Archive for the ‘pressgrannar’ Category

Alice Babs: ”Vad är en bal på slottet?”

januari 15, 2014

asku

Alice Babs nittioårsdag rycker allt närmare (hon föddes 26 januari 1924), men sångerskan befinner sig fortfarande på okänd ort, efter att först systematiskt ha isolerats från sina vänner av förvaltaren Lena Arenbjörk och dottern Titti Sjöblom — vilket jag förstås skrivit om tidigare.

Samtidigt fortsätter debattvågorna att svalla efter Anna-Lena Lodenius och Lotta Hellmans utmärkta dokumentär om fallet, som fortfarande finns att beskåda på SVT Play (klicka HÄR om ni vill titta).

Så sent som i morse mötte Anna-Lena en viss Thomas Bodström i Gomorron Sverige-soffan — den forne justitieministerns egendomligt aggressiva debatteknik utvecklade dock mer hetta än upplysning, och Anna-Lena tog hem segern med sin stillsamt sakliga stil (ja, jag är jävig — Anna-Lena är en kompis).

Debatten kan beskådas HÄR som ett avskräckande exempel för aspirerande unga demagoger. Det blir liksom inte sant bara för att man med stort eftertryck säger: ”Det vet du!” Eller rentav ”Det vet du mycket väl Anna-Lena Lodenius!” efter särskilt tvivelaktiga och ofta redan tillbakavisade påståenden.

Det är för övrigt Alice Babs som spelar Askungen i den svenska dubbningen av Disneyfilmen från 1967 — den som används i Kalle Ankas jul.

Nu i julas fick monologen i fönstret en ny resonans för mig när jag plötsligt insåg vem det är som talar på ljudbandet:

Nåja, vad är en bal på slottet … Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig, och dötrist, och tråkig, och … alldeles underbar

Senare tillägg: Även om Alice har jag skrivit en text till svensk filmdatabas — den kom tyvärr att förses med ett dödsdatum innan jag var färdig …

Huvudnyheterna 19: Alla vill vara Underhunden! ELLER Eddie Murphys dilemma!

september 26, 2013

Ladda ner kan man göra genom att högerklicka och spara HÄR.

Äntligen! Ett helt avsnitt vigt åt tidelag och röriga mash ups på åttiotalsfilmer!

Tidelag är tydligen inte förbjudet i Sverige om man inhämtar djurets samtycke. Vi förstår inte riktigt hur detta förväntas gå till.

Vi  bedriver självstudier i ämnet på Wikipedia och kommer fram till att:

1) Tidelagsfantasternas namn verkar genomgående innehålla ledet ”Jöns”.

2) Kyrkoherden Hindriks ko befann sig ofta i hetluften:

Den 21 januari 1609 brändes bonden Per Jönsson i Matarinki by, Övertorneå sn (bör vara identisk med husbonden på Piekko hemman), på bål, för tidelag med kyrkoherden herr Hindriks ko, vilken synd och grov missgärning han tillstod och bekände sig skyldig och brottslig vara.

Dessutom: Alla vill vara Underhunden — det vill säga betraktas som situationens wonderdog … jag menar underdog.

Det vill säga — alla utom Eddie Murphy som föredrar att vara top dog och har gått från att alltid vara i underläge i sina tidiga, framgångsrika filmer till att städse vara …

en_prins_i_new_york

… vilket har gjort det svårare för biopubliken att heja helhjärtat på honom.

Men kan man verkligen välja den krönta rollen — och ändå insistera på underdogprivilegiet? Vi försöker lösa Eddie Murphys dilemma genom att hålla pitchmöte för en ny film med den skämtsamme strupskrockaren — En Kung i Stockholm, där Murphy gestaltar Carl den XVI Gustaf.

Intrigen blir efterhand en intrikat gobeläng där vi väver in såväl Andrej Tarkovskjs Speed (Hästspårvagnens fart får inte sjunka under sex kilometer i timmen) som  kyrkoherden Hindriks olycksaliga ko och Camilla Henemark.

Avsnittet är inspelat med en radioreporter som fluga på väggen — ståupparen Anneli Abrahamsson, som dock hörs surra en smula i början och slutet.

På det hela taget gjorde dock AA ett mycket nyktert intryck.

I övrigt: Rockvideon/förtextsekvensen ur den pakistanska buskiskomedin  Tere Bin Laden som David pratar om i podden har ni här:

Så vitt jag förstår betyder ”Ullu da Pattha” (उल्लू दा पट्ठा ) ordagrant ”son av en uggla”  — en mera idiomatisk översättning verkar vara ”fårskalle”.

Det här är andra gången som debattens vågor svallar höga på Huvudnyheterna med anledning av Göta Lejons Gogo-Brigad. Men hur förhåller det sig egentligen? Är den marscherande ungdomsorkesterns stövlar verkligen så anskrämliga  som Jacob  antyder? Ja — döm själva:

I avsnittet talas det också om att Sven Otto Littorin inte längre har någon Facebooksida — något som får oss att drömma oss tillbaka till 2007 när arbetslinjens forne matador inte bara fanns på det sociala nätverket, utan även hade glömt att stänga sin sida för utomstående:

https://davidnessle.wordpress.com/2007/10/04/kittla-sven-otto-littorin/

Och för er som inte kan sluta grunna på Jacobs tänkvärda teori att seriös SF-skit kräver ett tema i bastant marschtakt så har jag sammanställt en liten Spotifyspellista för vidare utvärdering av bevismaterialet.

Ja — som ni märker har jag förstås manipulerat resultatet en aning genom att nästan utelslutande  använda versioner inspelade av marschorkestrar …

Schrödingers seriealbum — nu äntligen ute ur lådan!

juni 12, 2013

IMG_3956

Min falkögda läsekrets har kanske märkt att jag sedan februari har flaggat för ett nära förestående seriealbum — ett album som sedan haft vissa problem med att materialiseras.

Saken var den att förstaupplagan blev en smula försenad till att börja med, och inte hann fram i tid för det jippo på Serieteket i Stockholm  där det var tänkt att boken skulle presenteras för en hänfört gapande menighet.

Sedan anlände albumet — och visade sig vara behäftat med vissa skönhetsskavanker, främst en tendens att buckla sig efter en tids vistelse i ett torrt rum. Hela upplagan hade tydligen blivit fuktskadad under en stormig seglats från tryckeriet i Litauen. Några exemplar av denna krumbuktiga upplaga delade  jag ändå ut vid min resa till Riga i april, efter att researrangören Ola Olsson torkat dem i en grafikpress på det att det icke mer månde krulla sig.

Därefter satt vi alltså och ruvade på den blötlagda baltiska boken i väntan på att den interna ansvarsfördelningen mellan tryckeri och förlag skulle klarna. (Ja — jag inser att det här är  DJUPT FASCINERANDE — men jag känner ett behov av att förklara  förseningen.)

494543995_c33c97f18c

Schrödingers lolcat

Under denna period existerade alltså boken, samtidigt som den inte existerade — lite grann som Schrödingers katt. Det var aningen frustrerande. Hellre ett album i handeln än tio åt skogen, som vi brukar säga.

Hursomhelst — nu har det alltså till sist löst sig, och mitt seriealbum fyra och en halv — eller Quattro e Mezzo som Fellini kanske skulle säga — finns att köpa i välsorterade boklådor — och att skicka efter på nätet, t ex HÄR.

Även recensionerna har faktiskt börjat droppa in — nu i söndags ägnade Svenska Dagbladets kulturdel en helsida åt boken, och recensenten Ida Säll skrev positivt och påläst om mina serier:

Nessle knyter en sorts dräpande knopar av historiska händelser, kulturella fenomen och skruvad fiktion. (I ett avsnitt möter Lennart van Hellsing vampyrerna Dracul Spektakel och Kusin Hemoglobin som blodtörstigt och tvångsmässigt rimmande hänger och slänger i hans gardin.)

Och det är faktiskt ett utsökt hantverk, en intelligent och ettrigt påläst referenshumor med proppfulla teckningar som i sig just liknar ett sorts jam, en oändlig improvisation som är både inåtvänd och sprudlande i sin oförblommerade gränslöshet.

(Läs hela recensionen HÄR)

Det är just såna här recensioner som fyller mig med en obetvinglig lust att ropa ”Hurra!” — välformulerade och välvilliga. Ida Säll är en ung författare, upptäckte jag vid googling — faktiskt så ung att hon är årsbarn med min seriekarriär, d v s född 1985. Tanken svindlar.

Ett annat Dagblad, en snällpost i söderled, har också snälla saker att säga om mina senaste serier:

David Nessles seriebok ”Den maskerade proggarens oändliga jamsession” (Galago) är så tonsäker i både text och bild att man ibland luras att skratta lika mycket åt sig själv som åt någon annan. På en och samma gång lyckas den driva gäck med både vänstern och högern, sjuttiotalet och nutiden, den klassiska Marvel-serien såväl som den trotsradikala Galago-satiren.

(Läs resten HÄR.)

Andra som varit välvilligt stämda är det kristna livsåskådningsmagasinet Ikon ( som har DETTA att säga) och  Arbetarbladet i Gävle:

Nessles tuschpenna är skoningslös.
Andra hade kanske nöjt sig med att vara så vassa. Men grejen med David Nessle är hans totalt absurda, helvilda fantasi, uttryckt lika mycket i bilderna som i den intelligenta texten

(Resten HÄR.)

Ja — ska det fortsätta på det här viset kommer jag att drabbas av akut hybris. Se upp när jag börjar iföra mig toga och lagerkrans och kräver att bli kallad ”Universums Kejsare” — det är tecken på att allt inte står rätt till …

James Joyce i Noice …

februari 18, 2010

… och många andra sonora sammanställningar av samma slag (Platon fyller arton, Joan Jett hänger tvätt) kan man studera på den nystartade bloggen Lou Reed i tweed. Upphovsmänniskan lovar att uppdatera en gång om dagen (idag var det t ex Colette i hyresrätt). Återstår att se hur länge gudagnistan fortsätter  spraka med denna imponerande regelbundenhet … (tipstack till Gustaf Görfet, Gamlestaden)

Den störtlöjliga säsongen

juni 18, 2008

Om det finns något tråkigare än bloggare som aldrig uppdaterar så är det förmodligen bloggare som inleder vartenda inlägg med att be om ursäkt för att de aldrig uppdaterar. Och ännu tråkigare är förstås de som ber om ursäkt för att de ber om ursäkt för att de aldrig … vänta lite … nu tappade jag bort mig igen … Ja — även om det gör mig till en tristessens furste så vill jag passa på att tacka för allt vänligt och intressant som ni skriver i kommentarerna, som jag har varit sällsynt dålig på att kommentera senaste tiden. Det beror mestadels på mycket jobb — och lite grann på vackert väder.

Jag verkar dock inte vara helt ensam om att ha ont om saker att rapportera nu när vi går in i vad Fleet Streets journalister kallar ”The Silly Season”. När jag var i Stockholm häromveckan körde Stockholm City det här löpet:

Fast å andra sidan — somliga dagar verkar det vara så gott om nyheter som kräver feta andravärldskrigsrubriker att tvillingtidningen GT/Expressen har svårt att välja vilken de ska trycka mest på (det är vid såna tillfällen som det är skönt att ha två löpsedlar):

Om man inte kommer på något annat kan man förstås köra ett klassiskt indignationsreportage i Günther Wallraffs och Janne Josefssons efterföljd:

Fast jag ska väl inte klaga på tidningarna. Jag har ju inte lyckats blogga om nånting senaste veckorna — inte ens om lattefällan.

Däremot vill jag av mitt hjärtas godhet ge några tips till svenska journalister — historier som av någon anledning inte rapporterats i svenska media, trots att de har ett nyhetsvärde som väl kan mäta sig med löpsedlarna ovan. Till exempel lavarna på en grottvägg någonstans som genom en kuslig slump har bildat något som är — öh — inte helt olikt en aningen assymetrisk Elvis med tapirnäsa:

Något lite småvitsigt om ”rock” och ”rock” kan också vara på sin plats i det här sammanhanget. Detta Elvisscoop hamnar dock i skuggan av Weekly World News minst sagt sensationella tillkännagivande om höftledsekvilibristen:

Med fotobevis och allt. ”Photoshop ljuger inte”, som vi brukar säga. Vi avrundar den här obegripligt ambitiösa presskavalkaden med en så kallad ”Human Interest Story”:

Prairie Fed Bull

juli 26, 2007

Just as The Simpsons subversively outs the delirious contradictions of capitalism by mercilessly spoofing its own origins as right wing media mogul Rupert Murdoch consumer product, the brash attitude movietoon’s debut from small screen to likewise literal larger than life incarnation will mesmerize and delightfully outrage both fans weaned on the yellow wiseguys and as yet uninitiated viewers. A delectable antidote to family values dictum ad nauseum imposed on contemporary audiences, The Simpsons Movie slugs viewers with its devilishly rude mantra of family dysfunction twisted mystique.

¿Que? — som Bumblebee Man kanske skulle säga.

Ja — det här är alltså första stycket i Long Island Press recension av den nya Simpsonsfilmen. De har tydligen en filmrecensent som lystrar till namnet Prairie Miller och har en viss förkärlek för att, ja, komplicera tillvaron en smula för sig själv. Och för läsaren. Att ta del av hennes synpunkter känns lite som att läsa Immanuel Kant — med den skillnaden att när jag kört texten genom Enigmamaskinen upptäcker jag att Prairie inte försöker göra en transcendental deduktion av kategorierna, utan mest bara har översatt gamla klichéer till klingande Mumbo Jumbo.

Att Simpsonsrecensionen inte är en engångsföreteelse förstår jag när jag tittar lite på Prairies övriga utlåtanden under det senaste året:

At once chaotic, moody, outrageous, ridiculous and deeply tragic, Delirious reaches way beyond Buscemi’s wacko rabbit hole excursion into the fetid, goofy shallow heart of celebrity glitz and its treacherous, ravenous symbiotic tango with the decadent corporate media.

heter det om filmen Delirious. Buscemis ”wacko rabbit hole excursion” var tydligen en film som heter Interview, och om den får vi veta:

”This toxic hate at first sight sly entrapment is a deliciously wicked concoction of mutual suspicion, contempt and above all fame game obsessive co-dependency that exists between the worlds of entertainment and the corporate media”

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

(Ja, det här var väl ungefär det artonde inlägget på kort tid där jag gnäller på texter jag har hittat på nätet. Kalla mig kverulant, slå mig med gummibatonger, slap my face and call me Judy, men jag kunde bara inte låta bli. Och som jag påtalade i det förra inlägget — det är trots allt både Silly Season och Rötmånad för tillfället).

Senare tillägg: Vid ett grundligare studium av Prairies texter upptäcker jag att det blev lite fel här ovan — hon jämför inte filmerna Delirious och Interview. Buscemi har regisserat den sistnämnda och medverkar i den första — eller som det heter på präriedialekten: ”The raw, funky simultaneous desolate and 24/7 manic NY cityscape is also dredged up for maximum multi-sensory viewer hyper-stimulated freakout. Steve Buscemi stars in Delirous as Les, a foulmouthed talkaholic, avidly unscrupulous downtown paparazzi thug”.

Silly Seasons största scoop

juli 26, 2007

ikeasoffa.jpg

Nattredaktören på Dagens Nyheter kramade telefonluren så att knogarna vitnade. ”Va? är det sant? Färgglada textilier? Och en svart- och vitrandig soffa? Det här innebär ju för fan vi måste göra om hela ettan. VA? Har ni redan fryst den? Det spelar ingen roll! STOPPA PRESSARNA!!”

(Visserligen var det nätupplagan som utförde den publicistiska bragden ovan — jag vet inte ens om scoopet uppmärksammades i papperupplagan. Men jag föreställer mig gärna att nyheten står med världskrig-har-utbrutit-bokstäver över hela förstasidan.)

Framtiden var bättre förr

juni 19, 2007

vackelseprediikanten.jpg

Attack of the 50 foot väckelsepredikant

love-robot.jpg

Tjejerna blir som tokiga av en 2-PX-89

stalker.jpg

Även Stalkerteknologin har gjort stora framsteg

tom-of-finland-marsian.jpg

Hmm … en Tom of Finland-marsian i ett akvarium … känns det inte lite 2346?

Senare tillägg — på allmän begäran:

ror1.jpg

ror3.gif

ror2.jpg