En mycket ung Betty Hutton med Vincent Lopez storband 1939 — Lopez är den korpulene frackklädde herrn som Betty använder som boxboll … (Jo — jag vet att jag har länkat till en sämre version av det här klippet tidigare, men vissa saker är bara för bra för att undanhålla mänskligheten …)
Igår kväll när jag — min ovana trogen — botaniserade planlöst på U-tube upptäckte jag att någon mänsklighetens välgörare lagt ut enorma mängder nya sångnummer med Betty Hutton — däribland ett flertal som jag inte hade sett tidigare (välgöraren i fråga hade tyvärr gjort så att klippen inte går att bädda in, men man kan ju inte få allt …)
Jag har varit skräckblandat förälskad i Betty Hutton enda sedan jag först hittade en LP med hennes hits i en begagnatback någon gång i mitten av nittiotalet. Framför allt upphör jag inte att förundras över den magiska, maniska energi hon utvecklar i sina tidigare filmer.
Betty är utan tvivel ett barn av samma tidsanda som Spike Jones och Galopperande Flugan. Fyrtiotalets bistra verklighet gjorde att publiken gärna ville ha underhållning som kunde överrösta det ångestfyllda larmet från andra världskriget — som till exempel Jones noveltyjazz full av pistolskott, flygsirener och tjocka män som hickar.
Betty Hutton visade sig vara oväntat väl skickad att möta dessa tidsandans krav — i sin späda kropp härbärgerade hon såväl bröderna Marx anarkism som Three Stooges våldsbenägenhet — för att inte tala om att hon hade en röst som kunde växla på en sekund från beslöjat ljuv till dimvarnare i havsbandet.
Bland gårdagens fynd gladde jag mig särskilt åt att äntligen få se Betty framföra sången Hamlet från musikalen Red, Hot and Blue (1949) — ett något fritt referat av Saxo Grammaticus och Shakespeares tragiska berättelse om den tvivelsjuke danaprinsen. Klippet motsätter sig som sagt inbäddning men finns här på U-tube för de hugande.
Texten divergerar en del från skivversionen — inte minst på grund av Bettys alla synbart improviserade ubrott — men för den som vill ha lite hjälp att höra vad vår hjältinna vrålar om följer den mera auktoriserade sångtexten här nedan:
This is the story of Hamlet
William Shakespeare’s most notable play. . .
A magnificent work of art
But for you bud, I guess I oughtta tell it this way!
Hamlet was the Prince of a spot called Denmark
Oooh, Yeah, Yeah…
There never was such a frantic guy either before or since
He was a dream boy
and like a hole in the head Denmark needed this Prince
He bumped off his uncle and Mickey-finned his mother
and he drove his girl to suicide and stabbed her big brother
Cuz he didn’twant nobody else but himself should live . . .
He was what you might call uncooperative !
Hamlet had a lady friend named Ophelia
Ophelia . . .
She was a cool, put-together chick that made men thrill
But Hamlet, he thought, she was from Uglyville!
So he chopped down her father just to teach the girl a lesson
Yes he cut him up in slices like a pound of delicatessen
Cuz murder was one thing Hamlet sure did enjoy
Sure did enjoy. . .
He was – How Shall I Say? – quite the mischievous boy!
So it was
DOG-EAT-DOG-EAT-DOG in Denmark
It was
DOG-EAT-DOG-EAT-DOG in Denmark
In Denmark. . .
YEAH . . . YEAH. . . YEAH . . .
And the moral of the story is very plain…
You better get a muzzle if got a great dane
And the name of this omelet is HAMLET
David Nessle 
december 22, 2009 kl. 12:10 e m |
Betty Hutton var ju Stor Hjältinna i den eminenta programserien ”Nattsudd” (Wallde & Grundberg) redan på 80-talet. Youtube framstår allt mer som det allra skojigaste med nätet. Twitter och sådant tror jag däremot mer är en fluga som blåser förbi.
–Ahrvid
januari 21, 2010 kl. 12:42 f m |
Var det inte Ina Ray Hutton snarare än Betty dito som figurerade så flitigt i ”Nattsudd”?
januari 21, 2010 kl. 5:18 e m |
Betty kan inte heller jag påminna mig därifrån, och inte är hon med i Svantes Nattsudd-bok heller. Det är förstås Ina Ray: ”En gång skulle vi ses över en drink, men hon gick och dog precis innan, så av alltihop blev bara en ensam barkväll hos Don the Beachcomber med tankar om intighet.”