Archive for the ‘Statskonst’ Category

Fru Philippas känsla för kungakadaver

maj 31, 2016

eller: Under asfalten blommar Plantageneten III

philippa_measuring

Philippa Langley gör mätningar på sin favoritparkering.

År 2004 befann sig Philippa Langley på socialförvaltningens parkering i Leicester. Philippa genomfors av en plötslig rysning.

Jag står ovanpå hans grav”, tänkte hon.

Richard III, Den siste Plantagenetkungen. Den engelska regentlängdens största skurk, eller krönikeskrivaren William från Stratfords elakaste nidporträtt (stryk det som ej önskas). Philippa var övertygad om att han vilade under asfalten, medan socialbidragstagarnas rostiga Morris Minors droppade smörjolja på hans sista viloläger.

Hon hade visst empiriskt stöd för sin känsla: på senmedeltida kartor framgår att gråbrödraklostret där den olycklige usurpatorn begravdes efter slaget vid Bosworth 1485 borde ha legat ungefär där Leicesters socialförvaltning nu huserade.

Å andra sidan var de femhundraåriga källorna diffusa och motstridiga — ett envetet rykte talade till exempel om att Richards lik hämtats i klosterkyrkan och helt oceremoniöst dumpats i floden.

Men för Philippa fanns det ingen tvekan längre. Det var här hennes hjälte — malträterad  av historien,  baktalad av nationalskalden, utmålad som puckelrygg — vilade ut efter sin korta men stormiga regeringstid.

Hon började tjata på arkeologiska institutionen vid Leicesters universitet om att de borde bryta upp asfalten och plocka upp den döde konungen. De lokala arkeologerna var först rätt kallsinniga, men lät sig efter hand övertalas — inte minst efter att Philippa dragit igång ett enormt crowdfundingprojekt och fått Richard III-nördar i jordens alla hörn att bidra till utgrävningen. Framför allt var det eldsjälarna i Richard III-sällskapet (där fru Langley föga förvånande själv var en drivande kraft) som hade lättat på plånboken för att undsätta de jordiska kvarlevorna av regenten.

Arkeologerna upptäckte till sin förtjusning att Philippa faktiskt lyckats finansiera merparten av utgrävningen på egen hand, och fick löfte från Leicesters universitet om resten av de behövliga medlen.

Något mindre begeistrade blev de när de upptäckte att deras oförtröttliga kompanjon även hade lyckats övertala Channel 4 att skicka ett dokumentärfilmsteam till platsen för att föreviga konungens återuppståndelse.

Tålmodigt försökte de förklara för fru Langley att det inte var så här arkeologi fungerade: man börjar inte med att tillkännage vad det är man tänker hitta innan man ens satt spaden i jorden. Visst fanns det en del som tydde på att Richard varit begravd i klosterkyrkan en gång i tiden, men det fanns också mycket som tydde på att hans lik hade flyttats under århundradenas lopp. Och även om han hade legat kvar — vad var det som sa att hans stoft inte skingrats av allt grävande, plöjande och byggande som hade pågått på denna jordplätt under ett halvt millennium?

Men det var redan för sent. Utgrävningsgruppen skulle nu komma att beledsagas av ett TV-team, som med växande frustration följde deras jordsiktande, grävande och friläggande av diverse porslinsskärvor och victorianska gasrör.

Även universitetet verkade ha blivit smittade av Philippas virulenta entusiasm. När utgrävningen skulle börja 24 augusti 2012 upptäckte arkeologerna till sin fasa att deras överordnade arrangerat ett stort jippo kring evenemanget med presskonferens, pompa och ståt — det var i princip bara färggada ballonger som fattades.

Det var inte utan att de ansvariga fornforskarna började få en smula ont i magen. På det här viset skulle det bli ett hejdundrande antiklimax av utgrävningen även om de hittade aldrig så många välbevarade medeltida klostermurar och artefakter under parkeringsplatsen — för det var ju faktiskt främst därför de hade gått med på planen: för att få kika närmare på lämningarna av gråbrödraklostret.

Med buttra miner såg de på medan vägarbetare sågade upp asfalten i en lång remsa på parkeringen.

Det var först dagen därpå, den tjugofemte, som själva grävandet kom igång. Man började i hörnet av den skalade remsan och började lite försiktigt vända upp jord med en grävskopa.

Man hade bara grävt en kortare stund när någon hojtade till och sa att det verkade vara benrester i jorden. Grävmaskinen backades undan och man började borsta undan jord med händerna.

Ett gulnat lårben lyste upp mot arkeologerna i den mulna sensommardagern.

Teamet flockades kring platsen. Ingen trodde att detta var Richard III — vad var oddsen för att det första man stötte på var konungens kvarlevor?

Men innan teamet gjorde något annat behövde de myndigheternas välsignelse för att gräva upp ett skelett. Arkeologerna täckte över sitt fynd med plast. Och ögonblicket efter kom det brittiska hällregnet.

Efter några dagar kom såväl solen som ett tillstånd att gräva upp den döde. Arbetet återupptogs.

När större delen av skelettet frilagts var tillochmed den oförbrännerliga Philippa pessimistisk. ”Det är inte han”, sa hon och vandrade slokörad iväg. Hon tyckte den döde verkade för ung, och för frisk (paradoxalt nog kan man tycka — Philippa brukade ju alltid påstå att det här med puckelryggen bara var Tudorpropaganda).

Resten av sällskapet tappade också intresset och skingrades för stunden. Bara osteologen Jo Appleby blev kvar i hålet för att frilägga det sista — den dödes bröstkorg. Hon brukade alltid ta den sist, eftersom revbenen lätt kom ur läge när man höll på med andra delar av skelettet. En fotograf stannade också kvar och dokumenterade hennes långsamma, metodiska borstande.

Och när bröstkorgen frilades kom något annat till synes.

En kraftigt krökt ryggrad.

Jo Appleby hejdade sig och såg ner. Skelettet som hon hade frilagt var en puckelrygg. En puckelrygg av uppskattningsvis rätt längd och ålder. Och detta efter bara några timmars aktivt grävande. Hon kunde knappt tro det.

richardiii_grave

Man kunde naturligtvis inte ta för givet att det rörde sig om Plantagenetkungen. Vid den efterföljande presskonferensen på universitetet fick man lägga band på sig och nöja sig med att prata lyriskt och antydande om ”spinal abnormalities”.

Men efter att en av Richards få levande ättlingar på mödernet hade låtit sig topsas och visade sig ha mitokondrier som var identiska med skelettets var saken klar. Man hade hittat Richard.

Philippa Langley hade fått rätt. Hennes rysning på parkeringen bar frukt. Det kanske inte var så här arkeologiskt fältarbete brukade se ut, men den här gången hade det fungerat förbluffande väl.

Philippas något rosenskimrande bild av Richard av York hade förstås fått en törn — han hade svårartad skolios, det var inte bara ett illasinnat påhitt av Tudorättens propagandister och William Shakespeare.

Skadorna på skelettet visade också att han hade dött på ett sätt som var helt förenligt med krönikornas och pjäsens framställning. Han hade befunnit sig till fots, utan hjälm, och hugg med svärd och hillebarder hade regnat ovanifrån.

En häst! En häst! Mitt kungarike för en häst!

Här visar sig alltså den traditionella framställningen stämma i stora drag — men innebär det att man kan tro på den även i andra stycken? Var Richard  en usurpator, en barnamördare, en lögnare? Kort sagt: var han en skurk?

I rättvisans namn kanske frågan bör formuleras lite annorlunda: var Richard värre än andra senmedeltida konungar?

Vi får minnas att han är samtida med den suveränt skrupelfrie Niccolo Machiavelli som skrev Fursten,  en oundgänglig gör det själv-manual för diktatorer, despoter och hobbytyranner. Shakespeare låter faktiskt Richard referera till Niccolo i sin pjäs:

I can add colours to the chameleon,
Change shapes with Proteus for advantages,
And set the murderous Machiavel to school.
Can I do this, and cannot get a crown?
Tut, were it farther off, I’ll pluck it down.

I Hagbergs översättning:

Jag lånar färger åt kameleonten
Och byter skinn i kapp med Proteus
Och ger en grym Machiavell lektioner.
Den sådant kan tar nog en krona fatt;
Jag drar den ned, om ock den högre satt.

(Det ovanstående säger Richard i Henry VI del tre där han förekommer som bifigur, även om just den här monologen ofta brukar infogas i uppsättningar av Richard III. Vän av ordning vill väl också påtala att Richard inte kan ha läst Machiavellis Fursten eftersom boken publicerades först dryga fyrtio år efter Plantagenetkungens död, något barden från Avon dock struntade högaktningsfullt i. )

Alla indicier pekar på att Richard lät mörda sina små brorsöner i Towern för att slippa hotet från tronpretendenter med större legitimitet än honom själv.

Richards bror Edward den IV lät — å sin sida —  halshugga en tredje broder, George, hertig av Clarence, efter att denne två gånger i rad intrigerat för att avsätta och avrätta honom. Mord på nära och kära var alltså inte något unikt för Richard III, ens i den egna familjen.

Men det är trots allt en viss skillnad på att eliminera en politisk konkurrent som försöker få en avsatt (även om vederbörande råkar vara ens bror) och att eliminera ett eventuellt framtida hot mot ens tronanspråk genom att låta mörda två oskyldiga barn.

Och så fortsätter det med Richard: det är inte så mycket en artskillnad som en gradskillnad. De flesta senmedeltida regenter ljög, höll inte ord, lät mörda sina konkurrenter, och så vidare — distinktionen är att Richard var tillochmed mer lögnaktig, svekfull och mordisk än konungakollegorna.

Historien om Richard utgör ju finalen på det som historikerna brukar kalla för Rosornas krig — en hundraårig kamp  mellan ätterna York och Lancaster om vilken av dessa grenar på Plantagenetträdet som var minst avlägset släkt med den anglosaxiska kungen Edvard Bekännaren — och eftersom ingen av de inblandade hade ens en full pipett bekännarblod i ådrorna var tvisten inte helt lätt att bilägga.

Bristen på sakliga argument ledde till skoningslösa smutskastningskampanjer, våldsamma sammandrabbningar, lönnmord och offentliga avrättningar. Richard var den kvist som satt längst ut på den snåriga rosenbusken. Han var sist och värst. Men han var på intet sätt unik.

Tapisserie de Bayeux - Scène 1 : le roi Édouard le Confesseur

Edward Bekännaren gör en liten cameo på Bayeuxtapeten.

FÖR VIDARE SJÄLVSTUDIER

För den som inte har fått nog av Richard III efter detta något mångordiga blogginlägg har jag några rekommendationer.

När jag skrev texten ovan hade jag fortfarande inte sett The King in the Car Park,  men under skrivandets gång blev jag plötsligt osäker på om jag mindes rätt, om det faktiskt var Jo Appleby som frilade skelettet. Efter lite googlande upptäckte jag att hela Channel 4-dokumentären ligger ute på nätet, och nu i morse förundrades jag av denna film, där man steg för steg får följa utgrävningen hela vägen från planering till fynd.

Ingen modern TV-dokumentär är tydligen komplett utan ödesmättad musik, tjocka lager dramaturgisk ketchup och en programledare som med självebelåten uppsyn ställer sig framför det skeende som han förväntas skildra, men dessa skönhetsfläckar till trots är filmen helt fascinerande. Här nedan finns den till allmän beskådan:

Min främsta kunskapskälla har annars varit Mike Pitts Digging for Richard III, där vi får följa förberedelserna, spelet bakom kulisserna och utgrävningsarbetet ännu mer i detalj —  det här är en grodperspektivvy av arkeologiskt fältarbete, och Pitts djupintervjuade många av de inblandade väldigt nära inpå själva händelserna, vilket ytterligare förstärker närvarokänslan.

51FbOKJqS2L._SX324_BO1,204,203,200_

Om Channel 4-dokumentären snarast har Philippa Langley som huvudperson (förutom programledaren då), så fokuserar Digging for Richard III på arkeologerna och akademikerna, och skildrar även intriger och konflikter på Leicesters universitet.

Även denna bok har smärre skönhetsfläckar — bland annat den rörigaste redogörelse för Rosornas krig som jag någonsin försökt ta mig igenom (och det vill inte säga lite).

51FKnMWxFOL._SX324_BO1,204,203,200_

När det gäller den historiska bakgrunden anbefaller jag istället The Hollow Crown av Dan Jones. Jones har lyckats skriva en suveränt medryckande sidvändare om det notoriskt snåriga och taggiga förloppet. Vänner av fantasyeposet Game of Thrones kan också fröjda sig åt att upptäcka varifrån en del av inspirationen till George R R Martins mäktiga skröna kommer — rätt vad det är dyker det upp detaljer och skeenden som känns igen från det smått senmedeltida sagolandet Westeros.

more-princes-in-tower_32_1906643633

Och för den som vill veta mer om den allvarligaste anklagelsen mot Richard — att han skulle ha låtit mörda sina båda brorsöner — rekommenderar jag The Princes in the Tower, Alison Weirs föredömligt välskrivna och rediga redogörelse för bevisläget i den halvtusenåriga kriminalgåtan.

Och om ni inte verkligen inte kan få nog av Richard III än så finns mina tidigare texter i ämnet här:

Under asfalten blommar Plantageneten

Under asfalten blommar Plantageneten II — Son of Yorick

Något senare tillägg:

Jag glömde ju nämna att Richard III:s olyckliga öde är högaktuellt på ett annat sätt just i dagarna — en annan avlägsen släkting till honom, med det magnifikt malmklingande namnet Benedict Cumberbatch, gestaltar konungen i BBC:s fantastiskt påkostade och storslagna filmatisering av alla Shakespeares krönikespel, en TV-serie som av märklig slump också heter The Hollow Crown (eller, ja … det är förstås inte det minsta märkligt, efterssom titeln är ett citat ur ett av de nyss nämnda krönikespelen).

Richard III-avsnittet sändes för bara någon vecka sedan. Och här nedan kan ni se kungens sentida ättling egga sina trupper inför en drabbning (SPOILER ALERT — jag misstänker att det rör sig om slaget vid Bosworth, så det ser kanske inte så ljust ut för Plantagenetikerna):

Annonser

Musikens idiot, glömskans president och … John och Yoko?

juli 19, 2014

751123307

Denna mystiska bild — kontextlös och kryptisk, som så mycket på nätet — fick mig att försöka forska kring mötet mellan Karel Gott och John och Yoko.

Vi har väl olika sätt att se på Karel Gott. För mig är han framför allt den tjeckiske kitschkungen som sjöng in den odödligt bisarra tyskspråkiga versionen av Paint it Black med smäktande zigeuner-stråkar — och den ständigt självbelåtet smilande, men ganska skickliga jazzsångaren som dyker upp ibland i tjeckiska sextiotalsfilmer.

För författaren Milan Kundera var Gott ”Musikens idiot” i Skrattets och glömskans bok från 1979 ( ärekränkningsängsliga anglosaxer och fransoser bytte helt finkänsligt namn på schlagersångaren till ”Karel Klos”  i de engelska och franska utgåvorna av boken).

En ung Karel Gott gör sin pryl i filmen Kdyby tisíc klarinetů (Om tusen klarinetter, 1964)

Kundera kunde inte förlåta Gott för hans nära band till den repressiva Husakregimen, som administrerade den långa tjeckiska höst som följde efter Pragvåren och den sovjetiska invasionen. Kundera såg förhållandet mellan sångaren och diktatorn som symbiosen mellan ”Musikens idiot och glömskans president”.

120996

Karel Gott och Gustáv Husák hälsar  hjärtligt på varandra.

Frågan är vad John och Yoko ansåg om Karel när han plötsligt begärde audiens hos motkulturens okrönta kung och drottning i London 1971. Vad pratade de om? Svårigheterna med att breaka i Tyskland? Om sitt gemensamma germanska skivbolag Polydor?

De enda ledtrådar jag kan hitta är en tjeckisk intervju med Karel Gott, som jag med hjälp av Google Translate har lyckats förvandla till flytande rotvälska:

The most popular singer of socialist Czechoslovakia was a Johnom Lennonom and his wife Yoko Ono met in London in 1971. Stretnutie organized company Polydor, which represented not only in Germany Gotta, but also the beginning of the 60s, starting with the Beatles, who played in clubs in Hamburg.

”We clashed with the polhodinku in the office of publishing, there were also journalists.’ve Talked about that I would like helped that Lennon could rise in Prague,” he recalls Gott. ”I inquired of him, on conditions, he answered me that he certainly would not wish any royalties, but that the proceeds from the concert went to some charity thing, best for children. Immediately I have been remembering the SOS villages, where the care of abandoned children. ”

Man pratade enligt Gott med andra ord lite löst om något slags välgörenhetskonsert i Prag — vilket bör ha känts lite obekvämt för den världsledande rebellen Lennon med tanke på att det bara hade gått tre år sedan Warszawapaktens tanks slutade slamra över Prags kullerstenar …

Men eftersom jag inte har lyckats nå Yoko för en kommentar torde Gotts version vara så nära vi kommer sanningen …

 

 

Resan till Wiklandia

maj 14, 2014

DSCF3912

Jag har varit frilans sedan 1954 — och jag har aldrig saknat jobb”, ”Astrid ville ha konturlinjer på allting” — jag pratar med Ilon Wikland, en hjältinna bland illustratörer, på båten från Tallinn.

För många av oss förmodar jag att barndomen är något av ett förlorat paradis — ett land dit vi inte kan återvända.

Tänk er då hur det skulle vara om barndomens portar plötsligt slogs igen med ett genljudande brak när vi är tio för att sovjetiska tanks med slamrande larvfötter rullade in i Sörgårdsidyllen.

Tänk er att ni att ni som trettonåring tvingades lämna hemlandet som båtflykting och efter en stormig femdagars seglats hamnade i ett främmande land som ensamkommande flyktingbarn — och att ni sedan rent fysiskt var förhindrad under många år  från att återvända till barndomslandet för att det förvandlats till en Stalinstyrd Sovjetrepublik.

DSCF2758

Järnvägsstationen i Haapsalu (som betyder ”Asplunden”), med Norra Europas längsta överbyggda perrong, uppförd enbart för att tsarfamiljen inte skulle få sina klara pannor fuktade av en regnskur när de anlände till sommarnöjet.

langres1

Perrongen i Haapsalu på omslaget till bilderboken Den långa, långa resan, där Ilon Wikland skildrar barndomen, kriget och flykten till Sverige 1944 — nu utan konturlinjer.

DSCF3158

Den gula träsväskan var den enda ägodel som Ilon Wikland fick med sig till Sverige — nu finns den på Wiklandmuseet i Haapsalu.

Det är kanske inte så konstigt att Ilon Wikland har ett starkt och levande förhållande till sin barndom — något som gissningsvis hjälpt henne en hel del som barnboksillustratör.

Vad som möjligen förvånar är upptäckten att hennes bildvärld — något av det svenskaste man kan tänka sig — till stor del visar sig återge mellankrigstidens Estland.

DSCF2962

Här ovan ser ni t ex farföräldrarnas hus där Ilon tillbringade mycket av sin tid — en märkligt välbekant syn för den som är uppväxt med hennes illustrationer.

DSCF2966

Farfadern var präst i den ryskortodoxa kyrkan som ligger intill.

DSCF2952

Hans efterträdare har inte genomdrivit något fotoförbud inne i kyrkan utan nöjer sig med att anlägga moteld …

DSCF2922

Men den mest oväntade upptäckten i Haapsalu är nog ruinen av Biskopsborgen — bättre känd för svensk publik som Mattisborgen i Ronja Rövardotter

DSCF3384

Den något udda känslan när Mattisborgen plötsligt kikar fram mitt i stadsbebyggelsen …

DSCF3408

Efter lördagskvällens middag tog jag en kvällspromenad bort till borgruinen — och strax efter att jag tog den undre bilden hörde jag svagt en ensam kvinnoröst sjunga inifrån kyrksalen.

När Ilon Wikland var barn fick hon höra att det spökade i borgruinen — ett faktum som jag till all lycka inte kom ihåg förrän jag hade kommit hem till hotellet igen …

DSCF3434

Ja — som framgår av ovanstående har jag varit ute och rest igen. Och som så ofta är det Ola Olssons förtjänst — här nedan pustar vi båda ut en smula i det mysiga kaféet på Ilon Wikland-museet.

DSCF3196

DSCF3111

Museet har en fantastisk samling av illustrationsoriginal, omslag och — vilket jag ofta finner mest intressant — skisser och förstudier ….

I museibutiken finns mängder av klassiska Astrid Lindgren-titlar till salu på estniska — och jag fann det först inte det minsta anmärkningsvärt när resenären som stod bredvid mig råkade säga: ”Titta! Här har de alla böckerna på originalspråket.”

DSCF3011

Låt oss möta V-2-bombardemanget med ett leende på läpparna!

februari 26, 2014

$(KGrHqR,!mIE-eF1(fk9BPwkfUzLyQ~~60_57

Det upphör aldrig att förvåna mig hur mänskligheten envisas med att fortsätta leva, älska, sjunga och skratta åt billiga buskisskämt nästan oavsett vad som pågår runt omkring den.

Den tjeckiske författaren Josef Skvorecky har skrivit fina, halvt självbiografiska skildringar om hur den unge Danny Smiricky är uppslukad av sina två passioner: kärlek och jazzmusik — trots att hans hemland utplånats från jordens yta i ett försök att undvika världskrig och plötsligt har förvandlats till det tyska lydriket ”Protektoratet Böhmen-Mähren”. Men tonårstidens bekymmer är ändå märkligt likartade, trots att ett historiens oväder av aldrig tidigare skådat omfång just tätnar över Europa …

En annan person som inte låter sig nedslås av lite ragnarök  och bombregn är den oförbrännerlige brittiske filmkomikern Arthur Askey, som förstår värdet av att möta dagen med en sång och att vinnlägga sig om ett vårdat yttre — trots att blitzen tvingar en att sova på Bond Streets  T-baneperrong …

Ja — ni får dra fram till  01:24 i klippet ovan innan scenen börjar — innan dess är det förtext. Och har ni blivit tillräckligt smittade av Arthurs goda humör är det bara att fortsätta titta — det här är hela filmen …

Arthur Askeys soliga sinnelag fortsatte att fira triumfer i godmodig ironi under hela kriget — i låtar som ”What a Nice Lot of Nazis they are!” eller den vänligt välkomnande ”Thanks for Dropping in Mr Hess”:

Askey kanske framstår som en aningen apart filmstjärna för många moderna ögon — han utmärker sig  inte i första hand för sin stora animaliska magnetism, sin strålande skönhet eller ens sin majestätiska resning (han var 1.58) — men när orosmolnen flockas och allt ser som mörkast ut är det kanske just såna här outslitligt optimistiska små män med galoschhaka och National Health-glasögon som världen behöver …

Tomas Tranströmer skrev en gång:

Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan — det betyder:
“Vi ger oss inte. Men vill fred.”

(Ur ”Allegro” från Den halvfärdiga himlen, 1962)

Av någon anledning kommer jag att tänka på den dikten när jag ser Arthur Askey — han hissar Haydnflagg, på något slags bisarrt, brittiskt beredskapsbuskissätt …

För vidare självstudier: Många av Arthur Askeys andra världskrigs-filmer verkar vara copyrightfria av någon anledning — och det innebär i sin tur att de återfinns på U-tube — och på Archive.org. Har man halvhygglig bandbredd och plats på hårddisken kan man ladda ner t ex I Thank You (ni hittar den HÄR) eller Miss London Ltd (HÄR) — där får ni dessutom se en av mina favoritsångerskor Anne Shelton i en ganska stor roll. Det är hon som sjunger över högtalarsystemet i det superba inledande sångnumret The 8.50 Choo-Choo from Waterloo:

 

Tea

Alice Babs: ”Vad är en bal på slottet?”

januari 15, 2014

asku

Alice Babs nittioårsdag rycker allt närmare (hon föddes 26 januari 1924), men sångerskan befinner sig fortfarande på okänd ort, efter att först systematiskt ha isolerats från sina vänner av förvaltaren Lena Arenbjörk och dottern Titti Sjöblom — vilket jag förstås skrivit om tidigare.

Samtidigt fortsätter debattvågorna att svalla efter Anna-Lena Lodenius och Lotta Hellmans utmärkta dokumentär om fallet, som fortfarande finns att beskåda på SVT Play (klicka HÄR om ni vill titta).

Så sent som i morse mötte Anna-Lena en viss Thomas Bodström i Gomorron Sverige-soffan — den forne justitieministerns egendomligt aggressiva debatteknik utvecklade dock mer hetta än upplysning, och Anna-Lena tog hem segern med sin stillsamt sakliga stil (ja, jag är jävig — Anna-Lena är en kompis).

Debatten kan beskådas HÄR som ett avskräckande exempel för aspirerande unga demagoger. Det blir liksom inte sant bara för att man med stort eftertryck säger: ”Det vet du!” Eller rentav ”Det vet du mycket väl Anna-Lena Lodenius!” efter särskilt tvivelaktiga och ofta redan tillbakavisade påståenden.

Det är för övrigt Alice Babs som spelar Askungen i den svenska dubbningen av Disneyfilmen från 1967 — den som används i Kalle Ankas jul.

Nu i julas fick monologen i fönstret en ny resonans för mig när jag plötsligt insåg vem det är som talar på ljudbandet:

Nåja, vad är en bal på slottet … Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig, och dötrist, och tråkig, och … alldeles underbar

Senare tillägg: Även om Alice har jag skrivit en text till svensk filmdatabas — den kom tyvärr att förses med ett dödsdatum innan jag var färdig …

Milda Moder Mecha-Godzilla!

december 4, 2013

Mother-Motherland-in-Kiev-Ukraine

I kommentarerna till förra inlägget nämnde Mall Stålhammar Kievs gigantiska metall-moder, som jag inte kände till sedan tidigare. (Gargantuanskt barn har många namn — hon kallas omväxlande för Moder Fädernesland, Moder Moderland, Moder Ukraina u s w — jag väljer att använda den sistnämnda beteckningen för att särskilja henne från alla andra patri- och matriotiska mödrar som tornar upp sig i den forna Sovjetunionen ….)

Moder Ukraina får mig att tänka på offentlig utsmyckning på planeten Krypton …

Mother-Motherland-Kiev-UkraineUnder den Sovjettiden slogs av allt att döma satellitstaterna sinsemellan om vem som hade det högsta TV-tornet, det mest spektakulärt disproportionerliga kulturhuset, och — inte minst — den mest magnifika monumentalskulpturen.

Vi får nog medge att Tbilisi har fått på tafsen av grannarna i norr: ukraniarna har lyckats få till en 62 meter hög metallgudinna helt i rostfritt stål.

(Bara svärdet i Moder Ukrainas mäktiga näve mäter dryga 16 meter — att jämföra med Kartlis Deda, vars hela kroppslängd är 20 meter.)

Begåvad resursanvändning under den bresjnevska stagnationserans sömniga skymningstid, måste man säga.

Pechersk_830Men räckte den Kievska kolossalkvinnans format för att Ukraina skulle avgå med segern i statystriden? Med sorg i hjärtat måste jag svara nej. Moder Ukraina med sina 62 meter är snarast dvärgväxt vid sidan av Volgograds väldiga bidrag till utsmyckningskampen …

The_Motherland_Calls

Родина-мать зовёт! (Rodina-Mat’ zovyot!)

Volgograds valkyria Moderlandet kallar! — en ännu mer martialisk modergestalt — den här på smått hisnande 85 meter. Bara hennes erigerade bröstvårtor bör vara stora som kolonistugor …

Mamayev_Kurgan

För att ge er lite jämförelsematerial: om Jätte-Jesus från Rio de Janeiro (30 meter) stod på Frihetsgudinnans (46 meter) axlar skulle de ändå vara huvudet kortare än Volgograds väpnade valkyria.

Fast det är klart: Mecha-modern i Kiev är i rostfritt stål, medan Volgogradmatronan är i ädel sovjetisk betong, så jag har ändå en känsla av att Ukraina skulle avgå med segern vid en drabbning morsa mot morsa …

Senare tillägg: Vidare självstudier på Wikipedia styrker min tes ovan om att Volgograds modersmonster möjligen inte är så stabil som man kunde önska sig. Hon har redan börjat luta på grund av förändrade grundvattennivåer —  förvisso bara med 20 centimeter, men enligt vissa olycksfåglar kommer hon att rasa i huvudet på Volgograds goda invånare om hon förskjuts ytterligare någon decimeter … vi håller andan.

Den grästäckta kullen i våra hjärnor

november 22, 2013

image

I dag är det exakt femtio år sedan Lee Harvey Oswald sköt John F Kennedy i Dallas.

Från boklagerfönstret längs kortegevägen avfyrade Oswald startskottet för en konspirationsmaraton utan motstycke — inte ens det s k ”mordet” på Marilyn Monroe har ḿäktat mäta sig med den monumentala mängd av mer eller mindre märkliga hypoteser som lanserats av privatspanare med gravallvarlig uppsyn.

Ett misskänt snille vid namn James Shelby Downard lyckades med konststycket att skapa en teori kring mordet som är såpass … öh … intrikat att även andra konspirationsteoretiker rullar med ögonen när hans namn kommer på tal.

Jag låter Downard representera hela denna genre där oklara associationer har samma värde som  orsakssamband. Här är ett par smakprov på  Downards resonemang från boken The 70 Greatest Conpiracies of all Time  (vars författare av allt att döma också är en smula skeptiskt stämda till Downards hypoteser):

”Oz” was killed by ”Ruby,” just as the ruby slippers freed Dorothy from the land of Oz in The Wizard of Oz, ”which one may deride as a fairy tale but which nevertheless symbolizes the immense power of ‘ruby light’ otherwise known as the laser.”

Dealey Plaza is near the Trinity River, which before the introduction of flood control measures submerged the place regularly. Dealey Plaza therefore symbolizes both the trident and its bearer, the water-god Neptune.

”To this trident-Neptune site,” writes Downard, ”came the ‘Queen of Love and Beauty’ and her spouse, the scapegoat, in the Killing of the King rite, the ‘Ceannaideach’ (Gaelic word for Ugly Head or Wounded Head). In Scotland, the Kennedy coat of arms and iconography is full of folklore. Their Plant Badge is an oak and their Crest has a dolphin on it. Now what could be more coincidental than for JFK to get shot in the head near the oak tree at Dealey Plaza. Do you call that a coincidence?”

For those in our audience still too puzzled by the whole ”Wizard of Oz” thing to get that last bit: the ”Queen” is Jackie and ”Ceannaideach” is the Gaelic form of Kennedy.

(Resten av texten om Downard hittar ni här.)

Ja, mina damer och herrar — Quod Erat Demonstrandum, som det brukar heta. (Vem som mördade Kennedy? Frimurarna, så klart.)

Den av alla Kennedymordets privatspanare som haft den bästa PR-byrån är utan tvekan åklagare Jim Garrison. Hans teorier kanske inte håller Downardklass, men faktaunderlaget var knappast det mest imponerande: Garrisons kronvittne var t ex en  försäkringsagent vid namn Perry Russo som pumpats full med sanningsserum och under hypnos erinrade sig en ”Låt oss mörda Kennedy”-sammankomst som han av någon anledning råkat hamna på.

Men tack vare — eller snarare på grund av — Oliver Stones synnerligen skickligt sammansnickrade film från 1993 har Garrisons teorier kommit att få en respektabilitet och en spridning som de kanske inte riktigt förtjänar.

Stone utnyttjar flinkt filmmediets förmåga att manipulera åskådaren, och vissa scener i filmen har kommit att bli smärre klassiker — så t ex  Garrison/Kevin Costners ”Magic bullet”-utläggning:

Konspirationsteorierna kring Kennedymordet har så till den grad kommit att skymma bilden av händelseförloppet att när journalisten Gerald Posner 1994 gav ut boken Case Closed så häpnade medier och läsare över den djärva hypotes han lanserade: Oswald var ensam gärningsman. Båda kulorna kom från hans gevär. Det stod ingen bakom den där grästäckta kullen. Posner kom alltså  fram till samma slutsats som  Warrenkommissionen — men 1994 betraktades den som smått sensationell …

Case Closed är definitivt den mest övertygande bok jag läst i ämnet — Posner gör slarvsylta av ”Magic Bullet”-resonemanget genom att göra vad Warrenkommissionen och Garrison var oförmögna till: en datorsimulering av kulbanorna, baserad på Zapruders superåttafilm och skadorna på kortegebilen och personerna i den. Simuleringen visar att kulorna har gått in och ut precis där man kunde förvänta sig — och att de kom från Oswalds boklagersfönster.

Inte för att det verkar dämpa Kennedykonspirationskonnässörernas  entusiasm nämnvärt — de senaste decennierna har de dessutom fått en eget världsomspännande datornätverk där de kan utbyta rön och korspollinera sina knasbollerier.

Låt oss alltså förbigå konspirationsteoretikerna med en upphöjd tystnad. (Ja — förutom att jag just ägnat 637 ord åt att försöka häckla dem lite hjälpligt. Uff.)

För att förjaga den fadda doften av konspirationer kanske jag istället får fresta med en samling av samtida sextiotals-skillingtryck som hyllar den fallne fursten till ackompanjemang av den plångigaste countrymusik. Viss varning utfärdas — sångerna utmärker sig inte främst för lyriskt finlir.

Ibland är det rentav så man kommer att tänka på William McGonagalls herostratiskt ryktbara dikt  The Tay Bridge Disaster (som jag skrev om här på bloggen för länge sedan).

I samlingens inledande sång delar t ex James Dotson McGonagalls  uppfattning att en god och jämn meter inte får lägga hindra rapporterandet av viktiga fakta och skohornar in lite extrastavelser här och var …

Men countrysångarnas prioritering är i alla fall rimlig: fokus ligger på tragedin — inte på att försöka hitta en sensationell konspirationshypotes som verkar lite mer tillfredställande än det solkiga faktum att en trist typ som händelsevis hade jobb på ett lokalt boklager har tagit den fria världens ledare av daga …

Ola och Ottokarmobilen

april 23, 2013

Det har hänt en hel del på Rigas bilmuseum sedan jag senast var där  — en ny sal har invigts och åtskilliga nya, sällsamma fordon har sipprat in i samlingarna.

Men jag och min medreseledare Ola Olsson började förstås ändå med att förevisa de gamla godingarna för vårt sällskap — Bresjnevs krockade Rolls, Stalins Zillimousin, den tsarryska brandbilen från en förrevolutionär bilfabrik i Riga, kuriösa kvarglömda nazistiska amfibiefordon från andra världskriget.

Efter det övergick vi till enskild verksamhet och jag irrade  kring och mediterade över fordon som jag tidigare förbisett, eller som inte stod där sist.

Det fanns mycket att fundera kring. Saker som ….

IMG_2178

Hur brödburkslik kan en bil bli? Eller …

IMG_2200

Hur blå-bisarr behöver en bolsjevikisk bildesign vara för att inte lämna prototypstadiet?

(Svaret ser ni ovan — denna sällsamma skapelse, en skön förening av mässingsaskkopp och fyrtiotalsbil, byggdes bara i ett exemplar, som givetvis finns på Rigas bilmuseum).

Men plötsligt kom Ola springande med andan i halsen och ropade att han hade hittat kungens bil från tintinalbumet Ottokars spira.

le_sceptre_d_ottokar_casterman._4e_plat_b7.-76-1

Jag följde något förundrad efter min reseledarkollega medan han förklarade.  Muskar XII är förstås en fiktiv regent i det fiktiva landet Syldavien — men Hergé modellerade kungen efter en levande förebild — Carol II av Rumänien. (”Syldavien” är ju snarast en variant på ”Sylvanien”, som i Transylvanien …)

King_Carol_II_of_Romania

666404m

Dessutom använde den belgiske bildberättaren ett foto på Carol II:s bil som förlaga för Muskar XII:s förnäma fordon.

Ottokarmobilen1

Ottokarmobilen 2

Och på bilmuseet i Riga återfinner vi alltså den rumänske regentens bil — känd från det klassiska tintinalbumet.

IMG_2213

Detta är inte bara en bil av samma typ som förekommer i serien — en Packard Coupé Opera av 1938 års modell — det är det exemplar som Hergé ritade av!

Jag blev stående i ett par minuter framför Ottokarmobilen och tänkte på Europas oroliga nittonhundratalshistoria — på  Ottokars spira från 1938 — anschlussåret, Münchenöverenskommelseåret, det sista fredsåret — där Hergé låter det fascistoida järngardet ledas av ”Müsstler” — ett amalgam av Mussolini och Hitler — där de små staterna angrips av mäktiga grannländer försedda med uppenbart tyska jaktflygplan — och på det aningen absurda i att anklaga Hergé för att vara nazist efter ett så tydligt ställningstagande i en historisk ödesstund — mot fascismen, för de små staternas självständighet  …

Något senare tillägg: Jag uppdaterade just posten med Ottokarmobilens märke och modell, som Tintinöversättaren Björn Wahlberg var vänlig nog att förse mig med.

den rumänska ottokars spira

En rumänsk utgåva av Ottokars spira