När tecknet blir kött

december 3, 2010

I kommentartråden till ett tidigare inlägg började vi reflektera kring seriernas beröringspunkter med den fysiska verkligheten — i det här fallet många seriefigurers ovilja att åldras en dag medan bilar, flygplan och den kringliggande världen fortsätter att moderniseras och utvecklas.

Det slog mig att de här märkligheterna i seriernas tidsflöde har en viss släktskap med ett annat problem: hur tecknen i en bild förhåller sig till den fysiska verkligheten.

Vi människor har lätt att översätta tecken till det som de significerar. Vi har inga problem med att uppfatta att ett litet streck strax ovanför munnen är skuggan av en tänkt liten näsa och fyller sedan beredvilligt det tomma området över strecket med en näsa av lämplig storlek som inte finns där.

Även serier som vi gärna tror är fotorealistiskt tecknade använder mängder av motsvarande stenogramsymboler för ögon, klädveck, hårsvall — för faktum är att det är direkt omöjligt att teckna i en stil som de facto representerar den fysiska verkligheten — i all synnerhet på de begränsade ytor som en serietecknare har till sitt förfogande.

Och när det gäller serier baserade på figurer från tecknad film, vars hela anatomi har strukturrationaliserats för att inte animatörerna ska få mer kramp i högerhanden än nödvändigt  — som Kalle Anka och Musse Pigg — drivs stiliseringen betydligt längre.

Kropparna är uppbyggda av klot som är lätta att vända och vrida på utan att de skiftar form på det svårhanterliga sätt som verkliga kroppar gör (ett tag på fyrtiotalet fick Disney för sig att Musses öron skulle vara perspektiviska — innan dess hade de märkligt nog samma cirkelform oavsett hur han vred på huvudet — men studion upphörde med de realistiska öronen eftersom de tydligen tog på tok för lång tid att teckna).

Musse med perspektiviska öron — ett kortlivat experiment

Disneystudion gick ju  tillochmed  så långt att de tog bort ett av handens fingrar — en betydande arbetsbesparing med tanke på de hundratals händer man måste teckna för att få ihop en minuts animation. Och publiken verkar inte störas nämnvärt av denna pragmatiska lemlästning — i alla fall inte mer än den störs av att många Disneydjur av någon okänd anledning bär vita handskar, att råttan är lika stor som ankan, att vissa av dessa antropmorfa, påklädda djur  envisas med att gå runt utan byxor —  eller någon av de hundratals andra orimligheter som översvämmar Disneyvärlden.

Bugs Bunny som  transvestit i filmen Hillbilly Hare

Vi människor har helt enkelt väldigt lätt att översätta tecknen till något fysiskt i våra huvuden och leva oss in i den värld som uppstår. Vi känner Långbens smärta när han sätter sig på ett häftstift, vi gråter när Askungen inte får gå på balen,  och vi blir — i vissa fall — tillochmed upphetsade vid anblicken av Bugs Bunny som transvestit (ja — Robert Crumb lyckades i alla fall bli det som barn …)

För det mesta reflekterar vi inte så mycket över den här ständigt pågående översättningsprocessen — den går av sig själv. Men Mads skapare Harvey Kurtzman och hans vapendragare Bill Elder låter oss inte komma undan så lätt — i Madparodin Mickey Rodent låter de den hämndgiriga, nerdekade Mickey lura iväg Darnold Duck (den nya stjärnan som har konkurrerat ut Mickey)  till verkligheten, där han givetvis framstår som ett fullkomligt monstrum.

Och det är klart — så måste det ju vara. Kalle Ankas utseende är så hårt stiliserat att han skulle se ut som ett missfoster i verkligheten. Teamet som skapade den legendariska floppfilmen Howard the Duck tänkte inte riktigt på hur en stiliserad Anka skulle te sig i en skoningslöst fysisk verklighet (och ännu mindre verkar de ha reflekterat över  hur en dvärg iförd en maskeradkostym föreställande en stiliserad anka skulle te sig …)

Därför blir jag en smula förvånad när jag ser de första förhandsbilderna från Peter Jacksons och Stephen Spielbergs datoranimerade Tintinfilm. Dessa synnerligen meriterade filmskapare verkar ha begått samma misstag som Howard the Ducks upphovsmän: de har gjort tecknet till kött med samma bokstavstrogna nit, och skapat figurer som — i alla fall i mina ögon — framstår som minst så vanskapta som Bill Elders stackars Darnold Duck eller hans olycksaliga släkting Howard:

För mig är det uppenbart att Hergés sätt att teckna Haddocks näsa är ett tecken som visar att han har en näsa som … ja …  Rembrandt ungefär — den ska inte uppfattas bokstavligt, för då blir den grotesk.

Förhandsbilderna från den kommande Tintinfilmen får mig att tänka på såna där Viewmasterskivor jag hade som liten där någon med mycken möda hade skulpterat Läderlappen och Robin i något trolldegsliknande material och placerat ut dem i olika stela ställningar där till exempel Läderlappen föreställde utdela en rallarsving mot Pingvinen. På något sätt kändes det som paradoxen med Akilles och Sköldpaddan — även om Läderlappens behandskade trolldegsnäve bara var centimeter från Pingvinens trolldegshaka så kändes det som om den aldrig skulle nå fram — som om de båda kombattanterna för evigt skulle bli stående i sitt stelfrusna slagsmålsdiorama. Vilket de  förstås också skulle.

I fallet Tintin utgår jag från att figurerna kommer att röra sig — men jag tycker det känns som om Tintin och Haddock på samma alarmerande sätt som Läderlappen och Pingvinen har fastnat mellan två världar — i ett slags limbo mellan två olika teckensystem.

(Jag hittade inte Läderlappen i hans trolldegsinkarnation — men här ovan kan ni i alla fall se en actionmättad viewmastertablå med Tarzan i trolldegsdjungeln)

Men det är alltså inte ens problemfritt att överföra så kallade realistiskt tecknade serier till vanlig spelfilm — som tecknare har man alla förutsättningar i världen att fuska på ett sätt som helt enkelt inte låter sig göras i en spelfilm. När Curt Swan ritar Clark Kent så ger han  till exempel med subtila medel figuren en något mer flyende och obeslutsam haka och något mindre imponerande kroppsbyggnad än Stålmannen — något som  ingen skådespelare kan göra efter.

Superhjältarnas uniformer är ett annat olycksbarn. Nuförtiden formgjuts de i latex på skådespelarnas kroppar — komplett med sexpack som Michael Keaton och Val Kilmer knappast stoltserar med i vardagslag — dräkten har förvandlats till något slags plastigt exoskelett, som om superhjälten vore sin egen actiondocka.

Förr i världen när man helt förhoppningsfullt försökte sy upp kostymerna blev det nästan alltid något ofrivilligt clownaktigt över de maskerade brottsbekämparna. Som ett särskilt avskräckande exempel vill jag visa Fantomen ur en följetongsfilm från 1940:

I ärlighetens namn kanske jag ska tala om att det är den gamle Fantomen vi ser här. Hans enda funktion i följetongen är att dyka upp i ett rökmoln på sin dödskalletron inför de hänförda infödingarna, träffas av en förgiftad pil avfyrad av skurkarna,  försvinna i ett nytt rökmoln och sedan  gå hem till Dödskallegrottan och avlida i all stillhet. Men jag vill nog hävda att den nye Fantomen bär upp sin kliiga ylleuniform obetydligt bättre (det syns inte på nedanstående bild, men hans dräkt är sydd på ett sätt som gör att huvudhättan då och då får ett aningen toppluveaktigt utseende vilket knappast bidrar till att sätta skräck i undre världen):

De mest åtråvärda av alla superkrafter — att få en tygdräkt att sitta som om den vore spraymålad direkt på huden, helt utan att korva sig kring armar och ben, samt förmågan att få pupillerna att försvinna när man iför sig en mask — besitter bara de tecknade brottsbekämparna …

Salomon August Andrée möter John Botvid

december 2, 2010

Salomon August Andrée

Det var en gång  (närmare bestämt 1854 – 1897) en polarforskare vid namn Salomon August Andrée som i ett utslag av smått sub-Salomonisk visdom fick för sig att han kunde styra ballongen Örnen till Nordpolen och tillbaka med hjälp av ett egenhändigt uppfunnet system av släplinor.

Andrée testade sin innovation genom att göra några måttligt strapatsrika ballonguppstigningar över det inre av Götaland och efter fyrtio flygtimmar kom han till slutsatsen att hans  nedhängande snören med vikter i skulle kunna kompensera för isviddernas ilvindar och styra honom rätt.

Efter en av dessa provflygningar fick Andrée hjälp att veckla ihop ballongen av några västgötska småpojkar – en av dem hette John Botvid och skulle i mogen ålder komma att bli den vithåriga herrn med ständigt höjda ögonbryn som pjataj så häj i åtskilliga svenska pilsnerfilmer.

John Botvid

På en ödslig västgötsk åker sammanstrålade komedi och tragedi och hjälptes åt att veckla ihop tragedins ballonghölje innan deras vägar skildes igen.

Dagens drömskämtteckning

december 2, 2010

Precis innan jag vaknade nu i morse så drömde jag följande skämtteckning:

Teckningsstilen är lite femitotalsaktig, mycket skuggor och tuschlavyr — ungefär som Charles Addams eller Peter Arno — men figurerna är stiliserade i Ernie Bushmiller-stil. Vi befinner oss backstage på en teater. Ute på scenen ser vi Lisa från  serien Lisa och Sluggo stå vänd mot publiken, gestikulerande och pratande, starkt upplyst av rampljuset. I mörkret bakom kulisserna står en vuxen Lisa och väntar på sin entré — lång, smal, klädd på samma sätt som Fritzi Ritz. Vi känner igen henne på det runda ansiktet och den frimärkstandade frisyren. Den vuxna Lisa muttrar för sig själv: ”Jag fattar inte vad det är som tar så lång tid där ute”.

När jag vaknade till framstod ”skämtet” en kort stund som en bitsk kommentar till att seriefigurer aldrig åldras.

Jag … jag … jag …

november 25, 2010

… blev just intervjuad av Radio P4  Västmanland om Den maskerade proggarens stora röda, i egenskap av en bygdens son. Återstår att se om inslaget läggs ut på deras hemsida

Senare tillägg: Nu har jag hört igenom inslaget i vaket tillstånd — jag tycker mig nästan höra hur jag kickstartar min något nymornade hjärna en bit in i intervjun — innan dess hänger långa bisatser som uttöjda trådar av pizzaost över Fjärdhundraland. Programmet ligger ute i trettio dagar och går att lyssna på HÄR — det är segmentet ”08.30 – 09.00 torsdag 25 nov 2010” som eventuella intresserade ska klicka på —  jag dyker upp 10 minuter och fyrtio sekunder in och får sedan breda ut mig i etern i drygt fem minuter …

Skillingtrycket lever och har hälsan

november 24, 2010

Förr i världen var det närmast en självklarhet att stora händelser skulle förevigas i sång. När Abraham Lincoln sköts ner på Ford Theatre 14 april 1865 var även svenska skillingtryckskribenter snabbt ute på banan — redan två veckor senare framfördes Hans Henric Hallbäcks känsliga skildring av tragedin:

Har ni hört den förskräckliga händelsen?
Den är sann ty den hände just nu.
Att kungen av Nordliga Amerikat
blev skjuten, ja skjuten mitt itu.

Tjolahopp tjang tjong falleladalla,
tjolahopp tjang tjong fallierej.
Att kungen av Nordliga Amerikat
blev skjuten, ja skjuten mitt itu.

Han gick ut för att se komedianterna
för det rogade Hans Majestät
Men inte kunde han väl tänka,
att han skulle bli skjuten just för det.

Jag måste säga att jag blev förvånad när jag upptäckte att sångens upphovsman slutade sina dagar som docent i estetik vid Lunds universitet. Den tämligen naiva tonen fick mig att tro att Lincolnvisan hade sett dagens ljus i någon särskilt ensligt belägen backstuga, men tydligen var detta allmogemåleri med presidentblod avsett som en parodi på skillingtrycksstil.

Nordmalingsdådet är i alla fall The Real McCoy — en gripande skildring av en brutal ångbåtsmaskinist och en restriktiv ölutskänkerska, komplett med efterföljande likskändning på Nordmalings kyrkogård:

Det var ej längesedan
Uppå en norrlandsbåt
Som maskinisten redan
Mot en har lagt försåt
Det var emot en qvinna,
Ångbåtens restauratris
Hon döden skulle finna
Af hat naturligtvis

Wid Kylörn maskinisten
Blev nekad öl vid land
Deraf kom hela tvisten
Och med en kraftig hand
Han skuffar restauratrisen
I böljans kalla famn
Hon dog och mordbevisen
Har träffat mannens namn.

(…)

Nordmalingskyrkogården
Nu hyser hennes ben
Och på den enkla vården
Man lade kransar sen
Men hör hvad sedan hände
Den döda qvinnans kropp
En niding liket vände
Hon drogs ur kistan opp

Fast hon låg kall på båren
(Jag ryser vid de ord)
Hon slets av hufvudhåren
Det värre var än mord
Men dertill ena handen
Den tvärs afhuggen var
Och i den mörka sanden
Den fanns hos offret qvar.

Man kunde tro att den här typen av sentimentala och sensationalistiska aktualitetsvisor försvann ganska snabbt efter nittonhundratalets gryning, men tydligen har de funnit en fristad inom amerikansk country — så sent som på sextio- och sjuttiotalen var det snarast rutin att snabbskrivande sedeskildrare skapade sånger om  de förskräckliga händelser som timade i Nordliga Amerikat och gav ut dem på skiva.

Dessa bålda entreprenörer skänkte oss inte bara en utan två ballader om bilolyckan vid Chappaquiddick som gjorde slut på senator Ted Kennedys presidentdrömmar — såväl Don Eddings Chappaquiddick Bridge (lyssna  HÄR) somVoices of Cape Cods olidligt smöriga The Ballad Of Mary Jo (Mary Jo var den unga kvinnan som dog när bilen körde av bron).

För den dåtidsintresserade kan vi även rekommendera Tom Lees något dunkla skildring av maffiaanstuckne transportarbetarbossen Jimmy Hoffas försvinnande 1975 —  Ballad Of Jimmy Hoffa — eller varför inte en sirapssentimental sång om en ung miljonärsdotter som har blivit kidnappad av symbiotiska befrielsefronten och börjar begå bankrån tillsammans med gärningsmännen — Al Cartwrights Patty (Pattys efternamn är förstås ”Hearst” om nån undrar).

Men den allra förskräckligaste händelsen under perioden var väl Mansonfamiljens bestialiska mord på Sharon Tate och hennes vänner, som countrynestorn Red River Dave skildrar så målande i sången The California Hippie Murders:

It was in the sixth decade of the twentieth century
when the hippie movement plagued our continent.
Living lives devoid of care, short of cash and long of hair
they were dropouts from the great establishment.

Oooh, the California hippie murders,
flashing knives and blood,
and the word ”pig” carved upon a young girls breast.
A mother pleading for her unborn son,
while they killed their victims one by one.
It was the worst crime in the annals of the west.

Their leader was evil,
accursed from his birth.
He hypnotized and mesmerized each girl.
With dope, sex and music
he invaded the earth,
preparing his kingdom, a hippie world.

Man kan möjligen diskutera det smakfulla i att skriva en sån här sång — och kanske ännu mer ifrågasätta det joddelsolo som utbryter mitt i splatterskildringen. Hans Henric Hallbäcks något malplacerade ”Tjolahopp tjang tjong falleladalla / tjolahopp tjang tjong fallierej” i Lincolnvisan får anses överträffat med viss marginal av den sentida skillingtrycksnickaren.

I likhet med artonhundratalets aktualitetsvisekompositörer utmärker sig inte countrysångarna främst genom nyansrikedomen i sin samhällssyn — skälet till att Hanoi Jane (dvs Jane Fonda) protesterar mot Vietnamkriget är t ex inte svårt att förstå enligt sångaren Leon Rausch:

Don’t listen to the man called Ramsey
and the girl called Hanoi Jane
both traitors to America
with communistic brains.

(…)

Jane called our POW:s [dvs krigsfångar] stupid and liars
but she has communistic ignorance on her brain.

Lika trosviss är den politiska analysen hos Warren Farren i låten Chicago 7, om de sju hippieledarna som åtalades efter kravallerna i samband med demokraternas partikonvent i Chicago 1968:

Seven hate-filled sons of Hades came to old Chicago town
and threatened they would do their best to tear Old Glory down.
Because of them the streets ran red and freedom hid her face
to think that native sons of hers would cause her such disgrace.

Well, though it would have been her right to strike the seven down
Dame Liberty said ”Harm them not, the answers must be found”.
Just why the heart of seven sons so blindly filled with hate
would bring destruction to the land, their brothers failed to say.

REFR: Take these seven sons of Hades,
mark them so the country knows
they made a deal with Satan
with a price tag on their souls.

(Hör hela sången HÄR)

För en del andra vittnen till händelserna i Chicago komplicerades bilden kanske en smula av den extrema polisbrutaliteten — till exempel det faktum att åtskilliga pressfotografer och journalister urskillningslöst mejades ner av batongerna — men Warren låter i sånt plotter skymma väsentligheterna: det faktum att Abbie Hoffmann et consortes har ingått en pakt med djävulen.

Samma politiska klarsyn verkar utmärka countryns ideologiska falang än idag — så sent som år 2007 åberopade countryrockaren Clint Black Hin Håles ondska som stöd för invasionen av Irak i en smått osannolik sång med titeln Iraq and I Roll:

You can wave your signs and protest
against America taking a stand,
the stands America’s taking
are the reason that you can.
If everyone would go for peace
there’d be no need for war.
But we can’t ignore the devil,
he’ll keep coming back for more.

(…)

Now it might be a smart bomb,
they find stupid people too.
If you stand with the likes of Saddam,
well, one might just find you.
Iraq, I rack ‘em up and I roll,
I’m back and I’m a hi-tech GI Joe.
I got infrared, I got GPS,
I got that good old-fashioned lead.

Okej — av ovanstående sång kan man kanske inte direkt dra slutsatsen att det moderna skillintrycket har hälsan — men lever gör det uppenbarligen …

En perfekt julklapp!

november 19, 2010

Nu är det officiellt — Den maskerade proggarens stora röda är ”en perfekt julklapp”, enligt C G Karlsson i SVT:s Go’kväll.

För att vara mer exakt — och sanningsenlig — så sa han i programmet den 12 november: ”jag tror speciellt om man är femtiotalist så är det en perfekt julklapp”. Vidare hävdade han att boken är ”enormt fyndig och välskriven”.

Det gläder mig särskilt att femtiotalister utpekas som en lämplig målgrupp — i egenskap av sextiotalist trodde jag till en början att serien främst var en angelägenhet för mina jämnåriga. Med tiden har jag upptäckt att ett antal av seriens mest entusiastiska läsare är sjuttiotalister — och nu lanserar alltså C G Karlsson ett tredje decenniums barnkullar som särskilt lämpade lektörer och lektöser.

Även Svenska Dagbladet verkar vara välvilligt stämda till verket, att döma av gårdagens recension, även om den mest består av handlingsreferat (läs HÄR)  liksom den kristna ungdomstidningen Ikon:

Lite förkunskaper både om proggvänstern och superhjältegenren kan vara på sin plats men är inget måste. Bland kvinnokamp, julfirande, musikbråk, Bagdad, Televinken och kärnkraftsomröstning dyker både påhittade och verkliga personer upp och underhållningsvärdet är stort. Mer maskerad progg åt folket. (resten av recensionen HÄR)

Ovanstående recensioner fick mig naturligtvis att hjula fram och tillbaka i lägenheten, men igår fick läste jag dessutom Bibliotekstjänsts anmälan av boken, och fick anledning att slå ett par tre extra baklängessaltomortaler. Så här lyder recensenten Rolli Fölschs slutkläm:

Resultatet har blivit både en hejdlös parodi på och en hyllning av 68-vänsterns ideal. Många välkända figurer från den tiden som Staffan Westerberg och Anita & Televinken fladdrar förbi i serierutorna. Lägg därtill Nessles mustiga och detaljrika svartvita teckningar och man har ett seriealbum som roar nästan genomgående.

Sambindningslistans stränga dom har stort genomslag på en boks försäljning och spridning — mitt första seriealbum Döden steker en flamingo fick en mycket positiv anmälan och såldes i drivor till folkbiblioteken, medan uppföljaren Gasen i botten Hieronymus Bosch ådrog sig ett njuggare omdöme och inte alls köptes in lika energiskt.

Jag kan alltså konstatera att kritiken hittills har varit mig sällsynt nådig  — även Sydsvenska Dagbladet Snällposten publicerade en övervägande snäll post (läs HÄR) — och även de omdömen jag sett på bloggarna har varit mig yndiga.

Jag är med andra ord nästan otillständigt nöjd ( ”…så här långt” envisas slaven på triumfvagnen att viska i mitt öra).

Dagens drömvits

november 5, 2010

Den riktiga tungviktaren

I natt drömde jag att jag sa om någon inte klart definierad person: ”Ja, han är ju inte precis Solkungen — han är betydligt mer lättviktig. Därför kallar vi honom för Solfjädern”.

Jag vaknade till och hade en stund den här bedrägliga känslan som man ibland har när man svävar mellan drömmens bråddjup och vakan av att jag hade kommit på en tidlös aforism.

Kalle och lovordsfabriken

november 2, 2010

 

Som bloggens alerta läsare kanske redan märkt dök inte den utlovade DN-artikeln upp den här söndagen heller. Jag har lärt mig min läxa — jag ska försöka avhålla mig från att avisera tidningsartiklar och liknande i förväg — man vet aldrig hur länge de fastnar i olika papperskvarnar.

I gengäld har Kalle Lind publicerat en mycket välvillig och insiktsfull recension av Proggarens stora röda på sin blogg (läs HÄR). Om övriga anmälningar är hälften så positiva och fjärdedelen så pålästa kommer jag att känna mig helt nöjd med bokens mottagande.

När jag sitter ensam på min kammare och försöker få till det svävar det ofta något slags fantombild över ritbordet — Den Idealiska Läsaren. Jag föreställer mig en person som lägger märke till allt,  förstår alla referenser och händelsevis råkar ha en humor som är nära besläktad med min egen.

Jag blir alltid lika glad när jag upptäcker att de här läsarna inte bara är något slags sjukligt inbillningsfoster — frammanat av nattvak och deadlinefrustration — utan faktiskt finns i sinnevärlden.

När det gäller proggreferenser är Kalle Lind nästan en överkvalificerad idealläsare av Proggaren; han har ju just givit ut den synnerligen underhållande  Proggiga barnböcker — ett storartat uthållighetsprov där han tvingat sig igenom i princip hela Hcf- och Hcg-hyllorna i sjuttiotalsbiblioteket.

När jag nyligen sträckläste denna kunnigt kåserande volym  konstaterade jag  att Kalle tillgriper samma Runebergcitat för att beskriva sitt förhållande till proggen som jag använde här på bloggen för några månader sedan. Men medan jag skriver ”Något tålde de hedras ändå, men mera att skrattas åt” så behåller KL originalets vändning: ”Något tålde de skrattas åt, men mera att hedras ändå”.

I övrigt är vi tämligen överens, tycker jag det verkar som …