… brukar det heta. Den som kläckte detta vackra ordspråk tänkte kanske inte i första hand på schlagers som
Bomb Tokyo! Bomb Tokyo!
Bomb Tokyo! Bomb Tokyo!
Our land, from California to The Soo
Our Yanks and tanks are backing you, On land!
See the navy boys and tough Marines
Are fighting in The Philippines, and see
There we’re gonna fight we’re riding high
Riding the [?] from Hawaii skies
It’s victory everywhere
Land, sea, and air
Bomb Tokyo!(Ni kan lyssna på den här.)
… och ännu mindre passar tankespråket kanske på en snärtig liten slagdänga som …
We’re gonna have to slap the dirty little Jap
And Uncle Sam’s the guy who can do it
We’ll skin the streak of yellow from this sneaky little fellow
And he’ll think a cyclone hit him when he’s thru it
We’ll take the double crosser to the old woodshed
We’ll start on his bottom and go to his head
When we get thru with him he’ll wish that he was dead
We gotta slap the dirty little Jap
(Lyssna och tro era egna öron här.)
De här sångerna är på inget sätt unika — vi har även förtjusande små melodier som The Sun Will Soon Be Setting for The Land of The Rising Sun och den vitsiga There’ll be a little smokio in Tokio
Det är uppenbart att krig inte föder så ädla känslor — och när väl krutröken lättat förefaller de kulturella artefakter som ligger kvar i ruinhögarna närmast obegripliga i sin blodtörst och bisarra känsloavtrubbning.
En sång som verkligen får mig att känna mig underlig till mods är Blitzkrieg Baby med Una Mae Carlisle:
Blitzkrieg baby, you can’t bomb me
‘Cause I’m pleading neutrality
Got my gun, now can’t you see
Blitzkrieg baby, you can’t bomb me
Blitzkrieg baby, you look so cute
All dressed up in your parachute
Let that propaganda be
Blitzkrieg baby, you can’t bomb me.(Lyssna här.)
Jag får gåshud när jag hör Una Maes intima, sensuella röst måla upp denna mardrömsvision i vadmalsgrått och khaki (med en solkig sepiahinna över) — det blir ett slags korsdrag i själen. Vad tänkte kompositören egentligen?
Men sången måste ha varit framgångsrik, eftersom glada copycats senare gjorde den om möjligt ännu mer smakfulla schlagern Atom Bomb Baby:
Atom bomb baby, boy she can start
One of those chain reactions in my heart
A big explosion, big and loud
Mushrooms me right up on a cloud
Inte heller denna låt är något unikum — vad sägs om titlar som Jesus Hits Like the Atomic Bomb, eller countryfavoriten Your Atom Bomb Heart?. Här finns en hel hoper häpnadsväckande atombombsschlagers. Som allt annat material i den här texten kommer de från den underbara sajten The Authentic History Center.
David Nessle 
januari 25, 2008 kl. 4:05 e m |
En av de första visorna i denna genre var nog ”Praise the Lord and Pass the Ammunition”, gjord strax efter Pearl Harbor…
Det ska vara baserat på en sann story: den 7 december 1941 var en söndag, och en viss militärpastor skulle hålla en utomhusgudtjänst där på Oahu där Pearl Harbor låg. Och vad fick han se? Japanska plan lågsniffandes över nejden, på väg att sänka US Navy. Pastorn fann sig snabbt, hämtade en kulspruta, la upp den på predikstolen och började beskjuta planen!
Sentensen ”praise…” osv ska annars härröra från Cromwell, 1600-talets engelska inbördeskrigspuritan. Puritanerna hade inga fältpräster sägs det, varje soldat var en predikant…
januari 25, 2008 kl. 4:21 e m |
Svensson: Jo, jag har hört ”Praise …” — det är en av de låtar som ofta är med på kompilationer över andra världskrigs-musik — tillsammans med andra smått religiösa och lättsamma nummer som ”Coming in on a Wing and a Prayer”, ”We’re Gonna Hang Out Our Washing on the Siegfried Line” och Andrew Sisters allestädes närvarande ”The Boogie Woogie Bugle Boy of Company C”.
De här mörka, hatiska andra världskrigslåtarna har jag knappt hört tidigare — möjligen med undantag för Noel Cowards ”Dont Let’s Be Beastly to the Germans” (där han med hatisk ironi sjunger bland annat ”Let’s tell them that sterilization simply isn’t done”) och Al Bowllys ”When That Man is Dead and Gone” (”That man” är förstås ”Satan with a small moustache”).
januari 25, 2008 kl. 4:49 e m |
Visst är ”Bomb Tokyo” och dina top postade exempel hatiska så det räcker, men ”Praise…” är för den skull ingen softis. Den inspirerade ju en gång en skinheadgrupp till en låt med samma titel, bara en sån sak… Fanns att se i TV-pjäsen ”Oi for England” 1983, på svenska som ”Chokladengland”.
Vera Lynns ”We’re Gonna Hang Out Our Washing on the Siegfried Line” svängde rejält kan jag meddela, och finns på skivan ”Hits from the Blitz”! (Förresten kallade tyskarna själva inte denna sin gränsförsvarslinje för Siegfriedlinjen, de sa ”die Westwalle”.)
Mer blitzhits: jazzen förbjöds i nazityskland, men en vacker dag fick Goebbels för sig att starta ett nazistiskt jazzband, med en engelskkunnig tysk som sångare. ”Charlie and his Jazz Band” hette combot. Låtarna ska ha haft normala förstaverser, med raspropaganda mm insmuget i andra…
januari 25, 2008 kl. 4:59 e m |
Mer finns att läsa på en sajt för gammal radio: http://blog.wfmu.org/freeform/2005/03/charlie_and_his.html
januari 25, 2008 kl. 5:26 e m |
Ahh Lucky Millinder… Artisten känner jag igen från Smoke Rings. Dock knappast denna ”song”. (Jag har en hel radda c-90, inspelat.)
Thank You
And
Goodnight
januari 25, 2008 kl. 8:32 e m |
Men hon ser piffig ut, the Una Mae bomber.
januari 25, 2008 kl. 9:07 e m |
Svensson: Jag har Charlie and his Orchestra på mp3 — man blir helt märkrädd av att höra dessa söta små swinglåtar där Churchill plötsligt kallas för ”That fat friend of the Jew”. En annan intressant detalj är att de har försökt hitta en tysk swingsångare med perfekt brittiskt uttal, men ändå tjockar han till konsonanterna på teutoniskt vis lite av och till …
Molle: Många pluspoäng för den förstklassiga vitsen!
januari 26, 2008 kl. 2:13 f m |
En av de konstigaste amerikanska propagandalåtarna är ”the chicago policeman” av en okänd grupp, på det sena 60-talet. Sångaren sjunger b.l.a till den takfasta melodin. Ska försöka återge sången ur huvudet ungefär hur jag kommer ihåg det:
”They hate America and all that’s good, but they call it love”
”they chose the side of the Viet Cong, how could this kids have gone so wrong? ”Destroying the country from within our borders, and in the same time killing their brothers”.
Den kanske finns på ”the authentic history center”. Har inte kollat?
Namnet på låten ”the chicago policeman” är antagligen en ansyftning till demokraternas katastrofala partikonvent i Chicago 1968 då de hippies som protesterade blev nedslagna och ifångatagna av poliser.
januari 27, 2008 kl. 6:20 e m |
The Chicago Policeman var en av sangene som ble fremhevet i 365 Days Project i 2003:
http://www.ubu.com/outsiders/365/2003/183.shtml
januari 27, 2008 kl. 11:32 e m |
Fantastiskt, helt fantastiskt! Det taffliga anslaget, sångarens problem med takt och ton och framförallt den makalösa texten, allt bidrar till att skapa ett sant mästervverk. Jag tror jag ska sprida den till alla jag känner.
januari 30, 2008 kl. 9:24 e m |
Påminner om Merle Haggards ”Okie from Muskogee”:
We don’t smoke marijuana in Muskogee
We don’t take our trips on LSD
We don’t burn our draft cards down on Main Street
We like livin’ right, and bein’ free.
februari 1, 2008 kl. 1:28 f m |
Musik har väl iofs alltid hört ihop med militär och krig. Marschmelodier har varit bra för att få soldater att gå i takt och glömma den trista och ansträngande marschen. Vid blodiga revolutioner blir käcka melodier som Marseljäsen populära. Marinsoldater bräcker något lagom kvinnoförnedrande och rasistiskt när de övar språngmarsch. Osv.
En av mina favoriter är Spike Jones: ”When the Fuehrer says we ist der master race /we say heil, heil right in the Fuehrer’s face” (gjord till en käck tecknad film, var det inte med Kalle Anka?).
De där låtarna borde f ö spelas på den ojämförliga klubben Sunkit (som Kpt Stofil stundom tipsat om – första måndagen varje månad, Bröderna Olssons, Folkungagan, Stockholm – nästa Sunkit är RSN).
Apropå nazisterna och jazz är det känt att svensk jazz med bl a Alice Babs (”Swing it magistern!” osv) blev populärt i undergroundkretsar i det ockuperade Tjeckien under kriget. Det var ungefär det enda man kunde få in. Och det fanns en hel jazzsubkultur i Hamburg (som hamnstad fick Hamburg alltid influenser utifrån) som nazisterna gjorde allt för att utplåna. (Detta har väl också Stupido-avdelningen i Stofil täckt, har jag för mig. Den mesta kunskapen värd att veta finns där.)
–Ahrvid
februari 2, 2008 kl. 12:31 e m |
För den som vill fördjupa sig i ”Charlie and His Orchestra” ägnas en hel skiva (och åtskilligt utrymme i tillhörande texthäfte) i den prisvärda CD-boxen ”Swingtanzen verboten! – Swing Music and Nazi-Propaganda Swing During Worlds War II” åt denna propagandaorkester.
Orkestern leddes av Lutz Templin, vilken också gjorde många kommersiella skivinspelningar under eget namn. Jag har ett antal av dem i min 78-varvarsamling, och de visar att Templin hörde till de orkesterledare som insåg att så länge man gav sina melodier tyska titlar kunde man i praktiken spela nästan hur mycket ”swing” som helst.
Fredrik
februari 2, 2008 kl. 1:25 e m |
Det var värst vad naziswingen var poppis… Ja ja, det var ju jag som förde’t på tal – men för att ingen ska missta sig om min hemvist, så gouterar jag istället denna visa när det gäller VKII-jazz:
How do you do, are you kidding Mister Hitler,
if you think that England’s done…
We are the ones that will thrash your little game,
we are the ones that will win it all the same!
Titelvisa i TV-serien ”Dad’s Army”, ”Krutgubbar” alltså. Om engelska hemvärnsgubbar.
(By the way David, har du lust att länka ”Svenssongalaxen”? Har själv länkat dig. Och i min blogg har jag nyss skrivit om Dick, Lovecraft och Moorcock, ja om Borges och en massa annan sf, och om tidningsbudets vardag, film och TV, matlagning och mycket annat. Well bara ett tips.)
april 27, 2012 kl. 1:30 e m |
[…] saknades många av de låtar jag tidigare har nämnt här på bloggen — som Bomb Tokyo och Atom Bomb Baby, och fick ersättas av nyfunna […]
augusti 8, 2012 kl. 8:12 f m |
Aw, this was a really good post. Taking a few minutes and actual effort to produce a really
good article but what can I say I hesitate a lot and never seem to get nearly anything done.
november 26, 2012 kl. 1:51 f m |
Det spammar!