Archive for the ‘Schtonk’ Category

Den något tvivelaktiga äran att utkoras till …

juli 18, 2014

… 1954 års Fröken Filtspetspenna!

Miss-Magic-Marker-1954

… 1955 års Korvdrottning!

11401957 års Fröken Atombomb, Las Vegas! (Ja — hon blev inte ens hela USA:s Fröken Atombomb … dessa grusade drömmar … )

miss_atomic_bomb_las_vegas_news_bureau

1947 års … Fröken Blöjdrottning?! (Okej — nu tycker jag kanske att de här skönhetstävlingarna börjar spåra ur en smula … )

1139”Jag knep brons i Fröken Blöjdrottning 1947!” tänker jag mig gärna att någon av damerna på  sidorna skriver  på sitt CV.

Nej — Tacka vet jag …

1939 års Radiodrottning ! Här har vi en kostym som jag helhjärtat kan ställa mig bakom …

Radio-Queen

Ja, skönhetstävlingarnas värld är skoningslös. Och kom ihåg: Om Fröken Nya Zeeland skulle råka svimma på scenen — fortsätt bara le krampaktigt som om inget hade hänt …

Miss

 

Annonser

Kampen om den mest krystade kändiskommersen

maj 20, 2014

vincent-price-raisins

Om skräckmästaren Vincent Price gillar de här russinen så är de säkert bra.

da02ef9f55f2f5e9745adb2c1de2a569Om boxningsvärldsmästaren Muhammad Ali tycker att de här kackerlacksfällorna är effektiva så är de säkert bra.

86de9e189c4f52c6d5efb642343ce389Om Raymond Burr — TV-s Perry Mason — anser att E-Z Safety Glass är bäst för bilen så är det säkert bra.

doris

Om Doris Day föredrar den här ångvälten framför alla andra på marknaden förekommande fabrikat …  vänta nu ett litet ögonblick …

Okej. Jag tror vi har en vinnare.

Något senare tillägg: Jag har förstås skrivit tidigare om  sällsamma celebra sellouts av mera samtida snitt — såsom Bob Dylans underklädsreklam och Johnny Rottens odödliga reklamfilm för British Country Butter — och den texten återfinner ni HÄR.

 

Dessa superbt sällsamma svordomssubstitutioner

maj 23, 2013

den_vilda_jakten_pa_stenen

En gång på nittiotalet satt jag framför min TV och tittade på TV3:s utsändning av Den vilda jakten på stenen — för det här hände sig på den tiden då folk fortfarande tittade på TV-kanaler, i realtid.

Det hände sig också på den tiden då mediautbudet var något mindre överväldigande, så att man ofta kom att se filmer tre eller fyra gånger. Därför visste jag att Danny De Vito när som helst skulle dyka upp i handlingen och väsa: ”Understatement of the year, asshole!”

Men det gjorde han inte — i stället blev det reklamavbrott. Och när pausen  var över hade De Vito redan återförenats med Michael Douglas och Kathleen Turner, utan att TV3-tittarna fick reda på hur det gick till — vilket bör ha varit förvirrande för de av oss som inte kunde filmen utantill.

I stället för att lemlästa Robert Zemeckis trivsamma actionäventyr kunde TV3 ha försökt skaffa fram en omdubbad version. Så gör de amerikanska TV-bolagen när de vill visa en filmsuccé där folk är lite fula i munnen.

MV5BMTIzMjkzMTg1N15BMl5BanBnXkFtZTcwNDc1ODkyMQ@@._V1_SY317_CR5,0,214,317_

På så vis får unga oskyldiga amerikanska  TV-tittare för sig att Ferris Bueller säger “Pardon my French, but you’re an aardvark!” i stället för det där andra fula a-ordet som TV3 hindrade Danny De Vito från att spotta ur sig. (Fira med Ferris heter filmen för övrigt, om ni ursäktar min svenska.)

Dessutom får de amerikanska TV-tittarna för sig att alla de hårdkokta typerna i The Usual Suspects i tur och ordning säger ”Hand me the keys, you fairy godmother!” — i stället för den aningen märgfullare repliken ”Hand me the keyes, you fucking cocksucker!”.

Ibland blir de här substitutionerna smått surrealistiska, som när Joe Pesci i Casino ilsket utropar:  “Forget me? Forget you, you mother forgetter!”

Eller när Samuel L Jackson säger ”melon farmer” och ”melon farming” gång på gång i Tarantinofilmen Jackie Brown: “I will not hesitate to shoot a melon farmer like you”, “What kind of dumb melon farmer do you think I am?”

Faktum är att Samuels passionerade jordbruksintresse blir lite tjatigt efter ett tag, så  att censorerna ser sig tvingade att variera konfekten med uttryck som  “monkey fingers”, “monkey riders”, “motor scooter”, “motor flying” eller min storfavorit “mutual funding”: ”She better have my mutual funding money!”

Ovan kan ni se en kavalkad över de barntillåtna svordomarna i TV-versionen av  Jackie Brown — och melonfarmers i all ära, men frågan är om inte de bisarraste klippen är de där Samuel  säger ”shoot!” eller ”What the heck” — det är  något fantastiskt inkongruent, nästan bisarrovärldsaktigt  över anblicken av Tarantinoskådisar som låter som Ned Flanders …

John Goodman är mycket upprörd över att någon har träffat främmande personer i Alperna

Men den mest inspirerade svordomssubstitutionen någonsin måste vara scenen i The Big Lebowski där en rosensrasande John Goodman vandaliserar en bil medan han vrålar så att saliven sprutar:

”THIS IS WHAT HAPPENS LARRY!!! THIS IS WHAT HAPPENS WHEN YOU FIND A STRANGER IN THE ALPS!!! THIS IS WHAT HAPPENS! THIS IS WHAT HAPPENS WHEN YOU FEED A STRANGER SCRAMBLED EGGS!!!”

(För de läsare som till äventyrs undrar så har Goodmans ilska ursprungligen att göra med sodomi snarare än stärkande schweiziska skogspromenader.)

Här har de okända snillen som ansvarar för filmens nya ljudspår slutat censurera och börjat skapa stor surrealistisk poesi …

Och som den alltid lika välinformerade och spirituella Arika Okrent påpekar så bevarar omdubbningen av Goodmans tirad både originalets språkljud och rytm på ett föredömligt sätt:

The linguistic structural parallels are sound—it preserves the ”F a stranger in the A” pattern as well as the truncated trochaic tetrameter stress pattern.

(Ja — om sanningen ska fram så var det faktiskt från Arika jag fick uppslaget till det här blogginlägget — hon skrev nämligen om fenomenet på  Mental Floss. Äras den som äras bör …)

Blänkare på bloggen, fräsare på Facebook och glitter på Twitter …

mars 7, 2013

DSCF9231

Kolla mig! Jag bryter igenom bruset!

… det är inte klokt vad man får ligga i för att — brrr — ”bygga upp sitt varumärke.” Själv hör jag till en generation som tycker att det känns  lite märkligt att betrakta sig själv som en produkt (Om jag  måste vara en vara vill jag vara ”Konsums blåvita David Nessle”. Med en vag smak av planekonomi.)

Men — välkommen till tjugohundratalet. Det är bara att bita i den sura USB-kabeln och inse att om man ska ”överrösta bruset” så måste man faktiskt ”jobba målmedvetet med sociala media”.

DSCF9243

Serietekets Ola Hellsten presenterar mig i så välvilliga ordalag att jag blir helt generad. Min personliga hagiograf  Ahrvid Engholm — i den grågröna t-shirten — gör sig redo för att anteckna de aforismer som likt ambrosianektar kommer att börja sippra fram ur min mungipa, och en okänd åhörare väntar i andlös spänning på att jag ska ta till orda.

Inom kort kommer jag alltså att hyra in en mediakonsult som lär mig att ”släppa mitt varumärke fritt”, vilket såvitt jag förstår innebär att man erlägger fantasibelopp för att låta en floskelspottare med dyr frisyr ramponera ens livsverk på en pisskvart.

Uff … vad hände? Nu blev jag så där sjuttiotalstrilsk igen. Mitt i det här som skulle bli ännu en skamlös sales pitch.  Det är en schizofren värld vi lever i. Eller jag i alla fall.

Nå  — åter till det s k ”ämnet”, som fortfarande väntar på att få göra något slags Hitchcock-cameo i det här inlägget, mödosamt kåkande på en basfiol.

DSCF9253

”Why is Lois Lane lashing a wooden puppet of Superman?” En helt berättigad fråga kan det tyckas.

Få se nu … var var jag?

Jo! Just det! Som illustrationerna till det här inlägget antyder höll jag det där föredraget på Kulturhuset/Serieteket i söndags, och det gick alldeles utmärkt om jag får säga det själv … [Förf. går ett par varv med håven och ser ut som en korsning av en blöt hundvalp och en botfärdig Hugh Grant].

Så nu sitter jag här med ett ego som är mindre svältfött än på länge och vill passa på att slå på trumman för kommande ”Kolla på mig!”-evenemang.

Det mest akuta är min lettländska resa 3-7 april — vi har lyckats skrapa ihop en smärre skolklass så här långt, men nu nalkas sista anmälningsdatum skoningslöst: efter helgen kommer det att vara för sent att anmäla sig. Så PASSA PÅ NU! Det här är SISTA CHANSEN!

Vem vet? Det här är kanske även sista chansen att åka med mig till Lettland och möta tövädret — både historiskt och bokstavligt — en FEMDAGARS UTFLYKT till det ABSURT LÅGA PRISET 4650 KRONOR. Och den som vill LYXA TILL DET och  VÄLTRA SIG I ÖSTSTATSKOMFORT kommer faktiskt undan med den nästan lika SKANDALÖST FÖRDELAKTIGA SUMMAN 5950 KRONOR.

Mer information — bland annat om hur ni anmäler er — hittar ni på HERODOTOS HEMSIDA.

DSCF9296

Kameleont på Kulturhuset — jag smälter samman med mina serier

Ja — det där gick ju alldeles utmärkt. Helt utan att det stor en konsult med dyr frisyr bredvid mig och viskade ”målimplementering!” och ”Kvalitetssäkrade personalinsatser!” i mitt öra. Vem vet — jag kanske finner mig tillrätta i tjugohundratalet trots allt …

Men nu lovar jag i alla fall att låta bli att göra reklam ett tag här på bloggen. Dessutom lovar jag att skämmas en smula över allt säljeri som har förekommit senaste tiden …

(Alla foton ovan är tagna av min kompis Maria, som för övrigt fyller år samma dag som bloggen — 15 januari.)

Senare tillägg: Förresten … innan jag inför det här temprorära reklamförbudet borde jag kanske passa på att tala om att Den maskerade proggarens stora röda går på bokrean i år — 55 kronor kostar den t ex på ad libris HÄR — så BRÅTTOM BRÅTTOM BRÅTTOM! BILLIGT BILLIGT BILLIGT! som det brukade stå på skyltarna utanför leksaksaffären Ballonghålan i Vasaallén i Göteborg på åttiotalet …

Vid Profetens skägg! Dramatisk Dickdokumentär!

januari 25, 2012

Här ovan ser vi det senaste belägget för att nördiga nischintressen är det nya mainstream — en dokumentär om Philip K Dicks liv och gärning som sändes på Science Channel i slutet av förra året i serien Prophets of Science Fiction.

Jag är lite kluven till programmet ifråga — visst är det jättebra att Dicks författarskap exponeras för en bredare publik, Ridley Scotts minnen från sina möten med författaren under arbetet med Blade Runner är fascinerande att ta del av, och Paul Verhoeven är lika vergnügende verrückt och vildögd som vanligt.

Men jag förstår fortfarande inte varför alla TV-dokumentärer måste vara så generöst kryddade med klyschor. Inte sällan verkar de vara skrivna av någon praktikant som har sett på tok för många gamla actionfilmstrailers och känner ett överväldigande behov av att inför varje reklamavbrott bränna av någon av de tröttaste standardfraserna: ”But HIS WORLD was about to CHANGE … FOR EVER!”

Fast Philip K Dick var ju inte bara en av historiens mest innovativa SF-författare — han var också  en skarpögd samtidssatiriker med synnerligen svart skämtlynne, och det är inte otroligt att han skulle ha skrattat gott åt anblicken av en aktör i ett av tidernas minst övertygande lösskägg som står och stirrar fjärrskådande in i tjugoförsta århundradet och föreställer hans nåd själv … (Denna praktfulla ansiktsbehåring — som verkligen får en att börja ifrågasätta verklighetens natur — kan ni inspektera 1.56 in i U-tubeklippet ovan. Som en ytterligare Verfremdungseffekt envisas textningen ofta med att ligga före själva programmet, vilket gör oss alla till precogs i bästa Dickanda.)

Men som sagt — på det hela taget är det väl behjärtansvärt att man missionerar för detta inflytelserika, men ändå på många sätt märkligt förbisedda författarskap.

Och den som vill se en något bättre Dickdokumentär rekommenderas att istället klicka på länken ovan och se Philip K Dick — A Day in the Afterlife. Om inte annat kan ni hoppa till 0.56 i klippet och se Terry Gilliam göra en underbar liten hyllning till reklamparodierna i UBIK:

”Despite manufacturers warnings, I use PKD washing up liquid to unclog my brains. Why don’t you?”

Visa ord från en annan visionär.

Mina hjältar fortsätter hylla varandra — Robert Crumb har gjort en serie om Philip K Dicks religiösa uppenbarelser …

Batman och Robin — hur gay är de egentligen II

januari 26, 2011

Denna frågeställning lämnar min uppenbarligen ingen ro. Eller rättare sagt — när jag med några års mellanrum snubblar in på Superdickerys avdelning Seduction of the Innocent hittar jag ofta bilder som jag har svårt att undanhålla bloggens hårt prövade läsare. Som t ex denna minst sagt freudianska vattenpistol …

Okej. Batman har alltså en buttplugg — eller i hans fall kanske snarare en batplug — och trycker man honom i skrevet så sprutar det. Detta måste nog vara den mest olyckligt placerade tryckknappen sedan den herostratiskt ryktbara Jesusströmbrytaren som jag skrev om för några år sedan. Dessutom är denna battupistol — jag menar vattuman — sannolikt den fetaste och mest kortvuxna superhjälte jag någonsin sett — och då inbegriper jag den sydindiska Stålman som gestaltades på film av telugutitanen Nandamuri Taraka Rama Rao 1980:

Okej — lite recykling här, och dessutom en smula Off Topic, men jag skyller ifrån mig med att min ursprungliga länk till Nandamuri Taraka Rama Raos odödliga dansnummer är död sedan många år tillbaka … Nåja — jag återvänder raskt till ämnet, och offentliggör ännu ett intressant indicium på vad  Batman och Robin egentligen har för sig i Läderlappsgrottan:

Batmans reaktion när Robin verkar vilja lära känna Catwoman närmare är också smått  suggestiv…

Och Jokerns förehavanden ska vi bara inte tala om:

Fast å andra sidan — de kanske bara försöker föra oss bakom ljuset …

Ljudet av avlägsen valsång

augusti 10, 2010

Den tidiga kult med kitsch-profeten Olle Strandberg — författare till den odödliga Pegas på villovägar — skrev någonstans om hur de godaste föresatserna har en beklämmande förmåga att ge upphov till den bedrövligaste konsten.

Överhuvudtaget verkar det här med ideologisk konst vara en smula vanskligt — en reflektion som ligger nära till hands när man har botaniserat på nätet en stund bland de olika partiernas vallåtar.

Det är liksom svårt att uppleva något skirt och skimrande i rader  som:

Vi är en arbetslinje!
Mot ett vänsterexperiment
med kommunister i regeringen!
Mona, hur kunde det gå så långt?

Ovanstående är hämtat ur ungmoderaternas  partirökare inför årets val — Jakob Hemmings Sverige jobbar (som ni kan höra genom att klicka här). Låten  består av lika delar recyklad David Shutrick och Ibizadisco, vilket sammantaget inger en märklig känsla av att året fortfarande är 1993.

Kalendern verkar ha fastnat på 1993 redan inför förra valet, när den moderata partiprinsessan Frieda spelade in kamplåten Här kommer blått (lyssna här)  som förefaller starkt inspirerad av produktionen på  Barbiehits 4. Däremot är det inget barntillåtet över Friedas Frankie Goes to Hollywood-Huuääälk — och inte heller över hennes  sensuella stön efter ”Nu är det dags, nu åker Persson ut … äääh!” —  sångerskan verkar se fram mot Görans detronisering med närmast orgiastisk entusiasm. (Stönet låter mindre olycksbådande när det återkommer efter raden ”Reinfeldt är vår man … äääh!” — där är det liksom mera kongenialt.)

Tyvärr verkar Vänsterpartiet ha städat bort sin vallåt Uppdrag rättvisa från nätet — där sammansmälte annars valhänt cajunboogie a là Di sma under jordi med knätofsgnissligt fiolspel till skön vrålprogg:

Nittiotalets Sverige har rivit stora hål
i vårt välfärdstäcke, som många inte tål.
Det känns inte bra, men i Bryssel sa man ja
offentlig sektor ska i Sverige minska da’ för da’.

Syftningen är möjligen en smula oklar — är det verkligen välfärdstäcket som folk inte tål?

Om de ovanstående exemplen känns en smula plakatmässiga är det dock en stilla västanfläkt mot Centerns bidrag till förra valrörelsens melodifestival — Lokalsamhälleslåten (lyssna här) som varken väjer för den politiska palettens mörkare färger eller för att klämma in maximalt antal stavelser per rad:

Snart har folk ingen gemenskap i betongens trista värld
En gammal man dör i våningen intill sjuk och undernärd
Men vi måste visa pamparna att vi inte vill bo så här
Vi vill bo i små samhällen och påverka livet där

Där vi satsar på mindre företag som tillverkar det som behövs
Och inte har en statusindustri som är skadlig och meningslös
Där vi tillbringar också vår fritid tillsammans varje dag
Men dit är det långt att nå men första steget tar vi idag

Efter några slumpvisa nedslag bland kampsångerna konstaterar jag  att högern genomgående verkar satsa på ett glassigt, syntigt sound (utan att för den skull låta nämnvärt up to date) medan vänstern är envetet akustisk och skitig under naglarna.

Det känns därför helt följdriktigt  att centern är  en smula schizofren — en dyster manskör framför något som låter som nationalsången från ett tidigare okänt öststatsland — men på kören har de lagt ett hysteriskt technokomp som får alltsammans att hamna pladask i något slags lattjo Laibach-låda …

Nå — vem vinner då årets politiska melodifestival? Jag håller trots allt en slant på jokern Michael ”Prinsen” Trolin, som har en unik bredd i sitt kamplåts-CV. (Alla prinsenlåtar jag nämner nedan kan man hitta här.)

Trolin är mannen bakom den fantastiska nykterhetslåten Man kan ragga brudar utan sprit. Även här stöter vi på något dunkel syftning: ”Man kan ragga brudar / brudar utan sprit”. Sången plockar dessutom ytterligare poäng genom ett pratparti i bästa Arne Quick-anda av dåvarande systembolagsdirektören Gabriel Romanus (fp).

Även Eurolåten — Prinsens kampanjsång från Euroomröstningen — vittnar om ett starkt socialt patos:

Du och jag
är så trötta på allt hat,
på alla barnen utan mat,
på alla krig som aldrig nånsin blir nåt

Och nu har alltså denna prins bland män gjort en raplåt där han försöker få 2010 års väljare att kryssa honom — yo!  Enda problemet, såvitt jag kan se, är att det inte framgår på vilket partis valsedel man återfinner den politiska tronpretendenten  …

Bisarrare än du kan säga

juli 30, 2010

Bisarrovärlden i Stålmannen (som vi har behandlat tidigare här på bloggen) uppfanns av den gamle SF-författaren Otto Binder.

Binder var en av de manusförfattare som Stålmannentidningarna  övertog från den konkurrerande superhjälten Kapten Marvel, som DC-förlaget hade drivit i döden med en lång rättsprocess.

Jag har länge misstänkt Binder för att ha ägnat sig åt ett slags  gerillaverksamhet som manusförfattare på Stålmannen —  att  han i smyg gjorde sitt bästa för att göra narr av Kryptons store son. Åtskilliga av de mest besinningslöst bisarra påfunden i DC:s tidningar Superman, Lois Lane och Jimmy Olsen härrörde under alla omständigheter från hans rastlöst knattrande skrivmaskin (även om jag i rättvisans namn måste medge att han också uppfann mycket matnyttigt — som den fantasieggande fantomzonen.)

Och den bisarraste av alla hans bisarra innovationer var förstås Bisarrovärlden där allting är precis tvärtom som på jorden.

Termen ”bizarro” har visat sig ha en anmärkningsvärt slitstark under  årens lopp. Och nu upptäcker jag att det har uppstått en särskild litterär genre i USA som kallas för ”bizarro fiction”. Det vill säga böcker som heter saker i stil med …

… eller varför inte …

Ett av genrens magnum opus är tydligen Jeff Burks Shatner Quake, där alla rollfigurer som den uppburne aktören William Shatner någonsin gestaltat sugs in i vår värld för att slåss med den åldrade histrionen. Och det låter ju iochförsig lite kul.

Men det är något lite problematiskt med att skriva böcker vars hela Raison d’Etre är att de ska vara ”bisarra”. Jag kommer att tänka på människor som utropar sig själva till ”excentriker” eller ”helt knäppa och crazy” — det blotta faktum att man själv säger att man är ”bizarro” tar på något vis loven av uppsåtet. ”Man merkt die Absicht und ist verstimmt”, som tysken (i Det här fallet Goethe) säger.

Ett annat problem är att genren ganska raskt riskerar att en smula … hur ska jag säga… krystad … and not in a good way …

Ho-ho-ho! Mig skratta högt åt mäkta bisarra titeln! Your Honour, jag vilar min packlår. Som stora bisarroadvokaten Perry Mason brukar säga.