Samtal med en genomsnäll Nosferatu

juni 30, 2016

I natt drömde jag att jag och Freddie Wadling befann oss på något slags tidningsredaktion, där vi stod och ondgjorde oss över frilansarnas villkor. Den här inkarnationen av Freddie var pressfotograf snarare än sångare, förstod jag.

Sedan vaknade jag. En av trillingarna hade pressat in mig mot väggen och gett mig ca tre decimeter av sängens bredd att existera på. Jag låg där, oförmögen att röra mig, tämligen kissnödig, och mindes mina möten med verklighetens Freddie. De passerade revy utan något inbördes sammanhang, ett antal små tablåer:

År 2000, Soundtrack of our Lives Studio vid Södra Vägen, inspelning av skivan Skillingtryck och mordballader. Freddie som sitter gamlikt uppkrupen på en barstol med ett textblad i handen och en mikrofon framför sig. Producenten Johan Kugelberg och Freddies hustru Bella har olika åsikter om vilken sångtagning som är bäst. Freddie säger inte så mycket. Han sitter bara där och ser ut som en genomsnäll Nosferatu.

1992, Freddies bröllopsfest: brudgummen är mycket upprörd över att någon förväxlat honom med Peter LeMarc. ”Peter LeMarc!” utropar Freddie. ”Jag skulle inte pissa på honom om han brann!”

Mitten av nittiotalet, fest hemma hos Jacob Stålhammar vid Södra Vägen: Jag sitter på golvet tillsammans med Freddie och hans hustru Bella.

”Hur länge ska jag behöva hålla på innan jag kan försörja mig på det här?” klagar Freddie och låter uppgiven.

Några år senare spelar han Frankensteins Monster på Uppsala Stadsteater. ”Jag är ingen skådis”, säger Freddie. ”Det här handlar om att överleva.”

Cirka 1988: jag lånar ut L Sprague De Camps mastiga Lovecraftbiografi till Freddie, och några år senare år jag tillbaka den — Freddie var förstås Lovecraftfantast innan alla andra.

Några år senare talar han lyriskt om sin VHS-kassett med turkisk Star Trek. Han har lyckats förlägga den, men lovar att låna ut den till mig så snart han hittar den. (Det gjorde han tydligen aldrig.)

1999: Freddie är hemma hos mig på Fjärde Långgatan. Phantom Menace har haft premiär. Vi diskuterar Jar-Jar Binks. Freddie intar en försonlig hållning. ”Det är ju Star Wars”, säger han, som om det ursäktar allt. ”Det är sånt man får ta.”

Mitten av åttiotalet: jag har yttrat mig förklenande om Pee Wee Herman, och Freddie bjuder hem mig till sig för att visa en VHS med långfilmen Pee Wee’s Big Adventure. Han visar sig bo centralt, i en stor lägenhet full av filmer och böcker — det kaos som skulle utmärka senare bostäder hålls fortfarande i schack. Lägenheten är även full av vänner och välgångsönskare — till största delen sprethåriga sextiotalistslynglar med rockig klädstil.

Efter ett tag tittar sig Freddie omkring i lägenheten. ”Jag tror jag ska gå på en promenad”, säger han. Lägenheten töms. Jag går mot spårvagnshållplatsen för att åka hem till Hjällbo, men Freddie vinkar och pekar mot en tvärgata. ”Det här hållet!” säger han. Jag ansluter mig till honom och ett par andra utkorade vänner och välgångsönskare. Vi går ett varv runt kvarteret och återvänder sedan till hemmet. Det här är tydligen Freddies standardmetod för att länsa lägenheten när den blivit alltför full av sprethåriga åttiotalsrockers — det skulle aldrig falla honom in att säga åt någon att gå.

Vi ser resten av Pee Wee Herman-filmen. Den är förbluffande bra, precis som Freddie påstått. Regissören är en för mig obekant storhet som heter Tim Burton. ”Det är en bra film att se stenad”, säger Freddie.

De sista åren träffade jag inte Freddie. Jag och en mig närstående källa stötte på hans hustru Bella några gånger på Hemköp i Långedrag, och hon rapporterade senaste nytt. Det slutade alltid med att vi sa att vi borde träffas — och sedan gjorde vi inte det.

Efter branden i Långedragsvillan gav jag ett ex av mitt senaste seriealbum till Freddie med Jacob Stålhammars förmedling. På försättsbladet ritade jag Freddie som Freddy Krüger — jag tänkte att det skulle tilltala hans minst sagt mörka sinne för humor. Det var den sista interaktion jag hade med honom.

Freddie hade lurat döden så många gånger att han började kännas odödlig — som om han verkligen var Nosferatu. Det var en chock när hans kroppsliga skröplighet plötsligt hann ifatt honom.

Jag minns med värme hans milda, välmodulerade göteborgska, hans häpnadsväckande förmåga att föra pålästa och sammanhängande samtal även i tämligen drogpåverkat tillstånd och hans milda, vänliga väsen. Jag saknar honom.

 

 

 

 

Fru Philippas känsla för kungakadaver

maj 31, 2016

eller: Under asfalten blommar Plantageneten III

philippa_measuring

Philippa Langley gör mätningar på sin favoritparkering.

År 2004 befann sig Philippa Langley på socialförvaltningens parkering i Leicester. Philippa genomfors av en plötslig rysning.

Jag står ovanpå hans grav”, tänkte hon.

Richard III, Den siste Plantagenetkungen. Den engelska regentlängdens största skurk, eller krönikeskrivaren William från Stratfords elakaste nidporträtt (stryk det som ej önskas). Philippa var övertygad om att han vilade under asfalten, medan socialbidragstagarnas rostiga Morris Minors droppade smörjolja på hans sista viloläger.

Hon hade visst empiriskt stöd för sin känsla: på senmedeltida kartor framgår att gråbrödraklostret där den olycklige usurpatorn begravdes efter slaget vid Bosworth 1485 borde ha legat ungefär där Leicesters socialförvaltning nu huserade.

Å andra sidan var de femhundraåriga källorna diffusa och motstridiga — ett envetet rykte talade till exempel om att Richards lik hämtats i klosterkyrkan och helt oceremoniöst dumpats i floden.

Men för Philippa fanns det ingen tvekan längre. Det var här hennes hjälte — malträterad  av historien,  baktalad av nationalskalden, utmålad som puckelrygg — vilade ut efter sin korta men stormiga regeringstid.

Hon började tjata på arkeologiska institutionen vid Leicesters universitet om att de borde bryta upp asfalten och plocka upp den döde konungen. De lokala arkeologerna var först rätt kallsinniga, men lät sig efter hand övertalas — inte minst efter att Philippa dragit igång ett enormt crowdfundingprojekt och fått Richard III-nördar i jordens alla hörn att bidra till utgrävningen. Framför allt var det eldsjälarna i Richard III-sällskapet (där fru Langley föga förvånande själv var en drivande kraft) som hade lättat på plånboken för att undsätta de jordiska kvarlevorna av regenten.

Arkeologerna upptäckte till sin förtjusning att Philippa faktiskt lyckats finansiera merparten av utgrävningen på egen hand, och fick löfte från Leicesters universitet om resten av de behövliga medlen.

Något mindre begeistrade blev de när de upptäckte att deras oförtröttliga kompanjon även hade lyckats övertala Channel 4 att skicka ett dokumentärfilmsteam till platsen för att föreviga konungens återuppståndelse.

Tålmodigt försökte de förklara för fru Langley att det inte var så här arkeologi fungerade: man börjar inte med att tillkännage vad det är man tänker hitta innan man ens satt spaden i jorden. Visst fanns det en del som tydde på att Richard varit begravd i klosterkyrkan en gång i tiden, men det fanns också mycket som tydde på att hans lik hade flyttats under århundradenas lopp. Och även om han hade legat kvar — vad var det som sa att hans stoft inte skingrats av allt grävande, plöjande och byggande som hade pågått på denna jordplätt under ett halvt millennium?

Men det var redan för sent. Utgrävningsgruppen skulle nu komma att beledsagas av ett TV-team, som med växande frustration följde deras jordsiktande, grävande och friläggande av diverse porslinsskärvor och victorianska gasrör.

Även universitetet verkade ha blivit smittade av Philippas virulenta entusiasm. När utgrävningen skulle börja 24 augusti 2012 upptäckte arkeologerna till sin fasa att deras överordnade arrangerat ett stort jippo kring evenemanget med presskonferens, pompa och ståt — det var i princip bara färggada ballonger som fattades.

Det var inte utan att de ansvariga fornforskarna började få en smula ont i magen. På det här viset skulle det bli ett hejdundrande antiklimax av utgrävningen även om de hittade aldrig så många välbevarade medeltida klostermurar och artefakter under parkeringsplatsen — för det var ju faktiskt främst därför de hade gått med på planen: för att få kika närmare på lämningarna av gråbrödraklostret.

Med buttra miner såg de på medan vägarbetare sågade upp asfalten i en lång remsa på parkeringen.

Det var först dagen därpå, den tjugofemte, som själva grävandet kom igång. Man började i hörnet av den skalade remsan och började lite försiktigt vända upp jord med en grävskopa.

Man hade bara grävt en kortare stund när någon hojtade till och sa att det verkade vara benrester i jorden. Grävmaskinen backades undan och man började borsta undan jord med händerna.

Ett gulnat lårben lyste upp mot arkeologerna i den mulna sensommardagern.

Teamet flockades kring platsen. Ingen trodde att detta var Richard III — vad var oddsen för att det första man stötte på var konungens kvarlevor?

Men innan teamet gjorde något annat behövde de myndigheternas välsignelse för att gräva upp ett skelett. Arkeologerna täckte över sitt fynd med plast. Och ögonblicket efter kom det brittiska hällregnet.

Efter några dagar kom såväl solen som ett tillstånd att gräva upp den döde. Arbetet återupptogs.

När större delen av skelettet frilagts var tillochmed den oförbrännerliga Philippa pessimistisk. ”Det är inte han”, sa hon och vandrade slokörad iväg. Hon tyckte den döde verkade för ung, och för frisk (paradoxalt nog kan man tycka — Philippa brukade ju alltid påstå att det här med puckelryggen bara var Tudorpropaganda).

Resten av sällskapet tappade också intresset och skingrades för stunden. Bara osteologen Jo Appleby blev kvar i hålet för att frilägga det sista — den dödes bröstkorg. Hon brukade alltid ta den sist, eftersom revbenen lätt kom ur läge när man höll på med andra delar av skelettet. En fotograf stannade också kvar och dokumenterade hennes långsamma, metodiska borstande.

Och när bröstkorgen frilades kom något annat till synes.

En kraftigt krökt ryggrad.

Jo Appleby hejdade sig och såg ner. Skelettet som hon hade frilagt var en puckelrygg. En puckelrygg av uppskattningsvis rätt längd och ålder. Och detta efter bara några timmars aktivt grävande. Hon kunde knappt tro det.

richardiii_grave

Man kunde naturligtvis inte ta för givet att det rörde sig om Plantagenetkungen. Vid den efterföljande presskonferensen på universitetet fick man lägga band på sig och nöja sig med att prata lyriskt och antydande om ”spinal abnormalities”.

Men efter att en av Richards få levande ättlingar på mödernet hade låtit sig topsas och visade sig ha mitokondrier som var identiska med skelettets var saken klar. Man hade hittat Richard.

Philippa Langley hade fått rätt. Hennes rysning på parkeringen bar frukt. Det kanske inte var så här arkeologiskt fältarbete brukade se ut, men den här gången hade det fungerat förbluffande väl.

Philippas något rosenskimrande bild av Richard av York hade förstås fått en törn — han hade svårartad skolios, det var inte bara ett illasinnat påhitt av Tudorättens propagandister och William Shakespeare.

Skadorna på skelettet visade också att han hade dött på ett sätt som var helt förenligt med krönikornas och pjäsens framställning. Han hade befunnit sig till fots, utan hjälm, och hugg med svärd och hillebarder hade regnat ovanifrån.

En häst! En häst! Mitt kungarike för en häst!

Här visar sig alltså den traditionella framställningen stämma i stora drag — men innebär det att man kan tro på den även i andra stycken? Var Richard  en usurpator, en barnamördare, en lögnare? Kort sagt: var han en skurk?

I rättvisans namn kanske frågan bör formuleras lite annorlunda: var Richard värre än andra senmedeltida konungar?

Vi får minnas att han är samtida med den suveränt skrupelfrie Niccolo Machiavelli som skrev Fursten,  en oundgänglig gör det själv-manual för diktatorer, despoter och hobbytyranner. Shakespeare låter faktiskt Richard referera till Niccolo i sin pjäs:

I can add colours to the chameleon,
Change shapes with Proteus for advantages,
And set the murderous Machiavel to school.
Can I do this, and cannot get a crown?
Tut, were it farther off, I’ll pluck it down.

I Hagbergs översättning:

Jag lånar färger åt kameleonten
Och byter skinn i kapp med Proteus
Och ger en grym Machiavell lektioner.
Den sådant kan tar nog en krona fatt;
Jag drar den ned, om ock den högre satt.

(Det ovanstående säger Richard i Henry VI del tre där han förekommer som bifigur, även om just den här monologen ofta brukar infogas i uppsättningar av Richard III. Vän av ordning vill väl också påtala att Richard inte kan ha läst Machiavellis Fursten eftersom boken publicerades först dryga fyrtio år efter Plantagenetkungens död, något barden från Avon dock struntade högaktningsfullt i. )

Alla indicier pekar på att Richard lät mörda sina små brorsöner i Towern för att slippa hotet från tronpretendenter med större legitimitet än honom själv.

Richards bror Edward den IV lät — å sin sida —  halshugga en tredje broder, George, hertig av Clarence, efter att denne två gånger i rad intrigerat för att avsätta och avrätta honom. Mord på nära och kära var alltså inte något unikt för Richard III, ens i den egna familjen.

Men det är trots allt en viss skillnad på att eliminera en politisk konkurrent som försöker få en avsatt (även om vederbörande råkar vara ens bror) och att eliminera ett eventuellt framtida hot mot ens tronanspråk genom att låta mörda två oskyldiga barn.

Och så fortsätter det med Richard: det är inte så mycket en artskillnad som en gradskillnad. De flesta senmedeltida regenter ljög, höll inte ord, lät mörda sina konkurrenter, och så vidare — distinktionen är att Richard var tillochmed mer lögnaktig, svekfull och mordisk än konungakollegorna.

Historien om Richard utgör ju finalen på det som historikerna brukar kalla för Rosornas krig — en hundraårig kamp  mellan ätterna York och Lancaster om vilken av dessa grenar på Plantagenetträdet som var minst avlägset släkt med den anglosaxiska kungen Edvard Bekännaren — och eftersom ingen av de inblandade hade ens en full pipett bekännarblod i ådrorna var tvisten inte helt lätt att bilägga.

Bristen på sakliga argument ledde till skoningslösa smutskastningskampanjer, våldsamma sammandrabbningar, lönnmord och offentliga avrättningar. Richard var den kvist som satt längst ut på den snåriga rosenbusken. Han var sist och värst. Men han var på intet sätt unik.

Tapisserie de Bayeux - Scène 1 : le roi Édouard le Confesseur

Edward Bekännaren gör en liten cameo på Bayeuxtapeten.

FÖR VIDARE SJÄLVSTUDIER

För den som inte har fått nog av Richard III efter detta något mångordiga blogginlägg har jag några rekommendationer.

När jag skrev texten ovan hade jag fortfarande inte sett The King in the Car Park,  men under skrivandets gång blev jag plötsligt osäker på om jag mindes rätt, om det faktiskt var Jo Appleby som frilade skelettet. Efter lite googlande upptäckte jag att hela Channel 4-dokumentären ligger ute på nätet, och nu i morse förundrades jag av denna film, där man steg för steg får följa utgrävningen hela vägen från planering till fynd.

Ingen modern TV-dokumentär är tydligen komplett utan ödesmättad musik, tjocka lager dramaturgisk ketchup och en programledare som med självebelåten uppsyn ställer sig framför det skeende som han förväntas skildra, men dessa skönhetsfläckar till trots är filmen helt fascinerande. Här nedan finns den till allmän beskådan:

Min främsta kunskapskälla har annars varit Mike Pitts Digging for Richard III, där vi får följa förberedelserna, spelet bakom kulisserna och utgrävningsarbetet ännu mer i detalj —  det här är en grodperspektivvy av arkeologiskt fältarbete, och Pitts djupintervjuade många av de inblandade väldigt nära inpå själva händelserna, vilket ytterligare förstärker närvarokänslan.

51FbOKJqS2L._SX324_BO1,204,203,200_

Om Channel 4-dokumentären snarast har Philippa Langley som huvudperson (förutom programledaren då), så fokuserar Digging for Richard III på arkeologerna och akademikerna, och skildrar även intriger och konflikter på Leicesters universitet.

Även denna bok har smärre skönhetsfläckar — bland annat den rörigaste redogörelse för Rosornas krig som jag någonsin försökt ta mig igenom (och det vill inte säga lite).

51FKnMWxFOL._SX324_BO1,204,203,200_

När det gäller den historiska bakgrunden anbefaller jag istället The Hollow Crown av Dan Jones. Jones har lyckats skriva en suveränt medryckande sidvändare om det notoriskt snåriga och taggiga förloppet. Vänner av fantasyeposet Game of Thrones kan också fröjda sig åt att upptäcka varifrån en del av inspirationen till George R R Martins mäktiga skröna kommer — rätt vad det är dyker det upp detaljer och skeenden som känns igen från det smått senmedeltida sagolandet Westeros.

more-princes-in-tower_32_1906643633

Och för den som vill veta mer om den allvarligaste anklagelsen mot Richard — att han skulle ha låtit mörda sina båda brorsöner — rekommenderar jag The Princes in the Tower, Alison Weirs föredömligt välskrivna och rediga redogörelse för bevisläget i den halvtusenåriga kriminalgåtan.

Och om ni inte verkligen inte kan få nog av Richard III än så finns mina tidigare texter i ämnet här:

Under asfalten blommar Plantageneten

Under asfalten blommar Plantageneten II — Son of Yorick

Något senare tillägg:

Jag glömde ju nämna att Richard III:s olyckliga öde är högaktuellt på ett annat sätt just i dagarna — en annan avlägsen släkting till honom, med det magnifikt malmklingande namnet Benedict Cumberbatch, gestaltar konungen i BBC:s fantastiskt påkostade och storslagna filmatisering av alla Shakespeares krönikespel, en TV-serie som av märklig slump också heter The Hollow Crown (eller, ja … det är förstås inte det minsta märkligt, efterssom titeln är ett citat ur ett av de nyss nämnda krönikespelen).

Richard III-avsnittet sändes för bara någon vecka sedan. Och här nedan kan ni se kungens sentida ättling egga sina trupper inför en drabbning (SPOILER ALERT — jag misstänker att det rör sig om slaget vid Bosworth, så det ser kanske inte så ljust ut för Plantagenetikerna):

Huru jag blef Muralgranskare

mars 5, 2016

muralis själv

Porträtt av Petrus Christus, Jan Van Eyck (cirka 1390 – 1441)

Det är jag som är Muralgranskaren.

Jag har varit Muralgranskaren ganska länge. Närmare bestämt exakt ett år — sedan 5 mars 2015.

Det var en kulen vårkväll (gissar jag) när jag plötsligt fick ordet ”Muralgranskaren” i huvudet och skrattade till. Eftersom jag inte hade något annat för mig (trillingarna sov) skapade jag raskt ett twitterkonto — @Muralgranskaren visade sig vara ledigt, och som avatar använde jag en målning av Jan Van Eyck (I like Eyck!).

Sedan fyllde jag på med lite tweets som man kunde förvänta sig att en källkritisk freskgranskare skulle skriva — till en början uteslutande om tvivelaktiga inslag i Abertus Pictors muralmålningar i mellansvenska landsortskyrkor. Sedan retweetade jag en del av de mer vällyckade granskningarna som mig själv, fnittrade förstulet och lutade mig tillbaka.

Jag tror inte att jag hade förväntat mig att det skulle hända något särskilt. Som mig själv hade jag drygt fyrahundra följare på Twitter, mödosamt hopskrapade under några års sporadisk närvaro på sajten. Jag tänkte mig att jag kanske skulle få ett dussin följare, mestadels bland mina vänner.

Så döm om min förvåning när min långskäggiga, pottfriserade avatar rätt omgående fick en massa trafik, och snabbt körde om IRL-jag. Efter den första månaden hade jag tusen följare, efter den andra tvåtusen — och så fortsatte det (i dagsläget följs han av  11200 personer — ungefär tjugo gånger så många som jag själv).

Och lovorden öste över mig (sade han anspråkslöst). Se bara på den här Storifyn som jag händelsevis har råkat ställa samman med ett axplock av allt älskvärt som sagts om mig på Twitter:

https://storify.com/Muralgranskaren/allmogen-ar-i-uppror-over-muralgranskaren

(Jag skulle förstås kunna göra en Storify med de som avskyr Muralgranskaren också — de som i desperation hotar att blocka alla som retweetar bilderna, eller undrar vari det roliga består — de existerar också, men de är inte lika talrika …)

Även tidningarna tog sig an fenomenet. Norrländska Socialdemokraten skrev lyriskt om granskaren redan i början av april. Sjunde april var Expressen på bollen. Han utnämndes till ett ”Twitterfenomen” av Svenska Dagbladet i början av juni. Nöjesguiden fann å andra sidan Muralgranskaren töntig och genuspolitiskt irrelevant.

Jag har publicerat mig som skämt- och serietecknare i drygt trettio år och givit ut ett antal böcker, men det kändes på något vis lugnande att jag inte uteslutande verkar vila på minnen från fornstora dar — att jag fick respons på mina Muralgranskningar fast ingen visste vem jag var (utom de närmast sörjande).

Det kändes dessutom fascinerande för den som — likt mig — suttit på sin kammare och försökt vara rolig i total isolering under tre decennier att omedelbart få se hur skämten fungerade — jag hade lyxen att betatesta dem, låta dem tävla med varandra, se vilka som fungerade och vilka som dråsade i backen.

Muralgranskaren genomgick en viss utveckling. Efter ett par månader blev det allt svårare att försöka låtsas att man hade kritiska synpunkter på bilden (Twifwel-Achtigt!). Bilderna ville bli rena skämtteckningar — jag lät dem hållas och släppte själva granskandet allt mer.

Inledningsvis försökte jag också hålla mig helt och hållet till fresker och muralmålningar, men även detta blev ohållbart efter någon månad. Muralerna tog slut, och jag kastade mig över altartavlor och andra målningar från ungefär samma period. I det längsta drog jag mig för att använda illustrationer ur senmedeltida handskrifter, men till sist övervann jag även detta motstånd — jag var lite grann som spöket på Canterville, som får slut på rött att fylla i blodfläcken med och övergår till blått och smaragdgrönt.

Jag har brukat skriva mina muralgranskningar på kvällen, när alla trillingarna somnat och friden härskar en stund. Ofta har jag då varit så trött att jag huggit på första bästa idé som flugit genom huvudet. Morgonen därpå har jag sedan lagt upp granskningarna efter att barnen fått mat.

Som femtiofemårig förstagångsförälder till trillingar har jag ofta inte haft så där enormt mycket energi över. Att teckna egna serier och skämtteckningar har inte varit tal om, men tack vare Muralgranskaren har jag haft ett litet andningshål — ett humorlabb där jag har kunnat leka av mig och få respons på det jag har gjort.

Men efter att ha gjort Muralgranskaren i ett år känner jag att de sällsamma senmedeltida bilderna börjar bli svårare att hitta, och under senare tid har jag ibland varit på väg att göra skämt som ligger snubblande nära tidigare Muralgranskningar. Jag känner att jag snart har plöjt denna teg ganska grundligt. Därför bestämde jag mig för att demaskera mig på årsdagen av granskarens födelse.

Muralgranskaren kommer att leva vidare som ett månatligen återkommande inslag i tidningen Faktum — och om Gud vill och skorna håller kanske det även dyker upp någon förläggare som kan förbarma sig över hans alster. Dessutom är det nog troligt att jag får återfall då och då och skärskådar en och annan senmedeltida bild med spuriöst innehåll på Twitter. Men jag kommer inte att fortsätta lägga upp två bilder varje morgon, är jag rädd.

Muralgranskaren är femhundrafemtio år gammal. Han börjar bli trött.

Tillägg: De av bloggens läsare som lever lyckligt okunniga om Muralgranskaren kan om de vill läsa lite blandade favoriter i den här Storifyn som jag har gjort:

https://storify.com/Muralgranskaren/muralgranskaren-rider-i-skymningen

 

Jag talar i radio (och företer alltså vissa livstecken)

februari 15, 2016

Screenshot from 2016-02-14 11:31:17

Ja — ska man vara riktigt petig är det ju en podd jag pratar i, även om det är en Sveriges Radio-podd: Snedtänkt.

För några veckor sedan fick jag permission från trillingfarmen under några timmar för att spela in poddradio med Kalle Lind. Det var någon dag efter den stora snöstormen, så drivorna låg meterhöga, det var störningar i lokaltrafiken och temperaturen var 11 minus.

Men jag och Kalle lyckades trots detta sammanstråla i det imposanta radiohuset på Hisingen, utnyttjade detta gyllene tillfälle till max och gjorde faktiskt två timslånga program (det andra kommer sändas när Kalle känner att samtiden är mogen för det, och förväntas handla om referenshumor).

SHEETMUSIC167475

Negativ cash in från 1922 — Gud vad vi avskyr Eddie Cantors hitlåt ”Yes We Have No Bananas!”

Det första avsnittet handlar om cash in-låtar. Bloggens mer minnesgoda läsare kommer att känna igen en del material — bland annat från DET HÄR inlägget — och DET HÄR, men vi avhandlar även  en del snöda slagdängor som jag aldrig bloggat eller skrivit artiklar om. Informationsdensiteten i samtalet blev ganska hög, liksom flamsighetskoefficienten. (Jag är för övrigt väldigt nöjd med Kalles redigeringsprincip — han har med fermt handlag klippt bort en del som inte var så roligt, och en del som var ännu mindre relevant än det som tilläts vara kvar, och på så vis ytterligare förtätat atmosfären i programmet.)

SHEETMUSIC168

Negativ cash in från 1917 — Puccini ska ha spö!

Själva programmet hittar ni HÄR.

Men alla avsnitt av Snedtänkt är förstås mycket hörvärda. Särskilt de fem dryga heltimmarna med trogna kommentatorer på den här bloggen — avsnitten med Martin Kristenson, Fredrik Tersmeden, Johan Wanloo och de två med Fredrik af Trampe (ett sjätte bloggkommentatoravsnitt där Gustaf Görfelt och Kalle pratar om Johnny Bode förväntas läggas ut ganska snart).

SHEETMUSIC169

Franz Lehar ligger också ganska skrynkligt till.

Ett antal av de låtar som avhandlas i programmet — plus åtskilliga som vi inte lyckades skohorna in, trots att vi smattrade på som Sven Jerringar på helium — återfinns på den här spellistan:

(Ja — jag vet att den här bloggen är sorgligt försummad för tillfället. Det här inlägget har jag skrivit i största hast medan trillingarna sover middag. Jag lyckades inte ens fira bloggens tioåsjubileum den 15 januari. Argh. Nu ska jag ut och laga mat.)

Något senare tillägg: Jag får be om ursäkt till Anna Lena-Lodenius, Åke Cato och Kalle Lind — tre ytterligare  i Snedtänkt-medverkande som även låtit höra av sig i kommentarfältet — det är alltså inalles åtta bloggkommentatorer som varit med i Snedtänkt — en av dem dessutom i vartenda avsnitt.

Jag minns min barndoms grönskande science fiction-butik

november 24, 2015

PICT0046

Mitt fjortonåriga jag, sommaren 1975

För fyrtio år sedan satt jag på färjan mellan Köpenhamn och Malmö och läste senaste numret av Dirty Laundry — Robert Crumbs och Aline Kominskys kompromisslöst självutlämnande relationsserie.

Det var inte jag som köpt tidningen. Min pappa samlade på Crumbs alster, och hade gjort sedan början av sjuttiotalet. Till en början försökte han gömma numren av Zap Comics, Motor City Comics och — kanske särskilt — Big Ass Comics för mig och min bror Jakob. En gång minns jag att vi hittade dem under en hög mössor på hatthyllan.

Rätt snart gav pappa upp och lät oss — särskilt mig — läsa Crumbtidningar av hjärtans lust. Min engelska förslog till att börja med inte särskilt långt, men bildspråket påverkade mig djupt — så djupt att Crumb tog plats bredvid Hergé och Janne Lööf i mitt privata pantheon. Hans skrafferingsteknik studerade jag slaviskt för att kunna kopiera den så bra som möjligt.

Under den här perioden bodde familjen i Skurup i Skåne och ganska raskt hade jag uttömt alla möjligheter att förkovra mig subkulturellt som det sömniga stationssamhället hade att erbjuda. Jag hade köpt alla SF-kioskböcker som fanns att tillgå i tobaksaffären och läst all SF och skräck som det lokala biblioteket hade i sin enda hylla.

Därför var det en högtidsstund för mig när vi gjorde dagsutflykt till Köpenhamn, och jag fick chansen att botanisera i regionens — möjligen hela Skandinaviens — just då ledande butik för serier och science fiction — Fantask på Sankt Peders Stræde, samtidigt som pappa kompletterade sin Crumbsamling.

På fotot ovan ser ni Fantaskkatalogen ligga på bordet framför mig. Jag och min vän Martin lusläste den och gjorde upp långa och verklighetsfrämmande inköpslistor — vi läste katalogen som svultna läser kokböcker och fantiserade om allt fantastiskt som Fantask skulle förse oss med nästa gång vi steg ner i den dignande källarlokalen.

ian_miller2_1

Den utgåva av At the Mountains of Madness som jag köpte på Fantask.

På Fantask köpte jag mina första engelskspråkiga SF-pockets. H P Lovecrafts At the Mountains of Madness var så kompakt ogenomtränglig för mitt fjortonåriga jag att jag försökte översätta vissa av novellerna till svenska bara för att kunna läsa dem — ett projekt som strandade efter några tiotal sidor. Romaner och novellsamlingar av Philip Jose Farmer och Robert Sheckley lyckades jag däremot ta mig igenom med stigande läsförståelse, och efter en fyra fem böcker upptäckte jag att jag plötsligt kunde läsa på engelska.

Idag förtjänar jag mitt levebröd som serietecknare och översättare, och det slår mig att den lilla källarbutiken på Sankt Peders Stræde har varit av enorm betydelse för båda mina verksamhetsfält …

PICT0066

Jag tecknar serier 1975

 

 

 

Qui est le fantôme du photomaton?

oktober 18, 2015

Fotoautomatens uppfinnare Anatol M. Josepho (av lilla mamma kallad  Anatol Josephewitz) med sitt snillefoster.

Jag hade ingen aning om att fotoautomaten uppfanns så tidigt som 1925, och började segertåget över världen bara något år senare.

Redan i slutet av tjugotalet hade alltså varje världsmetropol värd namnet uppsjöar av automater där älskande par kunde föreviga sin förtjusning, lustigkurrar kunde grimasera vilt,  män och kvinnor med utvecklad självkänsla kunde öva på att ta tidiga versioner av den ”själfulla selfien” och — sist men inte minst — grupper av storskrattande spexmästare kunde slåss om utrymmet i bildrutan.

Och ett gäng unga bohemer i Paris verkar ha varit mer än vanligt   förtjusta i Le Photomaton

LUSTIGKURRAR

Rene Magritte

Salvador Dali

andre breton

André Breton

KÄRLEKSPAR

298ac46575725d304b2836049234f9ea

Rene Magritte och  hustrun Georgette.

Salvador Dalí och blivande hustrun Gala

EN SILLSALLAT AV SPEXANDE SURREALISTER

d857012973779a7cd5935c112ffbf440

Längst till höger en av mina favoriter — Max Ernst.

”Qui est le fantôme du photomaton?” —  ”Vem är fantomen i fotoautomaten?” — frågade som vi minns Amélie Poulain (i Frankrike är fotoautomaten fortfarande döpt efter detta första firmanamn — precis som filmförevisningslokaler i Sverige fortfarande heter som det sedan länge hänsovna filmbolaget Biograph Company).

Personligen föreställer jag  mig gärna att fantomen i fotoautomaten är en full i fan … fantasifull … ja rentutsagt … full … ung surrealist på väg att slå världen med häpnad …

 

Inlägg 600 — vari jag plötsligt blir trebarnsfar

februari 20, 2015

DSCF9195

Den 24 oktober 2014 gjorde Igor, Einar och Morris entré i mitt liv, efter ett antal månader av andlös väntan.

Sedan dess har jag inte haft särskilt stora fritidsproblem (detta skrivs vid köksbordet, medan två av mina söner halvslumrar i sina små däcksstolar som pensionärer på atlantkryssning, och den tredje pendlar mellan lojt sprattlande på en filt och plötslig ilska över att hans napp oväntat försvunnit.)

Så om det dröjer mellan blogginläggen vet ni vad det beror på. (Däremot postar jag en del på twitter, eftersom det lättare låter sig göras när man har en eller flera personer som övar ålning medelst hasning på bröstkorgen.)

DSCF7636Igor, Morris och Einar, en vecka gamla

Dmitrij fyller år!

september 25, 2014

Композитор Дмитрий Шостакович, 1934 год

Harry Potter upp i dagen — ett ungdomligt snille.

Idag firar vi den sovjetiska orkestralmusikens ledande enfant terrible — med viss tonvikt på ”enfant”, för rätt långt upp i åren såg denne dissonante gigant ut som en tolvårig konfirmand …

Photo 2013-08-28 12 44 30

Sjostakovitj träffar en katt …

Hur som helst — hundraåtta år hade han fyllt idag om han fått leva och ha hälsan, men tre paket sovjetiska cigg om dagen kräver ju sin tribut, så han lämnade det jordiska redan 1975.

Photo 2014-09-25 09 40 01

… och en gris

Själv är jag särskilt förtjust i Dmitrijs  tjugotalsproduktion,  den mest humoristiska avantgardemusik jag någonsin hört — en pendang till den vildsinta experimentlusta som utmärkte bröderna Stenbergs sovjetiska affischkonst under samma period — en avantgardism som paradoxalt nog är både lättillgänglig och rätt långtgående …

Photo 2013-02-18 11 10 33

Sjostakovitj går brandvakt. Alltså — han har inte låst sig ute efter en sen festnatt — han går faktiskt brandvakt, under den 900 dagar långa tyska belägringen av Leningrad.

Här nedan har jag ställt samman en Spotifylista med särskilt tonvikt på Sjostakovitjs lite lättare produktion — musik ur baletter, teaterföreställningar och filmer. Listan rekommenderas särskilt om man behöver ett tillskott av manisk energi för att städa lägenheten, mocka gödsel eller slå större gräsmattor med lie … (viss varning dock om ni viftar med vassa föremål — Sjostakovitj i alltför kraftig dosering kan leda till bärsärkagång …)


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 111 andra följare