Det finns gamla amerikanska pinupillustratörer som är skickligare än Art Frahm — till exempel Gil Elvgren Gil Elvgren Gil Elvgren — men ingen av dem kan konkurrera med Frahm som skildrare av selleri.
Frahm verkar vara bosatt i en idyllisk värld där sellerin är allsmäktig, medan däremot trosresårerna lämnar en hel del i övrigt att önska. Ibland bemödar han sig att hitta en orsak till underklädernas undergång. De kan vara milt plausibla …
… något mindre plausibla …
… eller helt löjeväckande …
… men resultatet blir — som alla kan se — ständigt detsamma.
(I det här sista exemplet kan jag inte se något som helst skäl till att trosor, selleri och brevförsändelser far all världens väg — gissningsvis rör det som om en mycket lokal tromb …)
Annars verkar hans värld som sagt ganska idyllisk. Gatorna är så välsopade att de ser ut som matsalsgolv; allt är skrubbat, rent och kliniskt så när som fantasin hos de fryntligt fräcka män som ständigt envisas med att dyka upp vid ”fel” tillfälle. Fast det är kanske snarare ett av de grundläggande axiomen i Frahms universum:
§ 1: Om en selleribärande kvinna tappar sina trosor dyker det alltid upp någon glatt överraskad snuskhummer runt hörnet.
Eller också är resårerna så dåliga att detta händer oupphörligen. Det verkar ju onekligen så. Vilket leder oss till Frahms andra lag:
§2: Det finns ingen som är så lättroad som en jovialisk, något överviktig medelålders snuskhummer.
Något av en evig sanning både i Frahms universum och vårt eget …
(Vill ni läsa mer om Frahm, och se några exempel från hans pre-selleri-period, så kan ni gå till Lileks.com — sajten som jag skamlöst snott såväl bilder som upplysningar från …)
David Nessle 
oktober 6, 2007 kl. 11:07 f m |
Selleri? Känn min sköna sparris!
oktober 6, 2007 kl. 12:02 e m |
Man förstår varför kassarna inte är försedda med handtag: det förbättrar kroppshållningen.
Själv lägger jag inte så mycket märke till sellerin i första hand, men vilken fin parkeringsautomat i översta rutan. Man riktigt ser texten ”AVGIFT EJ ERLAGD” fast på utrikiska.
oktober 6, 2007 kl. 1:19 e m |
Martin R: De tyska snaskfilmsmakarna är dock inte ensamma om att tillerkänna sparrisen vissa — arr — freudianska egenskaper. Den skånske skalden Karl Krüger Hansson (1887– 1962) skrev en hel diktsvit till den ädla grönsaken. Vi citerar (med ett litet tack till Annina Rabe — det är från Shampoo Rising som jag har hämtat texten):
Vita skepnad så du prålar
För mitt ögas ljusa blick!
Ja, du alltid där skall stråla,
Om också sol och måne förgick.
* *
Giv hit din bastanta kropp,
Som så gärna springer opp!
För långt härnere du dig dolt.
För länge jag din tystnad tålt.
Du är smärt och smidig, du!
I mina händer som en ål.
På huvudet i korgen nu!
På stund jag täpper till ditt hål.
* *
Nå, ligg ej där i hålet gömd!
Men kom då fram – jag tror så fördömt!
Jag vet ej om ett svek det är
Att vilja gömma sig så där.
Du är för mig en smäcker tingest.
Som jag med förtjusning blickar på.
Ibland kanhända får jag blott en rest.
Men då ej värre är — än lugnt gå på.
* *
Så illa att jag nu tog fel!
Jag stympat den – så skönt att sidan böjd.
Ack, om jag skurit av den hel.
Jag hade varit mera nöjd!
Så är min fröjd, och den är kort.
Den bästa delen må jag kasta bort!
Jag går och grubblar för mig själv så smått.
Ty något helt har jag ju aldrig fått.
* *
En ynkrygg, var det, som där låg!
Han ej har orkat resa sig.
En lycka du, min stackars påg.
Att äntligen jag hittat dig!
* *
Ljus och fager var den. Så fördärvlig.
Lyste den och blev för mig begärlig.
En kort sekund den stod där skön och härlig.
Ljus och fager var den och begärlig.
* *
Vad bliver lönen då för mödan min?
Dig har jag tjänat och fått heta drängen din.
Med sköna verser har jag velat blidka dig.
Men att jag något fått. Kan ej påminna mig.
Temat på den här bloggen tycks plötsligt ha blivit snusk och pekoral — och i Krüger Hanssons stilsamma gestalt förenas de på ett unikt sätt …
Man kan läsa lite mer om Krüger Hansson på Bengt O:s blogg:
http://www.karlsson.at/Archives/Archives05/ordet05/ordapr05.htm
oktober 7, 2007 kl. 9:00 f m |
Yay Lileks!
Han är den amerikanske Nessle, så är det.
Jag kan rekommendera hans podcast ”The Diner” å det varmaste.
oktober 7, 2007 kl. 3:00 e m |
Frahms resårsvaga (ooh, sämsta ordvitsen på resurssvag nånsin) damer gör det en gång för alla tydligt att han är barn av samma skola som LaVey. Enligt The Satanic Witch är det mest upphetsande en man kan råka ut för en oväntad peek av något han inte är menad att se och som gör damen i fråga generad, vilket är varför, enligt LaVey, damer som vill ”kontrollera” män bör se till att ha just svaga resårer, slappa strumpeband och ett behåband som är otillräckligt spänt, samt blusar med för små knappar. Därefter råder han damerna att använda ”solkiga” underkläder för att undertryka hur accidental flashingen är. Där kan vi tala om att projicera. Han rekommenderar även riktigt höga klackar för att det rörelsehinder de utgör gör kvinnan sårbar i mannens ögon. Här instämmer han med samtidens feminister, men med inställningen ”like that’s a BAD thing?”
När det gäller sellerifrågan kommer det mig att lite oväntat tänka på Katten Gustaf, vars ägare ofta avbildades just hemkommen från affären. Även han hade då alltid minst en selleri i den handtagslösa specerikassen. Antingen var Gustafs skapare en beundrare av Frahm och hans selleristudier, eller också är sellerin – i en tid då bagetten ännu inte nått de amerikanska middagsborden – det tydligaste sättet att markera att en kasse innehåller specerier.
Vad JAG undrar över är vad de ska men _en_enda_ sellerisjälk till? Vanligtvis säljs de ju i buntar. En annan tanke är ju att en dam med selleri i påsen uppenbarligen vaktar på figuren – selleri omges ju av myten om negativa kalorier – och därmed är en fin flicka vars trosor man inte räknar med att få se, nånsin. Vem vet?
Åh, och ”Gil Elvgren, Gil Elvgren, Gil Elvgren”
oktober 7, 2007 kl. 3:51 e m |
Wee1: Jag har alltid tyckt att ”Anton LaVey” låter mera som en hambokung än som en mörkrets furste — nu får det anses vara styrkt (visserligen en lite kinky hambokung, men icke desto mindre …) Har f ö för mig att jag hört någon usel låt som han sjungit in — vad är det med de här sektledarna? Det verkar inte spela någon roll att de har en armé av dreglande disciplar, de måste ändå försöka fixa en listetta för att mata sina monstruösa egon — det var samma sak med Charles Manson (eller Kalle Månsson som han egentligen borde kallas — hans farfar var svensk — plats för fosterländskt svällande hjärtan ….)
oktober 7, 2007 kl. 3:54 e m |
Förresten — det här du nämner ang. selleri och slankhet — där har vi äntligen en kasual koppling: tjejerna har ätit så mycket selleri att de XXXL-trosor de införskaffade under sitt tidigare liv som divine-lookalikes inte sitter uppe längre … Fast å andra sidan — om vi tittar på de speceripåsar de bär hem och föreställer oss att de lever i ett ensamhushåll så verkar de ju inte direkt missunna sig livets goda …
oktober 7, 2007 kl. 9:29 e m |
Sellerifrågan får anses vara en av samtidens stora konst-gåtor. Kanske är den en grönsak med ockult koppling såsom moroten hävdas vara djävulens favoritrotfrukt i The Black Adder.
Jag tror att det är samma flicka hela tiden, i olika peruker. Hon håller på med en elaborativ flyktplan från Alkatraz. Varje dag bär hon överdimensionerade trosor och en kasse specerivaror med en enda selleristjälk till sin älskade bakom galler. Eftersom trosorna är stora trillar de lätt ner av sig själva när hon reser sig från samtalsrummets bord – hon har sett till detta genom att talka sig noga och sy in små blyhagel i sömmarna. Hon räcker över specerierna till sin älskade som när han böjer sig fram för att ta emot dem passar på att skyffla till sig trosorna med foten, som han lätt frigör ur sina specialpreparerade skor, kniper dem med tårna och slinker i skon igen. På rummet stoppar han undan trosorna och sellerin och delar resten av specerierna med sin cellkamrat. Sellerin samlas till att bygga en båt av Ra-typ, trosorna sys ihop till ett segel – därför är det viktigt att de är så stora som möjligt. De specialtränade hundarna simmar sen ut med lyktor och snor kopplen, precis som de övat, om denna sentida Heyerdahls bogspröt och bogserar honom till flyktbåten.
LaVey var en gammal get. Nuff said, som nätkryparen brukar säga.
oktober 7, 2007 kl. 10:06 e m |
Wee1: Jag tvivlar på att vi någonsin kommer att kunna få fram en mera invändningsfri teori kring Frahms flaggande trosmamseller …
oktober 10, 2007 kl. 5:41 e m |
Det var väl övermaga elakt att jämföra Nessle med mörkermannen Lileks, vars politik är så vämjelig USA-högrig att jag numera inte ens kan med att beskåda hans lite nedlåtande sammanställningar av gammal kitsch.
december 27, 2007 kl. 11:35 f m |
Jag insåg nyligen att Göteborg pryds av en Art Frahm-målning i kolossalformat. Det är Star Bowling på Odinsgatan som på sin fasad blåst upp bilden med den bowlande kvinnan som (surprise!) tappar trosorna .
Visserligen har de retuscherat bort själva underbyxorna, men motivet ger ändå en genuint 50-talsunken sexistisk prägel åt hela etablissemanget. Bortkommen bimbo tappar bowlingklotet och blir utskrattad av lättroade snuskhumrar. Välkomna in, alla kvinnliga bowlare!
Omdömet blir: bisarrt, men utan selleri.
mars 7, 2010 kl. 10:32 f m |
Det här var ju på 50-talet. Men om jag har fattat det rätt så bär amerikaner fortfarande hem sina varor från butiken i papperspåsar utan handtag. Är det så? Och i så fall varför? Har ingen företagsam person kommit på att introducera de kassar som vi använder, antingen i papper eller plast, med vettiga bärhandtag? Så att man kan bära 2-3 stycken i varje hand.
För övrigt noterar man i amerikanska filmer att collegeungdomar alltid bär sina böcker i handen uatn att använda någon kasse, bag eller rycksäck. Fast för detta finns det kanske vettiga motiv, det är väl ett sätt att få kontakt med det motsatta könet genom att killen erbjuder sig att bära böckerna.
mars 7, 2010 kl. 3:04 e m |
Sellerin som käckt sticker upp ur påsen har antagligen samma funktion som de körsbärskorneller som ofta fanns på oljemålningar från renässans till barock.
Detta träd gjorde sig bra på bild. Helt enkelt. Som sellerin.
Med denna förklaring har jag medvetet fört tråden in på prosaiska, down-to-earth-mässiga förklaringsgrunder.