Archive for the ‘schlager’ Category

Samlade snedtankar

juni 27, 2017

snedtankt-med-kalle-lind

Som ni märker händer det inte så mycket på den här bloggen — och inte heller i mitt övriga offentliga liv. Jag ägnar fortfarande huvuddelen av min vakna tid åt tre just nu tämligen trotsålderstrilska tvåochetthalvtåringar. Jag och min vän Muralgranskaren twittrar en del, men mer än så blir det oftast inte.

Enda gången jag egentligen sticker ut näsan i offentligheten nuförtiden är när jag medverkar i Snedtänkt — Kalle Linds suveränt spirituella och allmänbildande podd. Jag har i dagsläget deltagit fyra gånger (vilket är mer än någon annan utom vissa Östermalmsgrevar kan skryta med).

För mig är det alltid en högtidsstund. Jag får tala i tungor om ett ämne som engagerar mig — med en synnerligen skicklig och påläst interlokutör vars kunskaper överlappar och kompletterar mina egna, vilket ju inte alltid är fallet när man kommer in på sina mer sparsmakade specialintressen.

Dessutom får jag komma ut och lufta mig en smula, vilket — som sagt — inte hör till vanligheterna. En rätt betydande procent av mitt umgängesliv utanför lägenhetens väggar de senaste åren har därför kommit att spelas in och bevaras till eftervärlden.

Ofta (okej då — tre fyra gånger) har det hänt att folk i min omgivning klagar över att de inte har lyckats hitta mina gamla Snedtänktavsnitt, och jag har själv noterat att det känns rätt mycket som att gå baklänges i en rulltrappa att försöka klicka sig fram till dem på SR:s hemsida.

Därför har jag samlat ett gäng direktlänkar nedan, utstofferade med konsumentinformation för att det hela i svag belysning ska påminna en aning om ett blogginlägg.

Snedtänkt om cash in-låtar (sänt 11 februari 2016) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/688239?programid=4747

Programmet spelades in i januari samma år, dagen efter Göteborgs största snöstorm på många år. Jag och Kalle Lind skalade av oss åtskilliga lager tröjor och jackor och började tala  om låtar som på ett ohöljt sätt exploaterar dagsaktuella idoler, händelser och företeelser. Det var i princip första gången jag släpptes utanför hemmets väggar sedan trillingarna föddes, och det märks — jag är så övertänd att jag håller på att få rött kort så snart jag lämnar avbytarbåset. Senare samma dag spelade Kalle in ett avsnitt om Johnny Bode med min vän Gustaf Görfelt. Gustaf frågade om min inspelning. ”Det märktes att han behövde prata av sig”, sa Kalle.

Snedtänkt om referenshumor (sänt 8 september 2016) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/773873?programid=4747

Samma januaridag som i avsnittet ovan: efter en kort fikapaus noterade vi att vi hade en timme till godo och spelade in ännu ett Snedtänkt, utan några som helst förberedelser. Det blev ett (aningen) mer stillsamt samtal om referenshumor i allmänhet och min och Jocke Lindegrens serie John Holmes och Sherlock Watson i synnerhet — fast framför allt svänger vi förstås in på en hel rangerbangård av stickspår och irrar runt på den med abandon.

Snedtänkt om subkulturen progguppväxt (sänt 29 september 2016) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/783603?programid=4747

Snedtänkt förvandlas något oväntat till ett panelprogram med livepublik. Avsnittet är inspelat på Bokmässan någon vecka innan det sändes. Jag och ett par olyckssystrar (Kajsa Bergström och Ina Lundström)  intervjuas av Kalle om hur det är att växa upp med proggiga föräldrar. Avsnittet ledde bl a till att jag återknöt kontakten med den tonåriga troskiist som jag citerar i programmet. I övrigt var jag mer outsövd än vanligt — trillingarna väckte mig klocka tre på morgonen inspelningsdagen.

Snedtänkt om femtiotalsschlager (sänt 6 april 2017) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/874647?programid=4747

Det här avsnittet spelades in i januari i år (tillsammans med ett avsnitt om sextiotalsschlagers som förväntas sändas i höst). Eftersom det gick så bra förra gången hade vi nu bara två timmar blankt på oss innan Kalle blev tvungen att springa till en tredje Snedtänktinspelning i samma radiohus med Olle Palmlöf. Därför pratade vi i princip två timmar nonstop, och detta är alltså den första av dem — generöst tryfferad med musikexempel från den svenska populärkulturens dummaste decennium.

Annonser

Klezmerswingens mysterier

juni 14, 2014

Lana Truesdale och The Kingsmen frågar sig oroligt ”Who’s Yehoodi?”

Klezmerswingen rymmer många mysterier. Till exempel: Vem är egentligen den där Yehoodi? Varför utger han sig för att vara ett släktporträtt? Och varför stirrar han så lystet på vokalissan Lana Truesdales ryggslut i obevakade ögonblick (okej — det sista är kanske något lättare att begripa).

När jag snubblade över soundien härovan första gången cirka 2008 förstod jag ingenting — och den världsomspännande väven kunde inte skingra mysteriedimmorna. Men så här sex år senare har mängden extremt esoterisk och detaljerad information på nätet fullkomligt exploderat — särskilt på Wikipedia, ett uppslagsverk av aldrig tidigare skådat omfång.

Och ur detta ymnighetshorn av trivia har jag idag fått veta följande: mästerviolinisten Yehudi Menuhin gästade Bob Hopes radioprogram någon gång under sent trettiotal, vilket ledde till att den storhakade komikerns sidekick Jerry Colonna fick för sig att upprepa frasen ”Who’s Yehoodi?” programmet igenom.

11254

Inte mycket till skämt, kan man tycka, men folk ute i stugorna uppskattade det av allt att döma storligen, eftersom Colonna kom att upprepa repliken gång på gång i följande program (där Menuhin inte alls medverkade) tills den hade blivit ett ”meme” — så till den grad att amerikanska flottan valde att kalla ett tidigt stealthprogram för ”Project Yehudi”.

Yehoodi kom att bli ”a widely understood late 1930s slang reference for a mysteriously absent person” (om vi ska tro Wikipedia, vars artikel i ämnet som sagt har lärt mig allt jag vet om Yehoodi).

Och 1940 kom alltså cash in-låten, som Lana Truesdale och the Kingsmen framför så förtjänstfullt här ovan — och Marta Tilton och hennes sällsamma gycklarfölje framför något mindre förtjänstfullt här nedanför:

(De mest välkända versionerna av örhänget spelades annars in av storbandsledaren Kay Kyser och den heidi-hoande swingsensationen Cab Calloway.)

Enligt Wiki-tikeln kom frasen ”Who’s Yehoodi” även att bli ett slangigt — och lite förtäckt sätt — att fråga om en person var av judisk härkomst — ”Yehudi” är nämligen hebreiska för ”jude”.

Sången klingar rätt rejält av klezmer, som ju var en av de stora influenserna på jazzmusiken. Mollstämda och mera kromatiska låtar som Putting on the Ritz (av en viss Israel Beilin, bättre känd som Irving Berlin) kallades faktiskt internt av schlagerkomponisterna för ”jewish songs”.

My Little Cousin med Peggy Mann, Tommy Taylor och teddy Powells orkester

Ibland utgick jazzkompositörerna direkt från judiska folkvisor — detta gäller såväl sången My Little Cousin härovan som Andrews Sisters världshit Bei Mir Bist Du Schön, som tillochmed fick behålla yiddishtiteln.

Hur kort avståndet mellan klezmer och swing är kan man konstatera om man lyssnar på bandet The Yiddish Swingtette i fyrtiotalsradioprogrammet  Your Jewish-American Hour  — vilket man kan göra nedan, för jag har — inte helt överraskande — ställt samman en Spotifyspellista med mina klezmerjazzfavoriter (särskilt förtjust är jag f ö i reklaminslagen från Your Jewish American Hour för produkter som ”Hebrew National Meats” och ”Manischewitz’s Matzo Balls” )

 

 

 

Det feminina fyrtiotalet

april 22, 2014

 

1a35325v

Det är lite egendomligt med könsfördomar — hur inrotade stereotyperna än är så rasar de som korthus så snart det blir kris.

Ett exempel: Om alla män är borta i Europa och bekrigar barbarer går det plötsligt alldeles utmärkt att låta mor i huset och hennes döttrar montera flygplanskroppar, svetsa fartygsskrov, konturstansa plåt. Det spelar ingen roll hur finlemmade och feminina de ser ut — tillochmed Marilyn Monroe drar sin skiftnyckel till stacken …

06839_normajeane_radioplanefactory-vannuysca-davidconover_jun-26-1945_02_122_959lo

… även om hon för tillfället  heter Norma Jean Doughtery (vill ni se fler bilder på mekaniker-Marilyn hänvisar vi till den här gamla bloggposten).

Paper Dolls

Det går tillochmed bra att låta tjejerna flyga planen — som man gjorde på Ferry Command — eller rent av sätta in dem i strid som skedde i Sovjet med bl a det femhundraåttioåttonde nattbombarregementet, de så kallade Natthäxorna

RIA "Novosti" photo

Maria Ivanovna Dolina — eller om ni så vill Мария Ивановна Долина — flottiljchef för det hundratjugofemte sovjetiska störtbombarregementet

Women-pilots

Flickorna på  Ferry Command är flygredo

Ja, kvinnorna tar tillfället i akt på alla fronter. En viss Frances Carroll blir bandledare och grundar The Coquettes, med den suveränt svängiga Viola Smith bakom batteriet:

Systrarna Ross visar i stället prov på ett annat slags feminin flexibilitet …

Systrarna  Ross sjunger Solid Potato Salad och utför det mest häpnadsväckande kroppsvrängeri  jag har sett i hela mitt liv.

Jag vet inte om det beror på att jag själv har lite ont i ryggen idag, men jag kan inte se det här klippet utan att grimasera en smula, och kände mig genast tvungen att kontrollera på Wikipedia att inte systrarna blivit rullstolsbundna genom sina övningar.

We_Can_Do_It!

Rosie the Riveter —  själva sinnebilden för styrka och självförtroende

Men efter ett tag kanske de könskonservativa krafterna började bli en smula nervösa. Fyrtiotalets unga kvinnor var nämligen inte så lite lössläppta, vilket det här klippet med Betty Hutton torde demonstrera:

När kriget väl var vunnet svängde tidsandan  raskt. Nu gällde det att mota tillbaka kvinnorna till hus och härd och försöka dämpa deras självförtroende och känsla av oberoende ett antal snäpp — vilket  förmodligen är  ett av skälen till att femtiotalets kvinnosyn  kom att bli så  krampaktigt konservativ.

Kort sagt: ett steg framåt och femton tillbaka.

1a35342v

Lunchrast på Lockheedfabriken, oktober 1942

(De fantastiska färgbilderna på Rosie the Riveters systrar kommer från Library of Congress Flickrflöde — ni hittar fler fascinerande fyrtiotalsfärgbilder HÄR. )

Tjugotalet i färg! Flappers i negligé! Bing Crosby med rouge! Djävulsdyrkan!

april 10, 2014

Några hållpunkter: Bing och Rhythm Kings —  00:20 – 01:20.  Gigantiska, barbenta  flappers i uniformsjackor invaderar New York (ett klipp jag tycker mig känna igen från Nattsudd) — 03:15 – 03:25

Ja — ni ser rätt. Den där spattiga killen som står i mitten och skälver av scatsångens demoner är en mycket ung Bing Crosby som verkar ha skådat en smula djupt i sminklådan.

Klippet kommer från The Jazz King — en färgfilm med ljud från 1930. Tanken svindlar.

Det vill säga — året må vara 1930, men tjugotalsstämningen är fortfarande  massiv i det här fascinerande tidsdokumentet som jag råkade snubbla  över på U-tube nu i morse.

King of Jazz - Orig - 1930

Titelns jazzkung är Paul Whiteman;  hans  orkester bildade skola för vit storbandsjazz under tjugotal och tidigt trettiotal — samtidigt som bandledaren ådrog sig jazzfariseernas vedervilja, eftersom bandet körde med skrivna solon, orkestrala arrangemang och rent allmänt ansågs ha ett alltför vattenkammat sound.

Venuti och Lang i fin form

I filmen får vi se några av tidens främsta jazzmusiker skymta förbi — däribland violinisten Joe Venuti och gitarristen Eddie Lang, legendariska efter sina insatser tillsammans med bland andra den kanoniserade kornettisten Bix Beiderbecke och bassaxmästaren Adrian Rollini  på några av tjugotalets bästa jazzinspelningar.

Ja — jag hade faktiskt ingen aning om att Hollywood producerade färgfilm så tidigt. Men detta innebär ju att något av jazzålderns dekadens och hämningslöshet fantastiskt nog har fångats på färgfilm,.

I filmen Follow Thru (1930)  framför en viss Zelma O’Neal — kan ett namn bli mera tjugotaligt? — sitt gamla slagnummer I Want to Be Bad och jag gnuggar mig en smula klentroget i ögonen. Vad är det egentligen som pågår på bildskärmen.

Låt mig försöka summera:

00:00 Publiken utgörs av något slags … öh … art deco-1600-talstyper

01:41 Zelma utför sin klumpfotsdans

02:01 Smådjävlar materialiseras ur en rökpuff och börjar jaga vår hjältinna

02:31 En kör av änglar sänker sig från himlen

03:34 Blixten slår ned och hela baletten förvandlas till hornförsedda raff-djävlar. Deras våldsamma jazzande leder till en allt kraftigare rökutveckling. Orkesterns trumpeter sprutar eld.

04:15 Som tur är sitter en puttenuttig Putti och spionerar på djävulsbaletten från himlen med teleskop. Han slår larm och …

04:26 Himlens brandkår rycker ut med sin futuristiska art deco-stegbil Brandkåren består också av lättklädda tjejer. Fattas bara annat.

04:31 Nu har jazzdjävulsbaletten fattat eld på allvar. Jag börjar frukta för balettflickornas säkerhet.

05:05 Zelma släcker den sataniska brasan.

Och medan detta pågår har vi alltså också fått höra låten — detta credo för vanartiga jazzjäntor:

If it’s naughty to rouge your lips
Shake your shoulders and shake your hips
Let a lady confess, I want to be bad!

If it’s naughty to vamp the men
Sleep each morning till after ten
Then the answer is yes, I want to be bad!

This thing of being a good little goody is all very well
What can you do when you’re loaded with plenty of health
And vigor

When you’re learning what lips are for
And it’s naughty to ask for more
Let a lady confess, I want to be bad!

 

Det här är faktiskt inte det enda exemplet på helvetiskt inspirerade balettnummer i färg från den här tiden — bara under dagens klickande har jag lyckats lokalisera två till. Ett av dem hade inte tillräcklig verkshöjd för att få plats i den här kavalkaden, men kortfilmen Devils Cabaret från 1930 uppfyller däremot rätt högt ställda krav på tjugotalsdekadens:

Inledningen är inte så underhållande så ni kan hoppa direkt fram till

02:17 … där sångaren sjunger längtansfullt om ”Playing with TNT”, flankerad av frejdiga flamländska mjölkstintor. Eller vad de nu föreställer. Deras förvirrande folkdräkter är dock inget långvarigt problem för redan vid

02:42 börjar baletten slita av sig de pryda utstyrslarna och frilägger sina raffiga tjugotalsunderkläder.

03:12 Våldsamt raffsetjazzande vidtar.

04:20 Jazzjäntorna åker kana nedför Satans slippriga tunga och anländer i en djävulsk nattklubb. Sen blir det lite trist dialog igen — bäst att hoppa fram till

05:45 … där ännu en djävulsbalett inleds. Den här har mera monumentaleffekter i Busby Berkeley-stil — bland annat ett gigantiskt svävande Satanshuvud. Tjejerna — å sin sida — har fått på sig tomatröda balettklänningar och djävulshorn som spretar som TV-antenner. Musiken är dock väsentligt tamare än i den förra djävulsbaletten … filmen får på det hela taget sägas ha fått klimax i förtid — ett intryck som förstärks när

09.04 Konfernciern levererar aftonens slutpoäng — ”Aaah! That’s the hell of it!”

00:19 — Tiptoe Through the Tulips rullar igång. 02:58 — Baletten är utklädd till tulpaner.

Nej — nog nu med dekadensen. Låt oss trippa på tå bland tulpaner i stället. Hortikultur och stärkande friluftsliv. Fast det är klart — sångaren framstår inte direkt som någon sportig typ. Och hur sjunger han egentligen? I en smått fjollig falsett — vad vi med en teknisk term brukar kalla för en Fjalsett …

kjell-fjalsett-forandring-lp-1982

Nu kom jag visst bort från ämnet igen. Hursomhelst — det är på något vis hjärtevärmande att konstatera att Tiny Tim verkar i en tradition. Ja, de båda falsettsångarna är så pass lika att man med fog kan tala om Tiny Tims Tiptoe Time-Warp … (I alla fall om man är beredd att sälja sin själ för en handfull allitterationer.)

Why Be Good - 1929 LC

Jag kokar Ramelbuljong …

december 21, 2013

Povel och Alice. Troligen FFFF 1945. Foto Röster i Radio. Oskarsstigens arkiv.

Med viss stolthet kan jag meddela att Svensk Filmdatabas har begåvats med en ny text om Povel Ramel — skriven av den som mödosamt hackar ned dessa rader.

Jag är förstås djupt hedrad över uppdraget och hoppas jag inte har blottställt mig för alltför förödande kritik från Povels fanatiska tillskyndare (Här kommer hären i smoking och frack! Tjosan! Nu går vi till attack!)

Det var inte helt lätt att försöka sammanfatta detta fantastiskt frispretande friherrliga liv på utrymmet. Jag blev tvungen att koka — håll i hatten — så till att säga — plats för skratt — Ramelbuljong.

Den skandinaviska discons triumfer

december 16, 2013

Flamingo 11

Vilken skandinavisk discolåt har den mest övermogna, tidstypiska stämningen? Det är svårt att få full visshet — trots att jag redan tidigare varit och  sniffat på  frågeställningen …

Är det kanske Sten och Stanley med Le Freak (feat. Ebbe Nilsson)? där vi bland annat får veta följande:

Har ni hört!
skvallret ifrån stan?
varje plejs har tävlingar för barn!

Något senare hetsar Sten Nilsson på dansgolvets skälvande köttmassa som vore han besatt av själva Susanne Lanefelt:

Sten Nilsson: Kom ihåg
när bumpen först kom hit
Freaka nu med samma flit!

Kören: Ååh, Freak out! Le freak, c’est chic! Freak out!

FRAMSIDA

Sten och Stanley har även tolkat andra discoklassiker: ”Han kom till stan i fjol! Där är han — Daddy Cool! Han hatar bad och sol! Där är han — Daddy Cool!”

Ordet ”plejs” verkar  för övrigt vara centralt i sjuttiotalets discovokabulär. Som Exhibit B vill jag framhålla  Flamingokvintettens version av Funkytown som inleds så här:

Vill du hänga med till ett plejs det svänger om?
Bara dra iväg till Funkytown och träffa dom.

Dom som snackar om de’
snackar om de’
snackar om de’
snackar om de-e!

Dom som snackar om
snackar om
snackar om
draa-get!

Den svenska  mästaren i störtskön sjuttiotalsslang måste ändå vara Hans Edler — han har fermt försvenskat You’re the One That I Want från Grease till Det är dig jag vill ha —  här stöter vi på säväl ”plejs” och ”smajl” som det utslagsvgivande verbet ”fejsa” …

Edler: Såg en dam med rätta stajlen
lite cool, lite kul.
Gick på plejsen, smajla smajlen.

Namnlös körtjej: Doooom schyssta smajlen!

Något senare i sången får vi höra:

Edler: Du ställer väl upp, om det blir en kris?

Körtjejen: Om det blir en kris, kan du  fejsa den med mig!

Edler: E de sant? E de sant?

septimus_01Ja — som ni märker har vi fullt av nästan kusligt starka svenska kandidater. Det norska bandet Septimus har kanske fått till en svårslaget catchy talkör i sin hitlåt I marinen (In the Navy):

Hæng me gutt!
Hæng me gutt!
Marinen trænger en ny rekrutt!

… men det är tveksamt om det räcker ens till medaljplats med det här startfältet.

Men Suomi har ett synnerligen vasst äss i rockärmen  — discosensationen Ami Aspelund som framför  Mister Lazy på klingande Finlandssvenska:

Dansa med mig mister Lazy!
Damma av dig! Du är bara lat och crazy!
(…)
Du är udda och så brokig!
Se på mig här! Jag är också lite tokig!

Jag är nästan beredd att ge Ami guldmedaljen direkt  utan vidare parlamenterande — men läsekretsen kan förstås själv bilda sig en uppfattning om konkurrenterna — till exempel med hjälp av nedanstående spellista …

Senare tillägg: Sporrad av läsekretsens kommentarer har jag nu lagt till såväl Daddy Cool med Sten och Stanley som Djingis Khan med Vikingarna i min spellista.

Dessutom vill jag passa på att ge Vikingarna ett hedersomnämnade för det superbt förvirrande omslaget till LP:n där den sistnämnda sången  ingår.

Skivan släpptes först med titeln ”Djingis Khan”, men senare pressningar försågs — av någon anledning — i stället med titeln ”Hallelujah”.

Ingen ansvarig kände dock något behov av att byta ut bilden på skivomslaget …

hallelujah

Värst vad popen var populärkulturell idag

oktober 10, 2013

Serge Gainsbourg och Brigitte Bardot bringar sin hyllning till Bandes dessinées — tyvärr kräver klippet att man går vidare till YouTube för att kika — men det är det värt.

Häromdagen skrev jag om hur det kan låta när populärmusiken försöker ta sitt pedagogiska ansvar — men det är förstås vanligare att schlagersnickarna riktar blickarna mot mera trashiga tecken i tiden. Populärkulturens olika grenar har en naturlig tendens att korsbefrukta varandra lite hur som helst — ofta med bisarra och betagande bastarder som följd.

Trots detta sätter jag mig lite extra rak i stolen när jag exempelvis snavar på en katalansk kulturyttring som Lita Torellos skräniga sextiotalsschlager om Jules Verne …

För mig känns det lite grann som om Lautreamonts famösa paraply och symaskin ännu en gång oförmodat råkat stöta samman på ett dissektionsbord — med en surreal skönhets-chock som följd …

Samma sak gäller väl även i någon mån den vulkaniske skönsångaren Leonard Nimoys sagolikt spoilertäta slagdänga om Bilbo Baggins (som jag förstås skrivit om tidigare här på bloggen)…

Vi rekommenderar Leonard att inte säga upp sig från sitt dagtidsjobb. Fast det är klart — every man must have a hobbit. (Den som vill läsa fler tvivelaktiga ordvitsar om Nimoys sång hänvisas, som sagt, till det här gamla inlägget.)

Ja — för att summera en smula: det händer något märkligt när populärkulturella fenomen skildras i sång på det här sättet — vilket (som ni möjligen redan har gissat) utgör incitamentet till ännu en av mina Spotifyspellistor.

Jag saknar förstås en del favoriter på streamingsajten och därmed i listan — så t ex den halvobskyra DC-superhjälten Metamorphos minnesvärt märkliga signaturmelodi:

Strong as iron, homely as sin
Metamorpho! Metamorpho!
He’ll change into copper, cobalt or tin
Metamorpho! Metamorpho!

Ja — hursomhelst. Något säger mig att den här spellistan kommer att svälla ut en del med tiden, alltftersom jag får korn på nya sånger, och de gamla favoriterna dyker upp på Spotify ….

Ussare kvanting! Välkommen till 1890-talets subkulturer

juni 14, 2013

kungsholmsligan_november2011

En riktig kväsarkvanting tecknad av Arthur Högstedt som illustration till hans sång Kungsholmsligans paradmarsch. ”Hostar’u kvanting?” är väl kvantingspråkets motsvarighet till ”Parlez-vous français?” föreställer jag mig.

Synt eller hårdrock? Sunar eller mods? Grilljanne eller kvanting?

De avlöser varandra under decenniernas lopp — dessa eviga frågor som ska skilja agnarna från vetet.

Men en sak förenar alla de ovanstående tvåvalsalternativen: det ena är mer proletärt, det andra mer medelklassigt. Syntarna är mera medelklass än hårdrockarna. Sunarna, med sitt bakåtstrukna brylkrämshår och sin femtiotalsrock är mer proletära än modsen med sina dufflar, sina Beatlesfrisyrer och sina direktimporterade brittiska popsinglar.

Samma mönster går igen hos grilljannen och och kvantingen, 1890-talets främsta svenska ungdomskulturer. Grilljannen är något av en dandy, och hänger på Jones grill — snarast ett slags stekare, vilket ju passar bra ihop med grillprefixet.

Kvantingen är en betydligt råare sälle. En riktig kväsarkvanting ska helst ha en vegamössa med knäckt skärm som demonstrerar att han ofta råkar i slagsmål — denna brutna mösskärm kallas för ”kväsarmärket”.

”Ussare” betyder bara ”akta dig” — och ”Ussare kvanting” verkar rent generellt vara ett bra råd att ge till de arbetarungdomar som bekänner sig till kväsarkulten. (Kväsar-prefixet ska såvitt jag förstår tolkas bokstavligt — ”kväsa” som i undertrycka eller stoppa. ”Kvanting” är däremot bara ett gammalt ord för ”pojke” — precis som ”pjatt” i den senare sammanställningen ”swingpjatt”.)

0281.5

Förutom den knäckta vegamössan (helst inköpt hos Björnboms i Storkyrkobrinken) skulle kvantingen ha kavaj av grovt militärtyg med foder som stack fram därbak, halsduk i stället för krage, synnerligen säckiga byxor som kallades ”slängarbrallor” och spetsiga skor. (Efter år 1900 började kväsarna bära plommonstop i stället för vegamössa, enligt mina källor — som främst består av en utmärkt B-uppsats av Michael Karlsson från 1993: Kväsarkvantingar — Ligister eller bärare av en subkultur? )

Kväsarrynkan å sin sida bar kortare kjolar än andra kvinnor av sin klass — vilket under sent artonhundratal kanske inte säger så där väldigt mycket — och rökte dessutom offentligt, vilket möjligen var ännu mer upprörande.

I övrigt utmärkte sig väl kväsarkvantingen — och hans fjälla/rynka — genom sitt särpräglade idiom, odödliggjort av Arthur Högstedt i Kväsarvalsen:

En kvanting träder i salen in
för att fröjda med fjällan sin,
och alla rynkor bli glada i håg,
ty stunsigare kvanting man sällan såg.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben sig sakta i salen rör,
tar av sig lörpan från lockigt skör,
stoppar den ner ut i lomman sin,
tar ett tag i daljan och gör sig fin.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben går efter väggen kring,
träffar sin fjälla i rynkornas ring,
släcker harsset å spottar ett tag,
tjänare A´gusta, godda´, goddag.

Men Arthur Högstedt var inte bara schlagerkompositör och skribent — han var även en skicklig tecknare, och i tidningar som skämtbladet Strix avbildade han gång på gång kvantingarna och deras rynkor.

Faktum är att det är en ganska utbredd uppfattning att Högstedt gjorde mycket för att kodifiera kvantingen som ungdomsgruppering — att han så att säga kom att bli ett slags kväsarnas Malcolm MacLaren, som tog en existerande, men något formlös ungdomsrörelse och skulpterade den efter eget skön. (Hur stort inflytande Högstedt hade över den offentliga bilden av kväsaren torde vara lite vanskligt att få full visshet om, så här hundratjugo år senare.)

Att det rör sig om en ganska brutal subkultur framgår för övrigt av en annan av Högstedts sånger, Kungsholmsligans paradmarsch, som enligt uppgift var något av ett anthem för de råa sällar som utgjorde kvantingkulturens kärntrupper:

Till Kungsholms tull en stjärnklar natt vi tåga
med både skåp och fjälla under arm, under arm
och under pirkan välvas mörka tankar
och ingen mäkta hindra deras gång – sicken en gång!

Till Kungholms tull vi tåga
och där vårt liv vi våga
vi dessa kväsarkvantingar tillhör
som blott för skåp och för vår fjälla dör – stekt i smör!

(Rätt mycket tyder på att den här ungdomskulturen hade sitt starkaste fäste just på Kungsholmen.)

I jämförelse framstår grilljannarna som ganska stillsamma figurer med sina korta kavajer, säckiga byxor och käppar med stora silverkryckor. Utmärkande för grilljannestilen är att den är lite snobbig och sprättig, lite ostentativt välmående och kontanttryfferad — precis som stekarstilen.

Själva ordet ”grilljanne” sägs ha myntats av kåsören Jörgen som för övrigt inte skrädde speglosorna när han skildrade denna stockholmska sekelskiftes-subkultur:

Grilljanne är en specefik [sic!] stockholmare: en ung herre som går till Jones på auktoritet, äter och dricker hvad som helst, bär pince-nez och dunderkäpp, grinar illa, gör ingenting (utom skulder), svältföder en tam dogg, lånar pengar av procentare, helst mot falska reverser, låter kappvaktmästare stoppa galoscher i fickorna på sig, skryter af sina ‘eröfringar’ och krämpor, klär sig gammalmodigt, brokot och kortstubbadt enligt Wienvarieté och som stalldräng, utan att ens ha en häst. Och slutar ofta på Långholmen i god tid. Med få ord: Grilljanne är en omodern, kortstubbad halfherre, som vet intet, tål allt, tror på rang och pengar, börjar hos Jones och slutar på Långholmen. Men en fin och förnäm och smakfull karl är ingen grilljanne.

(Hjalmar Meissner var om möjligt ännu mindre älskvärd när han karakteriserade jannarna som ”fin de si-äckel”.)

bild-3108_187180796

Ett försök att återskapa grilljannestilen– Gösta Ekman den äldre som Sigge Wulff.

Grilljannarna modellerade sin stil efter den stora idolen Sigge Wulff — 1890-talets ledande rockstjärna, som helt levde efter devisen sex, champagne och snärtiga slagdängor.

116093

Sigge Wulff — 1890-talets stora idol — blev bara tjugotvå år gammal

I likhet med alla rockstjärnor värda sitt salt levde han inte heller särskilt länge — han blev raskt fruktansvärt alkoholiserad av det ständiga champagnekolkandet, som hörde till hans image — inte för inte hette ett av hans största slagnummer just Kvinnor och champagne:

Att vara med om slik kampanj
det är förtjusande
och får man så en skvätt champagne
blir allt berusande

Och efter en av allt att döma särskilt hård finlandsturné var det i princip slut med Sigge Wulff, som gick ur tiden redan 1892.

sigge_wulff_grav

Sigge Wulffs grav på Norra begravningsplatsen i Solna (foto Mattias Boström).

Men grilljannarna fortsatte att idolisera den fallne hjälten, som nästan blev större i döden än i livet (inte heller helt ovanligt i rockstjärnesammanhang). Ur grilljannarnas boomboxes dånade städse sången om Kalle P:

Vill ni se, Kalle P?, Så ödmjuka tjenare!
Jag det är, Fast man plär, Kalla mig ”Herr Egenkär”
För mitt sätt, Är så nätt, Och att jag fått mera vett;
Men jag tror, Avund stor, Uti Norden bor…

… som kom att bli grilljannarnas signaturmelodi — de hade uppenbarligen ingenting emot att kokettera med att de var ”snobbiga” och ”sprättiga”.

”Avund stor, uti Norden bor” — detta kastar möjligen även ett visst ljus över kväsarnas något intoleranta påbud: ”Alla som bär käpp ska ha stryk” …

Tillägg, senare samma dag: Nu har jag förkovrat mig vidare i Grilljannarnas mytologi genom att läsa Henning Bergers novell Första fjätet i samlingen Films (1914). Här får vi en tidsbild från nittiotalet och ett måttligt smickrande porträtt av en grilljanne som heter Sjövall. Introduktionen av denne — som för övrigt är styckets skurk — innehåller den mest detaljrika och tillförlitliga beskrivning av grilljannens klädstil som jag har hittat:

Med hemlig beundran och en smula fasa iakttog
herr Danielsson sin vän och yrkeskollega. En
sådan kostym hade endast vissångaren i Berns
make till. Djupt urringad väst, som visade ett
rutat skjortbröst, i vars mitt satt en blank
knapp, stor som en medalj. Skjortkragen var
flera centimeter hög och till den hörde en
oerhört bred, svart rosett, i vilken stuckits en
nål med slipad glasdiamant. De blågrå byx-
orna hade ränder och svarta sidenrevärer, men
dessutom höga uppvikningar, som voro satin-
fodrade! Och så bar vännen Sjövall en gigan-
tisk käpp, vars krycka var nästan lika lång
som underarmen!
– En djävla karl, tänkte Danielsson, en
giggelschentleman – fäng dö säckel
Och omedvetet började han nynna en slag-
dänga från varietéerna:
»En förbaskat stilig herre är min vän herr
Lindemann …»
Detta väckte herr Sjövall:
– Äsch, nu har dom fått nya kupletter –
djävligt piffiga. Har du hört Kvinnor och
champagne?
Han gnolade:
»Att vara med om sån kampanj …»

Lite senare får vi även höra ett smakprov på hur en småslirig grilljanne — i det här fallet en förskingrande bokhållare som aspirerar på att bli kabaretsångare — låter i Bergers öron:

– Hon har uppträtt på Novilla, sade Sjö-
vall otåligt, och kallade sig Franziska della
Stella. Och nu, féstårru, ha vi beslutat att
bli duettistpar, vi ha övat in flera kiliga ku-
pletter mårutro – riktiga tjim och tararabom
deräjor, féstårru. Vi ha redan fullt upp med
engagementer, och flaxiga kostymer, vi börja
i Hamburg och sen ska vi till Scala i Milano
och sen till Kristallpalatset i London. Så här
vilar inga ledsamheter mårutro, sällan, göbbe,
sällan … skål pårej. – Men, fortsatte han i
nästa andedrag, liksom rädd för ett avbrott,
då han väl kommit i tagen, men, sirru, olyckan
ä att fast vi haft väldig flax så har hon
kostat mycke schaber, det kan du väl begripa.
Nu får jag tiotusen om en månad av vår
impressario, han är tysk och har en jäkligt
fin agentur – du féstår att jag inte talar till
vem som helst, men redan första gången jag
såg dej så skilde du dej från alla di andra
småstruntarna däroppe i den där syföreningen,
du – du ä min själ ingen vanlig stövel (…)