Archive for the ‘Säg det i teutoner’ Category

Huru jag blef Muralgranskare

mars 5, 2016

muralis själv

Porträtt av Petrus Christus, Jan Van Eyck (cirka 1390 – 1441)

Det är jag som är Muralgranskaren.

Jag har varit Muralgranskaren ganska länge. Närmare bestämt exakt ett år — sedan 5 mars 2015.

Det var en kulen vårkväll (gissar jag) när jag plötsligt fick ordet ”Muralgranskaren” i huvudet och skrattade till. Eftersom jag inte hade något annat för mig (trillingarna sov) skapade jag raskt ett twitterkonto — @Muralgranskaren visade sig vara ledigt, och som avatar använde jag en målning av Jan Van Eyck (I like Eyck!).

Sedan fyllde jag på med lite tweets som man kunde förvänta sig att en källkritisk freskgranskare skulle skriva — till en början uteslutande om tvivelaktiga inslag i Abertus Pictors muralmålningar i mellansvenska landsortskyrkor. Sedan retweetade jag en del av de mer vällyckade granskningarna som mig själv, fnittrade förstulet och lutade mig tillbaka.

Jag tror inte att jag hade förväntat mig att det skulle hända något särskilt. Som mig själv hade jag drygt fyrahundra följare på Twitter, mödosamt hopskrapade under några års sporadisk närvaro på sajten. Jag tänkte mig att jag kanske skulle få ett dussin följare, mestadels bland mina vänner.

Så döm om min förvåning när min långskäggiga, pottfriserade avatar rätt omgående fick en massa trafik, och snabbt körde om IRL-jag. Efter den första månaden hade jag tusen följare, efter den andra tvåtusen — och så fortsatte det (i dagsläget följs han av  11200 personer — ungefär tjugo gånger så många som jag själv).

Och lovorden öste över mig (sade han anspråkslöst). Se bara på den här Storifyn som jag händelsevis har råkat ställa samman med ett axplock av allt älskvärt som sagts om mig på Twitter:

https://storify.com/Muralgranskaren/allmogen-ar-i-uppror-over-muralgranskaren

(Jag skulle förstås kunna göra en Storify med de som avskyr Muralgranskaren också — de som i desperation hotar att blocka alla som retweetar bilderna, eller undrar vari det roliga består — de existerar också, men de är inte lika talrika …)

Även tidningarna tog sig an fenomenet. Norrländska Socialdemokraten skrev lyriskt om granskaren redan i början av april. Sjunde april var Expressen på bollen. Han utnämndes till ett ”Twitterfenomen” av Svenska Dagbladet i början av juni. Nöjesguiden fann å andra sidan Muralgranskaren töntig och genuspolitiskt irrelevant.

Jag har publicerat mig som skämt- och serietecknare i drygt trettio år och givit ut ett antal böcker, men det kändes på något vis lugnande att jag inte uteslutande verkar vila på minnen från fornstora dar — att jag fick respons på mina Muralgranskningar fast ingen visste vem jag var (utom de närmast sörjande).

Det kändes dessutom fascinerande för den som — likt mig — suttit på sin kammare och försökt vara rolig i total isolering under tre decennier att omedelbart få se hur skämten fungerade — jag hade lyxen att betatesta dem, låta dem tävla med varandra, se vilka som fungerade och vilka som dråsade i backen.

Muralgranskaren genomgick en viss utveckling. Efter ett par månader blev det allt svårare att försöka låtsas att man hade kritiska synpunkter på bilden (Twifwel-Achtigt!). Bilderna ville bli rena skämtteckningar — jag lät dem hållas och släppte själva granskandet allt mer.

Inledningsvis försökte jag också hålla mig helt och hållet till fresker och muralmålningar, men även detta blev ohållbart efter någon månad. Muralerna tog slut, och jag kastade mig över altartavlor och andra målningar från ungefär samma period. I det längsta drog jag mig för att använda illustrationer ur senmedeltida handskrifter, men till sist övervann jag även detta motstånd — jag var lite grann som spöket på Canterville, som får slut på rött att fylla i blodfläcken med och övergår till blått och smaragdgrönt.

Jag har brukat skriva mina muralgranskningar på kvällen, när alla trillingarna somnat och friden härskar en stund. Ofta har jag då varit så trött att jag huggit på första bästa idé som flugit genom huvudet. Morgonen därpå har jag sedan lagt upp granskningarna efter att barnen fått mat.

Som femtiofemårig förstagångsförälder till trillingar har jag ofta inte haft så där enormt mycket energi över. Att teckna egna serier och skämtteckningar har inte varit tal om, men tack vare Muralgranskaren har jag haft ett litet andningshål — ett humorlabb där jag har kunnat leka av mig och få respons på det jag har gjort.

Men efter att ha gjort Muralgranskaren i ett år känner jag att de sällsamma senmedeltida bilderna börjar bli svårare att hitta, och under senare tid har jag ibland varit på väg att göra skämt som ligger snubblande nära tidigare Muralgranskningar. Jag känner att jag snart har plöjt denna teg ganska grundligt. Därför bestämde jag mig för att demaskera mig på årsdagen av granskarens födelse.

Muralgranskaren kommer att leva vidare som ett månatligen återkommande inslag i tidningen Faktum — och om Gud vill och skorna håller kanske det även dyker upp någon förläggare som kan förbarma sig över hans alster. Dessutom är det nog troligt att jag får återfall då och då och skärskådar en och annan senmedeltida bild med spuriöst innehåll på Twitter. Men jag kommer inte att fortsätta lägga upp två bilder varje morgon, är jag rädd.

Muralgranskaren är femhundrafemtio år gammal. Han börjar bli trött.

Tillägg: De av bloggens läsare som lever lyckligt okunniga om Muralgranskaren kan om de vill läsa lite blandade favoriter i den här Storifyn som jag har gjort:

https://storify.com/Muralgranskaren/muralgranskaren-rider-i-skymningen

 

Annonser

Musikens idiot, glömskans president och … John och Yoko?

juli 19, 2014

751123307

Denna mystiska bild — kontextlös och kryptisk, som så mycket på nätet — fick mig att försöka forska kring mötet mellan Karel Gott och John och Yoko.

Vi har väl olika sätt att se på Karel Gott. För mig är han framför allt den tjeckiske kitschkungen som sjöng in den odödligt bisarra tyskspråkiga versionen av Paint it Black med smäktande zigeuner-stråkar — och den ständigt självbelåtet smilande, men ganska skickliga jazzsångaren som dyker upp ibland i tjeckiska sextiotalsfilmer.

För författaren Milan Kundera var Gott ”Musikens idiot” i Skrattets och glömskans bok från 1979 ( ärekränkningsängsliga anglosaxer och fransoser bytte helt finkänsligt namn på schlagersångaren till ”Karel Klos”  i de engelska och franska utgåvorna av boken).

En ung Karel Gott gör sin pryl i filmen Kdyby tisíc klarinetů (Om tusen klarinetter, 1964)

Kundera kunde inte förlåta Gott för hans nära band till den repressiva Husakregimen, som administrerade den långa tjeckiska höst som följde efter Pragvåren och den sovjetiska invasionen. Kundera såg förhållandet mellan sångaren och diktatorn som symbiosen mellan ”Musikens idiot och glömskans president”.

120996

Karel Gott och Gustáv Husák hälsar  hjärtligt på varandra.

Frågan är vad John och Yoko ansåg om Karel när han plötsligt begärde audiens hos motkulturens okrönta kung och drottning i London 1971. Vad pratade de om? Svårigheterna med att breaka i Tyskland? Om sitt gemensamma germanska skivbolag Polydor?

De enda ledtrådar jag kan hitta är en tjeckisk intervju med Karel Gott, som jag med hjälp av Google Translate har lyckats förvandla till flytande rotvälska:

The most popular singer of socialist Czechoslovakia was a Johnom Lennonom and his wife Yoko Ono met in London in 1971. Stretnutie organized company Polydor, which represented not only in Germany Gotta, but also the beginning of the 60s, starting with the Beatles, who played in clubs in Hamburg.

”We clashed with the polhodinku in the office of publishing, there were also journalists.’ve Talked about that I would like helped that Lennon could rise in Prague,” he recalls Gott. ”I inquired of him, on conditions, he answered me that he certainly would not wish any royalties, but that the proceeds from the concert went to some charity thing, best for children. Immediately I have been remembering the SOS villages, where the care of abandoned children. ”

Man pratade enligt Gott med andra ord lite löst om något slags välgörenhetskonsert i Prag — vilket bör ha känts lite obekvämt för den världsledande rebellen Lennon med tanke på att det bara hade gått tre år sedan Warszawapaktens tanks slutade slamra över Prags kullerstenar …

Men eftersom jag inte har lyckats nå Yoko för en kommentar torde Gotts version vara så nära vi kommer sanningen …

 

 

Tolkienillustratörernas drottning …

oktober 7, 2013

QueenMargrethe

Margrethe den andra heter hon.

Redan 1977 kom den danska utgåva av ringtrilogin som regenten illustrerat under sitt nome de Fantasy Ingahild Grathmer …

05DZQ4-_2tumblr_mf6i9hBVvy1rt17v9o1_400Margrethes illustrationer vann faktiskt också Tolkiens nådiga godkännande — även om han möjligen var beredd att ge den danska interpretatösen extra stilpoäng för att hon heter Þórhildur i mellannamn och räknar sina anor tillbaka till 900-talskungen Gorm den gamle …

Runenstein_Blauzahn_2

Runsten över Gorm den gamle, rest av sonen och kommunikationspionjären Harald Bluetooth

Såvitt jag vet är Margrethe dessutom den enda Sagan om Ringen-illustratör som kan räkna sig till godo att hon pryder grönländska frimärken …

002504

… när hon inte poserar på lokala vykort som inbjudande inuit …

greenland postcard queen matgrethe II greenlandic national costume

Huvudnyheterna 7 — Evolutionen är en norrländsk bilmekaniker

juni 7, 2013

… och Paranoian är en dålig fysikmagister.

108_9199-2

Vanlig radiokaka, utan foliehatt

Laddar ner gör ni genom att högerklicka och spara HÄR.

Vad är receptet på foliehattskaka? Är många själsjukdomar i grunden vettiga impulser som gått över styr? Vem var den förste internetparanoikern? Är Strindberg den svenska elparanoians fader? Uppstod mänskligheten genom att aliens hade Van Däniken-tidelag med älgar i trakten av Tanum? En bokhandel flera boklådor? Verkligen? VERKLIGEN? Kan djur vara vidskepliga? Ägnar sig Pavlovs hund åt magiskt tänkande? Varför pratar vi babyspråk med djur och kärlekspartners? Beror det på att evolutionen är en norrländsk bilmekaniker som använder de delar som redan ligger och skrotar i verkstan — som t ex bindningen mellan barn och förälder? Vill vi verkligen se avsnitt av dr House som utspelar sig på bronsåldern?

Thore_Skogman_and_Anita_Lindblom_1963Anita Lindblom många år innan hennes piano gick sönder. Obs! Mannen på bilden arbetar inte på en fransk flyttfirma

Detta och mycket annat hinner vi avhandla (om det är ordet jag söker efter) i veckans drygt entimmeslånga avsnitt av Huvudnyheterna.

Mer — och korrektare — information om Födelsedagsproblemet finner den hugande i den här gamla bloggposten.

Ignaz_Semmelweis_1863_last_image-1

Ignaz Semmelweis! Ignaz! Ska det vara så svårt att begripa?

Rättelser: VARFÖR, O, VARFÖR envisas David att gång på gång — med stort eftertryck — säga Ernst Semmelweis i stället för Ignaz Semmelweis, som handhygienpionjären egentligen heter?Är det månne den gamla Hasse Alfredson-boken Ernst Semmelmans minnen som spökar? Plågsamt är det under alla omständigheter att höra, åtminstone om man — som jag — heter David Nessle.

Historien om den otursförföljda tursymbolen

maj 3, 2013

6a00d834bff11969e20120a5f16a3f970c-800wi

Swastikan för tur med sig, hette det förr om åren. Och tur torde man behöva om man är djärv nog att ge sig upp ovan molnen med hjälp av den nyuppfunna tyngre än luft-teknologin — därför kan man ju förstå om pilot-pionjärer som Matilde Moisant nedan ville ha ett trevligt litet smycke med en swastika på för att besvärja aviationens gudar …

matilde moisant

Matilde var inte ensam bland de tidiga flygarässen om att ha swastikor i kabinen för att få tur — vilket i sin tur kanske förklarar varför både det lettiska och det finska flygvapnet försåg sig med  förhållandevis förvirrande symboler under mellankrigstiden:

nationalitetsbeteckningar på flygplan wwII

Lite svårare är det kanske att förklara swastikans omåttliga popularitet bland kvinnliga kanadensiska hockeypionjärer — under tio- och tjugotalet bufflade  två olika hakkorsprydda lag in varandra i sargen. Såväl The Edmonton Swastikas från Nova Scotia …

Edmonton hockey

… som flerfaldiga mästerskapsvinnarna Fernie Swastiskas från Brittiska Columbia — understundom lite kärleksfullt kallade ”Fernie Swassies” …

FernieSwassies Fernie-1

Ja — det var faktiskt Fernie Swassies som slet åt sig mästerskapstiteln 1924 efter en hård drabbning med Vancouver Amazons …

Vancouver_Amazons_hockey_team

A36669-Amazons

(Inte för att detta har det minsta att göra med bloggposten i övrigt — men jag kan helt enkelt inte få nog av kvinnliga Kanadensiska crosscheckingpionjärer …)

Men swastikan kan även — också aningen otippat — stå för rena underkläder åt Leopold Bloom och hans k. hustru. Detta genom Swastika Laundry — enligt egen uppgift Dublins bästa tvätteri.

swastika-laundry

Swastikatvätteriet stoltserade även med tjusiga, klarröda bilar.

swastika-laundry1

När Heinrich Böll befann sig i den iriska metropolen på femtiotalet fick han en sällsam flashback när han en kort stund trodde sig se nazitidningen Völkischer Beobachters röda, swastikaprydda leveransfordon på Dublins gator — sedan insåg han att bilarna hade ren tvätt i påsen.

Asea-2

Men den mångtusenåriga symbolen från Indusdalen kan även visa sig vara en garant för ”förstklassig kvalité af svensk tillverkning” — det vill säga vara ett bevis för att ens elektr. maskiner är tillverkade av Allmänna Svenska  Elektriska Aktiebolaget i Västerås.

Eller så har man köpt en produkt från Kandadensiska Swastika Drug Company — som ilsket ber nationalsocialisterna att släppa såväl sargen som symbolen, med hänvisning till att de har använt den sedan 1922.

swastika_drug_company_hilter_be_damned_All_the_world_loved_Swastika_before_WWII-s368x239-100098-580

Ja — NSDAP började i och för sig använda sig av hakkors redan runt 1920, men å andra sidan ligger faktiskt Swastika drug Company i en litet samhälle i Ontario som sedan 1908 har lystrat till namnet …

Swastika_ON

Namnet väckte en del ont blod i Ontario under krigsåren, och man försökte även från högre ort få Swastika att byta namn till det betydligt mindre axelmaktsvänliga ”Winston”. Men det gläder mig att rapportera att Ontarioorten faktiskt framhärdar än idag med att heta hakkors.

De goda Swastikaborna förefaller dela  det lokala apoteksbolagets åsikt: ”Damn Hitler — så här har vi hetat i alla tider!”

De byter inte namn — lika lite som Clara Bow faller till föga för grupptrycket och tar av sig sin fräcka solkorshatt …

tumblr_lxb0v4ODPc1qbjhk7o1_1280

Johan Nepomuk Hummels fantastiska öden och mellannamn

februari 1, 2013

johann-hummel-1778-1837-granger

”Joråsåatt … jag var skolkamrat med Beethoven, nära vän med Schubert och Goethe, och inneboende hos Mozart i två år.”

Tänk er att ni — fullt sanningenligt — kunde säga ovanstående mening. Det kunde min nya bekant Nepomuk (och, ja, jag kommer att använda detta namn så ofta jag får chansen — Nepomuk! Nepomuk! Trettio pinnar Nepomuk!).

Nepomuk kunde dessutom tillägga: ”Visst ja — jag glömde nämna att jag även fick lektioner av Haydn och … öh … Salieri. Själv gav jag lektioner till Felix Mendelssohn. Och visst fan — jag och Haydn jobbade ihop hos Furst Esterházy i flera år också.”

Johan Nepomuk Hummel levde mellan 1778 och 1837, och som framgår av det ovanstående lyckades han komma nära osannolikt många  av  musikhistoriens giganter (med Goethe som grädde på groethen).

Mötet med den några år äldre Beethoven  var — kanske inte helt oväntat — en svår knäck för den unge komponistens självförtroende, men han tycks ha återhämtat sig relativt snabbt.

Den av alla giganterna i umgängeskretsen som kastade den längsta skuggan över Nepomuks liv och gärning var i stället Wolfgang Amadeus — liksom Hummel var han också pianovirtuos och hade börjat sin bana som turnerande underbarn.

Vignette

Hummel som Mozarts mini-me — målning från Mozarthaus i Wien

Nepomuk bodde hos Mozart mellan nio och elva års ålder och fick sin formbara själ badad i  mästarens tonspråk från bittida till sent — faktiskt så till den grad att ekot av Amadeus hörs i allt han någonsin komponerade.

Inte sällan är det  nästan kusligt att höra en Hummelkomposition — det är som att lysna till en Mozart som överlevt sjuttonhundratalet och Napoleonkrigen och fått sin wienklassicism smaksatt med en generös klatt romantik.

Här nedan kan ni t ex höra Hummels andra pianokonsert i A-moll från 1816, som ett exempel på hans mera mogna stil. Och efter den följer en fagottkonsert som är så Mozartoid att den torde kunna lura de flesta mindre tränade öron:

Nepomuks samtida tenderade dock att tycka att han var hopplöst mossig och passé — det dröjde hundra år efter hans död innan någon dammade av partituren och återupptäckte hans behagfulla, lätt muterade Mozartmusik.

Själv älskar jag wienklassicism i allmänhet och Mozart och Haydn i synnerhet, så jag slickar så klart begärligt i mig all denna  Hummelhonung.

Dessa underbart konkreta tyska filmtitlar

september 27, 2012

Stirb Langsam! Och dessutom taglinen ”En skyskrapa full av explosioner”  (Ein Wolkenkratzer voller Explosionen). På DVD:ns baksida får vi veta att det är Heiligabend i Los Angeles. Ett gäng svårt beväpnade (schwerbevaffnete) män har stormat in i ett byråhöghus (Bürohochhaus) för att tillskansa sig 620 miljoner dollar i värdepapper (jag uppskattar att tyskarna känner ett behov av att uppge den exakta summan). Deras hopp står nu till New Yorker-Polizisten John McClane. Han har bara en enda chans — att helt på sig själv förlita.

Fast ibland blir man ju tvungen att gå lite längre från originalet för att det ska fungera för en tysk filmpublik. ”Groundhog Day” väcker inga associationer i Niedersachsen — så vi blir tvungna att kalla filmen för…

Und täglich grüsst das Murmeltier — ”Dagligen hälsar murmeldjuret”.

(Just den här utgåvan hade gärna kunnat få heta ”Älskling, jag retuscherade huvudrollsinnehavarna” — både Bill Murray och Andie MacDowell är smått oigenkännliga.)

På DVD:ns baksida får vi veta att väderpresentatören Phil är en yrkescyniker (Berufszyniker) som varje år tvingas bege sig till den djupaste provinsen, till det fasansfulla Punxsutawney: ”Jahr für Jahr muss er hinaus in die tiefste Provinz, ins unaussprechliche Punxsutawney reisen.” Inte ens den aparta producentinnan Andie MacDowell kan göra honom på gott humör. Jag har lite svårt att se något apart i Andie, men det står så: ”Nicht einmal die aparte Produzentin”.

Ein unglaubliche Komödie! Ja — det kan jag väl gå med på.

Men min favorit, alla kategorier, bland de föredömligt sakliga tyska titlarna måste nog ändå vara …

Der Stadtneurotiker är det  slutgiltiga genombrottet (endgültigen Durchbruch) för denne führender Autorfilmer. Alvy Singer är en lysande TV-Komiker Manhattans, men han är ingen hejare på Frauen. Sedan träffar han den verwirrte aber reizende Bar-Sängerin Annie Hall och blir förälskad Hals über Kopf. Dock saboterar Alvy gång på gång kärleken med sin Unsicherheit. Ska han lyckas fånga sin Wahre Liebe? Ja, vem vet?

Här nedan kan ni se filmens början, där Stadsneurotikern själv står och pratar rakt in i kameran. På tyska. Med en alarmerande djup stämma. (Han börjar ungefär en halv minut in i klippet.) Jag hittade faktiskt ett annat utubeklipp ur Mach’s noch einmal, Sam där de hade försett honom med en ljusare och mera kongenial röst — det måste vara verwirrande vör tyskarna när skådespelarna vandrar in och ut ur målbrottet på det här sättet.

… och som bloggens trogna kommentator Bengt O förklarade för oss för många år sedan är Woody Allen så förknippad med rollen i Annie Hall att han ofta kallas rätt och slätt för ”Der Stadtneurotiker” — ungefär som George Formby brukade kallas för ”Flygmalajen” i Sverige …