Archive for the ‘Ideologisk fostran’ Category

Det är Bergström och Lundström och jag (och Kalle!)

september 29, 2016

pappaojag

Pappa och jag under ett särskilt proggigt skede av min uppväxt (cirka 1976).

Ett tecken på hur fruktansvärt eftersatt den här bloggen är: sedan jag uppdaterade senast har jag hunnit medverka i den smalspåriga SR-podden Snedtänkt inte bara en utan två gånger.

För någon månad sedan sändes avsnittet om referenshumor — länk HÄR.

Podden är inspelad enligt Roger Corman-principen: ”Vi har tid över! Vi gör en till!” B-filmsmästaren Corman lyckades ju bli klar med Skräckhumorfilmen The Raven på rekordtid, insåg att han hade hyrt studio, rekvisita och skådespelare för fyra dagar till och spelade prompt in The Terror med samma kulisser och ensemble (men utan manus).

the-terror-new-1_thumb2

The Terror, 1963. Vi har Boris Karloff. Vi har en löjligt ung Jack Nicholson. Vi har skräckslottskulisser. Nu kör vi!

På samma sätt upptäckte jag och Kalle Lind att vi hade studiotid över som inte fick gå till spillo och lät våra silvertungor fladdra ytterligare en timme, nu någotsånär inriktade på ämnet referenshumor, även om vi ibland färdas farligt långt från ämnet på associationernas halvsmälta Ikarosvingar.

Och nu i morse lade SR ut det Snedtänkt som Kalle, Kajsa Bergström, Ina Lundström och jag spelade in inför publik på bokmässan nu i fredags — länk HÄR.

Vi pratar om subkulturen progguppväxt — ett ämne som uppenbarligen förenar generationerna, eftersom de medverkande är födda mellan 1960 till 1983. Jag är faktiskt riktigt nöjd med resultatet — trots att Spanarna kapar programmet halvvägs in.

Annonser

Musikens idiot, glömskans president och … John och Yoko?

juli 19, 2014

751123307

Denna mystiska bild — kontextlös och kryptisk, som så mycket på nätet — fick mig att försöka forska kring mötet mellan Karel Gott och John och Yoko.

Vi har väl olika sätt att se på Karel Gott. För mig är han framför allt den tjeckiske kitschkungen som sjöng in den odödligt bisarra tyskspråkiga versionen av Paint it Black med smäktande zigeuner-stråkar — och den ständigt självbelåtet smilande, men ganska skickliga jazzsångaren som dyker upp ibland i tjeckiska sextiotalsfilmer.

För författaren Milan Kundera var Gott ”Musikens idiot” i Skrattets och glömskans bok från 1979 ( ärekränkningsängsliga anglosaxer och fransoser bytte helt finkänsligt namn på schlagersångaren till ”Karel Klos”  i de engelska och franska utgåvorna av boken).

En ung Karel Gott gör sin pryl i filmen Kdyby tisíc klarinetů (Om tusen klarinetter, 1964)

Kundera kunde inte förlåta Gott för hans nära band till den repressiva Husakregimen, som administrerade den långa tjeckiska höst som följde efter Pragvåren och den sovjetiska invasionen. Kundera såg förhållandet mellan sångaren och diktatorn som symbiosen mellan ”Musikens idiot och glömskans president”.

120996

Karel Gott och Gustáv Husák hälsar  hjärtligt på varandra.

Frågan är vad John och Yoko ansåg om Karel när han plötsligt begärde audiens hos motkulturens okrönta kung och drottning i London 1971. Vad pratade de om? Svårigheterna med att breaka i Tyskland? Om sitt gemensamma germanska skivbolag Polydor?

De enda ledtrådar jag kan hitta är en tjeckisk intervju med Karel Gott, som jag med hjälp av Google Translate har lyckats förvandla till flytande rotvälska:

The most popular singer of socialist Czechoslovakia was a Johnom Lennonom and his wife Yoko Ono met in London in 1971. Stretnutie organized company Polydor, which represented not only in Germany Gotta, but also the beginning of the 60s, starting with the Beatles, who played in clubs in Hamburg.

”We clashed with the polhodinku in the office of publishing, there were also journalists.’ve Talked about that I would like helped that Lennon could rise in Prague,” he recalls Gott. ”I inquired of him, on conditions, he answered me that he certainly would not wish any royalties, but that the proceeds from the concert went to some charity thing, best for children. Immediately I have been remembering the SOS villages, where the care of abandoned children. ”

Man pratade enligt Gott med andra ord lite löst om något slags välgörenhetskonsert i Prag — vilket bör ha känts lite obekvämt för den världsledande rebellen Lennon med tanke på att det bara hade gått tre år sedan Warszawapaktens tanks slutade slamra över Prags kullerstenar …

Men eftersom jag inte har lyckats nå Yoko för en kommentar torde Gotts version vara så nära vi kommer sanningen …

 

 

Det feminina fyrtiotalet

april 22, 2014

 

1a35325v

Det är lite egendomligt med könsfördomar — hur inrotade stereotyperna än är så rasar de som korthus så snart det blir kris.

Ett exempel: Om alla män är borta i Europa och bekrigar barbarer går det plötsligt alldeles utmärkt att låta mor i huset och hennes döttrar montera flygplanskroppar, svetsa fartygsskrov, konturstansa plåt. Det spelar ingen roll hur finlemmade och feminina de ser ut — tillochmed Marilyn Monroe drar sin skiftnyckel till stacken …

06839_normajeane_radioplanefactory-vannuysca-davidconover_jun-26-1945_02_122_959lo

… även om hon för tillfället  heter Norma Jean Doughtery (vill ni se fler bilder på mekaniker-Marilyn hänvisar vi till den här gamla bloggposten).

Paper Dolls

Det går tillochmed bra att låta tjejerna flyga planen — som man gjorde på Ferry Command — eller rent av sätta in dem i strid som skedde i Sovjet med bl a det femhundraåttioåttonde nattbombarregementet, de så kallade Natthäxorna

RIA "Novosti" photo

Maria Ivanovna Dolina — eller om ni så vill Мария Ивановна Долина — flottiljchef för det hundratjugofemte sovjetiska störtbombarregementet

Women-pilots

Flickorna på  Ferry Command är flygredo

Ja, kvinnorna tar tillfället i akt på alla fronter. En viss Frances Carroll blir bandledare och grundar The Coquettes, med den suveränt svängiga Viola Smith bakom batteriet:

Systrarna Ross visar i stället prov på ett annat slags feminin flexibilitet …

Systrarna  Ross sjunger Solid Potato Salad och utför det mest häpnadsväckande kroppsvrängeri  jag har sett i hela mitt liv.

Jag vet inte om det beror på att jag själv har lite ont i ryggen idag, men jag kan inte se det här klippet utan att grimasera en smula, och kände mig genast tvungen att kontrollera på Wikipedia att inte systrarna blivit rullstolsbundna genom sina övningar.

We_Can_Do_It!

Rosie the Riveter —  själva sinnebilden för styrka och självförtroende

Men efter ett tag kanske de könskonservativa krafterna började bli en smula nervösa. Fyrtiotalets unga kvinnor var nämligen inte så lite lössläppta, vilket det här klippet med Betty Hutton torde demonstrera:

När kriget väl var vunnet svängde tidsandan  raskt. Nu gällde det att mota tillbaka kvinnorna till hus och härd och försöka dämpa deras självförtroende och känsla av oberoende ett antal snäpp — vilket  förmodligen är  ett av skälen till att femtiotalets kvinnosyn  kom att bli så  krampaktigt konservativ.

Kort sagt: ett steg framåt och femton tillbaka.

1a35342v

Lunchrast på Lockheedfabriken, oktober 1942

(De fantastiska färgbilderna på Rosie the Riveters systrar kommer från Library of Congress Flickrflöde — ni hittar fler fascinerande fyrtiotalsfärgbilder HÄR. )

Milda Moder Mecha-Godzilla!

december 4, 2013

Mother-Motherland-in-Kiev-Ukraine

I kommentarerna till förra inlägget nämnde Mall Stålhammar Kievs gigantiska metall-moder, som jag inte kände till sedan tidigare. (Gargantuanskt barn har många namn — hon kallas omväxlande för Moder Fädernesland, Moder Moderland, Moder Ukraina u s w — jag väljer att använda den sistnämnda beteckningen för att särskilja henne från alla andra patri- och matriotiska mödrar som tornar upp sig i den forna Sovjetunionen ….)

Moder Ukraina får mig att tänka på offentlig utsmyckning på planeten Krypton …

Mother-Motherland-Kiev-UkraineUnder den Sovjettiden slogs av allt att döma satellitstaterna sinsemellan om vem som hade det högsta TV-tornet, det mest spektakulärt disproportionerliga kulturhuset, och — inte minst — den mest magnifika monumentalskulpturen.

Vi får nog medge att Tbilisi har fått på tafsen av grannarna i norr: ukraniarna har lyckats få till en 62 meter hög metallgudinna helt i rostfritt stål.

(Bara svärdet i Moder Ukrainas mäktiga näve mäter dryga 16 meter — att jämföra med Kartlis Deda, vars hela kroppslängd är 20 meter.)

Begåvad resursanvändning under den bresjnevska stagnationserans sömniga skymningstid, måste man säga.

Pechersk_830Men räckte den Kievska kolossalkvinnans format för att Ukraina skulle avgå med segern i statystriden? Med sorg i hjärtat måste jag svara nej. Moder Ukraina med sina 62 meter är snarast dvärgväxt vid sidan av Volgograds väldiga bidrag till utsmyckningskampen …

The_Motherland_Calls

Родина-мать зовёт! (Rodina-Mat’ zovyot!)

Volgograds valkyria Moderlandet kallar! — en ännu mer martialisk modergestalt — den här på smått hisnande 85 meter. Bara hennes erigerade bröstvårtor bör vara stora som kolonistugor …

Mamayev_Kurgan

För att ge er lite jämförelsematerial: om Jätte-Jesus från Rio de Janeiro (30 meter) stod på Frihetsgudinnans (46 meter) axlar skulle de ändå vara huvudet kortare än Volgograds väpnade valkyria.

Fast det är klart: Mecha-modern i Kiev är i rostfritt stål, medan Volgogradmatronan är i ädel sovjetisk betong, så jag har ändå en känsla av att Ukraina skulle avgå med segern vid en drabbning morsa mot morsa …

Senare tillägg: Vidare självstudier på Wikipedia styrker min tes ovan om att Volgograds modersmonster möjligen inte är så stabil som man kunde önska sig. Hon har redan börjat luta på grund av förändrade grundvattennivåer —  förvisso bara med 20 centimeter, men enligt vissa olycksfåglar kommer hon att rasa i huvudet på Volgograds goda invånare om hon förskjuts ytterligare någon decimeter … vi håller andan.

Den grästäckta kullen i våra hjärnor

november 22, 2013

image

I dag är det exakt femtio år sedan Lee Harvey Oswald sköt John F Kennedy i Dallas.

Från boklagerfönstret längs kortegevägen avfyrade Oswald startskottet för en konspirationsmaraton utan motstycke — inte ens det s k ”mordet” på Marilyn Monroe har ḿäktat mäta sig med den monumentala mängd av mer eller mindre märkliga hypoteser som lanserats av privatspanare med gravallvarlig uppsyn.

Ett misskänt snille vid namn James Shelby Downard lyckades med konststycket att skapa en teori kring mordet som är såpass … öh … intrikat att även andra konspirationsteoretiker rullar med ögonen när hans namn kommer på tal.

Jag låter Downard representera hela denna genre där oklara associationer har samma värde som  orsakssamband. Här är ett par smakprov på  Downards resonemang från boken The 70 Greatest Conpiracies of all Time  (vars författare av allt att döma också är en smula skeptiskt stämda till Downards hypoteser):

”Oz” was killed by ”Ruby,” just as the ruby slippers freed Dorothy from the land of Oz in The Wizard of Oz, ”which one may deride as a fairy tale but which nevertheless symbolizes the immense power of ‘ruby light’ otherwise known as the laser.”

Dealey Plaza is near the Trinity River, which before the introduction of flood control measures submerged the place regularly. Dealey Plaza therefore symbolizes both the trident and its bearer, the water-god Neptune.

”To this trident-Neptune site,” writes Downard, ”came the ‘Queen of Love and Beauty’ and her spouse, the scapegoat, in the Killing of the King rite, the ‘Ceannaideach’ (Gaelic word for Ugly Head or Wounded Head). In Scotland, the Kennedy coat of arms and iconography is full of folklore. Their Plant Badge is an oak and their Crest has a dolphin on it. Now what could be more coincidental than for JFK to get shot in the head near the oak tree at Dealey Plaza. Do you call that a coincidence?”

For those in our audience still too puzzled by the whole ”Wizard of Oz” thing to get that last bit: the ”Queen” is Jackie and ”Ceannaideach” is the Gaelic form of Kennedy.

(Resten av texten om Downard hittar ni här.)

Ja, mina damer och herrar — Quod Erat Demonstrandum, som det brukar heta. (Vem som mördade Kennedy? Frimurarna, så klart.)

Den av alla Kennedymordets privatspanare som haft den bästa PR-byrån är utan tvekan åklagare Jim Garrison. Hans teorier kanske inte håller Downardklass, men faktaunderlaget var knappast det mest imponerande: Garrisons kronvittne var t ex en  försäkringsagent vid namn Perry Russo som pumpats full med sanningsserum och under hypnos erinrade sig en ”Låt oss mörda Kennedy”-sammankomst som han av någon anledning råkat hamna på.

Men tack vare — eller snarare på grund av — Oliver Stones synnerligen skickligt sammansnickrade film från 1993 har Garrisons teorier kommit att få en respektabilitet och en spridning som de kanske inte riktigt förtjänar.

Stone utnyttjar flinkt filmmediets förmåga att manipulera åskådaren, och vissa scener i filmen har kommit att bli smärre klassiker — så t ex  Garrison/Kevin Costners ”Magic bullet”-utläggning:

Konspirationsteorierna kring Kennedymordet har så till den grad kommit att skymma bilden av händelseförloppet att när journalisten Gerald Posner 1994 gav ut boken Case Closed så häpnade medier och läsare över den djärva hypotes han lanserade: Oswald var ensam gärningsman. Båda kulorna kom från hans gevär. Det stod ingen bakom den där grästäckta kullen. Posner kom alltså  fram till samma slutsats som  Warrenkommissionen — men 1994 betraktades den som smått sensationell …

Case Closed är definitivt den mest övertygande bok jag läst i ämnet — Posner gör slarvsylta av ”Magic Bullet”-resonemanget genom att göra vad Warrenkommissionen och Garrison var oförmögna till: en datorsimulering av kulbanorna, baserad på Zapruders superåttafilm och skadorna på kortegebilen och personerna i den. Simuleringen visar att kulorna har gått in och ut precis där man kunde förvänta sig — och att de kom från Oswalds boklagersfönster.

Inte för att det verkar dämpa Kennedykonspirationskonnässörernas  entusiasm nämnvärt — de senaste decennierna har de dessutom fått en eget världsomspännande datornätverk där de kan utbyta rön och korspollinera sina knasbollerier.

Låt oss alltså förbigå konspirationsteoretikerna med en upphöjd tystnad. (Ja — förutom att jag just ägnat 637 ord åt att försöka häckla dem lite hjälpligt. Uff.)

För att förjaga den fadda doften av konspirationer kanske jag istället får fresta med en samling av samtida sextiotals-skillingtryck som hyllar den fallne fursten till ackompanjemang av den plångigaste countrymusik. Viss varning utfärdas — sångerna utmärker sig inte främst för lyriskt finlir.

Ibland är det rentav så man kommer att tänka på William McGonagalls herostratiskt ryktbara dikt  The Tay Bridge Disaster (som jag skrev om här på bloggen för länge sedan).

I samlingens inledande sång delar t ex James Dotson McGonagalls  uppfattning att en god och jämn meter inte får lägga hindra rapporterandet av viktiga fakta och skohornar in lite extrastavelser här och var …

Men countrysångarnas prioritering är i alla fall rimlig: fokus ligger på tragedin — inte på att försöka hitta en sensationell konspirationshypotes som verkar lite mer tillfredställande än det solkiga faktum att en trist typ som händelsevis hade jobb på ett lokalt boklager har tagit den fria världens ledare av daga …

Huvudnyheterna 15: Vad är sanning?

augusti 29, 2013

HUVUDNYHETERNA — NU MED VÄSENTLIGT HÖGRE LJUDKVALITET!

What_is

Judéens ståthållare ställer fyrtioåttatusenkronorsfrågan till frälsaren: ”Vad är sanning?”, (Что есть истина?, målning av av Nikolai Ge.)

Eller högerklicka och spara för allt vad tygen håller HÄR

Då frågade Pilatus: ”Vad är sanning?”
och eko svarade – profeten teg.

Några som däremot inte tiger är Jacob Stålhammar och David Nessle, som — styrkta efter sommaruppehållet — håller låda i en dryg timme.

20130818-005022.jpg

Vår sanningsdiskussion tar avstamp i Oliver Stones JFK — en av de mest förföriskt förljugna filmbiografier som någonsin spelats in — som om någon gjort ett hjälteporträtt av Hans Hollmers heroiska kamp för att sätta dit PKK-gerillan för Palmemordet. Därifrån fortsätter vi till 2008 års debatt om Liza Marklunds s k ”dokumentärroman” Gömda, som brådstörtat fick flyttas från fackhyllan till den skönlitterära avdelningen på biblioteket.

Dessutom: strödda höjdpunkter från semestern — Stålhammar har varit i New York och hälsat på i Norman Osborns lägenhet från Sam Raimis Spindelmannenfilmer. David — å sin sida — har varit i London och åkt förbi den magnifika Battersea Power Station på vägen till flygplatsen.

IMG_5251

Battersea Power Station som den ter sig genom fönstret på Stansteadexpressen.

battersea

???????????????????????????????

Interiörer från Battersea Power Station som David alltså inte fick se.

(Okej — det väger inte riktigt lika tungt — men han fick även träffa Tipu Sultans mekaniska tiger på Victoria & Albert, en ny favorit bland Londons museer.)

IMG_5119

Dessutom återupptas Huvudnyheternas evighetsdiskussion ”Tarantino — frisk fläkt eller förkastlig fåntratt?”

Veckans avsnitt har förstås hämtat sin titel ur en dikt av Fröding:

Då frågade Pilatus: ”Vad är sanning?”
och eko svarade – profeten teg.
Med gåtans lösning bakom slutna läppar
till underjorden Nazarenen steg.

Men gudskelov, att professorer finnas,
för vilka sanningen är ganska klar!
De äro legio, ty de äro månge,
som skänkt den tvivelsamme romarn svar.

Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna
så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena,
är bara dåligt skämt i Heidelberg.

Det är, som hörde jag prins Hamlet gäcka
Polonius med molnens gyckelspel:
”Mig tycks det likna si så där en vessla
– det ser mig ut att vara en kamel”

Huvudnyheterna 11 — Jönsson, Karpaternas gissel

juli 4, 2013

HUVUDNYHETERNA — NU MED LJUDKVALITET!

lukas

(Eller högerklicka för allt i världen och spara HÄR)

I stället för demonstration — låt oss gå ut på en trevlig konsensuspromenad. Hellre än att förbanna mörkret väljer vi att flytta dagen. Jultomtens lillebror är en tangocharmör. Tiden och fysiken är plastiska  i serier och tecknad film — och dagens actionfilm lyder  under samma fysikaliska lagar som Bugs Bunny. Alexander Lukas heter Bramstorp Andfågel. Jönsson och hans förbålda mandolin är Karpaternas gissel.

Stålhammar förklarar fysiken i Tex Avery-filmer (och verkligheten) med hjälp av en slinky som han hänger ut från balkongen, och David kontrar med en fragmentarisk framställning om hur slinkyn uppfinnare Richard T James slank iväg till Bolivia med sina miljoner och gick med i en religiös kult — i alla fall om man ska tro hans hustru Betty. (En betydligt mer heltäckande skildring av Slinkypionjärens öden och äventyr återfinns på The Straight Dope.)

richard-james_thumb5Richard T James betraktar sitt verk och finner det gott.

Detta och mycket annat hinner vi avhandla  i veckans avsnitt av Huvudnyheterna, som nu alltså även fått bättre ljud. När våra lyssnare klagade slog det oss att en av oss faktiskt har jobbat professionellt som ljudtekniker och dragit i reglage  åt lokala västsvenska förmågor som Håkan Hellström. Tyvärr var det inte den personen som hittills hade haft hand om ljudet — så vi lät Jacob ta över batongen/mikrofonen. Resultatet lät inte vänta på sig — det här avsnittet har bättre hörbarhet än något av de tidigare.

Rättelser och felningar: David  gör gällande att det är borduriern Pleksy Gladz i L’Affaire Tournesol som står bakom stora mikrofonskogar i TV — i själva verket är det väl främst general Tapioca i Tintin et les Picaros.

Tapioca

Vidare försöker samme David förtvivlat förklara  varför månaderna är felnumrerade (september = 7, oktober = 8 osv.) vilket han  misslyckas med eftersom han glömmer nämna att det romerska nyåret infaller vid vårdagjämningen. Vi skyller på att hans lärda utläggning systematiskt saboteras av  hans psykande psykologkamrat Stålhammar, som håller på med illistiga mindgames.

j lot 1542Bentons lag — ”X countrykarriär går möjligen bättre om X blir ihop med den uråldriga förläggaren Y”.

Samme Stålhammar talar en stund om Bentons lag innan han googlar och inser att han menar Benfords lag.

I slutet av avsnittet påstår Jacob vidare att vi har pratat om flygsäkerhet — vilket inte stämmer, eftersom vi har använt den inspelning som han gjorde av vårt samtal, och inte den som jag påbörjade ett par minuter tidigare — det var denna dubbla upptagning som ledde till talet om mikrofonskogar.

Huvudnyheterna 10: En knäckfråga för Proportionsministeriet

juni 27, 2013

speed

Proportionsministeriet har kommit fram till att det är okej om Sandra Bullock och Keanu Reeves är lite upprörda.

(Ladda ner genom att högerklicka och spara HÄR)

Varför finns det inget proportionsministerium som kan avgöra en gång för alla stora eller små våra förtretligheter är? Är gnäll nödvändigtvis  mer uppriktigt än välvilligheter? Var Herakleitos sin tids Beppe Wolgers? Är gnäll det bästa sättet att förena människor? Eller är det effektivare att sätta dem i en buss som inte får köra långsammare än 60 km i timmen?

Rättelser: David talar om ”Den syntetiska deduktionen av kategorierna” och har lyckats göra en hoprörning av Den transcendentala deduktionen av kategorierna och Syntetiska satser a priori (som väl egentligen var det han pratade om, eftersom han drog in David Hume i sammanhanget.)