Där persiennskuggorna blommar

mars 19, 2011

Vad gör egentligen en film till noir?

Frågan kan tyckas lite överflödig, men den infinner sig naturligt när jag sitter och ser en ung Lucille Ball — som ännu inte har förvandlats till den där TV-clownen som gärna sätter sig i gräddtårtor och utropar ”Mr Mooooney” med Lucky Strike-raspig stämma  så fort tillfälle bjuds — i  The Dark Corner från 1947.

Vi har konstaterat att ordet ”Dark” förekommer i titeln — redan det är ett lovande tecken.

Är musiken jazzig ? Ja — ledtemat är en ovanligt oförblommerad ”hyllning” till Gershwins Rhapsody in Blue, och jazzmusiken löper som en röd tråd genom filmen.

Förekommer det persiennskuggor? Ja — närmast i överflöd. Denna diagonala dekoration i dunklet  är ett av genrens säkraste signum. De skeva skuggorna skvallrar om att filmens protagonister är fångna i en hopplös situation och förebådar fängelsegaller.

Dessutom ruvar dunklet tungt under knivskarpa hattbrätten i The Dark Corner. Och om det inte räcker så spelar skuggor från fladdrande gardiner och långsamt roterande fläktar över de medverkandes ansikten.

Kameramannen väljer djärva diagonalkompositioner, hattförsedda män kastar skarpa hattförsedda skuggor  — allt vilar i en hotfull klärobskyr. Och så har vi förstås alla dessa helsilhuetter, halvsilhuetter, nästansilhuetter — inte sällan med skimrande, bakifrån upplysta konturer — som mörka moln vars silverkant inte för något gott med sig.

Men dialogen då? Är den så hårdkokt att gulan har börjat skifta i grönt? Verkar den vara skriven av Raymond Chandlers något mindre begåvade kusin? Det överlåter jag åt läsekretsen själv att avgöra genom de här små smakproven:

”For six bits you’d hang your mother on a meat hook.”

”There goes my last lead. I feel all dead inside. I’m backed up in a dark corner, and I don’t know who’s hitting me.”

”I can be framed easier than ‘Whistler’s Mother’.”

Utspelas stora delar av filmen i nedgångna kontorshus och slummiga lägenheter? Absolut — såväl hjältar som skurkar har bostäder där  blinkande neonskyltar får brandstegarna att kasta skuggor kring väggarna vid ett fönster, och en meter utanför det andra fönstret passerar New Yorks upphöjda pendeltåg — The El — var femte minut.

Väggarna i bostäderna är så tunna att vi oupphörligen hör pianoelever treva sig igenom  sina läxor, blandat med bräkande jazz från radioapparater, skrän, motorbuller och plötsligt uppdykande tjutande polissirener.

Okej — juryn borde med andra ord redan vara tillbaka igen, och förkunna att filmen — i likhet med Zero Mostel och Gene Wilder i  Det våras för Hitler — är ”incredibly guilty”.

Men det märkliga är att jag inte kan tycka att The Dark Corner är en noirfilm — trots alla dessa rykande pistoler,  både bokstavliga och figurativa.

Problemet är att det saknas en existentiell spänning i filmen. Det flyger inga gnistor mellan dunkla drifter och moraliska imperativ. Det finns inget tvetydigt i huvudpersonernas relationer.

***Här är det lite SPOILERVARNING ***

Lucille Ball är sekreterare åt en privatdetektiv med ett mörkt förflutet (spelad av en viss Mark Stevens som snarast kan betraktas som den fattige mannens Alan Ladd eller Dana Andrews). Lucy är attraherad av Mark. Dunkla krafter som verkar lösgöra sig ur Marks förflutna konspirerar för att sätta dit honom för ett mord.

Tvivlar Lucille någonsin på den hemlighetsfulle Mark? Inte ett ögonblick. När hon hittar honom med en blodig eldgaffel i handen bredvid det massakrerade liket av hans gamla Nemesis är hennes naturliga instinkt att genast ta tillhygget med sig ut i köket och börja skölja av det, innan hon återvänder till mordplatsen och börjar skrubba golvet rent från hjärnsubstans och rätta till tavlor som hänger på sned.

Tvivlar Mark någonsin på Lucille och läser in suspekta motiv i hennes närmast absurda lojalitet? Nej då. Deras relation är helyllepräktig från första början — mitt i filmens malström av lömska intriger uppträder de som en pervers kärnfamilj. När mor i huset inte skrubbar cerebrospinalvätska från golvet så sitter hon och lappar fars kavaj efter den senaste våldsamma sammandrabbningen med mörksens makter.

Inte ens själva deckargåtan håller oss i spänning särskilt länge. Ungefär halvvägs in i filmen avslöjar manusförfattaren precis hur det ligger till och alltsammans förvandlas till ett Columboavsnitt utan Columbo.

***Slut på Spoilervarning***

Det finns alltså ingen virvel av tvivel, inga grumliga motiv, inga moraliska gråzoner. Ingen paranoia, inga förlamande misstankar.  Passion, svartsjuka och svarta svek förekommer — men i periferin, långt från filmens emotionella centrum.

Regissören Henry Hathaway har med andra ord hällt generösa kvantiteter noirketchup över anrättningen  — men under den mörkt blodröda såsen hittar vi ändå fiskpinnar.

Det är en ganska märklig upplevelse att se alla dessa stilmarkörer —  skickligt och säkert applicerade — i en film som i slutändan inte har en djupare emotionell resonans än Kalle Blomkvist.

Utan ett inre mörker som speglar det yttre tror jag inte att en film kan vara noir — alldeles oavsett hur mycket den pyntar sig med genrens fjädrar. Filmens mörka hjärta måste spraka av spänningen mellan moral och driftsliv, mellan kärlek och paranoia, mellan det ena du vill och det andra du skall.

Det är snarare så att en film kan vara noir utan att använda alla dessa stilmarkörer — Billy Wilder är mera sparsmakad med persiennskuggorna och ljuseffekterna  (även om de så klart förekommer) i sina båda noirmästerverk Double Indemnity och Sunset Boulevard (båda två med på min tio i topp-lista över historiens bästa filmer) — och i en tredje, nästan ännu svartare historia, Ace in the Hole, låter han handlingen utspela sig mot fond av New Mexicos solstekta öken.

Noir i snabbköpet (Double Indemnity, 1944)

En noirfilm måste nästan vara ett ödesdrama. Macbeth, denna tvetydiga gestalt som går från uppburen krigshjälte till nattsvart skurk, förledd av ambition och påhejad av sin hustru, för att sedan stegvis förintas av samvetskval och ödets illvilja — där har vi en riktig noirprotagonist. Tanen av Cawdor saknar möjligen persienner i sitt bronsåldersfort, men det är det enda …

Vardagens tragik

mars 3, 2011

I saga och sång skildrar skalderna med förkärlek de stora händelserna i livet — de himlastormande passionerna, de skakande, livsavgörande ögonblicken.

Men större delen av våra liv levs i en betydligt mindre storslagen skala som poeterna sällan bevärdigas ägna sig åt — med några få, lysande undantag, vill säga.

Sångaren Kjell Höglund har under hela sin karriär med förkärlek återvänt till det lilla — för att nu inte säga mikroskopiska — livets patetik och tragik. En typisk Höglundstrof kan lyda:

Kökskranen vägrar sluta droppa
du hasar upp och värmer pulversoppa

(Ur sången Själens dunkla natt — titeln är förstås ett Hjalmar Gullberg-citat )

Men Höglunds magum opus i genren är utan tvivel klassikern Man vänjer sig där trubaduren kongenialt harvar fram ett ackompangemang bestående av  ackorden C och G7 (såvitt jag kan höra) samtidigt som han framför en tristessens låga visa, kliniskt fri från såväl rim som förkonstling:

När man kommer hem på kvällen
har man glömt att stänga fönstret
det är sot och smuts på fönsterkarmen, avgaser i rummet
man har glömt att köpa mat
fast inte har man just nån matlust, pressar i sig några mackor
man vänjer sig
man får vänja sig

(…)

Lakanen snor sig och blir fuktiga av svett
och nattens timmar är som gummiband
i väntan på glömskans sömn
så ringer väckarklockan
herrejävlar, denna pina, man orkar inte tvätta sig
dricker kallnat kaffe från igår
och ute är det kallt och mörkt och ruggigt och dimma
men man vänjer sig
man vänjer sig

Så blir det fredag alla fall, man super lite håglöst
och på lördan går man ut i parken, unnar sig en pizza
och på kvällen kommer gråten
det är skönt att våga bli förtvivlad
känna sig verklig
man köper lite porr i en tidningsautomat
och går hem och onanerar
det är outsägligt torftigt
men man vänjer sig
man får lov att vänja sig.

Det känns på något vis befriande att någon vågar skildra denna välbekanta vardagsuttråkning i så ohöljda ordalag — och fraser som ”pressar i sig några mackor” och ”unnar sig en pizza” har jag och en del av mina vänner använt som kodord för tillvarons tristare aspekter sedan åttiotalet, då vi först hörde Höglunds sorgesång

Även en firad hovsångerska som Margareta Hallin kan tydligen gripas av tristessens förlamande hand, vilket framgår av en sång med det aningen ironiska namnet  Min mysiga etta på söder, som börjar som en framgångssaga, övergår i isolering och penningproblem och utmynnar i  personlig katastrof (faktum är att jag pustade ut en smula när jag så sent som idag upptäckte att Hallin fortfarande är i livet och uppträder som sångerska — sången känns så självupplevd att jag inte kunde låta bli att undra över Margaretas öde  efter att ha hört slutet).

Som Margareta Hallins exempel visar kan det ibland vara svårt att dra en tydlig gräns mellan vardagens små förtretligheter och den stora och episka tragedin — ofta verkar de foglöst glida  ihop.

Vi kan göra samma iakttagelse när vi lyssnar på Annica Risbergs gripande schlager Hälsingborg 72, som inleds med att sångerskan förväntansfull anländer till färjeläget i Hälsingborg och under ett ödesdigert ögonblick underlåter att hålla uppsikt över sina väskor:

Hälsingborg sjuttiotvå sent på hösten
intill färjorna vid Öresund.
Var på väg söderut,
min utlandsdebut
och slappnade av en sekund …

En okänd förövare tillägnar sig frk Risbergs kollin och försvinner med dem:

Hälsingborg sjuttiotvå sent på hösten
blev ett nedrigt och fult sabotage.
Trots all stöldexpertis
ifrån stadens polis
så hittades inget bagage — SABOTAGE!

Väskstölden får oanade konsekvenser för sångerskan Risbergs framtida karriär:

Det man kallar ödet kan ha många små nycker
mig slog det hårt med besked.
Massor utav folk när någon människa knycker
väskorna som jag haft med.
Resplanen fick läggas ner.

Kom med tåget tillbaks hem till Stockholm.
Rak i ryggen men själen bar sorg.
Men trots alla besvär
en läxa man lär
av stölden vid färjornas torg — I HÄLSINGBORG!

… Sången utvecklar sig alltså till en skakande påminnelse om The Butterfly Effect — hur små händelser kan få snarast oöverskådliga följder — eller ska möjligen ses som Annica Risbergs motsvarighet till Marlon Brandos berömda monolog i filmen Storstadshamn: ”I coulda been a contender …”

Ja — för att nu inte avsluta på detta dystra vis vill jag passa på att framhålla att vardagen även bjuder på många små glädjeämnen — eller som Kjell Höglund sjunger i sången med samma namn: ”Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför”.

I don’t like your tweed, sir!

februari 10, 2011

Ovan kan vi se Professor Elementals kompromisslösa krigsförklaring mot chap hop-kollegan Mr B The Gentleman Rhymer

Enligt mina sagesmän i senfödda generationer (i det här fallet Gustaf Görfelt, Johnny Bodes emissarie i Gamlestaden och anförare av ett av landets ledande ångdrivna sällskap)  är den hetaste nya trenden just nu så kallad chap hop. Chaphoparna är kaxiga unga män i tweedkostym — alternativt khakis och tropikhjälm — med gigantiska Sherlock Holmes-pipor i mungipan som chappar på The Queens English om saker som ligger dem varmt om hjärtat — till exempel en nybryggd kopp Darjeeling eller cricket.

Dessutom ägnar de sig — som man kanske kunde förutspå — åt att battla mot varandra. Till exempel har Professor Elemental retat sig på konkurrenten Mr B The Gentlemen Rhymer och skräder inte orden i sin attack:

Dear Sir,

Regarding your recent foray
into the rap business and the scene you portray,
see, I don’t normally approve of war games,
but, “He’s biting you” is what they all say.
And by Harry, they might be right!

(…)

I’ve got super producers, and fans that play me.
You’ve a granddad’s mustache and a ukulele.
Don’t look around, sir. I’m speaking to you!
Roll up your shirt sleeves, Queensbury rules.

Fighting Trousers

Om jag nu ska ta ställning i denna tweed-strid så får jag nog säga att Professor Elemental verkar ha ett visst övertag över Mr B The Gentleman Rhymer. Mr B förtjänar visserligen ett hedersomnämnande för de ukulelesolon han kryddar sina chaplåtar med — men rent musikaliskt tycker jag nog att han gör ett blekare intryck än  konkurrenten.

Mr B The Gentleman Rhymer skroderar rytmiskt om sina färdigheter som cricketspelare

Jämför till exempel det något valhänta umpa bumpa-kompet på Mr B:s Straight Out of Surrey med de feta, nerpitchade samples från Raymond Scotts kvintett som ligger i botten på  Professor Elementals Fighting Trousers.

Att sedan Elementals andra album har fått det steampunkiga namnet ”The Indifference Engine” ger förstås ytterligare en guldstjärna i marginalen …

På motormuseet i Riga

februari 9, 2011

Ola och Arthur går med beslutsamma steg mot ingången till Rigas motormuseum

I helgen reste jag till Riga tillsammans med Ola Olsson och Arthur Sehn från Herodotos resor för att rekognoscera en smula inför mina snart stundande Strövtåg bland kommunismens ruiner med Den maskerade proggaren — och fann mig på lördagseftermiddagen på spårvagn fem som sakta rörde sig igenom en grå vinterdag med ännu gråare miljonprojektshus i omisskännlig öststatsstil.

Målet för resan var Rigas motormuseum som vi tänkte inkludera i resan 30 mars till 3 april. Vi hade fått reda på att museet härbärgerade såväl Bresjnevs krockade Rolls Royce som Stalins specialbyggda Zillimousin.

I min entusiasm har jag helt ouppfostrat lyckats kliva över den avspärrning som skiljer Bresjnev och hans bil från menigheten.

Och mycket riktigt — snart stod jag öga mot öga med en Rolls Royce Silver Shadow från 1966. Bakom ratten halvhänger en av allt att döma uppstoppad Bresjnev som med glasartad blick iakttar den totalramponerade fronten på sitt tjänstefordon. Bresjnev tyckte tydligen om att köra själv, och en skickelsediger dag år 1980 när han var ute på stan bar det sig tydligen inte bättre än att olyckan var framme. Hur pass fulltankade bilen och generalsekreteraren var vid tillbudet förtäljer inte historien — men Rollsen är under alla omständigheter en Silver Shadow av sitt forna jag …

Arthur Sehn förevigar Stalins Zillimousin 115 S från 1950

Även Stalin sitter i baksätet på sin bil, men han är — kongenialt nog — höljd i mörka skuggor och skymtar bara som en grå eminens. Den georgiska despoten lät specialbygga limousinen efter särskilda specifikationer vilket gör den skottsäkrare än det mesta — bara fyrtio exemplar byggdes av denna bepansrade behemoth.

Maksim Gorkijs Lincoln KB 277 B från 1934

Förutom dessa fordon fick vi även stifta bekantskap med Maksim Gorkijs Lincoln och Chrustjevs tjänstebil — båda naturligtvis med vidhängande dockor föreställande potentaterna.

Som om inte detta vore nog upptäckte vi dessutom att museet är sprängfyllt av fascinerande öststatsfordon — bisarra tjeckiska vespor, experimentella sovjetiska racerbilar, ryskbyggda utryckningsfordon från tsartiden — samt dessutom mängder av udda tyska fordon som blivit kvar på östfronten efter att nazisterna tvingades till reträtt.

Pioneer 2 M från 1961, den första sovjetiska bilen med turbo, lyckades komma upp i 419 kilometer i timmen vid en provkörning på saltsjön Baskunchak.

Jag är normalt sett inte mycket till motornörd men vid åsynen av den retrorymdskeppslika Pioneer 2 M  måste jag medge  att även mitt hjärta klappar en smula snabbare …

Batman och Robin — hur gay är de egentligen II

januari 26, 2011

Denna frågeställning lämnar min uppenbarligen ingen ro. Eller rättare sagt — när jag med några års mellanrum snubblar in på Superdickerys avdelning Seduction of the Innocent hittar jag ofta bilder som jag har svårt att undanhålla bloggens hårt prövade läsare. Som t ex denna minst sagt freudianska vattenpistol …

Okej. Batman har alltså en buttplugg — eller i hans fall kanske snarare en batplug — och trycker man honom i skrevet så sprutar det. Detta måste nog vara den mest olyckligt placerade tryckknappen sedan den herostratiskt ryktbara Jesusströmbrytaren som jag skrev om för några år sedan. Dessutom är denna battupistol — jag menar vattuman — sannolikt den fetaste och mest kortvuxna superhjälte jag någonsin sett — och då inbegriper jag den sydindiska Stålman som gestaltades på film av telugutitanen Nandamuri Taraka Rama Rao 1980:

Okej — lite recykling här, och dessutom en smula Off Topic, men jag skyller ifrån mig med att min ursprungliga länk till Nandamuri Taraka Rama Raos odödliga dansnummer är död sedan många år tillbaka … Nåja — jag återvänder raskt till ämnet, och offentliggör ännu ett intressant indicium på vad  Batman och Robin egentligen har för sig i Läderlappsgrottan:

Batmans reaktion när Robin verkar vilja lära känna Catwoman närmare är också smått  suggestiv…

Och Jokerns förehavanden ska vi bara inte tala om:

Fast å andra sidan — de kanske bara försöker föra oss bakom ljuset …

Look What You’ve Done to My Song, Ma!

januari 25, 2011

”Kors vad det svänger om Lennon idag” — Mae West, född den 17 augusti 1893, vägrar helt enkelt att sluta rocka …

Jag är mycket svag för den period i populärmusikens historia när gränserna mellan generationerna och genrerna — från klassisk musik och  mera vattenkammad  och jazzig schlager till upprorisk och stökig gitarrpop — fortfarande  var mera luddiga — de år då motsättningarna mellan morsan och mopptoppen  inte sällan upplöstes  i  hisnande sammanstötningar mellan olika musikaliska uttryckssätt.

Skivproducenterna  konstaterade t ex glatt att ”Liszt” limmade på ”twist” och sedan blev ”Liebestraum Twist” en världsschlager — i Sverige ylade Little Gerhard fram: ”Jaaa VIIIISST! Jaaa VIIIISST! Jaaa VIIIISST! Det är LIIIIIEBESTRAUM AV LISZT — som TWIST!”

Processen löpte även åt andra hållet: Äldre artister började snegla en smula ängsligt på de exempellöst framgångsrika mopptopp-banden från Merseyside — och alla deras imitatörer — och fundera över hur de kunde få vara med att dela på popkakan (här syftar jag förstås på ”pop tart”).

”Pop” är ju egentligen bara en kortform för populär — så varför skulle inte underhållningsbranchens mera ärrade veteraner kunna göra egna, lite mer städade och trevliga versioner av de senaste örhängena, verkar man ha resonerat.

Mikrofondomptören och mellowjazzfantomen Mel Tormé gav till exempel ut skivan ”Right Now!” — ”nu” i sammanhanget är någon gång 1966 — där han omtolkar diverse slagdängor och poplåtar till ett omisskännligt jazzidiom. Bland annat kastar han sig över Turtles redan från början ganska vuxentillåtna sång Happy Together. Originalet låter så här:

I Mel Tormés version av Happy Together får låten en omgång som den sent ska glömma — han  vänder ut och in på melodin som om själve Cab Calloway farit i honom, spånar nya textrader i bästa estradörstil och synkoperar helt enkelt skiten ur sången:

Framförandet är ett slags trestegsraket: ca 1.20 börjar Mel lätta från marken i ett loungelizardrus (jag tänker mig att han piskar scenen med mikrofonsladden lite lätt här) — 1.50  börjar synkoperna få ett häng tillbaka till förra torsdagen och sångmelodins beröringspunkter med originalet blir alltmer sällsynta. Vid 2.20 kopplar Mel på turboboosten i sin heidi-ho-generator och effekten blir så kraftig att ljudteknikern i halv panik tonar ner låten.

”Pop” kan ju även vara en kärleksfull benämning på far i huset — en dubbeltydighet som den kolesterolmättade smörsångaren Frankie Randall tog fasta på i den odödliga LP-titeln ”The Mods and the Pops”, där han oförskräckt tacklar bland annat sången om Pete Townshends första LSD-tripp — I Can See For Miles. När de oborstade och långnästa busarna i The Who själva framför den låter den så här. Men i Frankies tolkning blir den så här glad och trevlig:

LSD-anspelningarna verkar ha flugit all världens väg. Nu handlar låten istället av allt att döma om en alldeles särskilt intagande och idyllisk vykortsutsikt som Frankie har råkat få syn på under en trevlig picknick.

Ofta blir resultatet av de här genresammanstötningarna en smula komiskt, men egentligen tycker jag att det finns något djupt sympatiskt i att inte erkänna gränsen mellan ”hipp” och ”ohipp” populärkultur (den är ändå något av en chimär). På samma sätt är det något hedervärt i att vägra erkänna generationsmotsättningarna och glatt harva på som om de inte existerade.

Jag ger alltså en stor förtjänstmedalj till både Mel Tormé och till Frankie Randall — och till alla andra åldrande kämpar på masskulturens slagfält som vägrade att ge striden förlorad utan framhärdade med att försöka jazza ner pop och rock tills de stupade på sin post ca. 1970 …

Bland andra särskilt förtjänta medaljörer märker vi:

Petula Clark för sin underbara tolkning av den mindre kända Beatleslåten Rain — ett av Lennons första psykedeliska försök. (Jag är vid närmare eftertanke beredd att ge medalj till alla arrangemang där tunga  girarriff framförs av feta bleckblåssektioner).

Edmundo Ros för sina heroiska försök att göra cha-cha och mambo av sextiotalspop — och ett särskilt hedersomnämnande till hans tolkning av Doors Light My Fire:

Mae West — kvinnan som gjorde åldersförnekelse till en skön konst — och som dessutom skänkte oss skivan Way out West där hon framför diverse Beatleslåtar och annan pop med det mest ohöljda tjugotalshonkytonkvibrato — vilket väl ger en viss indikation om hennes verkliga ålder. Här nedan kan ni höra hennes version av Day Tripper:

Äsch — Mae är så oemotståndlig att jag måste ta med hennes tolkning av Great Balls of Fire också (på köpet får vi dessutom en ovanligt inspirerad hemsnickrad U-tubevideo) …

Vi jubilera, Wikipedia och jag [citation needed]

januari 15, 2011

Idag [1][2] fyller bloggen fem år [citation needed] — och genom en mirakulös [4][5][6][7][8][9] slump fyller Wikipedia 10 samma dag [immaterial and irrelevant]. (Genom en nästan lika mirakulös slump fyller Riksradions ledande Mary Pickford-imitatös Maria Quistberg år samma dag — grattis Maria! [Now — this is REALLY irrelevant]).

Jag har med andra ord hållit på exakt hälften [10] så länge som nördrikets överstepräster [Objection your honor! Calls for speculation on part of the witness!].

Visserligen [Aha! Maybe THIS will refresh your memory!] har jag inte lyckats prestera [9347] riktigt samma textvolymer som min konkurrent — men jag skyller på att Wiki har hundratusentals volontärer att tillgå [spurious claim], medan den här bloggen skrivs och kroekturlsäts av knappt en person [And I would have gotten away with it too — if it hadn’t been for you — Perry Mason!].

I ljuset av detta är det kanske även förståeligt att publiceringstakten i perioder [14] sjunker på ett aningen alarmerande sätt [citation needed] —  jag har nu en gång för alla bestämt mig för att inte ha dåligt samvete när jag inte har tid att skänka den store nördguden [derogatory and defamatory] vad honom [biased gender politics] tillkommer …

Det lär nog alltså bli såna här små stilla lakuner [suspected pun] i fortsättningen också — även om det långsiktiga målet [97] fortfarande är att överträffa Wikipedia när det gäller såväl omfång som planer på världsherravälde [contested claim].

Hollywoods ouppfostrade ungdom

januari 12, 2011

Gertrude Michaels sjunger en eggande hyllning till marijuana i Murder at the Vanities från 1934

Jodå — jag är fullt införstådd med att det förflutna inte är så väluppfostrat, ordentligt och stelt som vi ibland får för oss. Men det hindrar inte att jag fortfarande fascineras och förbluffas över vad som gick för sig i Hollywood under ljudfilmens första år — under den så kallade precode-eran — innan ett gäng glädjedödare kopplade ett strypgrepp på filmindustrin med sin Production Code.

Här ovan ser vi till exempel Gertrude Michaels  framföra sin hyllning till jazzmusikernas mest populära örtkrydda i låten Sweet Marihuana ur filmen Murder at the Vanities från 1934. (För att förhöja förkodsfaktorn ytterligare står dessutom ett gäng toplesstjejer uppflugna bland kaktuskulisserna och försöker skyla sig nödtorftigt med händerna.)

Låten har ingen som helst bäring på handlingen — det rör sig om ett helt normalt sångnummer i en film med starka varietéinslag. Den avbryts inte av någon indignationsstorm från publiken utan enbart för att det har börjat droppa blod från fondupphängningarna på de nakna tjejerna i bakgrunden.

Men på bara två minuter har man alltså lyckats täcka in hela den dekadenta treenigheten — våld, sex och knark.

Om det tidiga trettiotalets Hollywoodfilmer bara var kittlande kuriositeter som man kunde  fnissa lite förstulet åt skulle de inte kännas så angelägna — men faktum är att det finns åtskilliga pärlor bland de här produktionerna. Filmer som känns förbluffande moderna och vitala i sitt förhållningssätt.

I En farlig kvinna (Babyface) från 1933 med den alltid lika hänförande hårdföra Barbara Stanwyck i huvudrollen får vi följa en ung kvinnas väg från de fattigaste förhållanden till New Yorks mest Art Deco-glittriga överklass.

FIlmen erbjuder ett smakprov på något så ovanligt som amerikansk diskbänksrealism av ett särdeles solkigt slag — det finns inte ett dörrhandtag utan smuts kring, och stanken av avslaget öl formligen sticker betraktaren i näsan.

I klippet ovan får vi se Barbaras rara fader prostituera sin dotter till en korrupt lokalpolitiker på sitt tämligen sjaskiga ölhak — det här är från filmens inledning, och själva incitamentet till den klassresa som Barbara Stanwyck företar sängvägen.

Dessutom får vi se en liten scen med en märklig Gepetto-figur — en gammal vithårig hantverkare som läser högt ur Nietzsche för vår hjältinna och får henne att inse att det här med Der Willen Zur Macht är fina fisken.

Men det mest anmärkningsvärda med filmen är nog att den oreserverat hejar på Stanwyck oavsett hur kallhamrat hon driver sina älskare till förtvivlan och självmord  — männen verkar närmast betraktas som kanonmat i köns- och klasskampen samtidigt som filmen unnar den förhärdade förförerskan all framgång i livet.

En annan källa till förnöjelse med de här filmerna är att vi får se en del av filmhistoriens största namn innan de riktigt vuxit till sig. I Hot Saturday (en film om småstadsskvaller vars något överraskande sensmoral är att det är roligare att faktiskt göra det som moralens väktare förfasar sig över än att bli oskyldigt anklagad för det) möter vi till exempel en ung lovande förmåga vid namn Cary Grant — häpnadsväckande slyngelaktig och med en transatlantisk dialekt där man fortfarande  kan skönja spår en tillkämpad Public School-engelska: ”Are you heppy darling?”. Annars kan jag varmt rekommendera den skakande melodramen Three on a Match där man kan få se något så ovanligt som en tämligen blek och försagd ung Bette Davis — medan en valpaktig Humphrey Bogart redan har lärt sig att visa framtänderna som sadistisk smågangster.

Kort sagt — de här ohämmat ocensurerade gamla filmerna är en veritabel skattgömma, och jag viftar vilt med min cineastiska harskramla över att flera Hollywoodstudios har börjat damma av dessa dynamitrullar från de djupaste filmarkiven och börjat ge ut precodeboxar. Skicka efter en nu direkt och upplev det tidiga trettiotalet i hela dess solkiga storslagenhet!