Archive for the ‘Weird Science’ Category

Kärlekskranka kraniers kavalkad

september 9, 2014

Photo 2014-09-09 00 03 10

Hovmästaren! En miniatyriserad man har drunknat i min drink! Dessutom gillar jag inte riktigt hur den där kraniekillen i kostymen kollar in mig … vad är det här för ett ställe egentligen?

Dryckesbrodern är sannolikt ett av alla dessa kärlekskranka kranier som det tidiga femtiotalets skräckserietecknare var så omåttligt förtjusta i. Han står gissningsvis just och finslipar sin raggreplik.

Photo 2014-09-09 02 00 59

För craniums just want to have fun! Ständigt vill  de släta av de levande med sina skelettnyllen.

Photo 2014-09-09 02 03 41

De är inte främmande för en liten Ménage à trois i gravens djup …

Photo 2014-09-09 00 05 59

… eller för mera avancerade aktiviteter …

Photo 2014-09-09 00 06 57

Men de flesta är trots ärbara kadaver som vill göra det rätta. (Min enda fråga: har inte döden redan skilt er åt?) Giftemål med hädangångna är förstås vardagsmat i de tidiga skräckseriernas universum — killen i bakgrunden kämpar för att undertrycka en gäspning.

Photo 2014-09-09 00 04 03

Titeln på den här tidningen förbryllar mig en aning — om det nu inte är så att det rör sig om en romansserietidning som riktar sig till just amorösa dödskallar. Annars är jag förtjust i hur killen visar sig vara en kranie-cabriolet som kan skala av sig ansiktet som en kapuschong … ett partytrick som inte verkar fungera på hans date för kvällen.

IMG_2286.JPG

Men är det något kraniekillarna inte gillar så är det när människor med mjukvävnad i ansiktet hånglar med varandra. Ta till exempel Harry här, som av obekant anledning har med sig hackan han mördades med i graven. Han uppskattar verkligen inte att gärningsmänniskorna står och vänslas framför hans sista viloläger.

Men man måste ändå beundra Harrys änka för hennes självbehärskning: ”Wait … Harry’s come back from the dead.”

Annonser

Al Feldstein ur tiden

maj 2, 2014

bill-gaines-and-al-feldstein-in-1950

Ett foto från 1950 på två goda vänner som kommer att utöva ett enormt inflytande över femtiotalets tidsanda — till vänster förläggaren William M Gaines och till höger tecknaren, författaren och redaktören Al Feldstein. Mellan sig har de krispiga, mintiga, nytryckta exemplar av sina serietidningar som får det att vattnas våldsamt i munnen på mig.

Serielegenden Al Feldstein dog för några dagar sedan, den 29 april — han blev 89 år gammal.

Feldstein var en slitvarg. Under åren som EC-förlagets ledande kreativa kraft tecknade han oräknerliga seriesidor och tidningsomslag i sitt synnerligen precisa, detaljmyllrande och helt säkert mycket tidskrävande maner — dessutom skrev han en stor del av serierna i förlagets utgivning och redigerade ett antal titlar.

eckk1ns

Tre av EC-förlagets profiler — tecknaren Jack Kamen, författaren Feldstein och förläggaren Gaines (rutan är ur en serie skriven av Feldstein och tecknad av Kamen).

Allt detta är förstås imponerande nog i sig själv, men Feldstein var även central för skapandet av den moderna skräck- och SF-serien.

03_14_weirdscience_feldstein_1950septoct

Atombombsapokalyps på ett Weird Science-omslag av Al Feldstein. Han var förstås även redaktör och huvudförfattare på tidningen.

Ja, man kan gå längre och säga att Feldstein var en av dem som formade femtiotalets tidsanda — den där märkliga blandningen av blind tilltro till tekniken och panik och paranoia i atombombens skugga. Decenniets UFO-hysteri var kanske ett symptom på samma kluvenhet: Precis som teknologin kunde utomjordingarna uppträda både som frälsare och förgörare.

Allt detta var Al Feldstein en av de första som fångade upp och speglade i sina serier.

02_13_weirdscience_feldstein_1950julyaug

UFO-paranoia på ett annat Feldsteinomslag

Det är svårt att överskatta hur stort inflytande Feldsteins serier hade för det uppväxande släkte av baby boomers som kom att genomföra sextiotalsrevolten — säkert är i alla fall att det sena nittonhundratalets ledande fyrtiotalsfödda fantaster — som t ex Stephnarna Spielberg och King — är starkt influerade av EC:s ledande manusförfattare.

1780641_809741319043157_1964100120_n

Boris Karloff handlar serier med sin dotter

När Harvey Kurtzman i vredesmod hoppade av som redaktör för tidningen Mad 1955 gav Gaines jobbet till sin mest pålitliga påläggskalv. Feldstein behöll posten fram till 1984 och är alltså ytterst ansvarig för Mad Magazines gyllene år. Sedan gick han i pension.

Rätt välförtjänt, kan man tycka.

10755

Ett mycket prydligt Feldsteinoriginal till ett Tales of Terror-omslag.

Ponnydyrkarn K. Tjockis översatt till oigenkännlighet.

april 4, 2014

Philip K Dick må vara ”Der bedeutendste Autor der amerikanischer Science Fiction”, men detta verkar inte göra de tyska titelsättarna överdrivet pietetsfulla i sin hantering av den vildögde visionärens titlar. Eller vad sägs om …

Kleiner_Mond_für_Psychopathen

En liten måne för psykopater — som  Dick-dyrkarna i läsekretsen snabbt inser rör det sig om Clans of the Alphane Moon (1964), där  mentalpatienter  överges på en av Alpha Centauris  månar när det blir krig, skapar en civilisation baserad på sina sinnessjukdomar och inte alls vill betrakta sig som sjuka när jordiska myndigheteter många år senare behagar återvända till den kalla drabanten.

Men kan ni gissa den här  då:

57769755Ja — det finns väl ett antal starka kandidater bland Dicks sextiotalsromaner för den här titeln, men vinnaren är The Three Stigmata of Palmer Eldritch (1965), där titelpersonen gör sig till Gud genom att sprida en utomjordisk drog som inte bara förändrar missbrukarnas förnimmelser utan även själva verkligheten. (Man skulle kunna hävda att Palmer E ägnar sig åt en extrem  variant av Charles Mansons Acid Fascism — d v s att kontrollera sektmedlemmarna med hjälp av droger.)

Mozart-für-MarsianerÖh … Jaha … Mozart för marsianer är en förtjusande  Sience Fiction-titel, och omslaget verkar vara hoptotat av Max Ernsts påtända kusin från Potsdamer Platz, men jag kan för mitt liv inte räkna ut att det rör sig om Martian Time-Slip (1964 — igen, ja, Dick gav ut påfallande många av sina bästa böcker det året).

Vissa titlar är betydligt lättare:

Der-dunkle-Schirm

Titeln A Scanner Darkly torde ju anspela på Korintierbrevet i King James förnämliga bibelöversättning:

For now we see through a glass, darkly; but then face to face: now I know in part; but then shall I know even as also I am known.

Den svenska titeln på boken borde i överenstämelse med detta bli Såsom i en bildskärm:

Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel

Ingmar Bergman verkade vara i färd med att rekonstruera hela Korintierbrevet, eftersom det redan i nästa bisats följer en ny ångestmättad filmtitel:

men då skola vi se ansikte mot ansikte.

Tyvärr hemsöktes Ingmar av Bengt Ekerots bleka skepnad innan han hann beta av Kärleken söker inte sitt och Klingande Malm, ljudande cymbal … och nu har jag officiellt kommit bort från ämnet igen … Hursomhelst — Lutherbibel 1912 har i alla fall ordet ”dunkel” på rätt ställe, men i övrigt verkar inte bibelallusionen gå fram riktigt i den tyska titeln:

Wir sehen jetzt durch einen Spiegel in einem dunkeln Wort; dann aber von Angesicht zu Angesicht.

Ja — jag skulle kunna räkna upp teutoniska Dicktitlar tills mina dyrkade ponnies kom hem. Och då har jag inte ens börjat nosa på andra författare, som t ex Robert A Heinlein  …

Weltraummollusken_erobern_die_Erde_von_1965

Världsrymdsmollusker erövrar världen! Det rör sig förstås om boken som borde heta Marionettmästarna på svenska, men som dessvärre i stället heter …

DSC_0367

Jag misstänker alltså att jag kommer att få tillfälle att återkomma i ämnet …

Tipstack till John-Henri Holmberg som nämnde flera av de ovanstående pärlorna i en kommentar till en annan bloggpost om tyska titlar häromåret — och till Philip K Dick som  kallar sig själv för ”Horselover Fat” i den bisarra Romanen/Religisösa urkunden VALIS  …

Die_göttliche_Invasion

 

Femtiotals-SF byggde detta vackra land

november 29, 2013

Välkomna till Georgien! Landet där all stadsplanering och offentlig utsmyckning verkar vara baserad på science fiction från femtiotalet.

En del av de fantasieggande konstruktionerna härrör förstås från Sovjettiden, när bara den usla kvaliteten på betongen begränsade arkitekternas visionära vildsinne — men förvånansvärt många av de mest udda uppenbarelserna har faktiskt uppförts i modern tid — georgierna verkar kärleksfullt  förvalta fantasyarvet från forna tider …

Så här ser kommunikationsministeriets kontor i Tbilisi ut (byggnaden är från Sovjettiden) :

ministry

Så här ser ett rastställe längs motorvägen nära Gori  ut (anläggningen är nybyggd):

JMHS01

Så här ser polisstationen i Mestia ut (nybyggd):

police-station-j-mayer-h04

Ett arkeologimuseum utanför Tbilisi ser ut så här (från Sovjettiden,  tyvärr är det tydligen stängt numera):

Tbilisi-Archaeology-Museum-1024x576

Och över alltihopa lyser Moder Georgien — eller Kartlis Deda (ქართლის დედა) som hon heter på hemmaplan — en tjugo meter hög staty helt byggd i aluminium (hon är från 1959) …

kartlis-deda4

Ser ni de svetsade plåtfogarna på den deffade jättinnan? Kan det bli mera femtiotals-SF än så?

Kartlis Deda står i en sluttning ovanför Tbilisi och svingar såväl en bägare med vin som ett skarpslipat svärd — en något olycksbådande kombination, kan man tycka — don’t drink and slice — men den ska representera den georgiska folksjälen, som påstås vara lika beredd att bjuda besökare på en bägare som att dra i fält för att försvara fosterlandet mot den lede fi.

(Jag har skrivit tidigare om utomjordisk utsmyckning i öster — Var hälsade jordvarelser! Marskalk Tito har landat!)

Space Operans hjältetenor

oktober 17, 2013

Alastair-Reynolds

Alastair Reynolds — den walesiska Space Operans ledande namn.

Det som fick mig att börja läsa science fiction var nog främst Sense of Wonder-elementet — den intellektuella svindel man kan känna när man skådar djupt in i rymdens avgrund, tidens bråddjup, möjligheternas oändlighet.

Av tradition är det ju Space Opera-författarna som varit de mest pålitliga leverantörerna av den här typen av storslagen, kosmisk epik. Författaren John W Campbell kan sägas ha summerat vad det handlar om i två av sina tyngsta trettiotalstitlar …

118718

(Den här utgåvan av Campbells The Mightiest Machine äger jag faktiskt — jag köpte den på SF-kongressen i Brighton 1984)

Och …

tbsp001

Problemet är väl bara att de tidiga Space Opera-författarna mycket sällan lyckades leva upp till sina storståtligt svindlande titlar inne i själva böckerna.

John W Campbell är till exempel flerfaldig amerikansk mästare i Tell me Professor. Så här inleds romanen The Mightiest Machine:

”I SUPPOSE,” SAID Don Carlisle with a look of disapproval, ”that this, too, is the ‘latest and greatest achievement of interplanetary transportation engineers.’ They turn out a new latest and greatest about once every six months -as fast as they build new ships in other words.”

”You should talk!” Russ Spencer laughed. ”One of the features of that ship is the new Carlisle air rectifiers, guaranteed to maintain exactly the right temperature, ion, oxygen, and ozone content as well as humidity control. But, anyway,” he went on, turning to his friend, ”I wish you could have made this discovery just two years earlier. It was the dream of dad’s life to build the first meteor-proof ship in the Spencer Rocketship Yards. You physicists were mighty slow about that. You’ve done the miracle now–I hope–but I wish you could have done it sooner.”

Jo — jag vet. Lite expositionsdialog får man  tåla. Men den här tell me professor-festivalen pågår sida upp och sida ner i samma oförtröttligt didaktiska stil — Russ och Don grälar framförallt om vilket som är bäst, fysik eller kemi (snacka om battle of the ages) — tills läsaren allvarligt börjar misströsta om att någonsin komma fram till den där mäktiga maskinen.

Men så, efter något tiotal sidor av ohöljd exposition  nämns den äntligen  (vi  lyssnar — otroligt nog —  fortfarande till de unga vännernas  munhuggande om fysik kontra kemi):

”I saw a machine. It was the mightiest machine that could ever exist. It was an atomic, better, a material engine. It burned matter to energy. Most of the energy was electrical in nature at one stage of the process, but it was converted to heat and light and other forms of energy […]

”It was a star. Any star. It was the Sun, the mightiest machine man ever observed.

Plötsligt befinner vi oss alltså inne i högstadieuppsatsen ”Solen — en enorm vätebomb”. Besvikelsen är påtaglig.

Triplanetary2

Då är  inledningen på E E Smiths klassiker Triplanetary lite mer lovande:

Two thousand million or so years ago two galaxies were colliding; or, rather, were passing through each other. A couple of hundreds of millions of years either way do not matter, since at least that much time was required for the inter-passage. At about that same time—within the same plus-or-minus ten percent margin of error, it is believed—practically all of the suns of both those galaxies became possessed of planets.

Okej — Doc Smith lyckas kanske urholka en del av den sense of wonder som läsaren känner genom att ständigt komma med nya små knastriga korrigeringar ”or so”, ”or, rather, passing through each other” och så vidare — det blir liksom inget riktigt drag i vår kosmiska förundran när själva sagofarbrorn gör ett så småsömnigt, preciöst och petimetrigt intryck.

Nej — tacka vet jag Space Opera-skildringar i den här stilen:

It looked like a biology lesson for gods, or a snapshot of the kind of pornography which might be enjoyed by sentient planets.

Eller — apropå mäktiga maskiner:

The weapon, Volyova said, was one of the planet-killers. She was not really sure how it functioned; still less exactly what it was capable of doing. But she had her suspicions. She had tested it years ago at the very lowest range of its destructive settings… against a small moon. Extrapolating—and she was very good at extrapolating—the weapon would have no trouble dismantling a planet even at a range of hundreds of AU. There were things inside it which had the gravitational signatures of quantum black holes, yet which, strangely, refused to evaporate. Somehow the weapon created a soliton—a standing-wave—in the geodesic structure of spacetime.

And now the weapon had come alive, without her bidding. It was gliding through the chamber, riding the network of tracks which would eventually deliver it to open space. It was like watching a skyscraper crawl through a city.

Som ni möjligen märker rör det sig om en författare med lite mer stil och schwung än föregångarna. Trots detta har han lika tunga vetenskapliga meriter som E E Smith, Ph D — även om Alastair Reynolds Ph D är i astronomi snarare än kemi. Det innebär också  att han vet precis vad han talar om när han kommer in på kvanttfysik och neutronstjärnor — vilket han ofta gör, på det mest hisnande sätt.

9780575083097

Citaten ovan härrör från Reynolds roman Revelation Space, som utan tvekan är den bästa Space Opera jag läst — märkligt mörk, gotisk och ändå vetenskapligt korrekt ut i fingerspetsarna, en sällsam hybrid mellan ”hard SF” och skräckromantisk cyberpunk.

Författaren Dale Lucas gör en utmärkt summering av Reynolds estetik:

By infusing the wide-eyed cosmic ooh-aah of Arthur C. Clarke with the vertiginous cosmic terror of H. P. Lovecraft, Reynolds has managed to tap into our most visceral attraction-repulsion responses where space exploration is concerned, and manages to tell a ripping good yarn chock full of xenoarcheology, space pirates, and star-slaying alien outsiders. In short, Reynolds gives us space opera, but he does it with his foot planted squarely in the camp of scientific possibility, while still managing to make the future seem both wondrous and weird. Surely, no small feat.

Xenoarkeologi! Smaka på ordet! (Revelation Space inleds med en underjordisk utomjordisk utgrävning.)

Jag gillar särskilt de skräckgotiska och cyberpunkiga inslagen i Reynolds universum   — det förfallande jätterymdskeppet Nostalgia for Infinity är som en högteknologisk version av slottet Gormenghast hos Mervyn Peake — the melding plague (hur ska man översätta det? Lödarsjukan?) som angriper nanorobotar och implantat och smälter samman dem med bärarens kött, för att sedan börja skicka silverne rottrådar mot teknologisk utrustning i närheten för att smitta den också, är som en mardrömsvision av H R Giger — och sedan dessa uråldriga, utomjordiska civilisationer som känns lika kosmiskt främmande som Lovecrafts Elder Ones

Tidigare har jag alltså intagit min Space Opera sorgligt utspädd med bakpulver och förorenad av främmande substanser — men Alistair Reynolds erbjuder farmaceutiskt ren Sense of Wonder.

Jag läste ut Revelation Space häromkvällen och var så omtumlad att jag först tänkte att jag skulle sticka mellan med något lite lättviktigare — kanske lite steampunk av Cherie Priest — men jag kände raskt suget efter Uppenbarelserymden och kastade mig över den fristående uppföljaren Chasm City (ja — strikt talat rör det sig om en prequel som utspelar sig ungefär trettio år innan RS).

Jag fröjdar mig åt att det finns hela fem feta volymer som utspelar sig i  Revelation Space-universat.

När populärkulturen tar sitt pedagogiska ansvar

oktober 7, 2013

36984

Gravity! Gravity!
All matter has a force
that pulls things to its core.
Gravity! Gravity!
Is what we call that force.

— Tom och Dottie förklarar attraktionskraft på ett tilldragande sätt

När man lyssnar på låten Gravity från Tom Glazers och Dottie Evans skiva Space Songs (from Ballads for the Age of Science) infinner sig vissa frågor:  Vilka utgör den tilltänkta målgruppen? Vem tror de kommer att införskaffa LP:n, lägga på den och sitta och stampa takten med ett brett leende på läpparna?

Jo, det kan jag tala om. Den här mannen:

isaac-asimov

En kemist med fradgande fantasi, sjövilda polisonger och intergalaktiska visioner.

Vi citerar ur Isaac Asimovs text Catskills in the Sky från Magazine of Fantasy and Science Fiction, augusti 1960:

Once I received, as a gift, a record entitled ”Space Songs.” It was intended for my children and so I called them both to my record player and we listened. They liked it, but as it happened, I liked it even more than they did. Realizing, unlike Sir Philip Sydney, that my need was greater than theirs, I quietly added it to my own record collection and have listened to it periodically ever since.

Men bortsett från personer som råkar vara såväl Science Fiction-siare som populärvetenskaps-profeter — vem uppskattade de här skivorna?

Saken är nämligen den att det kom ut en hel hoper album i serien  Ballads for the Age of Science …

album-covers

… alla komponerade av den oförtröttliga duon Hy Zaret och Lou Singer.

På sångarsidan verkar man ha anlitat artister med ett förflutet inom folkvisegenren — och framtiden en smula bakom sig (har man skäl att misstänka). Sångare som …

url

… den pedagogiskt knastriga Tom Glazer, vars långa spoken word-jam kring metereologi, jordatmosfärens skikt, och besläktade ämnen förgyller månget ett spår.

Fast det är klart — det är ju refrängerna som man går runt och gnolar på dagligdags:

What is the climate?
It’s the average weather
in a particular area!
What is the climate?
It’s the average weather
over a period of time!

(Rockabillyrökaren What is Climate?)

Eller varför inte …

Humidity is relative
but relative to what?
If I was quizzed on what it was
then I’d be on the spot.

(What is Humidity?)

Båda de ovanstående exemplen härrör förstås från skivan Weather Songs.

206339

För att nu inte tala om det originella paret Marais och Miranda, som lyckas pressa in närmast osannolika mängder vibrerande  patos i sånger som handlar om saker som grodornas  parningslekar …

In the spring the frogs had mated
the females eggs were expelled!
then the male frog fertilized the
eggs and said farewell!

(How Does a Frog Become a Frog?)

…eller urhästen Eohippos utveckling till den nutida springaren …

Marais och Miranda i kör: La la la! La la la! La la la! La la la!

Marais: There once was an animal called Eohippus.
What was Eohippus? The dawnhorse of course!

Miranda: The size of a fox! It’s front feet had four toes!
It’s hind feet had three toes! It fed upon leaves!

(Eohippos)

Dessutom utandas förstås alltsammans den där smått krampaktiga framtidsoptimismen som är något av femtiotalets signum. Tydligast ekar den kanske i sången Thumbnail Sketch Of Atomic Energy:

Hip hooray! We got atomic energy!
It could mean a better world for all!
Hip hooray! For those who made it come to be!

Ja — jag är förstås helt på det klara med att jag skrev om de här skivorna redan 2009, men sedan dess har sajten där de fanns att ladda ner försvunnit in i ettornas och nollornas stora mörker, samtidigt som bilder på Tom Glazer och Marais och Miranda blivit tillgängliga — men framförallt finns alla de sex skivorna i sviten numera på Spotify.

Här nedan har jag valt ut några av mina favoriter, och dessutom kryddat en aning  med vetenskapssånger från annat håll …

Var hälsade, jordvarelser! Marskalk Tito har landat!

juli 3, 2013

spomenik11-2007

I mina öron låter ordet ”Spomenik” en smula som ”Sputnik” — vilket känns kongenialt, med tanke på hur kosmonautiskt krazy de här kommunistiska kolosserna känns.

spomenik10-2007

Fast i själva verket betyder ”Spomenik” bara ”monument” på serbokroatiska. Även den mest banala Lenin-viftar-med-kepsen-staty är en Spomenik.

spomenik5-2007

Men här  i väst används ordet förmodligen med förkärlek  om de sällsamma monument över viktiga slag under andra världskriget som Jugoslaviens egensinnige härskare Joseph Broz Tito lät uppföra under sextio- och sjuttiotalen.

spomenik9-2007

Allt  pekar på att marskalk Tito gav de konstnärer han anlitade rätt … fria tyglar. Kopplingen till de militära milstolpar  som dessa Spomeniks utger sig för att hylla och hugkomma är inte alltid helt uppenbar. Snarare får man intrycket av att  omslagsmotiv från sjuttiotalets mest psykedeliskt syrastinna science fiction-pockets har regnat från himlen och landat lite hipp som happ på åkrarna i Montenegro och Makedonien.

spomenik12-2007

Monumenten har förstås inte haft en helt bekymmersfri tillvaro efter att Balkan balkaniserades på nytt i samband med inbördeskriget, och ett antal av dem har tillochmed sprängts i luften när de historiska slagfälten fick förnyad aktualitet. Men många av dem ligger kvar på sina ödsliga platser — nedklottrade, nedsotade, smått postapokalyptiska och alldeles … alldeles … underbara …

spomenik1

Huvudnyheterna 8: Vad säger den yrvakna singulariteten?

juni 13, 2013

hal jordans kusiner

Zoolanderminer! Gröna Lyktan-T-shirts! Frågan är vad de här killarna får för resultat på Turingtestet …

(Ladda ner genom att högerklicka och spara HÄR)

När datorerna vaknar till medvetande och singulariteten inträffar, vad säger de då? Hur ger de sig till känna? Spelar de dumma och fyller i alla fel på Turingtestet? Producerar de oändliga mängder lolcats? Varför vill Skynet ta över världen? Varför inte bara lukta på blommorna? Har den maskulina omdömeslösheten vid parning verkligen ingen gräns? Ja — frågorna är i vanlig ordning många, och svaren inte fyllt lika ymnigt förekommande i Huvudnyheterna

Här nedan har ni i alla fall Chuck Jones odödliga klassiker One Froggy Evening som vi pratar om i podcasten …

ku-xlarge

Clarke och Kubrick — vem skrev vad på 2001? Ännu en fråga som vi inte lyckas besvara i det här avsnittet av Huvudnyheterna.