Archive for the ‘Självkännedom’ Category

Det är Bergström och Lundström och jag (och Kalle!)

september 29, 2016

pappaojag

Pappa och jag under ett särskilt proggigt skede av min uppväxt (cirka 1976).

Ett tecken på hur fruktansvärt eftersatt den här bloggen är: sedan jag uppdaterade senast har jag hunnit medverka i den smalspåriga SR-podden Snedtänkt inte bara en utan två gånger.

För någon månad sedan sändes avsnittet om referenshumor — länk HÄR.

Podden är inspelad enligt Roger Corman-principen: ”Vi har tid över! Vi gör en till!” B-filmsmästaren Corman lyckades ju bli klar med Skräckhumorfilmen The Raven på rekordtid, insåg att han hade hyrt studio, rekvisita och skådespelare för fyra dagar till och spelade prompt in The Terror med samma kulisser och ensemble (men utan manus).

the-terror-new-1_thumb2

The Terror, 1963. Vi har Boris Karloff. Vi har en löjligt ung Jack Nicholson. Vi har skräckslottskulisser. Nu kör vi!

På samma sätt upptäckte jag och Kalle Lind att vi hade studiotid över som inte fick gå till spillo och lät våra silvertungor fladdra ytterligare en timme, nu någotsånär inriktade på ämnet referenshumor, även om vi ibland färdas farligt långt från ämnet på associationernas halvsmälta Ikarosvingar.

Och nu i morse lade SR ut det Snedtänkt som Kalle, Kajsa Bergström, Ina Lundström och jag spelade in inför publik på bokmässan nu i fredags — länk HÄR.

Vi pratar om subkulturen progguppväxt — ett ämne som uppenbarligen förenar generationerna, eftersom de medverkande är födda mellan 1960 till 1983. Jag är faktiskt riktigt nöjd med resultatet — trots att Spanarna kapar programmet halvvägs in.

Jag minns min barndoms grönskande science fiction-butik

november 24, 2015

PICT0046

Mitt fjortonåriga jag, sommaren 1975

För fyrtio år sedan satt jag på färjan mellan Köpenhamn och Malmö och läste senaste numret av Dirty Laundry — Robert Crumbs och Aline Kominskys kompromisslöst självutlämnande relationsserie.

Det var inte jag som köpt tidningen. Min pappa samlade på Crumbs alster, och hade gjort sedan början av sjuttiotalet. Till en början försökte han gömma numren av Zap Comics, Motor City Comics och — kanske särskilt — Big Ass Comics för mig och min bror Jakob. En gång minns jag att vi hittade dem under en hög mössor på hatthyllan.

Rätt snart gav pappa upp och lät oss — särskilt mig — läsa Crumbtidningar av hjärtans lust. Min engelska förslog till att börja med inte särskilt långt, men bildspråket påverkade mig djupt — så djupt att Crumb tog plats bredvid Hergé och Janne Lööf i mitt privata pantheon. Hans skrafferingsteknik studerade jag slaviskt för att kunna kopiera den så bra som möjligt.

Under den här perioden bodde familjen i Skurup i Skåne och ganska raskt hade jag uttömt alla möjligheter att förkovra mig subkulturellt som det sömniga stationssamhället hade att erbjuda. Jag hade köpt alla SF-kioskböcker som fanns att tillgå i tobaksaffären och läst all SF och skräck som det lokala biblioteket hade i sin enda hylla.

Därför var det en högtidsstund för mig när vi gjorde dagsutflykt till Köpenhamn, och jag fick chansen att botanisera i regionens — möjligen hela Skandinaviens — just då ledande butik för serier och science fiction — Fantask på Sankt Peders Stræde, samtidigt som pappa kompletterade sin Crumbsamling.

På fotot ovan ser ni Fantaskkatalogen ligga på bordet framför mig. Jag och min vän Martin lusläste den och gjorde upp långa och verklighetsfrämmande inköpslistor — vi läste katalogen som svultna läser kokböcker och fantiserade om allt fantastiskt som Fantask skulle förse oss med nästa gång vi steg ner i den dignande källarlokalen.

ian_miller2_1

Den utgåva av At the Mountains of Madness som jag köpte på Fantask.

På Fantask köpte jag mina första engelskspråkiga SF-pockets. H P Lovecrafts At the Mountains of Madness var så kompakt ogenomtränglig för mitt fjortonåriga jag att jag försökte översätta vissa av novellerna till svenska bara för att kunna läsa dem — ett projekt som strandade efter några tiotal sidor. Romaner och novellsamlingar av Philip Jose Farmer och Robert Sheckley lyckades jag däremot ta mig igenom med stigande läsförståelse, och efter en fyra fem böcker upptäckte jag att jag plötsligt kunde läsa på engelska.

Idag förtjänar jag mitt levebröd som serietecknare och översättare, och det slår mig att den lilla källarbutiken på Sankt Peders Stræde har varit av enorm betydelse för båda mina verksamhetsfält …

PICT0066

Jag tecknar serier 1975

 

 

 

Huvudnyheterna 16: Medkänsla med Björn Skifs

september 5, 2013

solbrillor_1024_web

Eller ladda — sent om sider — neder genom att högerklicka HÄR (Tack Urban för påstötningen!)

Vår Tarantinodiskussion rasar vidare — nu understundom understödd av argument.

Dessutom: sociopati och stamlojalitet — hur långt är man beredd att utsträcka sin medkänsla — och vad säger det om ens personlighet?

Barnens beteendevetenskapliga laboratorium: ständigt nya hållfasthetstester av de vuxnas psykologi och relationsbandens bungy-elasticitet — som t ex när David spelade avsvimmad på en skidutflykt under mellanstadiet för att undersöka sin frökens responser (de visade sig vara avgjort negativa).

sabotage

Hitchocks Sabotage (1936) — ”An abuse of cinematic power”.

Kontraktet mellan upphovsman och läsare/lyssnare/tittare: problemet när det blir konstigt — t ex genom alla dessa ”opålitliga berättare” som författarna har varit så förtjusta i under de senaste decennierna.

Varför är det svårare att känna medkänsla med personer som inte verkar ha några pockande behov?

Det vill säga: Varför är det så svårt att känna medkänsla med Björn Skifs?

Sedan kommer vi in på problemen med gestaltningen av våld och död i underhållningsfilm och förströelselitteratur — som David exemplifierar bland annat med nedanstående skämtteckning av James Thurber:

Screen Shot 2013-01-20 at 4.55.16 PM

I likhet med Agatha Christies romangestalter så har Thurbermänniskorna inget blod i ådrorna …

Här nedan ser ni ännu en Thurberteckning. Den har — kanske inte helt överraskande — inte med någonting att göra överhuvudtaget:

thurber-court

Rättelser: Det var tydligen Francois Truffaut som kallade scenen med barnet och bomben på bussen i Hitchocks Sabotage för ”An abuse of cinematic power” — men Hitchcock höll med. Filmen var inte heller från tjugotalet som David vårdslöst drog till med utan från 1936.

Blänkare på bloggen, fräsare på Facebook och glitter på Twitter …

mars 7, 2013

DSCF9231

Kolla mig! Jag bryter igenom bruset!

… det är inte klokt vad man får ligga i för att — brrr — ”bygga upp sitt varumärke.” Själv hör jag till en generation som tycker att det känns  lite märkligt att betrakta sig själv som en produkt (Om jag  måste vara en vara vill jag vara ”Konsums blåvita David Nessle”. Med en vag smak av planekonomi.)

Men — välkommen till tjugohundratalet. Det är bara att bita i den sura USB-kabeln och inse att om man ska ”överrösta bruset” så måste man faktiskt ”jobba målmedvetet med sociala media”.

DSCF9243

Serietekets Ola Hellsten presenterar mig i så välvilliga ordalag att jag blir helt generad. Min personliga hagiograf  Ahrvid Engholm — i den grågröna t-shirten — gör sig redo för att anteckna de aforismer som likt ambrosianektar kommer att börja sippra fram ur min mungipa, och en okänd åhörare väntar i andlös spänning på att jag ska ta till orda.

Inom kort kommer jag alltså att hyra in en mediakonsult som lär mig att ”släppa mitt varumärke fritt”, vilket såvitt jag förstår innebär att man erlägger fantasibelopp för att låta en floskelspottare med dyr frisyr ramponera ens livsverk på en pisskvart.

Uff … vad hände? Nu blev jag så där sjuttiotalstrilsk igen. Mitt i det här som skulle bli ännu en skamlös sales pitch.  Det är en schizofren värld vi lever i. Eller jag i alla fall.

Nå  — åter till det s k ”ämnet”, som fortfarande väntar på att få göra något slags Hitchcock-cameo i det här inlägget, mödosamt kåkande på en basfiol.

DSCF9253

”Why is Lois Lane lashing a wooden puppet of Superman?” En helt berättigad fråga kan det tyckas.

Få se nu … var var jag?

Jo! Just det! Som illustrationerna till det här inlägget antyder höll jag det där föredraget på Kulturhuset/Serieteket i söndags, och det gick alldeles utmärkt om jag får säga det själv … [Förf. går ett par varv med håven och ser ut som en korsning av en blöt hundvalp och en botfärdig Hugh Grant].

Så nu sitter jag här med ett ego som är mindre svältfött än på länge och vill passa på att slå på trumman för kommande ”Kolla på mig!”-evenemang.

Det mest akuta är min lettländska resa 3-7 april — vi har lyckats skrapa ihop en smärre skolklass så här långt, men nu nalkas sista anmälningsdatum skoningslöst: efter helgen kommer det att vara för sent att anmäla sig. Så PASSA PÅ NU! Det här är SISTA CHANSEN!

Vem vet? Det här är kanske även sista chansen att åka med mig till Lettland och möta tövädret — både historiskt och bokstavligt — en FEMDAGARS UTFLYKT till det ABSURT LÅGA PRISET 4650 KRONOR. Och den som vill LYXA TILL DET och  VÄLTRA SIG I ÖSTSTATSKOMFORT kommer faktiskt undan med den nästan lika SKANDALÖST FÖRDELAKTIGA SUMMAN 5950 KRONOR.

Mer information — bland annat om hur ni anmäler er — hittar ni på HERODOTOS HEMSIDA.

DSCF9296

Kameleont på Kulturhuset — jag smälter samman med mina serier

Ja — det där gick ju alldeles utmärkt. Helt utan att det stor en konsult med dyr frisyr bredvid mig och viskade ”målimplementering!” och ”Kvalitetssäkrade personalinsatser!” i mitt öra. Vem vet — jag kanske finner mig tillrätta i tjugohundratalet trots allt …

Men nu lovar jag i alla fall att låta bli att göra reklam ett tag här på bloggen. Dessutom lovar jag att skämmas en smula över allt säljeri som har förekommit senaste tiden …

(Alla foton ovan är tagna av min kompis Maria, som för övrigt fyller år samma dag som bloggen — 15 januari.)

Senare tillägg: Förresten … innan jag inför det här temprorära reklamförbudet borde jag kanske passa på att tala om att Den maskerade proggarens stora röda går på bokrean i år — 55 kronor kostar den t ex på ad libris HÄR — så BRÅTTOM BRÅTTOM BRÅTTOM! BILLIGT BILLIGT BILLIGT! som det brukade stå på skyltarna utanför leksaksaffären Ballonghålan i Vasaallén i Göteborg på åttiotalet …

Mina nya Strövtåg bland kommunismens ruiner rycker allt närmare ….

februari 20, 2013

Nya_Proggresan

Mitt trumpetande i ett tidigare inlägg om att  biljetterna till den nya Rigaresan förväntades ta slut på rekordtid visade sig vara något … öh … överilat. Sist sålde resan slut tämligen snabbt, men det berodde sannolikt till stor del på att vi annonserade friskt i ett DN som inte ska uttydas David Nessle.

Men trots brist på draghjälp från morgondrakar är vi i alla fall skrapat ihop ett ressällskap på dryga dussinet så här långt. I detta sällskap ingår såväl jag — som bidrar med en ständigt pågående yttre monolog — som min medciceron Ola Olsson som besitter betydligt mer djupgående kunskaper i regionens kultur och historia. Man kan betrakta oss lite grann som ett komikerpar — typ Abbott och Costello — som kompletterar varandra för att skapa en stereo-fånig upplevelse.

(Olas kunnighet upphör inte att förvåna mig. Under förra resan pekade någon t ex på en inte alltför iögonfallande havregrynsgrå, sensovjetisk byggnad och undrade vad det var för något. O Olsson höll låda i  flera minuter om byggnadens öden och äventyr före, under och efter den sjungande revolutionen.)

Så anslut er till vårt smutsiga dussin! Än finns säten i bussen! Kom på sätesbjudning i det balla Baltikum! Den sista meningen tänker jag trycka upp på en bumpersticker. Nej förresten — det tänker jag inte. Vid närmare eftertanke känns det som om den här reklamsnutten har spårat ur en smula. Jag försöker igen.

Så anslut er till vårt högst hygieniska dussin! Än finns plats i bussen. (Okej — nu gick det. Någotsänär …)

Och för att just DU, kära läsare, ska hinna anmäla dig har Herodotos resor utsträckt anmälningstiden till 15 mars. Och hela resekostnaden behöver inte vara inbetald förrän den 25 mars.

Här nedan finner ni lite mera info i koncentrerad form:

Tid: 3 – 7 april 2013

Pris:

Den billiga varianten (Proletärpaketet) kostar 4650 kronor. Det vi har sparat in på är främst inkvarteringen, som är lite enklare än i

Den lite mer påkostade varianten (Koryfépaketet) som kostar 5950 kronor.

Anmäler er — och läser mer — gör ni med fördel på HERODOTOS HEMSIDA.

(Min förra text om evenemanget återfinner ni HÄR)

Ett extraerbjudande från ICA Spermaraket eller Varseblivningens kapriser

november 3, 2011

1979 var jag och några av mina vänner på väg till Norrtäljefestivalen för att rulla oss i gyttjan och rocka loss till Kjell Höglund och Samla Mammas Manna (för att nu bara nämna två av de oförglömliga konsertupplevelserna). Vi stannade till vid en mack och jag fick syn på en reklamskylt som låg i en sopcontainer.

”Pumptermos”, läste jag på skylten med en något egendomlig betoning: ”Pumpter-mos”. Min hjärna tänkte säg att man hade mosat något som hette ”pumpter” — möjligen avlägset släkt med pumpa, som måste ha varit ordet jag associerade ifrån.

Mina vänner skrattade gott — för skylten skulle förstås uttydas ”pump-termos”, men det begreppet hade tydligen inte vunnit tillräckligt insteg i min hjärna anno 1979 för att hjälpa mig att tolka texten.

Jag kom att tänka på denna — låt oss erkänna det — måttligt fascinerande anekdot härförleden när jag befann mig hemma hos min vän Martin och lyckades göra en betydligt mer alarmerande felläsning.

På köksbänken hade jag slängt en plastkasse, och när jag i ögonvrån läste på den tyckte jag först att det stod ”Spermaraket” — närmare bestämt ”ICA  Spermaraket”. Illusionen varade för all del bara en halv sekund innan den mera prosaiska delen av min hjärna tog överhanden och kom fram till att det förmodligen var troligare att det stod ”ICA Supermarket” — vid första anblicken hade jag ignorerat u-et (som också var halvt dolt av ett veck i kassen) och sedan kastat om de sista bokstäverna (samt dubblerat a-et).

Det fick mig att börja fundera lite kring varseblivningens kapriser. Förutom det förunderligt freudianska i att jag var så snar att se spermaraketer omkring mig så förbluffades jag också lite över hur snabbt min hjärna arbetade för att skapa en hypotes om vad det stod på påsen. Jag tog bara in en approximativ ordbild — och det faktum att u-et i Supermarket var halvt dolt räckte för att jag fritt skulle ombilda andra ledet i ordet till något jag tyckte … öh … passade. I det här fallet blev det tydligen ”raket”.

All informationsprocessning bygger ju på att vi skapar en modell av de data vi tar in, och modellbygget påverkas av flera faktorer:

1. Har vi de förkunskaper som krävs för att göra en riktig tolkning av den nya informationen? (Känner vi till exempel till att det finns termosar med pump?)

2. Vad är det för kvalitet på indata? (Är det månne ett veck på kassen vi läser ifrån?) Garbage in — garbage out, som det heter i programmerarkretsar. Och i det här fallet rörde det sig ju om en — håll i hatten — soppåse!

3. Finns det drag i vår personlighet som gör oss alldeles särskilt benägna att förvränga informationen? (Kan det vara så illa ställt att åtminstone någon liten del i vår hjärna anser att en plastkasse med texten ”ICA Spermaraket” inte bara är möjlig utan rentav trolig?)

Se där tre faktorer som kan kollra bort kroppens mest fascinerande organ — och då menar jag inte spermaraketen …

(Ja — som ni ser verkar det ha blivit en liten miniserie här på bloggen om informationsprocessningens felkällor. Och snabbköp.)

Kapten Haddocks oväntade möte eller Födelsedagsproblemet

november 1, 2011

Häromdagen stod jag i en snabbköpskö och förundrades över hur många deodoranter den unga kvinnan framför mig lade upp på bandet. ”Det måste vara typ sjutton stycken”, tänkte jag. Och innan hon plockade ner dem i sin kasse hann jag kontrollräkna — det visade sig vara sexton stycken (och jag undrar fortfarande vad hon skulle med dem till).

Det är förstås inte så anmärkningsvärt.  Människan verkar ha något slags numerisk instinkt, även om den oftast är rätt primitiv. De flesta av oss saknar det gestaltseende som gör att Rain Man kan se med en blick att det ligger 246 tandpetare på golvet — ”eighty-two, eighty-two, eighty-two …. two hundred forty six total” — men vi kan snabbt bilda oss en ungefärlig uppfattning om en mängd så länge den inte innehåller alltför många objekt.

Däremot är vi människor förvånansvärt renons på statistiska instinkter. Även i övrigt välinformerade personer sviks gång på gång av sitt intellekt när de försöker bedöma sannolikhet.

Ta tillexempel födelsedagsproblemet: Hur många personer behöver befinna sig i ett rum för att två av dem ska dela födelsedag? Här lämnar våra numeriska instinkter oss helt i sticket. Många av oss drar nog till med 365, eller möjligen 365 delat på två — vilket är en betydligt sämre gissning än min Rain man-räkning av deodoranterna.

I själva verket behövs det bara 57 personer i rummet för att sannolikheten ska bli nittionio procent — och för att sannolikheten ska nå femtio procent krävs inte mer än 23 personer. Vi utgår ju inte från någon särskild person i rummet — alla lägger sina födelsedagar i potten, vilket ger detta kontraintuitiva resultat.

Födelsedagsproblemet förklarar också väldigt många av de häpnadsväckande sammanträffanden vi upplever: så länge vi inte specificerar vilket sammanträffande vi väntar oss ligger alla data som skvalpar runt omkring oss i potten och kan plötsligt stöta samman på ett — för våra statistiskt underutvecklade hjärnor — förbluffande vis.

Den mänskliga oförmågan att ta till sig denna statistiska sanning kan tyckas komisk, men den ligger också bakom merparten av alla konspirationsteorier (de 99,9999 % som inte är verkliga konpirationer). Inget är enklare än att skapa samband baklänges — genom reverse engineering, så att säga  — när man inte specificerar vad det är som ska hänga ihop.

Man kan hitta samband genom att kombinera vilka faktaklustrar som helst — vad sägs t ex om att titta på de häpnadsväckande parallellerna mellan … ja … tja … låt oss säga Kennedymordet och Trollkarlen från Oz. Här nedan kan vi se en riktig fullblodsparanoiker blomma ut totalt i en drömlik associationssvit kring namnen ”Jack Ruby” och ”Oswald”:

 A ‘jack ruby’ is jewellers’ terminology for a counterfeit. A ruby is a bloodstone. Ruby spills OZ wald’s blood to conceal the truth and counterfeit the public. In the cryptocracy’s mind control code book Alice in Wonderland the ‘ruby slippers’ are what free Dorothy (Oswald) from OZ.

Okej — i just det här fallet predikar väl paranoikerna bara för de redan frälsta  — det är ingen större risk att Jarl Alfredius ska redovisa Ruby slipper-teorin i sena Rapportsändningen med gravallvarlig uppsyn. Men låt oss titta på en annan jämförelse mellan två faktamängder som verkar ha lite mer med varandra att göra — Kennedymordet och Lincolnmordet:

Abraham Lincoln was elected to Congress in 1846.
Kennedy was elected to Congress in 1946.
Lincoln was elected president in 1860.
Kennedy was elected President in 1960.
The names Lincoln and Kennedy both have 7 letters.
Both were embroiled in civil rights issues.
Both their wives lost children while in the White House.
Both men were shot on a Friday,
Both were shot in the head.
Lincoln’s secretary was named Kennedy.
Kennedy’s secretary was named Lincoln.
Both were assassinated by southerners.
Both successors were named Johnson.
Andrew Johnson who succeeded Lincoln was born in 1808.
Lyndon Johnson who succeeded Kennedy was born in 1908.
John Wilkes Booth was born in 1839.
Lee Harvey Oswald was born in 1939.

Vid det här laget börjar Jarl Alfredius kanske se lite fundersam ut — det är väldigt många fascinerande sammanträffanden som har travats på varandra. Kan det verkligen vara en ren slump?

Svaret är — som den fiffige läsaren redan gissat — ett genljudande ”Ja!”. Vi har två personers liv och väljer från dem med kräsen hand bara exakt den information som vi kan sätta i samband med den andra faktamängden och utnämner den sedan till ett sammanträffande. Allt som inte passar in skiter vi fullkomligt i. Faktamängderna är generöst tilltagna — det är betydligt mer än femtiosju personer i rummet som kan dela födelsedagar.

Så länge de kopplingar som det slumpmässiga sambandssökandet hittar bygger på födelseår och ordvitsar på de inblandades namn är inte risken så stor att majoriteten av mänskligheten tar dem på allvar — riktigt farligt blir det konspirationsteoretiska tänkandet först när det letar upp och kombinerar fakta som faktiskt skulle kunna ha ett orsakssamband.

Så låt oss därför försöka komma ihåg: för att ett sammanträffande verkligen ska vara förvånande krävs att vi gör som Haddock i början av Koks i lasten: att vi exakt anger vilken osannolik händelse vi inte förväntar oss ska inträffa — i det här fallet att general Alcazar ska runda nästa gathörn. Om han ändå gör det har vi all rätt i världen att utropa ett rungande ”¡Caramba!

Senare tillägg: Ja — som ni märker har jag lite diskret fixat ett fel i ovanstående drapa. Som mina vackra och begåvade läsare påtalade ungefär fem minuter efter att jag hade lagt upp texten räcker inte 57 personer till hundra procents säkerhet — bara till nittionio. Jag har nu korrigerat denna blunder och skickar mina mest botfärdiga bugningar till bloggläsarna …

Pass!

april 5, 2008

Hej, jag heter David. Jag är 1. 30 lång (utan skor). Mitt hår är mellanblont, mina ögon grå. Jag har ingen Hustru, Epouse, Wife, Ehefrau — inte heller några Barn, Enfants, Children, Kinder. Min egenhändiga namnteckning ser väldigt egenhändig ut. (Allt detta intygas av Kjell Nyström, poliskonstapel.)

Det är i början av maj 1968. I Paris har det just utbrutit en studentrevolt, och om några veckor kommer svenska vänsterstudenter att ockupera kårhuset i Stockholm — däremot kommer inte sovjetiska stridsvagnar att rulla in i Tjeckosloavakien förrän om några månader. Beatles har just släppt en ny LP som heter Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Jag är sju år gammal.

Nu har jag vuxit till mig lite — jag är hela 1.81 lång. Mitt hår har blivit mörkblont, men ögonen har istället skiftat färg till blå. Mitt kön är man/male — i fall någon nu skulle undra. Min namnteckning är ungefär samma som jag fortfarande använder, även om den ser lite hopklämd och deformerad ut — precis som min pubertetssjäl vid samma tid. Det är den tjugoåttonde maj 1976. Jag är femton år gammal.