Generellt sett brukar jag inte ägna mig så mycket åt polemisk eller medvetet opinionsbildande verksamhet på den här bloggen — det ingår liksom inte i mitt uppdrag, känner jag.
Men ibland stöter man på skriande orättvisor som man faktiskt känner att man skulle kunna påverka en liten aning genom att skriva om dem — orättvisor som man känner att det inte hojtas tillräckligt högt och ihärdigt om på andra håll.
Den åttionioåriga Alice Babs olycksöde är ett sånt fall. Alices vänner får inte längre besöka henne — det får inga utom barnen. Hon får ingen rehabilitering efter sin stroke fast hon har bett om det. Hon får inte ens ha en CD-spelare så att hon kan lyssna på sin egen eller andras musik.
Varför? Det är ”för hennes eget bästa” enligt dottern Titti Sjöblom och hennes ”förvaltare” Lena Arenbjörk, en person som i allt väsentligt agerar som en förmyndare, så vitt jag kan bedöma.
Ja — lyssna själva på vad Alice Babs har att säga ovan och säg sedan om ni tycker att det verkar befogat att beröva henne all självbestämmanderätt. Den här intervjun är gjord bara dagar innan dörren slutligen låstes om Alice och hon blev helt isolerad.
Fundera också lite över hur ”otillräknelig” ni tycker att hon verkar vara — är hon ”uppenbarligen” inte tillräknelig som Nacka tingsrätt hävdar?
Och tänk sedan på hur många äldre i vårt land som inte är legendariska, världsberömda jazzsångare — och fråga er hur bra deras rättssäkerhet verkar vara om barnen väljer att beröva dem allt självbestämmande …
(Anna-Lena Lodenius har skrivit en utmärkt text på sin blogg där hon redogör för fallet — som sedan dess bara blivit ännu bisarrare: då hade Alice fortfarande en liten CD-spelare utlånad av vänner. Spelaren återbördades senare från den helt isolerade Alice med den isande förklaringen ”Mamma behöver den inte längre”. Dessutom kan ni läsa Alices eget överklagande till Nacka tingsrätt som finns utlagt på en nystartad blogg om denna upprörande historia — det är ryslig lektyr som borde stämma till eftertanke för alla oss som faktiskt blir äldre för varje år som går …)
Något stinker i den här historien — alldeles oavsett hur friska i mun med Toy de inblandade är.
David Nessle 
juni 18, 2013 kl. 2:50 e m |
Titti Sjöblom gick helt nyss ut med sin version av händelseförloppet på sajten http://www.demenscentrum.se . Kontentan av hennes berättelse verkar vara att hennes mamma får bra vård men att hon har blivit så dement att att hon inte kan skilja på verklighet och fantasi.
Vilket antingen är en tragisk historia eller en fruktansvärd anklagelse.
Men oavsett vilket så borde det väl gå att få en ny, oberoende demensutredning för att reda ut härvan.
juni 18, 2013 kl. 3:11 e m |
Alltså — helt oavsett om Alice är dement eller inte så borde hon väl ha rätt att träffa sina vänner — ha rätt att gå ut — ha rätt till en vårdplats med rehabiliteringsresurser — ha rätt att höra på musik — ha rätt till en telefon som inte är spärrad SÅ ATT HON INTE KAN RINGA UT (och vars nummer hålls hemligt för vännerna).
Jag jobbade själv som timanställd i långvården åren 1982 till 1990 och såg interiörer från säkert fyrtio – femtio olika avdelningar under den tiden. Jag var aldrig med om att någon ansågs vara så dement, aggressiv, folkilsk, förvirrad eller direkt asbisarr att man ansåg sig ha rätt att isolera dem från omvärlden — i all synnerhet inte på det utstuderade sätt som har skett i det här fallet, med telefonförbud och besöksförbud även för de allra närmaste vännerna, som Alice har känt i sextio år eller mer.
För att summera så har jag ingen större tilltro till Titti Sjöbloms påståenden om mammans demens, de egna bevekelsegrunderna eller — för den delen — vad Alice skulle ha sagt om prinsessbröllopet.
(Ja — ursäkta den aningen löddriga och fradgande tonen i ovanstående. Jag blev rätt arg av att läsa Titti S påståenden på Demenscentrum, efter som de skorrar så skärande falskt mot allt jag hört från andra håll om affären — inte minst Alices rediga, gripande framställning i Youtubeklippet ovan.)
juni 18, 2013 kl. 3:25 e m |
Tja, jag vet inte. Har svårt att tänka mig att det är så enkelt som det framstår i Lodenius blogg. Det är inte lätt att bli gammal, vare sig för den som blir äldre eller anhöriga och vänner. Har sett liknande fall på betydligt närmare håll. Utomstående med till intet förpliktigande synpunkter kan det vara gott om.
När du skriver att du inte har ”större tilltro till Titti Sjöbloms påståenden”, grundar du det på något annat än att du redan tagit ställning i frågan? Även om hon kan sägas vara part i målet, om det ens är ett mål, så borde hon vara betydligt bättre insatt än både dig, mig eller för den delen Anna-Lena Lodenius. Vad skulle Titti Sjöblom kunna tänkas ha för intresse av att beljuga sin mamma, låsa in henne och hålla en skum förvaltare om ryggen? Är det inte troligare att hon faktiskt, rätt eller fel, tror att hon gör sin mamma en tjänst?
juni 18, 2013 kl. 3:39 e m |
Jo — det är förstås ”troligare” att Titti skulle vilja göra sin mamma en tjänst, men blotta troligheten bevisar ju inte på något sätt att det är så det förhåller sig — den mindre troliga förklaringen är ju den riktiga i en del av de enskilda fallen, även om majoriteten av mänskligheten månar mer om sina mödrar.
Självklart är det inte heller möjligt att med hundraprocentig visshet yttra sig om vad som har hänt — precis som du säger är världen full av föga insatta individer somhar mängder av måttligt välinformerade synpunkter på andras göranden och låtanden — så är det — och det är naturligtvis frustrerande för dem som står nära en familjetragedi som ses i ett osmickrande — och felaktigt — ljus av omgivningen.
Men det innebär ju inte att Alice Babs ska vara rättslös. Som jag skrev ovan: alldeles oavsett om hon skulle visa sig vara dement så måste hon till exempel ha rätten att ringa till sina nära vänner — det vill säga rätten till en telefon som inte är spärrad för utgående samtal, och vars nummer inte hemlighålls för henne så att hon kan ge det till de vänner hon vill ska kunna ringa henne.
Och du har givetvis rätt i att jag inte har nära, personlig kännedom om Alices sak — men det har ju ändå hennes vänner, och de är synnerligen samstämmiga i sin syn på vad det är som har hänt. Det är de som försöker slå larm, skapa opinion, få beslut omprövade, diagnoser understödda eller motbevisade, osv.
Ovanstående inlägg ska främst betraktas som ett försök att hjälpa dem i dessa strävanden.
juni 18, 2013 kl. 7:38 e m
Då renodlar jag mina två frågor:
1. När du skriver att du inte har ”större tilltro till Titti Sjöbloms påståenden”, grundar du det på något annat än att du redan tagit ställning i frågan?
2. Vad skulle Titti Sjöblom kunna tänkas ha för intresse av att beljuga sin mamma, låsa in henne och hålla en skum förvaltare om ryggen?
Jag säger alltså inte att Titti Sjöbloms version är den hundraprocentigt riktiga, jag undrar bara varför det är så självklart att den ska ifrågasättas när just ingen verkar ifrågasätta Lodenius och de andra vännerna. De har stoppats från att besöka Alice Babs och är säkert rätt sura över detta.
Hur som helst så misstänker jag att vi, allmänheten, till stor del blir upprörda över sådana här berättelser därför att vi påminns om något vi helst inte vill tänka på – hur eländigt det kan bli att bli gammal. Kanske vill vi då gärna kanalisera beklämdheten mot något konkret, som exempelvis en lömsk dotter eller en inkompetent förvaltare.
juni 18, 2013 kl. 8:23 e m
Om det nu var så att ”ingen verkar ifrågasätta Lodenius och de andra vännerna” så finns det ju onekligen skäl att ifrågasätta att t ex jag lägger näsan i blöt.
Men jag vill nog hävda att det snarare är tvärtom: Titti Sjöbloms version är den som oemotsagd har serverats gång på gång, i Aftonbladet, i Expressen och nu på Demensforum — där har de gamla vännernas röster överhuvudtaget inte fått komma fram.
En artikel av Jonna Sima i Etc är den enda texten i ett ”riktigt nyhetsforum” som gett båda parterna utrymme så vitt jag vet:
http://stockholm.etc.se/nyhet/alice-babs-vanner-slar-larm-om-isolering
Mina tvivel angående riktigheten i en del av vad Titti Sjöblom säger grundar sig förvisso på att jag har tagit ställning — men det tycker jag nog att jag har gjort genom att ta del av utsagor från alla parter och väga dem mot varandra — däribland vad Alice själv har sagt, till Anna-Lena Lodenius, i intervjun ovan, i sitt överklagande till Nacka Tingsrätt. Det är förvisso en inte helt igenom objektiv process, men inte heller helt igenom subjektiv, synes det mig. Och vissa saker som Titti Sjöblom säger stämmer helt enkelt inte. Bara ett snabbt exempel:
Vilka är dessa ”riktiga vänner”? Flera av de allra närmaste vännerna sedan drygt sextio år är numera portförbjudna — var de inte ”riktiga”?
Om Titti Sjöbloms motiv anser jag mig inte kunna spekulera.
juni 18, 2013 kl. 8:09 e m |
Jag ogillar tanken på att det här är en strid och att man måste välja sida.
Man kan ju tänka själv över vem man tycker ska få bestämma vilka man ska umgås med när man blir gammal och kanske rentav lite dement,, vilket var tredje person är i 90-årsåldern, ganska vanligt alltså. Barnen, en förvaltare, ett äldreboende? Eller kanske rentav jag själv? Oavsett virrighet och ålder, hur farligt kan det vara med vänner?
Så¨tänker jag: Ge henne en telefon, ett telefonnummer och släpp in goda vänner. De som hon själv anser vara goda vänner alltså. Har försökt att räkna ut varför människor gör det här mot Alice, och jag lyckas inte komma på en enda bra anledning.
juni 18, 2013 kl. 8:29 e m |
Ja — där någonstans tycker jag att en central principfråga ligger: har man rätt att välja sina vänner när man är gammal och sjuk och — eventuellt — en smula dement? Det tycker jag defintivt att man har.
juni 18, 2013 kl. 8:42 e m |
A-L: Jag hoppas det av det jag skrivit ovan framgår att jag menar just att man kanske ska akta sig för att välja sida överhuvudtaget, åtminstone endast baserat på kampanjer på internet. Eller, kanske snarare, försöka förstå att alla inblandade förmodligen tycker att de valt Alice sida, dvs gör vad de gör av vad de tror är omtanke. Såväl dottern, som de kampanjande vännerna Eva och Bennie (som såvitt jag kan se är de som mest av allt tycks bidra till att göra detta till just en ‘strid’).
Om jag skulle göra ett försök att sätta mig in i de anhörigas eller förvaltarens situation (sånt skadar ju aldrig), så skulle nog även jag bli lite putt om jag märkte att ett par vänner hjälpt till att skriva ihop och skicka ett brev till tingsrätten om hur dum och elak jag är. Kanske skulle jag till och med vilja försöka förhindra dessa vänner att fortsätta piska upp min mors upprördhet? Ren spekulation från min sida, naturligtvis.
juni 18, 2013 kl. 9:01 e m |
Jag har arbetat inom demensvården i många herrans år och aldrig upplevt något liknande, har någon fått besöksförbud har det berott på att någon anförvant tillskansat sej värdesaker från vårdhemmet men aldrig vänner som kommit för att besöka en vårdtagare.
Goda vänner och musik är ju rena hälsokuren för demenssjuka !
Hoppas att det ordnar sej för Alice !
juni 22, 2013 kl. 7:23 e m |
Efter att ha försökt läsa på – det Anna-Lena skrivit, tingsrättsinlagan, Titti Sjöbloms demensuttalande – blir jag oerhört förvirrad men får samtidigt en känsla av djupaste tragik.
Jag får intrycket att det måste finnas detaljer i den här historien som bara några få känner till, allvarliga detaljer som kamoufleras med prat om demens och vård m m. Vad man kan läsa om saken hänger inte ihop.Moderns och dotters skildringar är så olika som de någonsin kan bli.
Men hur som helst, jag anser det självklart att man måste tillämpa en försiktighetsprincip – försiktighetsprincip *till förmån* för den som är gammal och vårdas. Finns inte tunga skäl för annat (och jag har inte sett dem!) skall vårdtagarens önskemål tillgodoses. Telefon, besök, musikanläggning, de prylar vårtagaren vill ha, nya förvaltare – inget av det kan orsaka skada, oavsett ev demens. Vad gör det om hon säger sig vara i Helsingborg eller källaren för en besökare, om än hon inte är det? (Om så skulle vara.) Jag tror att isolering är starkt negativt: det är frånvaro av stimulans. Hon får inte ens egna fickpengar.
Det måste finnas någon skum, gravad hund nedgrävd i det här.
Nyligen sände SVT:s Minnenas TV en repris av succekonserten på Berns från 60-talet, med Alice, Svend och Ulrik i form av Swe-Danes Bernt Egerbladhs trevliga ”Jag minns mitt 40-tal” har samtidigt gått. I ett program sjöng Alice ”Vårat gäng”-sången (”göra swing av Lossa sand /Benny Goodmans överman…”) och i nästa kom ett filmklipp från Radiotjänst där hon uppträdde med Åke Söderblom.
Jag blev så glad i hjärtats inre vrår när jag såg det. Och nu blir jag så ledsen.
–Ahrvid
Ps. En fundering: ingen som funderat på att JO-anmäla eländet? JO kan väl ingripa. Eller sjukvårdens ansvarsnämnd?
juni 23, 2013 kl. 3:54 e m |
Nej — det enda som är helt glasklart är:
1) Alice vill gärna träffa sina vänner. Dessutom kanske ha lite fickpengar och en stereo. Och kanske rentav en telefon som man kan ringa ut på.
2) Hon får inte det.
Och längre än så behöver man kanske inte gräva för att känna att det är något som inte står helt rätt till.
juni 25, 2013 kl. 7:45 f m |
Hade det bara rört sig om mors och dotters versioner misstänker jag att det hade ordnat sig snabbare. De vänner som skrivit ihop den konfrontativa tingsrättsinlagan (jag förmodar att det är just de som nämns i så positiva ordalag i inlagan och som också bidragit med e-postväxling), som Alice sedan undertecknat på varje blad, efter att förhoppningsvis läst igenom det först, har snarast bidragit till att göra det här till en större konflikt. Enligt min ringa mening.
juni 28, 2013 kl. 4:34 f m
Spiring antyder att tingsrättsinlagan inte skulle vara Alice Babs’ vilja. Det tror jag inte på. Naturligtvis har den formulerats med hjälp, men i dialog med Alice. Att den är undertecknad på varje blad (vilket iofs inte behövs för en inlagas giltighet) är ett extra uttryck för att undertecknaren Alice står bakom. Att inlagan må ses som ”konfrontativ” bör ses som uttryck för att situationen utvecklats konfrontativt.
I alla lägen bör viljan hos en vårdtagare och medborgare respekteras, såvida det inte finns särskilt starka skäl för annan bedömning. Och de starka skälen har vi inte fått se.
–Ahrvid
juni 22, 2013 kl. 8:15 e m |
Jag kunde inte hålla mig. Inspirerad av ”Vårat gäng”, en liten truddelutt:
I FÖRVALTARNS GÄNG
Var i Sverige har vi den
sjuka vården och så den
skumma sammanhållningen?
I förvaltarns gäng!
Var finns barna som nu kan
få ring och spring helt lyst i bann?
Jojje Orwells överman?
I förvaltarns gäng!
Av från bussen, där vid Slussen
Tag så tåget, tills du såg ett
hem med vakter, dessa trakter
gillar inte ni som vi
Här släpps ej in en tulpan
Arenbjörksan har en plan:
Trist och tråkigt hela dan,
i förvaltarns gäng!
–Ahrvid
juni 23, 2013 kl. 3:56 e m |
Det var bara det som den här affären saknade — en klassisk filksong.
juni 25, 2013 kl. 12:05 f m |
Hon har fått en musikanläggning nu. Sin egen eller en mindre, vet inte , men den finns där. O barnen spelar in sina glada stunder med sin mamma. Läs gärna min blogg också. Tre olika bloggtexter. De är min egen upplevelse av Alice. Finns på min hemsida http://www.annallan.se samt på http://www.folkbladet.nu.
juli 3, 2013 kl. 11:12 f m |
Glädjande att hon har en musikanläggning — det är ju ett steg i rätt riktning …
juli 30, 2013 kl. 6:25 e m |
Behandlingen av Alice Babs får hård kritik av Inspektionen för vård och omsorg:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17213096.ab
”Bland annat står det att: ”Av lagens förarbeten framgår att socialtjänsten inte får vidta insatser ”över huvudet” på den enskilde.”
Social- och äldrenämnden i Nacka måste nu ”vidta åtgärder för att säkerställa den enskildes rätt till självbestämmande”, enligt beslutet.
– Vi tittar på beslutet och ser över så att vi gör allt för att säkerställa den enskildes rätt till självbestämmande. Vi följer den här situationen nära, säger Nacka kommuns presschef Sam Carlsson.
Nu borde det väl bli ordning på torpet?
–Ahrvid
augusti 1, 2013 kl. 7:26 e m |
Tack för info! Mycket glädjande — och jag hoppas att kritiken också leder till en snabb förbättring av Alice Babs situation på vårdhemmet …
december 5, 2013 kl. 11:08 e m |
Har just sett dokumentären och det är det värsta jag sett. Jag gråter över hur man behandlar gamla människor. Att hon skulle sättas i en rullstol och få gå till sin älskade kyrka, tänk vad lycklig hon skulle bli hur dement hon än blivit. Har jobbat med människor i hela mitt liv även dementa. Detta är det absolut värsta jag sett!
december 6, 2013 kl. 1:37 e m |
Ja — det är bara att hoppas att det här leder till förändring, både när det gäller Alice situation och det minst sagt märkliga systemet med förvaltare …
december 6, 2013 kl. 3:14 f m |
Ja, jag har också just sett dokumentären om Alice Babs….och det går knappast att hitta ord for den fysiska och mentala miss-behandling som Alice Babs utsättas för. Det är ett brott mot mänskliga rättigheter!
Oavsett graden av demens då berättigar det INTE denna behandling. Hur i allvärlden kan man försvara detta agerande mot en äldre människa som just precis behöver liv, musik, glädje och kreativitet ikring sig för att parera en eventuell växande demens!! Detta är en TOTAL skandal…och…den utnämnda förvaltaren lyser med sin fullständiga brist på intelligens och empati!!
Stackars, stackars Alice!!…..mitt hjärta blöder…..
december 6, 2013 kl. 1:39 e m |
Jag håller med dig — fullständig isolering är knappast ett bra recept för att hålla en skapande själ som Alice Babs vid god vigör. Men — som sagt — det är bara att hoppas på bot och bättring från behöriga myndigheter …
december 6, 2013 kl. 3:54 e m |
Hur kan Titti Sjöblom vara så Hjärtlös och elak!!!
Alla gamla har rätt att bestämma över sitt eget liv. Jag jobbar på ett äldreboende med dementa!
Vi jobbar med aktiviteter som sång, musik, läsning,filmvisning mm. Jag ska be för