Olle Adolphson-låten Gud glömde

april 18, 2018

… och jag själv också, i det närmaste. Jag skrev den här aningen infama Olle Adolphson-parodin någon gång på nittiotalet och roade mina vänner med den. Nyligen reviderade jag texten en hel del, vilket märks en smula på inspelningen ovan — på ett par ställen sitter den fortfarande lite löst. Gitarren är ett billighetsmonstrum som jag har uppgraderat genom att slipa banden, sätta på bensadel och benstall samt förse den med syntetiska fårtarmssträngar (så kallad ”nylongut”).

PS: Varför jag hänger i taket på stillbilden förtäljer inte historien — när man börjar spela klippet blir jag rättvänd igen.

Annonser

En gammal kulturtidningsartikel

april 18, 2018

nonsens

I brist på nytt, fräscht innehåll här på bloggen så tillhandahåller jag idag en gammal artikel om Lewis Carroll, Edward Lear och nonsenstraditionen som jag hittade vid en hårddiskstädning nyligen. Den skrevs för tidskriften OEI och trycktes i det stora trippelnumret om nonsens 33-34-35 år 2007. Jag är bitvis rätt nöjd med resonemangen, även om det kliar i fingrarna att putsa texten språkligt och fixa till några smått bisarra formateringsfel i dokumentet. Dessa frestelser har jag motstått, med hänvisning till att livet är alltför kort. Däremot har jag gjort en PDF på texten, på det att eventuella läsare inte ska behöva scrolla sig blodiga. Ni kommer åt artikeln genom att klicka på nedanstående länk:

cabbages and kings FINAL

(Texten är i det skick som den levererades till redaktören Jonas (J) Magnusson, som sedan tuktade den med sin rakbladsvassa machete — det här är en directors cut, och som de flesta directors cuts förmodligen aningen längre och sämre än den först offentliggjorda versionen.)

Samlade snedtankar

juni 27, 2017

snedtankt-med-kalle-lind

Som ni märker händer det inte så mycket på den här bloggen — och inte heller i mitt övriga offentliga liv. Jag ägnar fortfarande huvuddelen av min vakna tid åt tre just nu tämligen trotsålderstrilska tvåochetthalvtåringar. Jag och min vän Muralgranskaren twittrar en del, men mer än så blir det oftast inte.

Enda gången jag egentligen sticker ut näsan i offentligheten nuförtiden är när jag medverkar i Snedtänkt — Kalle Linds suveränt spirituella och allmänbildande podd. Jag har i dagsläget deltagit fyra gånger (vilket är mer än någon annan utom vissa Östermalmsgrevar kan skryta med).

För mig är det alltid en högtidsstund. Jag får tala i tungor om ett ämne som engagerar mig — med en synnerligen skicklig och påläst interlokutör vars kunskaper överlappar och kompletterar mina egna, vilket ju inte alltid är fallet när man kommer in på sina mer sparsmakade specialintressen.

Dessutom får jag komma ut och lufta mig en smula, vilket — som sagt — inte hör till vanligheterna. En rätt betydande procent av mitt umgängesliv utanför lägenhetens väggar de senaste åren har därför kommit att spelas in och bevaras till eftervärlden.

Ofta (okej då — tre fyra gånger) har det hänt att folk i min omgivning klagar över att de inte har lyckats hitta mina gamla Snedtänktavsnitt, och jag har själv noterat att det känns rätt mycket som att gå baklänges i en rulltrappa att försöka klicka sig fram till dem på SR:s hemsida.

Därför har jag samlat ett gäng direktlänkar nedan, utstofferade med konsumentinformation för att det hela i svag belysning ska påminna en aning om ett blogginlägg.

Snedtänkt om cash in-låtar (sänt 11 februari 2016) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/688239?programid=4747

Programmet spelades in i januari samma år, dagen efter Göteborgs största snöstorm på många år. Jag och Kalle Lind skalade av oss åtskilliga lager tröjor och jackor och började tala  om låtar som på ett ohöljt sätt exploaterar dagsaktuella idoler, händelser och företeelser. Det var i princip första gången jag släpptes utanför hemmets väggar sedan trillingarna föddes, och det märks — jag är så övertänd att jag håller på att få rött kort så snart jag lämnar avbytarbåset. Senare samma dag spelade Kalle in ett avsnitt om Johnny Bode med min vän Gustaf Görfelt. Gustaf frågade om min inspelning. ”Det märktes att han behövde prata av sig”, sa Kalle.

Snedtänkt om referenshumor (sänt 8 september 2016) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/773873?programid=4747

Samma januaridag som i avsnittet ovan: efter en kort fikapaus noterade vi att vi hade en timme till godo och spelade in ännu ett Snedtänkt, utan några som helst förberedelser. Det blev ett (aningen) mer stillsamt samtal om referenshumor i allmänhet och min och Jocke Lindegrens serie John Holmes och Sherlock Watson i synnerhet — fast framför allt svänger vi förstås in på en hel rangerbangård av stickspår och irrar runt på den med abandon.

Snedtänkt om subkulturen progguppväxt (sänt 29 september 2016) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/783603?programid=4747

Snedtänkt förvandlas något oväntat till ett panelprogram med livepublik. Avsnittet är inspelat på Bokmässan någon vecka innan det sändes. Jag och ett par olyckssystrar (Kajsa Bergström och Ina Lundström)  intervjuas av Kalle om hur det är att växa upp med proggiga föräldrar. Avsnittet ledde bl a till att jag återknöt kontakten med den tonåriga troskiist som jag citerar i programmet. I övrigt var jag mer outsövd än vanligt — trillingarna väckte mig klocka tre på morgonen inspelningsdagen.

Snedtänkt om femtiotalsschlager (sänt 6 april 2017) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/874647?programid=4747

Det här avsnittet spelades in i januari i år (tillsammans med ett avsnitt om sextiotalsschlagers som förväntas sändas i höst). Eftersom det gick så bra förra gången hade vi nu bara två timmar blankt på oss innan Kalle blev tvungen att springa till en tredje Snedtänktinspelning i samma radiohus med Olle Palmlöf. Därför pratade vi i princip två timmar nonstop, och detta är alltså den första av dem — generöst tryfferad med musikexempel från den svenska populärkulturens dummaste decennium.

Den stora omorganisationen

november 24, 2016

Stockholms kulturförvaltning har beslutat att samla Operan, Dramaten, Nationalmuseum och Filminstitutet under ett tak — en jättebyggnad som ska kallas Kultur 2.0, och i dagsläget redan har kostat 15 miljarder kronor.

”Vi har ju länge kämpat med det som vi anser vara det centrala problemet i verksamheten”, säger en medelålders herre i nyckelposition. ”Nämligen: hur ska man kunna mäta och kvantifiera kulturen? Hur många kilojoule är det i Verdi egentligen? Och hur många megapascal i Strindberg? Det är det ingen som vet!”

Därför har man valt att använda en amerikansk teknik som kallas ”Culture Value Implementation” — en sofistikerad metod för att integrera flöden på något vis.

”Alltså — en opera innehåller ju skådespeleri, och en teaterföreställning har ju fondmålningar. Varför inte smälta samman alla verksamheterna för att kunna kompetensoptimera.”

Kultur 2.0 kommer att bli ett pilotprojekt för CVI (som det kallas av förespråkarna) — tekniken har aldrig tidigare existerat utanför powerpointpresentationer med många svårtolkade diagram.

”Det är just det som är styrkan med Kulturförvaltningens satsning!” säger en entusiastisk byråkrat med nästan kusligt gott självförtroende. ”Vi flyttar alla verksamheterna till nya lokaler och ändrar alla arbetsmetoder och rutiner över en natt till något som vi inte ens själva förstår — och sen kör vi bara rätt in i kaklet! Det kommer att bli fantastiskt!

Men hur ställer sig då personal och ledning på verksamheterna till den här omorganisationen?

”Det är svårt att lära gamla hundar sitta”, medger en person vars östermalms-i:n kan skära pansarglas. ”Därför har vi förstås avskedat alla chefer med någon som helst inblick i vad verksamheten går ut på och ersatt dem med nykläckta konsulter som kan de tre P:na på sina fem fingrar: Planering, Positionering och Powerpointpresentationer.”

”Jag är inte orolig”, försäkrar en konsult som kostar 3000 kronor i timmen. ”Huvudsaken är att vi lyckas optimera klientflödena mot själva kulturinterfacet.”

 

Vari Drutten och Jena visar sig vara sovjetmedborgare

oktober 19, 2016

4c7ee65d7ba24d03b0581558dcddea82-gs

Drutten och Jena hänger med komsomolungdomar.

Det är ingen hemlighet att mycket svensk barn-TV under sextio- och sjuttiotal producerades bakom järnridån — från Jugoslaviens Professor Balthazar till alla de där animerade dockfilmerna i murriga färger ackompanjerade av avantgardistisk orkestermusik som vi sextio- och sjuttiotalister mer eller mindre pliktskyldigt beskådade  i vår barndom.

Därför kanske man inte borde bli alltför förvånad när man upptäcker att Drutten och Jena i själva verket heter Tjeburasjka (Чебурашка) och Gena (Гена), och har sitt ursprung i en berättelse av Eduard Uspenskij (Эдуард Успенский) (Gud vad jag gillar att copypejsta kyriller).

1988_cpa_5917

Drutten och Jenas sovjetiska minnesfrimärke från 1988

Men det blev jag trots allt. Förvånad alltså. Herregud — de pratade ju som Agneta Bolme Börjefors och Sten Carlberg. Varför skulle de inte vara svenska? Tydligen köpte Sveriges Radio två kasperdockor från den sovjetiska televisionen och byggde upp ett eget program kring dem. Det hela låter väldigt kostnadsbesparande.

Någon enstaka gång visade Drutten och Jena faktiskt dockfilmer där deras östliga alter egon figurerade — Från  det äppelkäcka och djupt självbelåtna folkhemmet förflyttas figurerna plötsligt till en värld i dova färger,  ackompanjerad av svårmodiga dragspel och blåsinstrument. Det borde kanske ha varit en ledtråd — men jag har inget minne av att jag bevittnade någon av dessa plötsliga utflykter bortom Checkpoint Charlie.

Nu finns förstås filmerna om Tjeburasjka och Gena på U-tube — i likhet med allt annat mänskligheten gjort de senaste hundratjugo åren — och vi kan möta de bedårande dockorna i sitt naturliga habitat.

kaeny3ygfqw2nuln1htdvmxfwh

Jena puffar på sin älskade pipa.

Jag hittade en film från 1969 som tillochmed är textad på engelska. Den är 1.09 lång. Den smått svårmodiga sovjetstämningen verkar vara tjock som sirap. Se själva:

Gena arbetar som krokodil på ett zoo. Han har sina civila kläder hängande inne i krokodilinhägnaden läser tidningen och puffar förstrött på en pipa. Varje kväll återvänder han utsjasad till sin tomma lägenhet. Men till sist tröttnar på att sitta och spela schack med sig själv och ger sig ut på stan för att försöka skaffa vänner.

Ett mycket lovande upplägg — och rätt långt från Agneta Bolme Börjefors. Jag har inte sett hela filmen än, men det kommer jag att göra — förmodligen i sällskap med mina söner.

Det är Bergström och Lundström och jag (och Kalle!)

september 29, 2016

pappaojag

Pappa och jag under ett särskilt proggigt skede av min uppväxt (cirka 1976).

Ett tecken på hur fruktansvärt eftersatt den här bloggen är: sedan jag uppdaterade senast har jag hunnit medverka i den smalspåriga SR-podden Snedtänkt inte bara en utan två gånger.

För någon månad sedan sändes avsnittet om referenshumor — länk HÄR.

Podden är inspelad enligt Roger Corman-principen: ”Vi har tid över! Vi gör en till!” B-filmsmästaren Corman lyckades ju bli klar med Skräckhumorfilmen The Raven på rekordtid, insåg att han hade hyrt studio, rekvisita och skådespelare för fyra dagar till och spelade prompt in The Terror med samma kulisser och ensemble (men utan manus).

the-terror-new-1_thumb2

The Terror, 1963. Vi har Boris Karloff. Vi har en löjligt ung Jack Nicholson. Vi har skräckslottskulisser. Nu kör vi!

På samma sätt upptäckte jag och Kalle Lind att vi hade studiotid över som inte fick gå till spillo och lät våra silvertungor fladdra ytterligare en timme, nu någotsånär inriktade på ämnet referenshumor, även om vi ibland färdas farligt långt från ämnet på associationernas halvsmälta Ikarosvingar.

Och nu i morse lade SR ut det Snedtänkt som Kalle, Kajsa Bergström, Ina Lundström och jag spelade in inför publik på bokmässan nu i fredags — länk HÄR.

Vi pratar om subkulturen progguppväxt — ett ämne som uppenbarligen förenar generationerna, eftersom de medverkande är födda mellan 1960 till 1983. Jag är faktiskt riktigt nöjd med resultatet — trots att Spanarna kapar programmet halvvägs in.

En dag i en produktlicensierares liv

september 15, 2016

Vem var ansvarig för licensieringen av Beatlesprodukter i medio av sextiotalet? Hade personen ifråga överhuvudtaget glosan ”nej” i sitt ordförråd?

Dessa båda frågor känns högaktuella när jag sitter och slösurfar lite på nätet och studerar de mer aparta artefakterna från Beatleshysterins guldålder …

beatle-bongos

Beatlesbongotrummor. Det är ju musikinstrument. Licensiera på, bara.

beatles-licorice-box-of-record-candies-five-uk-circa-1963

Visst, lakritsskivor med de unga gudarnas porträtt — det känns inte helt ologiskt. De är inte long playing, de är long eating. Det är ju nästan spirituellt.

beatles-flip-your-wig-board-game

Beatlesspelet. Skojigt för hela familjen. Ta ett Beatleskort. Ta ett perukkort. Flip your wig. Stå över ett kast. Gäsp. Okej — kör i vind.

beatles-swingers-cake-toppers

Ni har spisat plattorna. Nu kommer tårtdekorationerna. Hmmm. Okej då.

beatles-cellophane-tape-1966

The lost Beatle Tapes. Undvik imitationer. Monkeestejpen har bristfällig vidhäftningsförmåga, och Turtles isoleringsband är helt undermåliga. Det här känns solitt. Jag licensierar.

beatles-mothball-insect-repellent

Beatles malkulor! Är det något fyra unga, dynamiska sexpaket från Liverpool vill förknippas med så är det väl malkulor. Lite motsägelsefullt kanske att Beatles ställer sig bakom något som sägs vara ”insect repellent” — men vem är väl jag att tacka nej till några spänn extra? Kör i vind.

beatles-hair-spray-talc-perfume

Hårspray! Talkpuder! Parfym! Nej, nu har botten fullständigt ramlat ur — kör, kör, kör, säger jag bara.

beatles-twig-1964

The Beatle Twig — Beatleskvisten. Det är en kvist. Med två propellrar på. Bara du och The Beatles förstår hur den fungerar. Nu borde jag kanske sätta ner foten. Det här känns inte riktigt bra. Fast å andra sidan. Licensieringpengar luktar inte. Vi kommer — så att säga — på grön kvist. Jag tackar ja. Sälj ni er Beatleskvist med bandets välsignelse.

Själv tror jag att jag ska svepa ett stort glas whisky. Klockan är ändå elva på förmiddagen.

 

Samtal med en genomsnäll Nosferatu

juni 30, 2016

I natt drömde jag att jag och Freddie Wadling befann oss på något slags tidningsredaktion, där vi stod och ondgjorde oss över frilansarnas villkor. Den här inkarnationen av Freddie var pressfotograf snarare än sångare, förstod jag.

Sedan vaknade jag. En av trillingarna hade pressat in mig mot väggen och gett mig ca tre decimeter av sängens bredd att existera på. Jag låg där, oförmögen att röra mig, tämligen kissnödig, och mindes mina möten med verklighetens Freddie. De passerade revy utan något inbördes sammanhang, ett antal små tablåer:

År 2000, Soundtrack of our Lives Studio vid Södra Vägen, inspelning av skivan Skillingtryck och mordballader. Freddie som sitter gamlikt uppkrupen på en barstol med ett textblad i handen och en mikrofon framför sig. Producenten Johan Kugelberg och Freddies hustru Bella har olika åsikter om vilken sångtagning som är bäst. Freddie säger inte så mycket. Han sitter bara där och ser ut som en genomsnäll Nosferatu.

1992, Freddies bröllopsfest: brudgummen är mycket upprörd över att någon förväxlat honom med Peter LeMarc. ”Peter LeMarc!” utropar Freddie. ”Jag skulle inte pissa på honom om han brann!”

Mitten av nittiotalet, fest hemma hos Jacob Stålhammar vid Södra Vägen: Jag sitter på golvet tillsammans med Freddie och hans hustru Bella.

”Hur länge ska jag behöva hålla på innan jag kan försörja mig på det här?” klagar Freddie och låter uppgiven.

Några år senare spelar han Frankensteins Monster på Uppsala Stadsteater. ”Jag är ingen skådis”, säger Freddie. ”Det här handlar om att överleva.”

Cirka 1988: jag lånar ut L Sprague De Camps mastiga Lovecraftbiografi till Freddie, och några år senare år jag tillbaka den — Freddie var förstås Lovecraftfantast innan alla andra.

Några år senare talar han lyriskt om sin VHS-kassett med turkisk Star Trek. Han har lyckats förlägga den, men lovar att låna ut den till mig så snart han hittar den. (Det gjorde han tydligen aldrig.)

1999: Freddie är hemma hos mig på Fjärde Långgatan. Phantom Menace har haft premiär. Vi diskuterar Jar-Jar Binks. Freddie intar en försonlig hållning. ”Det är ju Star Wars”, säger han, som om det ursäktar allt. ”Det är sånt man får ta.”

Mitten av åttiotalet: jag har yttrat mig förklenande om Pee Wee Herman, och Freddie bjuder hem mig till sig för att visa en VHS med långfilmen Pee Wee’s Big Adventure. Han visar sig bo centralt, i en stor lägenhet full av filmer och böcker — det kaos som skulle utmärka senare bostäder hålls fortfarande i schack. Lägenheten är även full av vänner och välgångsönskare — till största delen sprethåriga sextiotalistslynglar med rockig klädstil.

Efter ett tag tittar sig Freddie omkring i lägenheten. ”Jag tror jag ska gå på en promenad”, säger han. Lägenheten töms. Jag går mot spårvagnshållplatsen för att åka hem till Hjällbo, men Freddie vinkar och pekar mot en tvärgata. ”Det här hållet!” säger han. Jag ansluter mig till honom och ett par andra utkorade vänner och välgångsönskare. Vi går ett varv runt kvarteret och återvänder sedan till hemmet. Det här är tydligen Freddies standardmetod för att länsa lägenheten när den blivit alltför full av sprethåriga åttiotalsrockers — det skulle aldrig falla honom in att säga åt någon att gå.

Vi ser resten av Pee Wee Herman-filmen. Den är förbluffande bra, precis som Freddie påstått. Regissören är en för mig obekant storhet som heter Tim Burton. ”Det är en bra film att se stenad”, säger Freddie.

De sista åren träffade jag inte Freddie. Jag och en mig närstående källa stötte på hans hustru Bella några gånger på Hemköp i Långedrag, och hon rapporterade senaste nytt. Det slutade alltid med att vi sa att vi borde träffas — och sedan gjorde vi inte det.

Efter branden i Långedragsvillan gav jag ett ex av mitt senaste seriealbum till Freddie med Jacob Stålhammars förmedling. På försättsbladet ritade jag Freddie som Freddy Krüger — jag tänkte att det skulle tilltala hans minst sagt mörka sinne för humor. Det var den sista interaktion jag hade med honom.

Freddie hade lurat döden så många gånger att han började kännas odödlig — som om han verkligen var Nosferatu. Det var en chock när hans kroppsliga skröplighet plötsligt hann ifatt honom.

Jag minns med värme hans milda, välmodulerade göteborgska, hans häpnadsväckande förmåga att föra pålästa och sammanhängande samtal även i tämligen drogpåverkat tillstånd och hans milda, vänliga väsen. Jag saknar honom.