Huru jag blef Muralgranskare

mars 5, 2016

muralis själv

Porträtt av Petrus Christus, Jan Van Eyck (cirka 1390 – 1441)

Det är jag som är Muralgranskaren.

Jag har varit Muralgranskaren ganska länge. Närmare bestämt exakt ett år — sedan 5 mars 2015.

Det var en kulen vårkväll (gissar jag) när jag plötsligt fick ordet ”Muralgranskaren” i huvudet och skrattade till. Eftersom jag inte hade något annat för mig (trillingarna sov) skapade jag raskt ett twitterkonto — @Muralgranskaren visade sig vara ledigt, och som avatar använde jag en målning av Jan Van Eyck (I like Eyck!).

Sedan fyllde jag på med lite tweets som man kunde förvänta sig att en källkritisk freskgranskare skulle skriva — till en början uteslutande om tvivelaktiga inslag i Abertus Pictors muralmålningar i mellansvenska landsortskyrkor. Sedan retweetade jag en del av de mer vällyckade granskningarna som mig själv, fnittrade förstulet och lutade mig tillbaka.

Jag tror inte att jag hade förväntat mig att det skulle hända något särskilt. Som mig själv hade jag drygt fyrahundra följare på Twitter, mödosamt hopskrapade under några års sporadisk närvaro på sajten. Jag tänkte mig att jag kanske skulle få ett dussin följare, mestadels bland mina vänner.

Så döm om min förvåning när min långskäggiga, pottfriserade avatar rätt omgående fick en massa trafik, och snabbt körde om IRL-jag. Efter den första månaden hade jag tusen följare, efter den andra tvåtusen — och så fortsatte det (i dagsläget följs han av  11200 personer — ungefär tjugo gånger så många som jag själv).

Och lovorden öste över mig (sade han anspråkslöst). Se bara på den här Storifyn som jag händelsevis har råkat ställa samman med ett axplock av allt älskvärt som sagts om mig på Twitter:

https://storify.com/Muralgranskaren/allmogen-ar-i-uppror-over-muralgranskaren

(Jag skulle förstås kunna göra en Storify med de som avskyr Muralgranskaren också — de som i desperation hotar att blocka alla som retweetar bilderna, eller undrar vari det roliga består — de existerar också, men de är inte lika talrika …)

Även tidningarna tog sig an fenomenet. Norrländska Socialdemokraten skrev lyriskt om granskaren redan i början av april. Sjunde april var Expressen på bollen. Han utnämndes till ett ”Twitterfenomen” av Svenska Dagbladet i början av juni. Nöjesguiden fann å andra sidan Muralgranskaren töntig och genuspolitiskt irrelevant.

Jag har publicerat mig som skämt- och serietecknare i drygt trettio år och givit ut ett antal böcker, men det kändes på något vis lugnande att jag inte uteslutande verkar vila på minnen från fornstora dar — att jag fick respons på mina Muralgranskningar fast ingen visste vem jag var (utom de närmast sörjande).

Det kändes dessutom fascinerande för den som — likt mig — suttit på sin kammare och försökt vara rolig i total isolering under tre decennier att omedelbart få se hur skämten fungerade — jag hade lyxen att betatesta dem, låta dem tävla med varandra, se vilka som fungerade och vilka som dråsade i backen.

Muralgranskaren genomgick en viss utveckling. Efter ett par månader blev det allt svårare att försöka låtsas att man hade kritiska synpunkter på bilden (Twifwel-Achtigt!). Bilderna ville bli rena skämtteckningar — jag lät dem hållas och släppte själva granskandet allt mer.

Inledningsvis försökte jag också hålla mig helt och hållet till fresker och muralmålningar, men även detta blev ohållbart efter någon månad. Muralerna tog slut, och jag kastade mig över altartavlor och andra målningar från ungefär samma period. I det längsta drog jag mig för att använda illustrationer ur senmedeltida handskrifter, men till sist övervann jag även detta motstånd — jag var lite grann som spöket på Canterville, som får slut på rött att fylla i blodfläcken med och övergår till blått och smaragdgrönt.

Jag har brukat skriva mina muralgranskningar på kvällen, när alla trillingarna somnat och friden härskar en stund. Ofta har jag då varit så trött att jag huggit på första bästa idé som flugit genom huvudet. Morgonen därpå har jag sedan lagt upp granskningarna efter att barnen fått mat.

Som femtiofemårig förstagångsförälder till trillingar har jag ofta inte haft så där enormt mycket energi över. Att teckna egna serier och skämtteckningar har inte varit tal om, men tack vare Muralgranskaren har jag haft ett litet andningshål — ett humorlabb där jag har kunnat leka av mig och få respons på det jag har gjort.

Men efter att ha gjort Muralgranskaren i ett år känner jag att de sällsamma senmedeltida bilderna börjar bli svårare att hitta, och under senare tid har jag ibland varit på väg att göra skämt som ligger snubblande nära tidigare Muralgranskningar. Jag känner att jag snart har plöjt denna teg ganska grundligt. Därför bestämde jag mig för att demaskera mig på årsdagen av granskarens födelse.

Muralgranskaren kommer att leva vidare som ett månatligen återkommande inslag i tidningen Faktum — och om Gud vill och skorna håller kanske det även dyker upp någon förläggare som kan förbarma sig över hans alster. Dessutom är det nog troligt att jag får återfall då och då och skärskådar en och annan senmedeltida bild med spuriöst innehåll på Twitter. Men jag kommer inte att fortsätta lägga upp två bilder varje morgon, är jag rädd.

Muralgranskaren är femhundrafemtio år gammal. Han börjar bli trött.

Tillägg: De av bloggens läsare som lever lyckligt okunniga om Muralgranskaren kan om de vill läsa lite blandade favoriter i den här Storifyn som jag har gjort:

https://storify.com/Muralgranskaren/muralgranskaren-rider-i-skymningen

 

Jag talar i radio (och företer alltså vissa livstecken)

februari 15, 2016

Screenshot from 2016-02-14 11:31:17

Ja — ska man vara riktigt petig är det ju en podd jag pratar i, även om det är en Sveriges Radio-podd: Snedtänkt.

För några veckor sedan fick jag permission från trillingfarmen under några timmar för att spela in poddradio med Kalle Lind. Det var någon dag efter den stora snöstormen, så drivorna låg meterhöga, det var störningar i lokaltrafiken och temperaturen var 11 minus.

Men jag och Kalle lyckades trots detta sammanstråla i det imposanta radiohuset på Hisingen, utnyttjade detta gyllene tillfälle till max och gjorde faktiskt två timslånga program (det andra kommer sändas när Kalle känner att samtiden är mogen för det, och förväntas handla om referenshumor).

SHEETMUSIC167475

Negativ cash in från 1922 — Gud vad vi avskyr Eddie Cantors hitlåt ”Yes We Have No Bananas!”

Det första avsnittet handlar om cash in-låtar. Bloggens mer minnesgoda läsare kommer att känna igen en del material — bland annat från DET HÄR inlägget — och DET HÄR, men vi avhandlar även  en del snöda slagdängor som jag aldrig bloggat eller skrivit artiklar om. Informationsdensiteten i samtalet blev ganska hög, liksom flamsighetskoefficienten. (Jag är för övrigt väldigt nöjd med Kalles redigeringsprincip — han har med fermt handlag klippt bort en del som inte var så roligt, och en del som var ännu mindre relevant än det som tilläts vara kvar, och på så vis ytterligare förtätat atmosfären i programmet.)

SHEETMUSIC168

Negativ cash in från 1917 — Puccini ska ha spö!

Själva programmet hittar ni HÄR.

Men alla avsnitt av Snedtänkt är förstås mycket hörvärda. Särskilt de fem dryga heltimmarna med trogna kommentatorer på den här bloggen — avsnitten med Martin Kristenson, Fredrik Tersmeden, Johan Wanloo och de två med Fredrik af Trampe (ett sjätte bloggkommentatoravsnitt där Gustaf Görfelt och Kalle pratar om Johnny Bode förväntas läggas ut ganska snart).

SHEETMUSIC169

Franz Lehar ligger också ganska skrynkligt till.

Ett antal av de låtar som avhandlas i programmet — plus åtskilliga som vi inte lyckades skohorna in, trots att vi smattrade på som Sven Jerringar på helium — återfinns på den här spellistan:

(Ja — jag vet att den här bloggen är sorgligt försummad för tillfället. Det här inlägget har jag skrivit i största hast medan trillingarna sover middag. Jag lyckades inte ens fira bloggens tioåsjubileum den 15 januari. Argh. Nu ska jag ut och laga mat.)

Något senare tillägg: Jag får be om ursäkt till Anna Lena-Lodenius, Åke Cato och Kalle Lind — tre ytterligare  i Snedtänkt-medverkande som även låtit höra av sig i kommentarfältet — det är alltså inalles åtta bloggkommentatorer som varit med i Snedtänkt — en av dem dessutom i vartenda avsnitt.

Jag minns min barndoms grönskande science fiction-butik

november 24, 2015

PICT0046

Mitt fjortonåriga jag, sommaren 1975

För fyrtio år sedan satt jag på färjan mellan Köpenhamn och Malmö och läste senaste numret av Dirty Laundry — Robert Crumbs och Aline Kominskys kompromisslöst självutlämnande relationsserie.

Det var inte jag som köpt tidningen. Min pappa samlade på Crumbs alster, och hade gjort sedan början av sjuttiotalet. Till en början försökte han gömma numren av Zap Comics, Motor City Comics och — kanske särskilt — Big Ass Comics för mig och min bror Jakob. En gång minns jag att vi hittade dem under en hög mössor på hatthyllan.

Rätt snart gav pappa upp och lät oss — särskilt mig — läsa Crumbtidningar av hjärtans lust. Min engelska förslog till att börja med inte särskilt långt, men bildspråket påverkade mig djupt — så djupt att Crumb tog plats bredvid Hergé och Janne Lööf i mitt privata pantheon. Hans skrafferingsteknik studerade jag slaviskt för att kunna kopiera den så bra som möjligt.

Under den här perioden bodde familjen i Skurup i Skåne och ganska raskt hade jag uttömt alla möjligheter att förkovra mig subkulturellt som det sömniga stationssamhället hade att erbjuda. Jag hade köpt alla SF-kioskböcker som fanns att tillgå i tobaksaffären och läst all SF och skräck som det lokala biblioteket hade i sin enda hylla.

Därför var det en högtidsstund för mig när vi gjorde dagsutflykt till Köpenhamn, och jag fick chansen att botanisera i regionens — möjligen hela Skandinaviens — just då ledande butik för serier och science fiction — Fantask på Sankt Peders Stræde, samtidigt som pappa kompletterade sin Crumbsamling.

På fotot ovan ser ni Fantaskkatalogen ligga på bordet framför mig. Jag och min vän Martin lusläste den och gjorde upp långa och verklighetsfrämmande inköpslistor — vi läste katalogen som svultna läser kokböcker och fantiserade om allt fantastiskt som Fantask skulle förse oss med nästa gång vi steg ner i den dignande källarlokalen.

ian_miller2_1

Den utgåva av At the Mountains of Madness som jag köpte på Fantask.

På Fantask köpte jag mina första engelskspråkiga SF-pockets. H P Lovecrafts At the Mountains of Madness var så kompakt ogenomtränglig för mitt fjortonåriga jag att jag försökte översätta vissa av novellerna till svenska bara för att kunna läsa dem — ett projekt som strandade efter några tiotal sidor. Romaner och novellsamlingar av Philip Jose Farmer och Robert Sheckley lyckades jag däremot ta mig igenom med stigande läsförståelse, och efter en fyra fem böcker upptäckte jag att jag plötsligt kunde läsa på engelska.

Idag förtjänar jag mitt levebröd som serietecknare och översättare, och det slår mig att den lilla källarbutiken på Sankt Peders Stræde har varit av enorm betydelse för båda mina verksamhetsfält …

PICT0066

Jag tecknar serier 1975

 

 

 

Qui est le fantôme du photomaton?

oktober 18, 2015

Fotoautomatens uppfinnare Anatol M. Josepho (av lilla mamma kallad  Anatol Josephewitz) med sitt snillefoster.

Jag hade ingen aning om att fotoautomaten uppfanns så tidigt som 1925, och började segertåget över världen bara något år senare.

Redan i slutet av tjugotalet hade alltså varje världsmetropol värd namnet uppsjöar av automater där älskande par kunde föreviga sin förtjusning, lustigkurrar kunde grimasera vilt,  män och kvinnor med utvecklad självkänsla kunde öva på att ta tidiga versioner av den ”själfulla selfien” och — sist men inte minst — grupper av storskrattande spexmästare kunde slåss om utrymmet i bildrutan.

Och ett gäng unga bohemer i Paris verkar ha varit mer än vanligt   förtjusta i Le Photomaton

LUSTIGKURRAR

Rene Magritte

Salvador Dali

andre breton

André Breton

KÄRLEKSPAR

298ac46575725d304b2836049234f9ea

Rene Magritte och  hustrun Georgette.

Salvador Dalí och blivande hustrun Gala

EN SILLSALLAT AV SPEXANDE SURREALISTER

d857012973779a7cd5935c112ffbf440

Längst till höger en av mina favoriter — Max Ernst.

”Qui est le fantôme du photomaton?” —  ”Vem är fantomen i fotoautomaten?” — frågade som vi minns Amélie Poulain (i Frankrike är fotoautomaten fortfarande döpt efter detta första firmanamn — precis som filmförevisningslokaler i Sverige fortfarande heter som det sedan länge hänsovna filmbolaget Biograph Company).

Personligen föreställer jag  mig gärna att fantomen i fotoautomaten är en full i fan … fantasifull … ja rentutsagt … full … ung surrealist på väg att slå världen med häpnad …

 

Inlägg 600 — vari jag plötsligt blir trebarnsfar

februari 20, 2015

DSCF9195

Den 24 oktober 2014 gjorde Igor, Einar och Morris entré i mitt liv, efter ett antal månader av andlös väntan.

Sedan dess har jag inte haft särskilt stora fritidsproblem (detta skrivs vid köksbordet, medan två av mina söner halvslumrar i sina små däcksstolar som pensionärer på atlantkryssning, och den tredje pendlar mellan lojt sprattlande på en filt och plötslig ilska över att hans napp oväntat försvunnit.)

Så om det dröjer mellan blogginläggen vet ni vad det beror på. (Däremot postar jag en del på twitter, eftersom det lättare låter sig göras när man har en eller flera personer som övar ålning medelst hasning på bröstkorgen.)

DSCF7636Igor, Morris och Einar, en vecka gamla

Dmitrij fyller år!

september 25, 2014

Композитор Дмитрий Шостакович, 1934 год

Harry Potter upp i dagen — ett ungdomligt snille.

Idag firar vi den sovjetiska orkestralmusikens ledande enfant terrible — med viss tonvikt på ”enfant”, för rätt långt upp i åren såg denne dissonante gigant ut som en tolvårig konfirmand …

Photo 2013-08-28 12 44 30

Sjostakovitj träffar en katt …

Hur som helst — hundraåtta år hade han fyllt idag om han fått leva och ha hälsan, men tre paket sovjetiska cigg om dagen kräver ju sin tribut, så han lämnade det jordiska redan 1975.

Photo 2014-09-25 09 40 01

… och en gris

Själv är jag särskilt förtjust i Dmitrijs  tjugotalsproduktion,  den mest humoristiska avantgardemusik jag någonsin hört — en pendang till den vildsinta experimentlusta som utmärkte bröderna Stenbergs sovjetiska affischkonst under samma period — en avantgardism som paradoxalt nog är både lättillgänglig och rätt långtgående …

Photo 2013-02-18 11 10 33

Sjostakovitj går brandvakt. Alltså — han har inte låst sig ute efter en sen festnatt — han går faktiskt brandvakt, under den 900 dagar långa tyska belägringen av Leningrad.

Här nedan har jag ställt samman en Spotifylista med särskilt tonvikt på Sjostakovitjs lite lättare produktion — musik ur baletter, teaterföreställningar och filmer. Listan rekommenderas särskilt om man behöver ett tillskott av manisk energi för att städa lägenheten, mocka gödsel eller slå större gräsmattor med lie … (viss varning dock om ni viftar med vassa föremål — Sjostakovitj i alltför kraftig dosering kan leda till bärsärkagång …)

Michelingubbens sjövilda ungdom

september 11, 2014

Vid industriutställningen i Lyon 1894 gjorde han sitt första framträdande. Karriären blev meteorisk — och enligt vissa steg  framgångarna den unga hetsporren åt huvudet under en period.

Det blev några vilda år kring förra sekelskiftet för den unge Michelinspolingen.

HAN SÖP OCH RÖKTE SOM EN BORSTBINDARE!

Photo 2014-09-11 02 45 02

Här ser vi Michelingubben i lag med dåliga kamrater — det vill säga betydligt mer nedslitna däcksgubbar … Den aningen dubb-iösa sloganen lyder ”Michelindäcket dricker bort problemen!”.

Photo 2013-09-06 16 05 36Svansföringen är hög — stilen nonchalant

HAN RÅKADE STÄNDIGT I SLAGSMÅL!

Photo 2014-09-11 03 07 23

När vår hjälte raglar hem efter en lyckad afton på krogen attackeras han av knivbeväpnade apacher, som dock har underskattat den välklädde rucklaren rejält … Slogan: ”Michelindäcket motstår alla attacker!”

Photo 2014-09-11 03 12 04Michelingubben spöar skiten ur konkurrenterna!

HAN VAR EN DAMERNAS RIDDARE!

Photo 2014-09-11 02 46 08En brandmansuniform piffar upp även den mest aparta giljare …

 

Photo 2014-09-11 03 01 27

… liksom en reslig kroppsbyggnad.

HAN SVINADE OCH TRASHADE PÅ … ÖH … PUMPODLINGAR!

Photo 2014-09-11 03 01 07

… Men sedan gick det som det brukar. Vår hjälte hade lekt rommen av sig och blev den distingerade, statsmannalika figur vi älskar och vördar än idag …

Kärlekskranka kraniers kavalkad

september 9, 2014

Photo 2014-09-09 00 03 10

Hovmästaren! En miniatyriserad man har drunknat i min drink! Dessutom gillar jag inte riktigt hur den där kraniekillen i kostymen kollar in mig … vad är det här för ett ställe egentligen?

Dryckesbrodern är sannolikt ett av alla dessa kärlekskranka kranier som det tidiga femtiotalets skräckserietecknare var så omåttligt förtjusta i. Han står gissningsvis just och finslipar sin raggreplik.

Photo 2014-09-09 02 00 59

För craniums just want to have fun! Ständigt vill  de släta av de levande med sina skelettnyllen.

Photo 2014-09-09 02 03 41

De är inte främmande för en liten Ménage à trois i gravens djup …

Photo 2014-09-09 00 05 59

… eller för mera avancerade aktiviteter …

Photo 2014-09-09 00 06 57

Men de flesta är trots ärbara kadaver som vill göra det rätta. (Min enda fråga: har inte döden redan skilt er åt?) Giftemål med hädangångna är förstås vardagsmat i de tidiga skräckseriernas universum — killen i bakgrunden kämpar för att undertrycka en gäspning.

Photo 2014-09-09 00 04 03

Titeln på den här tidningen förbryllar mig en aning — om det nu inte är så att det rör sig om en romansserietidning som riktar sig till just amorösa dödskallar. Annars är jag förtjust i hur killen visar sig vara en kranie-cabriolet som kan skala av sig ansiktet som en kapuschong … ett partytrick som inte verkar fungera på hans date för kvällen.

IMG_2286.JPG

Men är det något kraniekillarna inte gillar så är det när människor med mjukvävnad i ansiktet hånglar med varandra. Ta till exempel Harry här, som av obekant anledning har med sig hackan han mördades med i graven. Han uppskattar verkligen inte att gärningsmänniskorna står och vänslas framför hans sista viloläger.

Men man måste ändå beundra Harrys änka för hennes självbehärskning: ”Wait … Harry’s come back from the dead.”


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 110 andra följare