Vari Drutten och Jena visar sig vara sovjetmedborgare

Drutten och Jena hänger med komsomolungdomar.

Det är ingen hemlighet att mycket svensk barn-TV under sextio- och sjuttiotal producerades bakom järnridån — från Jugoslaviens Professor Balthazar till alla de där animerade dockfilmerna i murriga färger ackompanjerade av avantgardistisk orkestermusik som vi sextio- och sjuttiotalister mer eller mindre pliktskyldigt beskådade  i vår barndom.

Därför kanske man inte borde bli alltför förvånad när man upptäcker att Drutten och Jena i själva verket heter Tjeburasjka (Чебурашка) och Gena (Гена), och har sitt ursprung i en berättelse av Eduard Uspenskij (Эдуард Успенский) (Gud vad jag gillar att copypejsta kyriller).

Drutten och Jenas sovjetiska minnesfrimärke från 1988

Men det blev jag trots allt. Förvånad alltså. Herregud — de pratade ju som Agneta Bolme Börjefors och Sten Carlberg. Varför skulle de inte vara svenska? Tydligen köpte Sveriges Radio två kasperdockor från den sovjetiska televisionen och byggde upp ett eget program kring dem. Det hela låter väldigt kostnadsbesparande.

Någon enstaka gång visade Drutten och Jena faktiskt dockfilmer där deras östliga alter egon figurerade — Från  det äppelkäcka och djupt självbelåtna folkhemmet förflyttas figurerna plötsligt till en värld i dova färger,  ackompanjerad av svårmodiga dragspel och blåsinstrument. Det borde kanske ha varit en ledtråd — men jag har inget minne av att jag bevittnade någon av dessa plötsliga utflykter bortom Checkpoint Charlie.

Nu finns förstås filmerna om Tjeburasjka och Gena på U-tube — i likhet med allt annat mänskligheten gjort de senaste hundratjugo åren — och vi kan möta de bedårande dockorna i sitt naturliga habitat.

Jena puffar på sin älskade pipa.

Jag hittade en film från 1969 som tillochmed är textad på engelska. Den är 1.09 lång. Den smått svårmodiga sovjetstämningen verkar vara tjock som sirap. Se själva:

Gena arbetar som krokodil på ett zoo. Han har sina civila kläder hängande inne i krokodilinhägnaden läser tidningen och puffar förstrött på en pipa. Varje kväll återvänder han utsjasad till sin tomma lägenhet. Men till sist tröttnar på att sitta och spela schack med sig själv och ger sig ut på stan för att försöka skaffa vänner.

Ett mycket lovande upplägg — och rätt långt från Agneta Bolme Börjefors. Jag har inte sett hela filmen än, men det kommer jag att göra — förmodligen i sällskap med mina söner.

Huru jag blef Muralgranskare

Porträtt av Petrus Christus, Jan Van Eyck (cirka 1390 – 1441)

Det är jag som är Muralgranskaren.

Jag har varit Muralgranskaren ganska länge. Närmare bestämt exakt ett år — sedan 5 mars 2015.

Det var en kulen vårkväll (gissar jag) när jag plötsligt fick ordet ”Muralgranskaren” i huvudet och skrattade till. Eftersom jag inte hade något annat för mig (trillingarna sov) skapade jag raskt ett twitterkonto — @Muralgranskaren visade sig vara ledigt, och som avatar använde jag en målning av Jan Van Eyck (I like Eyck!).

Sedan fyllde jag på med lite tweets som man kunde förvänta sig att en källkritisk freskgranskare skulle skriva — till en början uteslutande om tvivelaktiga inslag i Abertus Pictors muralmålningar i mellansvenska landsortskyrkor. Sedan retweetade jag en del av de mer vällyckade granskningarna som mig själv, fnittrade förstulet och lutade mig tillbaka.

Jag tror inte att jag hade förväntat mig att det skulle hända något särskilt. Som mig själv hade jag drygt fyrahundra följare på Twitter, mödosamt hopskrapade under några års sporadisk närvaro på sajten. Jag tänkte mig att jag kanske skulle få ett dussin följare, mestadels bland mina vänner.

Så döm om min förvåning när min långskäggiga, pottfriserade avatar rätt omgående fick en massa trafik, och snabbt körde om IRL-jag. Efter den första månaden hade jag tusen följare, efter den andra tvåtusen — och så fortsatte det (i dagsläget följs han av  11200 personer — ungefär tjugo gånger så många som jag själv).

Och lovorden öste över mig (sade han anspråkslöst). Se bara på den här Storifyn som jag händelsevis har råkat ställa samman med ett axplock av allt älskvärt som sagts om mig på Twitter:

https://storify.com/Muralgranskaren/allmogen-ar-i-uppror-over-muralgranskaren

(Jag skulle förstås kunna göra en Storify med de som avskyr Muralgranskaren också — de som i desperation hotar att blocka alla som retweetar bilderna, eller undrar vari det roliga består — de existerar också, men de är inte lika talrika …)

Även tidningarna tog sig an fenomenet. Norrländska Socialdemokraten skrev lyriskt om granskaren redan i början av april. Sjunde april var Expressen på bollen. Han utnämndes till ett ”Twitterfenomen” av Svenska Dagbladet i början av juni. Nöjesguiden fann å andra sidan Muralgranskaren töntig och genuspolitiskt irrelevant.

Jag har publicerat mig som skämt- och serietecknare i drygt trettio år och givit ut ett antal böcker, men det kändes på något vis lugnande att jag inte uteslutande verkar vila på minnen från fornstora dar — att jag fick respons på mina Muralgranskningar fast ingen visste vem jag var (utom de närmast sörjande).

Det kändes dessutom fascinerande för den som — likt mig — suttit på sin kammare och försökt vara rolig i total isolering under tre decennier att omedelbart få se hur skämten fungerade — jag hade lyxen att betatesta dem, låta dem tävla med varandra, se vilka som fungerade och vilka som dråsade i backen.

Muralgranskaren genomgick en viss utveckling. Efter ett par månader blev det allt svårare att försöka låtsas att man hade kritiska synpunkter på bilden (Twifwel-Achtigt!). Bilderna ville bli rena skämtteckningar — jag lät dem hållas och släppte själva granskandet allt mer.

Inledningsvis försökte jag också hålla mig helt och hållet till fresker och muralmålningar, men även detta blev ohållbart efter någon månad. Muralerna tog slut, och jag kastade mig över altartavlor och andra målningar från ungefär samma period. I det längsta drog jag mig för att använda illustrationer ur senmedeltida handskrifter, men till sist övervann jag även detta motstånd — jag var lite grann som spöket på Canterville, som får slut på rött att fylla i blodfläcken med och övergår till blått och smaragdgrönt.

Jag har brukat skriva mina muralgranskningar på kvällen, när alla trillingarna somnat och friden härskar en stund. Ofta har jag då varit så trött att jag huggit på första bästa idé som flugit genom huvudet. Morgonen därpå har jag sedan lagt upp granskningarna efter att barnen fått mat.

Som femtiofemårig förstagångsförälder till trillingar har jag ofta inte haft så där enormt mycket energi över. Att teckna egna serier och skämtteckningar har inte varit tal om, men tack vare Muralgranskaren har jag haft ett litet andningshål — ett humorlabb där jag har kunnat leka av mig och få respons på det jag har gjort.

Men efter att ha gjort Muralgranskaren i ett år känner jag att de sällsamma senmedeltida bilderna börjar bli svårare att hitta, och under senare tid har jag ibland varit på väg att göra skämt som ligger snubblande nära tidigare Muralgranskningar. Jag känner att jag snart har plöjt denna teg ganska grundligt. Därför bestämde jag mig för att demaskera mig på årsdagen av granskarens födelse.

Muralgranskaren kommer att leva vidare som ett månatligen återkommande inslag i tidningen Faktum — och om Gud vill och skorna håller kanske det även dyker upp någon förläggare som kan förbarma sig över hans alster. Dessutom är det nog troligt att jag får återfall då och då och skärskådar en och annan senmedeltida bild med spuriöst innehåll på Twitter. Men jag kommer inte att fortsätta lägga upp två bilder varje morgon, är jag rädd.

Muralgranskaren är femhundrafemtio år gammal. Han börjar bli trött.

Tillägg: De av bloggens läsare som lever lyckligt okunniga om Muralgranskaren kan om de vill läsa lite blandade favoriter i den här Storifyn som jag har gjort:

https://storify.com/Muralgranskaren/muralgranskaren-rider-i-skymningen

 

Qui est le fantôme du photomaton?

Fotoautomatens uppfinnare Anatol M. Josepho (av lilla mamma kallad  Anatol Josephewitz) med sitt snillefoster.

Jag hade ingen aning om att fotoautomaten uppfanns så tidigt som 1925, och började segertåget över världen bara något år senare.

Redan i slutet av tjugotalet hade alltså varje världsmetropol värd namnet uppsjöar av automater där älskande par kunde föreviga sin förtjusning, lustigkurrar kunde grimasera vilt,  män och kvinnor med utvecklad självkänsla kunde öva på att ta tidiga versioner av den ”själfulla selfien” och — sist men inte minst — grupper av storskrattande spexmästare kunde slåss om utrymmet i bildrutan.

Och ett gäng unga bohemer i Paris verkar ha varit mer än vanligt   förtjusta i Le Photomaton

LUSTIGKURRAR

Rene Magritte

Salvador Dali

André Breton

KÄRLEKSPAR

Rene Magritte och  hustrun Georgette.

Salvador Dalí och blivande hustrun Gala

EN SILLSALLAT AV SPEXANDE SURREALISTER

Längst till höger en av mina favoriter — Max Ernst.

”Qui est le fantôme du photomaton?” —  ”Vem är fantomen i fotoautomaten?” — frågade som vi minns Amélie Poulain (i Frankrike är fotoautomaten fortfarande döpt efter detta första firmanamn — precis som filmförevisningslokaler i Sverige fortfarande heter som det sedan länge hänsovna filmbolaget Biograph Company).

Personligen föreställer jag  mig gärna att fantomen i fotoautomaten är en full i fan … fantasifull … ja rentutsagt … full … ung surrealist på väg att slå världen med häpnad …

 

Michelingubbens sjövilda ungdom

Vid industriutställningen i Lyon 1894 gjorde han sitt första framträdande. Karriären blev meteorisk — och enligt vissa steg  framgångarna den unga hetsporren åt huvudet under en period.

Det blev några vilda år kring förra sekelskiftet för den unge Michelinspolingen.

HAN SÖP OCH RÖKTE SOM EN BORSTBINDARE!

Här ser vi Michelingubben i lag med dåliga kamrater — det vill säga betydligt mer nedslitna däcksgubbar … Den aningen dubb-iösa sloganen lyder ”Michelindäcket dricker bort problemen!”.

Svansföringen är hög — stilen nonchalant

HAN RÅKADE STÄNDIGT I SLAGSMÅL!

När vår hjälte raglar hem efter en lyckad afton på krogen attackeras han av knivbeväpnade apacher, som dock har underskattat den välklädde rucklaren rejält … Slogan: ”Michelindäcket motstår alla attacker!”

Michelingubben spöar skiten ur konkurrenterna!

HAN VAR EN DAMERNAS RIDDARE!

En brandmansuniform piffar upp även den mest aparta giljare …

 

… liksom en reslig kroppsbyggnad.

HAN SVINADE OCH TRASHADE PÅ … ÖH … PUMPODLINGAR!

… Men sedan gick det som det brukar. Vår hjälte hade lekt rommen av sig och blev den distingerade, statsmannalika figur vi älskar och vördar än idag …

Kärlekskranka kraniers kavalkad

Hovmästaren! En miniatyriserad man har drunknat i min drink! Dessutom gillar jag inte riktigt hur den där kraniekillen i kostymen kollar in mig … vad är det här för ett ställe egentligen?

Dryckesbrodern är sannolikt ett av alla dessa kärlekskranka kranier som det tidiga femtiotalets skräckserietecknare var så omåttligt förtjusta i. Han står gissningsvis just och finslipar sin raggreplik.

För craniums just want to have fun! Ständigt vill  de släta av de levande med sina skelettnyllen.

De är inte främmande för en liten Ménage à trois i gravens djup …

… eller för mera avancerade aktiviteter …

Men de flesta är trots ärbara kadaver som vill göra det rätta. (Min enda fråga: har inte döden redan skilt er åt?) Giftemål med hädangångna är förstås vardagsmat i de tidiga skräckseriernas universum — killen i bakgrunden kämpar för att undertrycka en gäspning.

Titeln på den här tidningen förbryllar mig en aning — om det nu inte är så att det rör sig om en romansserietidning som riktar sig till just amorösa dödskallar. Annars är jag förtjust i hur killen visar sig vara en kranie-cabriolet som kan skala av sig ansiktet som en kapuschong … ett partytrick som inte verkar fungera på hans date för kvällen.

Men är det något kraniekillarna inte gillar så är det när människor med mjukvävnad i ansiktet hånglar med varandra. Ta till exempel Harry här, som av obekant anledning har med sig hackan han mördades med i graven. Han uppskattar verkligen inte att gärningsmänniskorna står och vänslas framför hans sista viloläger.

Men man måste ändå beundra Harrys änka för hennes självbehärskning: ”Wait … Harry’s come back from the dead.”

Mumin-Hitlers sällsamma äventyr

Inte bara fantasygigant utan även en stilikon av mått — en ung Tove Jansson i sin studio …

Idag fyller hon hundra år, den främsta svenskspråkiga fantasyförfattaren — och jag väljer att högtidlighålla detta jubileum genom att visa några av hennes mindre kända politiska skämtteckningar från fyrtiotalet.

Tove Jansson var nämligen även en glödande antinazist, som med skarpt stålpennestift satiriserade över det världspolitiska läget i den finlandssvenska tidningen Garm under krigsåren. Tove gladde sig särskilt över att få möjlighet att vara ”svinaktig mot Hitler och Stalin”, som hon  uttryckte det.

Hitler härjar — och verkar förutom andra brott mott folkrätten även ha slagit ihjäl Sniff längst upp i bilden. Längst ner till höger tar Mumintrollet betäckning bakom bokstaven M …

Och smått svinaktig var hon alltså — även om jag nog måste säga att det känns aningen inkongruent att se en världshistoriens värsta monster tecknade med den enorma charm som är  mumin-moderns signum — führern med  finsk fabeldjursgump är en tämligen otippad mash-up …

Om möjligt ännu egendomligare känns det att se ett litet svartsolkat mumintroll som känner ett behov av att stiga in i företaget Metamorfosicum Oys frustande denazifieringsmaskin efter kriget för att avtvå sig sina totalitära värderingar (Längst ner till höger på bilden ovan) …

På vissa  omslagsillustrationer verkar det svärma av politiskt suspekta mumintroll — så till exempel här ovan på en avancerad allegori som jag inte riktigt lyckas tolka — så mycket tycker jag mig förstå som att  någon  har tänt en fyrbåk som lyser upp diverse skrymslen där suspekta muminvarelser döljer sig … de som är mer bevandrade i Finlands språk och historia  får hemskt gärna förklara mera i detalj vad det är som pågår …

Senare tillägg: Mumin-Hitler har förstås inte slagit ihjäl Sniff. En mig närastående källa såg direkt att det var en höna han jagade — på något vis hade jag fått det till en Sniff som låg på rygg.

Som plåster på såren för denna desinformation delar jag med mig av nedanstående fantastiska foto:

Tove of Finland — Muminmästarinnan och partnern Tuuliiki som cowboys. 

Skäms ni över er koloniala framtoning? Mannen från Del Monte han säger: Tvärtom! Jag njuter av den!

Välkommen till det förflutna — ett ställe där stora multinationella företag inte skäms det minsta för sin koloniala framtoning.

Tvärtom — de njuter av den.

Hur långt ner i det förflutna, frågar ni er. 1933, kanske? Nej — vi behöver bara söka oss till åttiotalet för att  hitta TV-reklamerna med  Mannen från Delmonte, som iförd en oklanderligt sval, närmast fosforescerande linnekostym sänker sig i ett plan från himlen till Tredje världens bönder, som  tillber honom som en Gud.

De här reklamfilmerna visades i Sverige på åttiotalet — och jag minns att jag tyckte att de var rätt magstarka redan då.

Undertexten är inte direkt subtil. Mannen från Del Monte han säger: ”Jag har tummen i ögat på Tredje Världens alla daglönare — och det ger mig faktiskt en lätt erektion.”

 

 

Musikens idiot, glömskans president och … John och Yoko?

Denna mystiska bild — kontextlös och kryptisk, som så mycket på nätet — fick mig att försöka forska kring mötet mellan Karel Gott och John och Yoko.

Vi har väl olika sätt att se på Karel Gott. För mig är han framför allt den tjeckiske kitschkungen som sjöng in den odödligt bisarra tyskspråkiga versionen av Paint it Black med smäktande zigeuner-stråkar — och den ständigt självbelåtet smilande, men ganska skickliga jazzsångaren som dyker upp ibland i tjeckiska sextiotalsfilmer.

För författaren Milan Kundera var Gott ”Musikens idiot” i Skrattets och glömskans bok från 1979 ( ärekränkningsängsliga anglosaxer och fransoser bytte helt finkänsligt namn på schlagersångaren till ”Karel Klos”  i de engelska och franska utgåvorna av boken).

En ung Karel Gott gör sin pryl i filmen Kdyby tisíc klarinetů (Om tusen klarinetter, 1964)

Kundera kunde inte förlåta Gott för hans nära band till den repressiva Husakregimen, som administrerade den långa tjeckiska höst som följde efter Pragvåren och den sovjetiska invasionen. Kundera såg förhållandet mellan sångaren och diktatorn som symbiosen mellan ”Musikens idiot och glömskans president”.

Karel Gott och Gustáv Husák hälsar  hjärtligt på varandra.

Frågan är vad John och Yoko ansåg om Karel när han plötsligt begärde audiens hos motkulturens okrönta kung och drottning i London 1971. Vad pratade de om? Svårigheterna med att breaka i Tyskland? Om sitt gemensamma germanska skivbolag Polydor?

De enda ledtrådar jag kan hitta är en tjeckisk intervju med Karel Gott, som jag med hjälp av Google Translate har lyckats förvandla till flytande rotvälska:

The most popular singer of socialist Czechoslovakia was a Johnom Lennonom and his wife Yoko Ono met in London in 1971. Stretnutie organized company Polydor, which represented not only in Germany Gotta, but also the beginning of the 60s, starting with the Beatles, who played in clubs in Hamburg.

”We clashed with the polhodinku in the office of publishing, there were also journalists.’ve Talked about that I would like helped that Lennon could rise in Prague,” he recalls Gott. ”I inquired of him, on conditions, he answered me that he certainly would not wish any royalties, but that the proceeds from the concert went to some charity thing, best for children. Immediately I have been remembering the SOS villages, where the care of abandoned children. ”

Man pratade enligt Gott med andra ord lite löst om något slags välgörenhetskonsert i Prag — vilket bör ha känts lite obekvämt för den världsledande rebellen Lennon med tanke på att det bara hade gått tre år sedan Warszawapaktens tanks slutade slamra över Prags kullerstenar …

Men eftersom jag inte har lyckats nå Yoko för en kommentar torde Gotts version vara så nära vi kommer sanningen …