Återkomsten till Bisarrovärlden.

När jag som barn läste Stålmannen fanns det mycket att fascineras av — flaskstaden Kandor, ett slags miniterrarium med människor stora som termiter i — fantomzonen, där brottslingar kunde sväva kring som halvgenomskinliga vålnader och tänka över sina synder i evighet — fortet på Nordpolen där Stålmannen med närmast stalkeraktig nit hade skapat ett Lois Lane-museum och — nästan ännu mera creepy — ett Jimmy Olsen-museum. (För vem drömmer inte om att fylla ett stort rum i sitt hem med vaxdockor i naturlig storlek föresetällande sin bästa vän, samt diverse glasmontrar innehållande hans personliga tillhörigheter?)

Men det mest sällsamma i stålmannenuniversat var ändå bisarrovärlden — den fyrkantiga planeten befolkad av vanställda kopior på Stålmannen och hans vänner där allting var precis tvärtom som på jorden.

Jag undrade en del över det som barn. Precis allt är precis tvärtom. Det ledde till två ganska naturliga följdfrågor: För det första — hur avgör man vad som är normalt? Och för det andra — hur kommer man fram till vad dess exakta motsats är?

En som också ägnat onaturligt mycket tid åt att fundera över de här frågeställningarna är Jerry seinfeld, mannen med de högt skurna stentvättade jeansen och den eviga målbrottsrösten. I avsnittet The Bizarro Jerry försöker han reda ut begreppen för Elaine:

Jerry: Yeah. Like Bizarro Superman. Superman’s exact opposite, who lives in the backwards bizarro world. Up is down, down is up. He says ”Hello” when he leaves, ”Good bye” when he arrives.

Elaine: Shouldn’t he say ”bad bye”?

Jerry: No, it’s still goodbye.

Elaine: Does he live underwater?

Jerry: No.

Elaine: Is he black?

Jerry: Look, just forget the whole thing, all right.

Elaines frågor sätter fingret på ett centralt problem i Bisarrrovärlden: Vad ska vara tvärtom och när ska det sluta vara tvärtom. Se till exempel på nedanstående bild:

Om nu Stålmannen blir ”underwhelmed” för att han får en ring av kol istället för diamant — tar inte de båda negationerna ut varandra så allting blir som vanligt igen?

Allt i bisarrovärlden måste alltså vara tvärtom, men ändå måste man se till att det inte uppstår dubbelnegationer — för då blir ju världen normal igen. Hur nu det ska gå till. Paradoxerna står som spön i backen.

Fast i och för sig — det är ju faktiskt tjejen som friar till killen. Jag menar — hur bisarrt kan det bli egentligen? Faktum är att dessa raka inversioner av den formalistiska femtiotalsvärlden ibland leder till att bisarrosarna framstår som mer framsynta än Stålmannen och hans stela sällskap. Som bilden ovan visar är de t ex mera emanciperade — och de har dessutom uppfunnit den ironiska TV-reklamen åtminstone trettio år före jordmänniskorna:

Jag misstänker att bisarrovärldsserierna faktiskt är ännu roligare idag än när de kom. Åtminstone jag skrattar nästan mest åt hur oerhört platta och stela bisarrovinversionerna är — och hur enormt formalistisk och förutsägbar den värld som de förvänder förväntas vara. Och på så vis går bisarrovärldsserierna ännu ett varv runt — de är hysteriskt roliga — just för att deras crazyhumor är så stel och fantasilös. De fungerar som ett slags antihumor som mig tycka vara mycket tråkig — så otroligt tråkig att mig skratta högt — Ho-Ho-Ho!