Archive for the ‘seriellt’ Category

Jag minns min barndoms grönskande science fiction-butik

november 24, 2015

PICT0046

Mitt fjortonåriga jag, sommaren 1975

För fyrtio år sedan satt jag på färjan mellan Köpenhamn och Malmö och läste senaste numret av Dirty Laundry — Robert Crumbs och Aline Kominskys kompromisslöst självutlämnande relationsserie.

Det var inte jag som köpt tidningen. Min pappa samlade på Crumbs alster, och hade gjort sedan början av sjuttiotalet. Till en början försökte han gömma numren av Zap Comics, Motor City Comics och — kanske särskilt — Big Ass Comics för mig och min bror Jakob. En gång minns jag att vi hittade dem under en hög mössor på hatthyllan.

Rätt snart gav pappa upp och lät oss — särskilt mig — läsa Crumbtidningar av hjärtans lust. Min engelska förslog till att börja med inte särskilt långt, men bildspråket påverkade mig djupt — så djupt att Crumb tog plats bredvid Hergé och Janne Lööf i mitt privata pantheon. Hans skrafferingsteknik studerade jag slaviskt för att kunna kopiera den så bra som möjligt.

Under den här perioden bodde familjen i Skurup i Skåne och ganska raskt hade jag uttömt alla möjligheter att förkovra mig subkulturellt som det sömniga stationssamhället hade att erbjuda. Jag hade köpt alla SF-kioskböcker som fanns att tillgå i tobaksaffären och läst all SF och skräck som det lokala biblioteket hade i sin enda hylla.

Därför var det en högtidsstund för mig när vi gjorde dagsutflykt till Köpenhamn, och jag fick chansen att botanisera i regionens — möjligen hela Skandinaviens — just då ledande butik för serier och science fiction — Fantask på Sankt Peders Stræde, samtidigt som pappa kompletterade sin Crumbsamling.

På fotot ovan ser ni Fantaskkatalogen ligga på bordet framför mig. Jag och min vän Martin lusläste den och gjorde upp långa och verklighetsfrämmande inköpslistor — vi läste katalogen som svultna läser kokböcker och fantiserade om allt fantastiskt som Fantask skulle förse oss med nästa gång vi steg ner i den dignande källarlokalen.

ian_miller2_1

Den utgåva av At the Mountains of Madness som jag köpte på Fantask.

På Fantask köpte jag mina första engelskspråkiga SF-pockets. H P Lovecrafts At the Mountains of Madness var så kompakt ogenomtränglig för mitt fjortonåriga jag att jag försökte översätta vissa av novellerna till svenska bara för att kunna läsa dem — ett projekt som strandade efter några tiotal sidor. Romaner och novellsamlingar av Philip Jose Farmer och Robert Sheckley lyckades jag däremot ta mig igenom med stigande läsförståelse, och efter en fyra fem böcker upptäckte jag att jag plötsligt kunde läsa på engelska.

Idag förtjänar jag mitt levebröd som serietecknare och översättare, och det slår mig att den lilla källarbutiken på Sankt Peders Stræde har varit av enorm betydelse för båda mina verksamhetsfält …

PICT0066

Jag tecknar serier 1975

 

 

 

Annonser

Kärlekskranka kraniers kavalkad

september 9, 2014

Photo 2014-09-09 00 03 10

Hovmästaren! En miniatyriserad man har drunknat i min drink! Dessutom gillar jag inte riktigt hur den där kraniekillen i kostymen kollar in mig … vad är det här för ett ställe egentligen?

Dryckesbrodern är sannolikt ett av alla dessa kärlekskranka kranier som det tidiga femtiotalets skräckserietecknare var så omåttligt förtjusta i. Han står gissningsvis just och finslipar sin raggreplik.

Photo 2014-09-09 02 00 59

För craniums just want to have fun! Ständigt vill  de släta av de levande med sina skelettnyllen.

Photo 2014-09-09 02 03 41

De är inte främmande för en liten Ménage à trois i gravens djup …

Photo 2014-09-09 00 05 59

… eller för mera avancerade aktiviteter …

Photo 2014-09-09 00 06 57

Men de flesta är trots ärbara kadaver som vill göra det rätta. (Min enda fråga: har inte döden redan skilt er åt?) Giftemål med hädangångna är förstås vardagsmat i de tidiga skräckseriernas universum — killen i bakgrunden kämpar för att undertrycka en gäspning.

Photo 2014-09-09 00 04 03

Titeln på den här tidningen förbryllar mig en aning — om det nu inte är så att det rör sig om en romansserietidning som riktar sig till just amorösa dödskallar. Annars är jag förtjust i hur killen visar sig vara en kranie-cabriolet som kan skala av sig ansiktet som en kapuschong … ett partytrick som inte verkar fungera på hans date för kvällen.

IMG_2286.JPG

Men är det något kraniekillarna inte gillar så är det när människor med mjukvävnad i ansiktet hånglar med varandra. Ta till exempel Harry här, som av obekant anledning har med sig hackan han mördades med i graven. Han uppskattar verkligen inte att gärningsmänniskorna står och vänslas framför hans sista viloläger.

Men man måste ändå beundra Harrys änka för hennes självbehärskning: ”Wait … Harry’s come back from the dead.”

Al Feldstein ur tiden

maj 2, 2014

bill-gaines-and-al-feldstein-in-1950

Ett foto från 1950 på två goda vänner som kommer att utöva ett enormt inflytande över femtiotalets tidsanda — till vänster förläggaren William M Gaines och till höger tecknaren, författaren och redaktören Al Feldstein. Mellan sig har de krispiga, mintiga, nytryckta exemplar av sina serietidningar som får det att vattnas våldsamt i munnen på mig.

Serielegenden Al Feldstein dog för några dagar sedan, den 29 april — han blev 89 år gammal.

Feldstein var en slitvarg. Under åren som EC-förlagets ledande kreativa kraft tecknade han oräknerliga seriesidor och tidningsomslag i sitt synnerligen precisa, detaljmyllrande och helt säkert mycket tidskrävande maner — dessutom skrev han en stor del av serierna i förlagets utgivning och redigerade ett antal titlar.

eckk1ns

Tre av EC-förlagets profiler — tecknaren Jack Kamen, författaren Feldstein och förläggaren Gaines (rutan är ur en serie skriven av Feldstein och tecknad av Kamen).

Allt detta är förstås imponerande nog i sig själv, men Feldstein var även central för skapandet av den moderna skräck- och SF-serien.

03_14_weirdscience_feldstein_1950septoct

Atombombsapokalyps på ett Weird Science-omslag av Al Feldstein. Han var förstås även redaktör och huvudförfattare på tidningen.

Ja, man kan gå längre och säga att Feldstein var en av dem som formade femtiotalets tidsanda — den där märkliga blandningen av blind tilltro till tekniken och panik och paranoia i atombombens skugga. Decenniets UFO-hysteri var kanske ett symptom på samma kluvenhet: Precis som teknologin kunde utomjordingarna uppträda både som frälsare och förgörare.

Allt detta var Al Feldstein en av de första som fångade upp och speglade i sina serier.

02_13_weirdscience_feldstein_1950julyaug

UFO-paranoia på ett annat Feldsteinomslag

Det är svårt att överskatta hur stort inflytande Feldsteins serier hade för det uppväxande släkte av baby boomers som kom att genomföra sextiotalsrevolten — säkert är i alla fall att det sena nittonhundratalets ledande fyrtiotalsfödda fantaster — som t ex Stephnarna Spielberg och King — är starkt influerade av EC:s ledande manusförfattare.

1780641_809741319043157_1964100120_n

Boris Karloff handlar serier med sin dotter

När Harvey Kurtzman i vredesmod hoppade av som redaktör för tidningen Mad 1955 gav Gaines jobbet till sin mest pålitliga påläggskalv. Feldstein behöll posten fram till 1984 och är alltså ytterst ansvarig för Mad Magazines gyllene år. Sedan gick han i pension.

Rätt välförtjänt, kan man tycka.

10755

Ett mycket prydligt Feldsteinoriginal till ett Tales of Terror-omslag.

Jag är obegripligt populär!

januari 9, 2014

… om jag får säga det själv.

Ja — hela poängen med såna här ”Sociala medier” är väl att man ska hypnotisera sin omgivning att tro att man är en fascinerande personlighet med ett fantastiskt spännande liv och avundsvärd vardagstillvaro.

Kring årsskiftet har  min spirande hybris dessutom  fått extra växtnäring genom att inte mindre än tre tidningar haft med mitt senaste seriealbum på sina ”årets bästa”-listor. De publikationer som stjälpt dessa extra doseringskorkar med substral över min självöverskattning  är:

1392450_10152064399884038_1251743896_n

Svenska Dagbladet

1174662_10151890002198129_1301164622_n

Smålandsposten

och Arbetarbladet, Gävle, som ingen Facebookbekant haft älskvärdheten att fotografera, men som skrev:

Den maskerade proggaren käkar linsgryta, bär näbbstövlar och jagar högerspöken! Serietecknaren David Nessles driver kärleksfullt med träbocksvänstern (och nästan allt annat) i en smart och galet kul serieroman om en superhjälte som fick sina krafter vid Karl Marx gravsten. Trivia: i en av episoderna räddas även julbocken i Gävle.

Dessutom fick jag häromveckan veta att mitt förra album, Den maskerade proggarens stora röda, är slutsålt från förlaget.

Vad jag försöker förmedla med denna uppräkning är förstås att jag är en fascinerande personlighet med ett fantastiskt spännande liv och avundsvärd vardagstillvaro.

Bildrapport från Bokmässan del 97 …

oktober 3, 2013

… eller vad det nu kan röra sig om. Det känns som om jag har lagt upp såna här rapporter under evärderlig tid … eller i alla fall sedan 20062007 … Den här gången rapporterar jag uteslutande från lördagens begivenheter — det var för övrigt enda dagen då jag vistades mer än någon timme på mässan …

BVPfVwoIIAAtM2H.jpg:large(Foto från Twitter, taget av Charlott Stenberg)

Lördag kl. 12: Jag och Jan Berglin håller låda i ABF:s monter. Här kan ni desutom se hur 1960 års män klär sig — t-shirt under uppknäppt skjorta samt vagt jeansbetonade byxor och foträta svarta skor verkar vara de rigueur

Efter detta signerade jag en timme — eller rättare sagt: jag och Mats Jonsson satt mest och rullade tummarna bredvid Liv Strömquist medan hon signerade så att svetten lackade.

Sedan drev jag planlöst runt på mässan ett tag, innan en viss utmattning och en dunkel längtan efter sushi fick mig att börja söka mig in mot staden.

Jag hade dock inte hunnit särskilt långt förrän jag stötte på  den svenska parnassens ledande enfant terrible Carl-Michael Edenborg …

IMG_8154

… och den störtsköna skaldinnan Helena Eriksson …

IMG_8155

… och vägledde dessa litterära giganter till närmaste Nettobutik (som ni märker).

Sedan blev det mkromontermingel på Svindelförlaget …

12365_10151927448288638_1791233946_n(Bild från Edenborgs instagramflöde, tagen av Arabella Cruse)

Efter det gick jag och Helena upp och bildade hejaklack åt Joakim Pirinen medan han  lät sig intervjuas om sin nya bok…

den_roda_drommen-pirinen_joakim-23515616-1345755790-frntl

(Pirinens senaste — klicka på bilden ovan för att läsa mera.)

… av en av svenska statskyrkans schamaner …

IMG_8178

Sedan avvek Helena till något lyriskt jippo och jag och Jocke P gick på äreröriga sjuans ölhall …

IMG_8190

… som har den mest klaustrofobiska öl-fjöl jag någonsin klämt in mig vid …

IMG_8189

Klockan sju stundade sedan Galagos förlagsmiddag i spirituellt seriellt sällskap — nedan representerat av Simon Gärdenfors och Johan Wanloo …

IMG_8200

Fullmatade och nöjda gick sedan jag och Wanloo hem genom staden — han mot Masthugget, jag mot Sandarna.

Signeringsschema för den serielle skämtaren

september 26, 2013

img_3956

Bokmässan har utbrutit, som så ofta vid den här tiden på året, och från och med idag kommer jag dyka upp med jämna mellanrum och sitta bakom ett bord med en celeber uppsyn, beredd att vid minsta provokation krafsa ner min namnteckning och kanske även en liten gubbe i böcker som allmogen räcker fram till mig.

Som ni förstår rör det sig främst om att signera min senaste skapelse Den maskerade proggarens oändliga jamsession.  I vanlig ordning signerar jag även äldre böcker, lätt begagnade Sibyllaservetter eller andra pappersliknande föremål som räcks fram till mig …

Och här har ni själva signeringsschemat:

TORSDAG 26/9 (idag, alltså)

15.00 – 16.00  signerar jag i Galagos monter A01:40

LÖRDAG 27/9

12.00 – 12.30  visar jag mig i ABF:s monter B09:19 och diskuterar serier, små streck och samtidsskildring med en annan av 1960 års män — Jan Berglin, ena halvan av det plågsamt perceptiva par som ger oss Berglins i SVD.

13.00 – 14.00 signerar jag för allt vad tygen håller i Galagos monter A01:40

SÖNDAG 28/9

14.00 – 15.00 signerar jag i Galagos monter A01:40

Huvudnyheterna 13: Albrecht Dürers låghalta kusin från Göttingen

juli 18, 2013

self-28

Albrecht Dürer fingrar förstrött på rockslaget i ett klassiskt självporträtt.

Men va’ kôster tavla’ ovan? Jo, ho ä feschtåss — dürer!

(Eller högerklicka och spara av hjärtans lust HÄR)

I egenskap av adelsman har Stålhammar rätt att kräva att bli halshuggen i stället för hängd. David tycker att detta låter som tidernas sämsta fringe benefit. Sedan diskuterar vi — under ymnigt googlande och grymtande — de sista avrättningarna i Sverige, Wodehouses långa karriär, processonani — när processen blir huvudsaken i konstnärligt arbete  — t ex när researchen går över styr — som i  Arthur Haileys researchtunga romaner för folk som inte gillar romaner med ljug i.

23533

Äntligen en roman man kan lita på!

Överhuvudtaget pratas det en hel del om kreativa arbetsmetoder — om hur David tecknar som Albrecht Dürers låghalta kusin från Göttingen–  eller var han från Bremen? Eller möjligen från Lübeck? (se ”processonani” ovan) — om humorns lättflyktiga väsen — om varför Sven-Otto Littorin har så kort bäst före-datum — humor och poesi — samförståndshumorns förutsägbarhet — och satirens ständiga kamp för att hålla jämna steg med verkligheten (”Lena Ackebos dilemma”).

Rättelser: David bränner av en virvelstorm av korrekta och nästan korrekta upplysningar när han pratar om P G Wodehouse: författaren är förvisso född 1881 men 14 oktober och inte 15 som David drar till med (däremot anser man traditionellt att slaget vid Hastings stod 14 oktober 1066), och Sigfrid Siwertz är född 24 januari 1882, och alltså inte 1881 som David gör gällande.

Schrödingers seriealbum — nu äntligen ute ur lådan!

juni 12, 2013

IMG_3956

Min falkögda läsekrets har kanske märkt att jag sedan februari har flaggat för ett nära förestående seriealbum — ett album som sedan haft vissa problem med att materialiseras.

Saken var den att förstaupplagan blev en smula försenad till att börja med, och inte hann fram i tid för det jippo på Serieteket i Stockholm  där det var tänkt att boken skulle presenteras för en hänfört gapande menighet.

Sedan anlände albumet — och visade sig vara behäftat med vissa skönhetsskavanker, främst en tendens att buckla sig efter en tids vistelse i ett torrt rum. Hela upplagan hade tydligen blivit fuktskadad under en stormig seglats från tryckeriet i Litauen. Några exemplar av denna krumbuktiga upplaga delade  jag ändå ut vid min resa till Riga i april, efter att researrangören Ola Olsson torkat dem i en grafikpress på det att det icke mer månde krulla sig.

Därefter satt vi alltså och ruvade på den blötlagda baltiska boken i väntan på att den interna ansvarsfördelningen mellan tryckeri och förlag skulle klarna. (Ja — jag inser att det här är  DJUPT FASCINERANDE — men jag känner ett behov av att förklara  förseningen.)

494543995_c33c97f18c

Schrödingers lolcat

Under denna period existerade alltså boken, samtidigt som den inte existerade — lite grann som Schrödingers katt. Det var aningen frustrerande. Hellre ett album i handeln än tio åt skogen, som vi brukar säga.

Hursomhelst — nu har det alltså till sist löst sig, och mitt seriealbum fyra och en halv — eller Quattro e Mezzo som Fellini kanske skulle säga — finns att köpa i välsorterade boklådor — och att skicka efter på nätet, t ex HÄR.

Även recensionerna har faktiskt börjat droppa in — nu i söndags ägnade Svenska Dagbladets kulturdel en helsida åt boken, och recensenten Ida Säll skrev positivt och påläst om mina serier:

Nessle knyter en sorts dräpande knopar av historiska händelser, kulturella fenomen och skruvad fiktion. (I ett avsnitt möter Lennart van Hellsing vampyrerna Dracul Spektakel och Kusin Hemoglobin som blodtörstigt och tvångsmässigt rimmande hänger och slänger i hans gardin.)

Och det är faktiskt ett utsökt hantverk, en intelligent och ettrigt påläst referenshumor med proppfulla teckningar som i sig just liknar ett sorts jam, en oändlig improvisation som är både inåtvänd och sprudlande i sin oförblommerade gränslöshet.

(Läs hela recensionen HÄR)

Det är just såna här recensioner som fyller mig med en obetvinglig lust att ropa ”Hurra!” — välformulerade och välvilliga. Ida Säll är en ung författare, upptäckte jag vid googling — faktiskt så ung att hon är årsbarn med min seriekarriär, d v s född 1985. Tanken svindlar.

Ett annat Dagblad, en snällpost i söderled, har också snälla saker att säga om mina senaste serier:

David Nessles seriebok ”Den maskerade proggarens oändliga jamsession” (Galago) är så tonsäker i både text och bild att man ibland luras att skratta lika mycket åt sig själv som åt någon annan. På en och samma gång lyckas den driva gäck med både vänstern och högern, sjuttiotalet och nutiden, den klassiska Marvel-serien såväl som den trotsradikala Galago-satiren.

(Läs resten HÄR.)

Andra som varit välvilligt stämda är det kristna livsåskådningsmagasinet Ikon ( som har DETTA att säga) och  Arbetarbladet i Gävle:

Nessles tuschpenna är skoningslös.
Andra hade kanske nöjt sig med att vara så vassa. Men grejen med David Nessle är hans totalt absurda, helvilda fantasi, uttryckt lika mycket i bilderna som i den intelligenta texten

(Resten HÄR.)

Ja — ska det fortsätta på det här viset kommer jag att drabbas av akut hybris. Se upp när jag börjar iföra mig toga och lagerkrans och kräver att bli kallad ”Universums Kejsare” — det är tecken på att allt inte står rätt till …