Archive for the ‘trosfrågor’ Category

VM i vilseledande bokomslag

augusti 15, 2014

Den fiktive SF-författaren Kilgore Trout figurerar i flera av Kurt Vonneguts böcker. Trout  har skrivit 117 romaner och 2000 noveller bräddfyllda av svidande satir och samhällskritisk science fiction, men är totalt okänd eftersom hans förläggare marknadsför allt han skriver som pornografi.

Som så ofta svävar satiren svindlande nära verkligheten, vilket jag blev påmind om häromnatten när jag låg och slösurfade på webbsidor med gamla pocketomslag från fyrtio- och femtiotalet.

Photo 2011-06-24 16 44 31

1984! Winston Smith har aldrig varit hunkigare. Och Anti Sex League har aldrig haft djupare urringning …

Photo 2014-08-11 23 33 35

Okej — nu har jag läst den här boken fyra gånger på raken, men jag har fortfarande inte hittat scenen på omslaget  …

Photo 2012-07-21 10 33 31 Samma sak när det gäller den här smått suggestiva scenen — tjejen ligger på sängen och väntar, Frankensteins monster  kommer ut från badrummet och frågar sig: ”Vänta nu … kom jag ihåg att tvätta händerna?”

Photo 2014-08-12 00 00 55

Voltaires Candide! Inte alls en svidande cynisk satir över missförhållanden i sjuttonhundratalets Europa utan en obegripligt snaskig sexploitationbok!

Photo 2014-08-12 00 18 15

Celinés Resa till nattens ände! Inte alls en svidande cynisk uppgörelse med precis allt som rör sig utan en rafflande och romantisk äventyrsroman!

Photo 2014-08-12 00 25 02

Leo Tolstoj! Ett namn som kommit att bli smått synonymt med sex, snusksploitation och sjövilda slinkor!

Ja — på sätt och vis får man kanske säga att de skrupelfria förlagsredaktörerna utförde en folkbildargärning. För hur allmänbildade måste inte de prospektiva porrkonsumenterna ha blivit med tiden, medan de alltmer skumögt skummade igenom världslitteraturens mästerverk i fåfäng jakt på de snuskiga scenerna …

Milda Moder Mecha-Godzilla!

december 4, 2013

Mother-Motherland-in-Kiev-Ukraine

I kommentarerna till förra inlägget nämnde Mall Stålhammar Kievs gigantiska metall-moder, som jag inte kände till sedan tidigare. (Gargantuanskt barn har många namn — hon kallas omväxlande för Moder Fädernesland, Moder Moderland, Moder Ukraina u s w — jag väljer att använda den sistnämnda beteckningen för att särskilja henne från alla andra patri- och matriotiska mödrar som tornar upp sig i den forna Sovjetunionen ….)

Moder Ukraina får mig att tänka på offentlig utsmyckning på planeten Krypton …

Mother-Motherland-Kiev-UkraineUnder den Sovjettiden slogs av allt att döma satellitstaterna sinsemellan om vem som hade det högsta TV-tornet, det mest spektakulärt disproportionerliga kulturhuset, och — inte minst — den mest magnifika monumentalskulpturen.

Vi får nog medge att Tbilisi har fått på tafsen av grannarna i norr: ukraniarna har lyckats få till en 62 meter hög metallgudinna helt i rostfritt stål.

(Bara svärdet i Moder Ukrainas mäktiga näve mäter dryga 16 meter — att jämföra med Kartlis Deda, vars hela kroppslängd är 20 meter.)

Begåvad resursanvändning under den bresjnevska stagnationserans sömniga skymningstid, måste man säga.

Pechersk_830Men räckte den Kievska kolossalkvinnans format för att Ukraina skulle avgå med segern i statystriden? Med sorg i hjärtat måste jag svara nej. Moder Ukraina med sina 62 meter är snarast dvärgväxt vid sidan av Volgograds väldiga bidrag till utsmyckningskampen …

The_Motherland_Calls

Родина-мать зовёт! (Rodina-Mat’ zovyot!)

Volgograds valkyria Moderlandet kallar! — en ännu mer martialisk modergestalt — den här på smått hisnande 85 meter. Bara hennes erigerade bröstvårtor bör vara stora som kolonistugor …

Mamayev_Kurgan

För att ge er lite jämförelsematerial: om Jätte-Jesus från Rio de Janeiro (30 meter) stod på Frihetsgudinnans (46 meter) axlar skulle de ändå vara huvudet kortare än Volgograds väpnade valkyria.

Fast det är klart: Mecha-modern i Kiev är i rostfritt stål, medan Volgogradmatronan är i ädel sovjetisk betong, så jag har ändå en känsla av att Ukraina skulle avgå med segern vid en drabbning morsa mot morsa …

Senare tillägg: Vidare självstudier på Wikipedia styrker min tes ovan om att Volgograds modersmonster möjligen inte är så stabil som man kunde önska sig. Hon har redan börjat luta på grund av förändrade grundvattennivåer —  förvisso bara med 20 centimeter, men enligt vissa olycksfåglar kommer hon att rasa i huvudet på Volgograds goda invånare om hon förskjuts ytterligare någon decimeter … vi håller andan.

Huvudnyheterna 5 — Bibeln betraktad som en sommarblockbuster i nedförsbacke

maj 24, 2013

189331534-1

Bibeln — en blockbuster med betydande budget.

… eller: Två tredjedelar av ett ganska anständigt gayporrfilmsmanus.

(Kan jag verkligen inte bara bestämma mig för en titel? Tydligen inte — och såväl i podcasten som på bloggen efterlever vi uppenbarligen Oscar Wildes gamla råd från Dorian Gray: ”The only way to get rid of a temptation is to yield to it.” Dorian Gray själv följde ju denna maxim till punkt och pricka och se så bra det gick.

Fast nu gav jag efter för frestelsen att börja prata om något ovidkommande innan jag ens börjat berätta vad veckans avsnitt handlar om — det måste nästan vara något slags rekord. Jag avslutar den här parentesen som jag helt hade glömt att jag befinner mig i och försöker igen.)

Mycket mytologi och teologi i denna veckas avsnitt av min och Jacob Stålhammars podcast Huvudnyheterna.

Jacob börjar med att spåna slogans för Lady Macbeths kemtvätt och talar sedan ut — som det brukar heta — om sitt inverterade stalkerbeteende: han brukade låtsas att han gjorde slut med vilt främmande kvinnor som han såg på avstånd på stan. Vi kommer in på gifter och David spolierar en Dorothy Sayers-deckare — dock utan att avslöja vilken.

Adamandevesin

Ett juridiskt tvivelaktigt syndafall med både brottsprovokation och Fruit of the Poisoned Tree

Vi driver vidare in på  juridik och den amerikanska rättstermen ”Fruit of the poisoned tree” får oss att börja reflektera över det rättsligt rimliga i Syndafallet — är inte dinglandet av kunskapens frukt framför Adams och Evas näsor att betrakta som brottsprovokation av grövsta slag? —  vilket i sin tur leder vidare till en recension av Bibeln som sommarblockbuster. På vägen lyckas vi dessutom enligt Jacob komma upp med två tredjedelar av ett ganska anständigt gayporrfilmsmanus.

Jag tänker mig Rudolf Hess som Lucifer den fallna ängeln — och Jacob kommer fram till att Gud är Alan Smithee, den allestädes närvarande pseudonym som manusförfattare och regissörer använder sig av när de känner att de inte kan stå för det snopna slutresultatet av sina cineastiska strävanden.

Någonstans mitt i detta börjar vi också  fundera kring varför det är så lätt att gestalta ondska och svårt att få fason på godheten — varför det är lätt med cynism och svårt med idyll — och vår vana trogna exemplifierar vi med högaktuella kulturföreteelser, i det här fallet Staffan Hildebrandts G för Gemenskap.

smithee

Filmen Dune — ett av Alan Smithees många stora, havererade prestigeprojekt.

Lyssna kan ni göra här:

Och laddar ner gör ni genom att högerklicka och spara HÄR.

Och ja — titeln på avsnittet anspelar förstås på Alfred Jarrys gamla goding La passion considérée comme course de côte — d v s Korsfästelsen betraktad som en cykeltävling i uppförsbacke.  (Som f ö även inspirerade J G Ballard till den kondenserade romanen The Assassination of John Fitzgerald Kennedy Considered as a Downhill Motor Race. Och nu har jag officiellt avlägsnat mig från ämnet igen. I den mån det överhuvudtaget fanns ett till att börja med.)

Rättelser: Pernilla Wahlgren sjöng Picadilly Cirkus 1985 som David säger först — innan han rättar sig fel till 1986. David envisas vidare med att kalla Lucifers neddalande för ett ”syndafall” — det ska vara bara fall. ”Fallet Lucifer”, m a o …

3426957-satan-fall-milton

Lucifer, en ängel som faller och faller — tills han landar i en höstack i Skottland (alla religiösa motiv i bloggposten är förstås av Gustave Doré).

Huvudnyheterna 3 — Skjut inte på budbäraren av ragtime

maj 9, 2013

1214_ernst_haeckel_photo_1

I podcasten nämns biologen Ernst Haeckel (1834 – 1919) och hans smått psykedeliska planscher — här ovan ett exempel

I tredje avsnittet av min och Jacob Stålhammars podcast virrar våra diskussioner över ganska vidsträckta vidder — vi undrar varför vetenskapsmän föredrar estetiskt tilltalande teorier,  inser det problematiska med Platonskt idévärldssex och gör fruktlösa försök att formulera en moralfilosofi för hårlösa chimpanser.

Dessutom fladdrar såväl Ockhams rakkniv som Anselm av Canterburys gudsbevis förbi i denna ovanligt filosofiskt stämda episod — som för övrigt utgör sista delen i den brett upplagda Karenin/Majonnäs-trilogin (det vill säga de tre podcasts som vi spelade in den tjugonde april).

Jag är själv rätt nöjd med det här avsnittet — jag tycker att det flyter på bättre än det förra — och att vi rentav kanske säger ett och annat som är av — dare I say it? — mera allmänt  intresse, särskilt i den avslutande moralfilosofiska/moralpsykologiska avdelningen.

Lika nöjd är jag kanske inte med hur bra jag lyckas komma ihåg Shakespeares ”This England”-tal. För det första förekommer talet i fråga inte alls i Henry VII som jag i förstone vill göra gällande — det härrör istället från den halvobskyra pjäsen om Richard den II.

För det andra lyder talet  inte riktigt som jag återger det — ”This bling, this blång, this England” — utan är något elegantare formulerat:

This royal throne of kings, this scepter’d isle,
This earth of majesty, this seat of Mars,
This other Eden, demi-paradise,
This fortress built by Nature for herself
Against infection and the hand of war,
This happy breed of men, this little world,
This precious stone set in the silver sea,
Which serves it in the office of a wall
Or as a moat defensive to a house
Against the envy of less happier lands,
This blessed plot, this earth, this realm, this England.

Fursten bland översättare, Carl August Hagberg, har naturligtvis gjort rättvisa även åt denna berömda passus (kanske det enda riktigt hitlistebetonade numret i Richard II):

Den stolta kungastol, den krönta ö,
Det majestätets land, krigsgudens thron,
Det andra eden, halfva paradiset,
Den borg naturen byggde åt sig sjelf
Mot allsköns smitta och mot krigets arm,
Den sälla menskoätt, den lilla verld,
Den ädelsten i silfverhafvet fattad
Som tjenar till en ringmur och beskydd,
Till fästningsgraf omkring den stolta borgen,
Till värn mot mindre sälla länders afund;
Den goda jord, det rike: detta England

Lyssna kan ni göra här (på Huvudnyheterna del tre, alltså, inte på Richard II):

Eller också går det som vanligt bra att högerklicka och ladda hem HÄR.

Med sorg i hjärtat måste jag tyvärr meddela att jag inte lyckats få någon rätsida på Itunes ännu — de anser sig ha problem med att ladda ner filer från podcasten när jag försöker registrera den och sedan fastnar jag, trots att RSS-validator har validerat min feed så att det står härliga till — och jag dessutom har kört den genom något som kallas för ”Feedburner” för att göra den ännu mer iTunesanpassad.

Men jag kan mycket väl ha gjort något obegåvat. Jag är trots allt 52 år gammal, och började min karriär genom att försöka sprida mina alster via HEKTOGRAF! Jag börjar uppnå en viss mättnad på nya teknologier som jag behöver tillgodogöra mig. (För alla som är födda efter 1965 kan jag avslöja att hektografi är en gelatinbaserad tryckteknik, där man i princip försöker stämpla pappren med en aladåb — så löste vi det här med massdistribution av  våra idéer under sextiotalet) …

Men jag verkar ha kommit bort från ämnet igen. Alltså: om någon av bloggens begåvade läsare har ett tips om vad jag kan göra för att få iTunes att acceptera antingen den här bloggens feed eller min — som jag hoppades — förädlade feedburnerfeed:

http://feeds.feedburner.com/Huvudnyheterna

… så är jag idel öron. Och tummar.

Huvudnyheterna 2: Blondiner föredrar suicidala pajasar

maj 3, 2013

huvudnyheternalogga

Ett ovanligt långt avsnitt av min och Jacob Stålhammars podcast där majonäs omnämns minst tre gånger (vad är det med denna majonäs?) och Jacob visar sig ha ett mycket distinkt placeholderljud. En annan bekant från första avsnittet är Anna Kareninas make Karenin som envisas med att spöka hela avsnittet igenom.

Dessutom fördjupar vi oss i sängrökningens — och sängkammarröstens — historia, frågar oss varför farliga och självdestruktiva beteenden anses vara sexiga, försöker förklara varför Hollywoodfilmer aldrig utspelas i Swedenborgs himmel,  recenserar Daniel Craigs Bondfilmer (med särskild tonvikt  på ukrainsk gyttja), och jämför Chris Nolans Batman  med Sam Raimis Spindelman — mycket annat att förtiga.

Men framförallt talar vi i munnen på varandra. Högt och ihärdigt. Jag vet inte varför just det här avsnittet har blivit så kakofoniskt. Börjar vi redan bli trötta? Eller beror det på att vi har druckit varsin folköl? (Både jag och Jacob har en fascinerande låg alkoholtolerans.)

Långt är det också som sagt — en timme och tio minuter.

Lyssna kan ni göra nedan.

Eller också är det bara att — som vanligt — högerklicka och spara HÄR.

Ni har blivit varnade …

Felningar av rätt och rättelser av fel: David hävdar att Marcel Duchamp ställde ut sin pissoar 1915 — det visar sig vara 1917. Och när David säger ”Die Hard 3-syndromet” så menar han ”Die Hard 4-syndromet” — jag hoppas ni kan förlåta honom. Jacob påstår att Doc Holliday var med i den stora skottstriden vid OK Corral, vilket David verkar betvivla — men Jacob har förstås helt rätt.

Blänkare på bloggen, fräsare på Facebook och glitter på Twitter …

mars 7, 2013

DSCF9231

Kolla mig! Jag bryter igenom bruset!

… det är inte klokt vad man får ligga i för att — brrr — ”bygga upp sitt varumärke.” Själv hör jag till en generation som tycker att det känns  lite märkligt att betrakta sig själv som en produkt (Om jag  måste vara en vara vill jag vara ”Konsums blåvita David Nessle”. Med en vag smak av planekonomi.)

Men — välkommen till tjugohundratalet. Det är bara att bita i den sura USB-kabeln och inse att om man ska ”överrösta bruset” så måste man faktiskt ”jobba målmedvetet med sociala media”.

DSCF9243

Serietekets Ola Hellsten presenterar mig i så välvilliga ordalag att jag blir helt generad. Min personliga hagiograf  Ahrvid Engholm — i den grågröna t-shirten — gör sig redo för att anteckna de aforismer som likt ambrosianektar kommer att börja sippra fram ur min mungipa, och en okänd åhörare väntar i andlös spänning på att jag ska ta till orda.

Inom kort kommer jag alltså att hyra in en mediakonsult som lär mig att ”släppa mitt varumärke fritt”, vilket såvitt jag förstår innebär att man erlägger fantasibelopp för att låta en floskelspottare med dyr frisyr ramponera ens livsverk på en pisskvart.

Uff … vad hände? Nu blev jag så där sjuttiotalstrilsk igen. Mitt i det här som skulle bli ännu en skamlös sales pitch.  Det är en schizofren värld vi lever i. Eller jag i alla fall.

Nå  — åter till det s k ”ämnet”, som fortfarande väntar på att få göra något slags Hitchcock-cameo i det här inlägget, mödosamt kåkande på en basfiol.

DSCF9253

”Why is Lois Lane lashing a wooden puppet of Superman?” En helt berättigad fråga kan det tyckas.

Få se nu … var var jag?

Jo! Just det! Som illustrationerna till det här inlägget antyder höll jag det där föredraget på Kulturhuset/Serieteket i söndags, och det gick alldeles utmärkt om jag får säga det själv … [Förf. går ett par varv med håven och ser ut som en korsning av en blöt hundvalp och en botfärdig Hugh Grant].

Så nu sitter jag här med ett ego som är mindre svältfött än på länge och vill passa på att slå på trumman för kommande ”Kolla på mig!”-evenemang.

Det mest akuta är min lettländska resa 3-7 april — vi har lyckats skrapa ihop en smärre skolklass så här långt, men nu nalkas sista anmälningsdatum skoningslöst: efter helgen kommer det att vara för sent att anmäla sig. Så PASSA PÅ NU! Det här är SISTA CHANSEN!

Vem vet? Det här är kanske även sista chansen att åka med mig till Lettland och möta tövädret — både historiskt och bokstavligt — en FEMDAGARS UTFLYKT till det ABSURT LÅGA PRISET 4650 KRONOR. Och den som vill LYXA TILL DET och  VÄLTRA SIG I ÖSTSTATSKOMFORT kommer faktiskt undan med den nästan lika SKANDALÖST FÖRDELAKTIGA SUMMAN 5950 KRONOR.

Mer information — bland annat om hur ni anmäler er — hittar ni på HERODOTOS HEMSIDA.

DSCF9296

Kameleont på Kulturhuset — jag smälter samman med mina serier

Ja — det där gick ju alldeles utmärkt. Helt utan att det stor en konsult med dyr frisyr bredvid mig och viskade ”målimplementering!” och ”Kvalitetssäkrade personalinsatser!” i mitt öra. Vem vet — jag kanske finner mig tillrätta i tjugohundratalet trots allt …

Men nu lovar jag i alla fall att låta bli att göra reklam ett tag här på bloggen. Dessutom lovar jag att skämmas en smula över allt säljeri som har förekommit senaste tiden …

(Alla foton ovan är tagna av min kompis Maria, som för övrigt fyller år samma dag som bloggen — 15 januari.)

Senare tillägg: Förresten … innan jag inför det här temprorära reklamförbudet borde jag kanske passa på att tala om att Den maskerade proggarens stora röda går på bokrean i år — 55 kronor kostar den t ex på ad libris HÄR — så BRÅTTOM BRÅTTOM BRÅTTOM! BILLIGT BILLIGT BILLIGT! som det brukade stå på skyltarna utanför leksaksaffären Ballonghålan i Vasaallén i Göteborg på åttiotalet …

Tom Lehrers amorösa eskapader

maj 30, 2009

Såvitt jag vet har Tom Lehrer aldrig spelat in I Got It From Agnes på skiva — och skälet är inte svårt att förstå: det är en häpnadsväckande snuskig sång. Däremot framförde han den live när han var gäst hos Parkinson 1980 (lägg märke till hur publiken först frustar så där glatt som britter gör när de hör ord som ”Bedpan” eller ”Buttocks” för att sedan bli allt mer sordinerad när det visar sig att Lehrer tänker prestera en veritabel katalogaria av snusk.

Bildkvaliteten är inte mycket att skriva hem om — det rör sig om en av de där många gånger kopierade VHS-kassetterna som har börjat se helt potatistryckta ut. Och efter rippning till U-tube ser snutten ut som ett potatistryck som man försöker titta på genom ett vattrat badrumsfönster. Men väldigt många nyanser av brunt kan man i alla fall urskilja, eftersom inspelningen är från den tidpunkt i historien då sjuttiotalsbrunheten nådde sitt klimax.

(Jag vet inte varför det är så mycket snusk på den här bloggen just nu — jag kanske har kommit in i Fridolfs farliga ålder …)

Dessa suspekta konstskolor …

mars 27, 2009

artcolonyperverts

Det har stormat en del kring Konstfack på senaste tiden — vissa har ifrågasatt det konstruktiva i att ”utmana gränser” och ”skapa reaktioner” fullt så nitiskt som skolans elever har gjort.

Inget  verkar vara heligt längre — och det räcker tydligen inte  med att leka hötorg i konstens högborg  för att få fart på åskådarna.

easelorgy

Men ingen kan påstå att det har saknats varnande röster angående det Sodom och Gomorrah  (sodomi och gonorre?) som frodas och florerar i hägn av konstens höga kall — redan på sextiotalet fanns det siare  som skönjde tendenser och tecken i tiden och inte skyggade för att skildra dem i skönlitterär form …

girlartist

lsd-lusters