Kirby — King of the Krackles

Jack Kirby (eller Jacob Kurtzberg, som hans mamma kallade honom) är förmodligen den mest inflytelserika superserietecknaren någonsin. Han skapade Fantastiska Fyran, Hulken, Thor, X-men och i stort sett alla andra riktigt kända marvelserier utom Spindelmannen. Han är också — paradoxalt nog, kan det tyckas — en konstnär vars hela livsverk (ca 25 000 sidor) har målats över.

Kirby var nämligen skissare till yrket — alla hans serier har tuschats av andra förmågor. Att hans stil ändå är så lätt att känna igen beror väl till stor del på att han skissade tämligen exakt — tuscharna kunde följa förlagan utan att behöva tillföra särskilt mycket själva, nästan som en plansch i en målarbok. Jag är fascinerad av den säkra linjen i hans blyertsskisser — den är så tveklös att man kan få för sig att skisserna är renteckningar av en underliggande bild. Men så är inte fallet — hans tecknade så tajt. Det grämer mig att inte fler av hans skisser finns bevarade, och att de som finns oftast är usla sextiotalsfotostater — för till skillnad från många andra serieskisser finns det kvaliteter i Kirbys teckningar som oftast går förlorade i tuschningen.

Själv har jag länge haft ett djupt kluvet förhållande till Kirby. Han är utan tvekan den mest personliga marveltecknaren — ingen annan skildrar hjältar som står fullt så bredbent, med fullt så tjocka lår i fullt så halsbrytande perspektiv. Ingen tecknar heller kvinnor som har fullt så brett mellan ögonen (tumregeln är att det ska vara ett ögas bredd mellan dem — på Kirbys hjältinnor kan man ibland få plats med tre). Runt omkring dessa fetlåriga män och grodögda kvinnor pågår dessutom ett ständigt ragnarök av konstiga bubblande bollar, fartlinjer och futristiskt maskineri som stundtals är snubblande nära att förvandlas till abstrakt konst.

(Kirbys bollar har för övrigt bildat skola bland superhjältetecknare — med en fackterm kallas de för ”Kirby Krackles”. Den som vill veta mer kan läsa en lärd uppsats om Kirbybollarnas uppkomst här.)

Men Kirby är dessutom en närmast obegripligt ojämn tecknare. Hans stil är alltid dekorativ, dramatisk och utmärkt lämpad till just superhjälteserier, men figurteckningen springer ibland iväg lite väl långt från det anatomiskt möjliga — de djärva lårförkortningarna kan ibland se direkt neurosedynbetonade ut, och inte sällan är det uppenbart att han har haft bråttom. Enligt uppgift tecknade han ofta fem sidor per dag, och det är mycket — även om han slapp texta och tuscha dem.

Jag har efter omoget övervägande kommit fram till att svagheter och styrkor smälter ihop i Kirbys konstnärsskap. När han försöker teckna vanliga människor i vanliga miljöer blir det plågsamt uppenbart att han inte kan skildra något som är normalt — sophämtarna ser ut som Hulken och ornamenten på en tjugotalsteaters balkonger förvandlas ofrivilligt till lämningar från en utomgalaktisk civilisation. Men så länge som han ägnar sig åt sitt alldeles egenuppfunna superhjälteuniversum — fullt av kosmiska, surfande oscarsstatyetter och aliens i lustiga hattar — så är han svåröverträffad. Inte för inte kallas han ”The King” av nördar världen över.

(Den som vill se Kirby göra en cameo som polistecknare i TV-serien Hulken  kan klicka på den här länken. )