker ut näsan i offentligheten nuförtiden är när jag medverkar i Snedtänkt — Kalle Linds suveränt spirituella och allmänbildande podd. Jag har i dagsläget deltagit fyra gånger (vilket är mer än någon annan utom vissa Östermalmsgrevar kan skryta med).

För mig är det alltid en högtidsstund. Jag får tala i tungor om ett ämne som engagerar mig — med en synnerligen skicklig och påläst interlokutör vars kunskaper överlappar och kompletterar mina egna, vilket ju inte alltid är fallet när man kommer in på sina mer sparsmakade specialintressen.

Dessutom får jag komma ut och lufta mig en smula, vilket — som sagt — inte hör till vanligheterna. En rätt betydande procent av mitt umgängesliv utanför lägenhetens väggar de senaste åren har därför kommit att spelas in och bevaras till eftervärlden.

Ofta (okej då — tre fyra gånger) har det hänt att folk i min omgivning klagar över att de inte har lyckats hitta mina gamla Snedtänktavsnitt, och jag har själv noterat att det känns rätt mycket som att gå baklänges i en rulltrappa att försöka klicka sig fram till dem på SR:s hemsida.

Därför har jag samlat ett gäng direktlänkar nedan, utstofferade med konsumentinformation för att det hela i svag belysning ska påminna en aning om ett blogginlägg.

Snedtänkt om cash in-låtar (sänt 11 februari 2016) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/688239?programid=4747

Programmet spelades in i januari samma år, dagen efter Göteborgs största snöstorm på många år. Jag och Kalle Lind skalade av oss åtskilliga lager tröjor och jackor och började tala  om låtar som på ett ohöljt sätt exploaterar dagsaktuella idoler, händelser och företeelser. Det var i princip första gången jag släpptes utanför hemmets väggar sedan trillingarna föddes, och det märks — jag är så övertänd att jag håller på att få rött kort så snart jag lämnar avbytarbåset. Senare samma dag spelade Kalle in ett avsnitt om Johnny Bode med min vän Gustaf Görfelt. Gustaf frågade om min inspelning. ”Det märktes att han behövde prata av sig”, sa Kalle.

Snedtänkt om referenshumor (sänt 8 september 2016) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/773873?programid=4747

Samma januaridag som i avsnittet ovan: efter en kort fikapaus noterade vi att vi hade en timme till godo och spelade in ännu ett Snedtänkt, utan några som helst förberedelser. Det blev ett (aningen) mer stillsamt samtal om referenshumor i allmänhet och min och Jocke Lindegrens serie John Holmes och Sherlock Watson i synnerhet — fast framför allt svänger vi förstås in på en hel rangerbangård av stickspår och irrar runt på den med abandon.

Snedtänkt om subkulturen progguppväxt (sänt 29 september 2016) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/783603?programid=4747

Snedtänkt förvandlas något oväntat till ett panelprogram med livepublik. Avsnittet är inspelat på Bokmässan någon vecka innan det sändes. Jag och ett par olyckssystrar (Kajsa Bergström och Ina Lundström)  intervjuas av Kalle om hur det är att växa upp med proggiga föräldrar. Avsnittet ledde bl a till att jag återknöt kontakten med den tonåriga troskiist som jag citerar i programmet. I övrigt var jag mer outsövd än vanligt — trillingarna väckte mig klocka tre på morgonen inspelningsdagen.

Snedtänkt om femtiotalsschlager (sänt 6 april 2017) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/874647?programid=4747

Det här avsnittet spelades in i januari i år (tillsammans med ett avsnitt om sextiotalsschlagers som förväntas sändas i höst). Eftersom det gick så bra förra gången hade vi nu bara två timmar blankt på oss innan Kalle blev tvungen att springa till en tredje Snedtänktinspelning i samma radiohus med Olle Palmlöf. Därför pratade vi i princip två timmar nonstop, och detta är alltså den första av dem — generöst tryfferad med musikexempel från den svenska populärkulturens dummaste decennium.

Vari Drutten och Jena visar sig vara sovjetmedborgare

oktober 19, 2016

4c7ee65d7ba24d03b0581558dcddea82-gs

Drutten och Jena hänger med komsomolungdomar.

Det är ingen hemlighet att mycket svensk barn-TV under sextio- och sjuttiotal producerades bakom järnridån — från Jugoslaviens Professor Balthazar till alla de där animerade dockfilmerna i murriga färger ackompanjerade av avantgardistisk orkestermusik som vi sextio- och sjuttiotalister mer eller mindre pliktskyldigt beskådade  i vår barndom.

Därför kanske man inte borde bli alltför förvånad när man upptäcker att Drutten och Jena i själva verket heter Tjeburasjka (Чебурашка) och Gena (Гена), och har sitt ursprung i en berättelse av Eduard Uspenskij (Эдуард Успенский) (Gud vad jag gillar att copypejsta kyriller).

1988_cpa_5917

Drutten och Jenas sovjetiska minnesfrimärke från 1988

Men det blev jag trots allt. Förvånad alltså. Herregud — de pratade ju som Agneta Bolme Börjefors och Sten Carlberg. Varför skulle de inte vara svenska? Tydligen köpte Sveriges Radio två kasperdockor från den sovjetiska televisionen och byggde upp ett eget program kring dem. Det hela låter väldigt kostnadsbesparande.

Någon enstaka gång visade Drutten och Jena faktiskt dockfilmer där deras östliga alter egon figurerade — Från  det äppelkäcka och djupt självbelåtna folkhemmet förflyttas figurerna plötsligt till en värld i dova färger,  ackompanjerad av svårmodiga dragspel och blåsinstrument. Det borde kanske ha varit en ledtråd — men jag har inget minne av att jag bevittnade någon av dessa plötsliga utflykter bortom Checkpoint Charlie.

Nu finns förstås filmerna om Tjeburasjka och Gena på U-tube — i likhet med allt annat mänskligheten gjort de senaste hundratjugo åren — och vi kan möta de bedårande dockorna i sitt naturliga habitat.

kaeny3ygfqw2nuln1htdvmxfwh

Jena puffar på sin älskade pipa.

Jag hittade en film från 1969 som tillochmed är textad på engelska. Den är 1.09 lång. Den smått svårmodiga sovjetstämningen verkar vara tjock som sirap. Se själva:

Gena arbetar som krokodil på ett zoo. Han har sina civila kläder hängande inne i krokodilinhägnaden läser tidningen och puffar förstrött på en pipa. Varje kväll återvänder han utsjasad till sin tomma lägenhet. Men till sist tröttnar på att sitta och spela schack med sig själv och ger sig ut på stan för att försöka skaffa vänner.

Ett mycket lovande upplägg — och rätt långt från Agneta Bolme Börjefors. Jag har inte sett hela filmen än, men det kommer jag att göra — förmodligen i sällskap med mina söner.

En dag i en produktlicensierares liv

september 15, 2016

Vem var ansvarig för licensieringen av Beatlesprodukter i medio av sextiotalet? Hade personen ifråga överhuvudtaget glosan ”nej” i sitt ordförråd?

Dessa båda frågor känns högaktuella när jag sitter och slösurfar lite på nätet och studerar de mer aparta artefakterna från Beatleshysterins guldålder …

beatle-bongos

Beatlesbongotrummor. Det är ju musikinstrument. Licensiera på, bara.

beatles-licorice-box-of-record-candies-five-uk-circa-1963

Visst, lakritsskivor med de unga gudarnas porträtt — det känns inte helt ologiskt. De är inte long playing, de är long eating. Det är ju nästan spirituellt.

beatles-flip-your-wig-board-game

Beatlesspelet. Skojigt för hela familjen. Ta ett Beatleskort. Ta ett perukkort. Flip your wig. Stå över ett kast. Gäsp. Okej — kör i vind.

beatles-swingers-cake-toppers

Ni har spisat plattorna. Nu kommer tårtdekorationerna. Hmmm. Okej då.

beatles-cellophane-tape-1966

The lost Beatle Tapes. Undvik imitationer. Monkeestejpen har bristfällig vidhäftningsförmåga, och Turtles isoleringsband är helt undermåliga. Det här känns solitt. Jag licensierar.

beatles-mothball-insect-repellent

Beatles malkulor! Är det något fyra unga, dynamiska sexpaket från Liverpool vill förknippas med så är det väl malkulor. Lite motsägelsefullt kanske att Beatles ställer sig bakom något som sägs vara ”insect repellent” — men vem är väl jag att tacka nej till några spänn extra? Kör i vind.

beatles-hair-spray-talc-perfume

Hårspray! Talkpuder! Parfym! Nej, nu har botten fullständigt ramlat ur — kör, kör, kör, säger jag bara.

beatles-twig-1964

The Beatle Twig — Beatleskvisten. Det är en kvist. Med två propellrar på. Bara du och The Beatles förstår hur den fungerar. Nu borde jag kanske sätta ner foten. Det här känns inte riktigt bra. Fast å andra sidan. Licensieringpengar luktar inte. Vi kommer — så att säga — på grön kvist. Jag tackar ja. Sälj ni er Beatleskvist med bandets välsignelse.

Själv tror jag att jag ska svepa ett stort glas whisky. Klockan är ändå elva på förmiddagen.

 

Jag talar i radio (och företer alltså vissa livstecken)

februari 15, 2016

Screenshot from 2016-02-14 11:31:17

Ja — ska man vara riktigt petig är det ju en podd jag pratar i, även om det är en Sveriges Radio-podd: Snedtänkt.

För några veckor sedan fick jag permission från trillingfarmen under några timmar för att spela in poddradio med Kalle Lind. Det var någon dag efter den stora snöstormen, så drivorna låg meterhöga, det var störningar i lokaltrafiken och temperaturen var 11 minus.

Men jag och Kalle lyckades trots detta sammanstråla i det imposanta radiohuset på Hisingen, utnyttjade detta gyllene tillfälle till max och gjorde faktiskt två timslånga program (det andra kommer sändas när Kalle känner att samtiden är mogen för det, och förväntas handla om referenshumor).

SHEETMUSIC167475

Negativ cash in från 1922 — Gud vad vi avskyr Eddie Cantors hitlåt ”Yes We Have No Bananas!”

Det första avsnittet handlar om cash in-låtar. Bloggens mer minnesgoda läsare kommer att känna igen en del material — bland annat från DET HÄR inlägget — och DET HÄR, men vi avhandlar även  en del snöda slagdängor som jag aldrig bloggat eller skrivit artiklar om. Informationsdensiteten i samtalet blev ganska hög, liksom flamsighetskoefficienten. (Jag är för övrigt väldigt nöjd med Kalles redigeringsprincip — han har med fermt handlag klippt bort en del som inte var så roligt, och en del som var ännu mindre relevant än det som tilläts vara kvar, och på så vis ytterligare förtätat atmosfären i programmet.)

SHEETMUSIC168

Negativ cash in från 1917 — Puccini ska ha spö!

Själva programmet hittar ni HÄR.

Men alla avsnitt av Snedtänkt är förstås mycket hörvärda. Särskilt de fem dryga heltimmarna med trogna kommentatorer på den här bloggen — avsnitten med Martin Kristenson, Fredrik Tersmeden, Johan Wanloo och de två med Fredrik af Trampe (ett sjätte bloggkommentatoravsnitt där Gustaf Görfelt och Kalle pratar om Johnny Bode förväntas läggas ut ganska snart).

SHEETMUSIC169

Franz Lehar ligger också ganska skrynkligt till.

Ett antal av de låtar som avhandlas i programmet — plus åtskilliga som vi inte lyckades skohorna in, trots att vi smattrade på som Sven Jerringar på helium — återfinns på den här spellistan:

(Ja — jag vet att den här bloggen är sorgligt försummad för tillfället. Det här inlägget har jag skrivit i största hast medan trillingarna sover middag. Jag lyckades inte ens fira bloggens tioåsjubileum den 15 januari. Argh. Nu ska jag ut och laga mat.)

Något senare tillägg: Jag får be om ursäkt till Anna Lena-Lodenius, Åke Cato och Kalle Lind — tre ytterligare  i Snedtänkt-medverkande som även låtit höra av sig i kommentarfältet — det är alltså inalles åtta bloggkommentatorer som varit med i Snedtänkt — en av dem dessutom i vartenda avsnitt.

Michelingubbens sjövilda ungdom

september 11, 2014

Vid industriutställningen i Lyon 1894 gjorde han sitt första framträdande. Karriären blev meteorisk — och enligt vissa steg  framgångarna den unga hetsporren åt huvudet under en period.

Det blev några vilda år kring förra sekelskiftet för den unge Michelinspolingen.

HAN SÖP OCH RÖKTE SOM EN BORSTBINDARE!

Photo 2014-09-11 02 45 02

Här ser vi Michelingubben i lag med dåliga kamrater — det vill säga betydligt mer nedslitna däcksgubbar … Den aningen dubb-iösa sloganen lyder ”Michelindäcket dricker bort problemen!”.

Photo 2013-09-06 16 05 36Svansföringen är hög — stilen nonchalant

HAN RÅKADE STÄNDIGT I SLAGSMÅL!

Photo 2014-09-11 03 07 23

När vår hjälte raglar hem efter en lyckad afton på krogen attackeras han av knivbeväpnade apacher, som dock har underskattat den välklädde rucklaren rejält … Slogan: ”Michelindäcket motstår alla attacker!”

Photo 2014-09-11 03 12 04Michelingubben spöar skiten ur konkurrenterna!

HAN VAR EN DAMERNAS RIDDARE!

Photo 2014-09-11 02 46 08En brandmansuniform piffar upp även den mest aparta giljare …

 

Photo 2014-09-11 03 01 27

… liksom en reslig kroppsbyggnad.

HAN SVINADE OCH TRASHADE PÅ … ÖH … PUMPODLINGAR!

Photo 2014-09-11 03 01 07

… Men sedan gick det som det brukar. Vår hjälte hade lekt rommen av sig och blev den distingerade, statsmannalika figur vi älskar och vördar än idag …

VM i vilseledande bokomslag

augusti 15, 2014

Den fiktive SF-författaren Kilgore Trout figurerar i flera av Kurt Vonneguts böcker. Trout  har skrivit 117 romaner och 2000 noveller bräddfyllda av svidande satir och samhällskritisk science fiction, men är totalt okänd eftersom hans förläggare marknadsför allt han skriver som pornografi.

Som så ofta svävar satiren svindlande nära verkligheten, vilket jag blev påmind om häromnatten när jag låg och slösurfade på webbsidor med gamla pocketomslag från fyrtio- och femtiotalet.

Photo 2011-06-24 16 44 31

1984! Winston Smith har aldrig varit hunkigare. Och Anti Sex League har aldrig haft djupare urringning …

Photo 2014-08-11 23 33 35

Okej — nu har jag läst den här boken fyra gånger på raken, men jag har fortfarande inte hittat scenen på omslaget  …

Photo 2012-07-21 10 33 31 Samma sak när det gäller den här smått suggestiva scenen — tjejen ligger på sängen och väntar, Frankensteins monster  kommer ut från badrummet och frågar sig: ”Vänta nu … kom jag ihåg att tvätta händerna?”

Photo 2014-08-12 00 00 55

Voltaires Candide! Inte alls en svidande cynisk satir över missförhållanden i sjuttonhundratalets Europa utan en obegripligt snaskig sexploitationbok!

Photo 2014-08-12 00 18 15

Celinés Resa till nattens ände! Inte alls en svidande cynisk uppgörelse med precis allt som rör sig utan en rafflande och romantisk äventyrsroman!

Photo 2014-08-12 00 25 02

Leo Tolstoj! Ett namn som kommit att bli smått synonymt med sex, snusksploitation och sjövilda slinkor!

Ja — på sätt och vis får man kanske säga att de skrupelfria förlagsredaktörerna utförde en folkbildargärning. För hur allmänbildade måste inte de prospektiva porrkonsumenterna ha blivit med tiden, medan de alltmer skumögt skummade igenom världslitteraturens mästerverk i fåfäng jakt på de snuskiga scenerna …

Vanskapta Mussar i alla länder — förenen eder!

juni 24, 2014

Det är kanske svårt att föreställa sig — men det fanns faktiskt en tid när ingen människa på jorden hade sett Musse Pigg.

Det var först när figuren slog igenom på bred front i tjugotalets slutskede  — främst kanske tack vare ljudfilmsdebuten Steam Boat Willie (1928) — som det utbröt något som måste beskrivas som en global Mussefeber.

Musse-manians matadorer drog sig inte för något — de klädde t ex ut unga film-ingenuer till den behandskade råttan och lät dem jaga pianon kors och tvärs över en varietescen …

Photo 2014-06-22 21 46 58

Anny Ondra ÄR Varieténs Skälmunge — dessutom försöker hon sig på att vara Musse Pigg i ett minst sagt … öh … originellt nummer från filmen med samma namn (Die vom Rummelplatz, 1930).

Komikern George Burns sörjde varieténs död med de minnesvärda orden ”There’s no place for the kids to be lousy anymore” — och efter att ha sett  Anny Ondra i verksamhet tror jag mig ha fått en fördjupad förståelse för vad han menade …

Musses nyvunna ryktbarhet innebar förstås även att fansen — och cash in-makarna — inte var helt klara över hur den tillbedda gnagaren såg ut.

Photo 2014-06-22 22 51 19

Musse med lila byxor — och en något disproportionerlig Gretchen …

Tyska porslinskonstnärer hade till exempel ingen uppfattning om vad det skulle vara för färg på råttans byxor — de hade bara sett svartvita filmsnuttar — när de valde att skildra en erotiskt laddat möte mellan musen och en lättklädd beundrarinna.

Tidens Cosplayentusiaster var också lite vaga kring detaljerna när de formgav sina Musse- och Mimmi-kostymer …

Photo 2008-11-24 11 15 45

Musse och Mimmi bär rullskridskor. Jultomten bär … Kinky Boots?!

Photo 2014-06-22 22 04 08

Photo 2014-06-22 22 04 28

Serbiskt trettiotal — Musse och Mimmi är spöklika, ansiktslösa …

Photo 2014-06-22 22 55 33

Den lettiska Musse borde överväga att byta namn till Långben …

Photo 2010-09-08 03 45 55I Finland gjorde mussarna i stället ett något utsvultet intryck … (möjligen rörde det sig här om kyrkråttor.)

Photo 2014-06-22 22 42 06

… Medan  samma gnagare  i Soluppgångens Land nog gör klokt i att skära ner på sushin … och hur många fingrar har han egentligen? har han redan gått och blivit radioaktiv?

Den nipponesiska Musse Pigg genomgick sedermera en bantningskur innan han ställde sig till den inhemska krigspropagandans förfogande i en film som Disneykoncernen skoningslöst verkar försöka utrota från internet — länken i mitt tidigare inlägg om denna superba kuriositet dog tillexempel på kort tid. Som tur är har jag hittat en ny U-tubevariant. Bildkvaliteten är något sämre än sist — men vad annat kan man förvänta sig när man får se en sån här smått subversiv samizdat-spinoff …

 

Huvudnyheterna 20 — Laboranten i labyrinten

juni 12, 2014

140

( Lyssna ovan eller högerklicka och spara HÄR.)

Efter en halvårslång siesta har poddcasten Huvudnyheterna plötsligt vaknat till liv och raglat ut i köket. Eller rättare sagt till Davids arbetsrum, för det är där vi har spelat in. Akustiken visade sig vara betydligt bättre än i Stålhammars kök, och fåtöljerna gav dessutom hela processen en lite mer bakåtlutad karaktär.

skaggen1920

Det tidiga sextiotalets värsta skägghipsters.

Hade Breaking Bad hetat Laboranten i labyrinten om serien visats i svensk TV på 70-talet? Varför ser män i gammal svensk reklam så ofta ut som Reinhard Heydrich? Är brist på pengar det enda som kan rädda det arkitektoniska kulturarvet? Sprängde statsplanerarna hela Norrmalm i luften på femtiotalet bara för att kunna lura i utländska besökare att Sverige visst hade deltagit i andra världskriget? Är verkligen alla sextiotalets skägglurkar inbördes utbytbara — kan Cornelis vabba för Beppe? Kan Lasse O fylla Yngve Galmlins galoscher?

Ja — ska man tro ovanstående fantastiska klipp har vi i alla fall ett svar på den sista frågan — ett genljudande ja! Vreesvijk kapar Beppes godnattstund och synsvaga och lomhörda tittare märker ingenting.

Brita Borg hånar hipsters av 1961 års modell

Sedan talar vi om Betsy Palmers dilemma: tänk om sextio- och sjuttiotalets strävsamma skådespelare vetat att alla deras brödjobb och extraknäck i slasher-, skräck- och splatter-genren skulle leva för evigt på VHS, DVD och Bluray.

Betsy Palmer, känd från Fredag den 13 (1980) förklarar ännu en gång hur hon valde att bli en psykotisk knivmördare för att hon behövde en ny bil.

David ljuger för övrigt inte när han pratar om ”Raggoparden” — den fanns faktiskt i fyra djuriska färger …

Raggopard

David har även på fötterna när han hävdar att han kan spela ut Mel Brooks-kortet — det vill säga att han har rätt att driva med danskar eftersom han själv har danskt påbrå — bland annat den här etnografiske pionjären:

chr bahnson

Nordisk Familjeboks uggleupplaga är full av lovord för Davids mormorsmorfar.

Däremot blev det — i vanlig ordning — lite halvfel på andra ställen i avsnittet:

DSCF6744

PRESSTOPP! Three Towns är inte alls ”helskönt” — det är bara ”skönt” — David minns fel angående sloganen från den fantastiskt framgångsrika rebrandingkampanjen som fick ungdomen att börja dricka öl igen.

Några ytterligare förtretliga felaktigheter och förtydliganden: ”The Hum-Drum Willow” har visat sig vara en stor ask. Björnligan har mycket riktigt inte randiga kläder.  Reinhard Heydrichs dubbelgångare gjorde inte heller reklam för Stomatol utan för Vademecum, erinrar sig  David efter att vederbörligen ha rådbråkat sitt minne … (tyvärr finns reklamen varken på Filmarkivets sida eller på U-tube.)

 

Times_rogue_compositor

Ett lite längre utsnitt av William Harcourts  kampanjtal, som alltså upptog hela sidan 7 i Times — utan bilder.

 Episoden med sättaren som fick nog kallas tydligen för ”The Harcourt Interpolation”, efter politikern vars oändliga tirader till sist fick tryckeridrängen att avfyra en mäktig köttglosa —  se femte raden nedifrån i utsnittet härunder:

inclined for a bit of fucking

David ville minnas att detta skedde på 1890-talet, men faktum är att det inträffade redan 23 januari 1882.