Banalitetens fiende nummer ett …

Jag är inte mycket för att skriva beundrarbrev. Jag har gjort det två gånger i mitt liv – en gång till paleontologen och lärdomshistorikern Stephen Jay Gould, som gick bort häromåret. Den kroniskt verksamme Gould (Peter Englund kallar honom en smula orättvist för ”grafoman”) tog sig inte tid att svara. Och det var ju inte så anmärkningsvärt.

Mitt andra beundrarbrev gick till Povel Ramel. Det var i början av åttiotalet och jag hade sett revyn Minspiration. Det var första gången som Povel fick riktigt dåliga recensioner för en uppsättning, så vitt jag vet, och jag var en smula upprörd över pressens njugghet – för även om Minspiration kanske inte var det vassaste Povel gjort så måste man i rättvisans namn konstatera att en Povel på halvfart ändå är lågt räknat fyra gånger bättre än alla sina konkurrenter (med undantag för Hasse och Tage, förstås).

När föreställningen sändes i TV noterade jag att Povel strukit ner den mer eller mindre till oigenkännlighet, och bestämde jag mig för att skriva och säga att originalet var bättre och att han skulle ignorera tidningarnas dumheter. ”Du är bäst”, skrev jag. ”Alla påståenden om motsatsen ska betraktas som falska”. Sedan passade jag på att fråga om filmen Hoppsan, som jag hemskt gärna ville se (Povel spelar en superhjälteserietecknare – ni kan ju föreställa er hur motiverad jag var).

Jag tror inte att jag förväntade mig något svar – syftet var ju främst att tala om för Povel (som uppenbarligen tagit illa vid sig) att kritiken var orättvist hård. Några veckor förflöt, sedan kom jag hem från jobbet en dag till kollektivet jag just då bodde i och fick se ett litet vitt kuvert ligga mitt på köksbordet. Namn och adress var handskrivna, och stilen var egendomligt välbekant. Jag försökte erinra mig vilken av mina vänner som skrev så här. Sedan vände jag på kuvertet och såg att det kom från ”P. Ramel, Robertsstigen 1, Lidingö”.

Povel ursäktade sig för att han inte hade hunnit skriva ett ännu längre brev och tackade för mitt stöd — ”Det är just såna här brev som folk i nöjesbranschen – och därmed ju jag – behöver” skrev han med karakteristisk ödmjukhet (jag citerar ur minnet för jag hittar inte brevet i mina sediment just nu). Vidare berättade Povel att han inte hade någon makt över eventuell återutgivning av Hoppsan, ”en film som för övrigt betytt kolossalt lite för min karriär – och för Ingrid Thulins”.

Men det mest fantastiska inträffade ett par veckor senare – då kom ett paket med posten som visade sig innehålla en dubbel-LP med Povels fyrtio- och femtiotalsradioinspelningar, försedd med en personlig dedikation, ännu ett tack och en liten vers.

Sådan var han, Povel – banalitetens fiende nummer ett. Han är defintivt en av mina främsta influenser. Jag minns första gången jag hörde stenkakan Balladen om Eugen Cork hemma hos en kompis i Rotebro – det måste ha varit cirka 1970. När kören plötsligt gjorde myteri mot Eugen och vägrade att sjunga efter var det som en uppenbarelse – jag hade aldrig hört något så uppfinningsrikt. Några år senare hade en ytterst repig 45-varvare med Lingonbenslåten samma förlösande effekt. Det var som att skåda in i ett kokande inferno av ren, otämjd kreativitet:

Bluff och Spark och Tork och Kvark voro sex små dvärgar
En var ful och en var glad och en var dum i huvet
Hej, sa Kvark till lille Tork. Känner du igelkotten Pilt?
Han som varit i Paris. Ja, det gjorde Ivar.
Hör du hans lilla runda tass, när som han trippar på sitt pass
Tripp och trapp och trypa, se hans lilla piga.

Tomtefar i skogens brus sitter som ett päron
Han har inget eget hus, allt i sin stora näsa
Söt och blöt är skogens fé. Trollen är bjudna hit på te.
Det lilla trollet, pass för de! Nu skall mormor bada
Väva och spinna natten lång, prinsen är här i fyra språng
Hopp och hipp och huppla, Hästen heter Sverker

Stora slottet Drummeldimp ligger bortom fjärran
Dit får ingen komma in som ej kan baka struvor
Gyllenkrull och Sockertipp, kom skall vi dansa häxan våt!
Vill du mej här, så har du nåt. Sov du lilla tryne
Kungen är full av stock och sten, skogen är full av lingonben
Per är full av tomtar. Hur skall lillan orka?

Under sent sjuttiotal köpte jag naturligtvis alla skivorna i Knäppupplevelseserien, spelade dem gång på gång och hittade nya favoriter – märkligt okända nummer som i mina ögon hör till det bästa PR gjort. ”Jaha … nähä ….”-monologen där Povel står i en telefonkiosk och styr lyssnarens associationer till stor del genom att variera sitt uttal av orden ”Jaha” och ”nähä” — som den jazzmusiker han är lyckas han med kuslig språkmusikalitet kontrollera våra tankebanor. Hela sketchen bygger på att man måste gissa vad personen i den andra änden säger, och efter en stund har Povel styrt in oss i en bisarrovärld där vi tycker oss ana de mest otroliga – för att inte säga omöjliga – saker i andra änden av telefonlinjen.

En annan favorit är Lars Ekborg som Redaktör Småtte på den nya ungdomstidningen Hej Allihop! (som företer misstänkta likheter med Bildjournalen – bland annat har den en ”helfestlig” serie som heter ”Plytet på vift”). Driften med vuxengenerationens absurda försök att parasitera på ungdomskultur är förstås minst lika aktuell nu som då, men Povel är som vanligt angelägen att take it to the next level – efter ett tag visar det sig att tonåringarna talar ett språk som herr Småtte har svårt att förstå sig på:

Tonåring 1 (Lissi Alandh): Men haru nypt nån vinglare då? Olle?
Tonåring 2 (Monica Zetterlund): Näääh … Olle är blåsklibbig, han stannar ju äpplen så här, vettu.
Tonåring 3: Liknar ju gruvan!
Redaktör Småtte: Förlåt, fröken … vi är visst inte presenterade …
Tonåring 1: Blås och kransa rej, spöktorkel!

Det är inget tvivel om att den här sketchen var en stor, öh, host, ”inspirationskälla” (som det brukar heta) för mig när jag formgav den nonfigurativa slangen i mina Sigge och Pilsner-serier. Överhuvudtaget står jag i stor tacksamhetsskuld till Povel – han visade vägen med sin besinningslösa, språkberusade lekfullhet.

Ja, jag räknar gärna upp allt bra han har gjort men det skulle bli en katalogaria som kunde få Leporello att tappa rösten totalt. Jag nöjer mig med att säga att han skrivit åtminstone ”Mille e tre!” höjdare …

Sveriges befolkning har varit otroligt bortskämda i närmare ett sekel – vi har haft Karl Gerhard, Povel och Hasse och Tage. Tillsammans har de försett vårt lilla språkområde med underhållning av en kaliber som i många fall har varit bättre och originellare än något man kunnat höra på världsspråk som engelska – vilket alltså inte har hindrat kritikerna från att kasta sig över till exempel Povel när han någon gång inte riktigt nått upp till sin vanliga, olympiska standard.

Nu är Povel död, och vi har den underhållning vi förtjänar.

 Senare tillägg: Jag har en alldeles särskild kärlek till fyrtio- och femtiotalets Povel — den tid då han fortfarande av vissa sågs som en outsider eller rentav en klassförrädare. Hos den senare Povel saknar man ibland råheten hos den man som gav gav oss ”Din njugge far och din snörpiga mamma” där han sjunger om sin glädje över att ha blivit dumpad:

Jag slipper från din fars historier som alltid dämpar min aptit

och rasslet av hans nycklar när han låser in sin sprit.

(…)

Jag ska minnas dina halvrökta turkiska fimpar

och de böcker som du aldrig läst.

En underbar inblick i den maniske baronens hjärna får man för övrigt när man lyssnar på den direktsända radioversionen av Titta det snöar — Povel har just skrivit klart låten och varken han eller resten av ensemblen kan texten särskilt bra. När de kommer fram till partiet där alla turas om att utropa korta fraser — ”Titta det snöar!”  ”Illa går släden!” ”Sönder är meden!” håller framförandet på att kantra totalt — alla glömmer bort sina textrader. Povel börjar i panik spruta ur sig fraser på rätt meter ”Tjo vad det viftar!” ”Larsson är färgblind!” ”Hunden är bunden!” ”Höken är fröken!” ”Kungen är tvungen!” ”Fryser om håret!” ”Maten är vidbränd!” ”Röttet är köttet!” för att avvärja total katastrof. Bredden i hans associationer är imponerande även under detta övermänskliga tryck … (Även Martin Ljung kommer med några intressanta inpass — bland annat ”Fryser om äpplet!”)

 

45 svar to “Banalitetens fiende nummer ett …”

  1. schibbye Says:

    Jag säger bara: ååhhh! Denne Povel! Hur han förgyllt min barndom. Något jag nästan ordagrant kan recitera ur minnet är ”Den trasiga middagen – en liten lek med ord” ur Min galna hage (avdelningen helraspiga hörnet, om jag inte missminner mig …) Bluff och Spark o. Co är en av de få kupletter (eller vad man ska kalla det) jag sjungit live för sittande publik (och i nyktert tillstånd, bör tilläggas …) och dessutom nedrivit applådåskor med. Min far läste E.A. Poes Sanningen i fallet Waldemar som godnattsaga för mig och min syster en gång, men var tvungen att läst sagda episod ur Min galna hage efteråt för att vi över huvud taget skulle kunna släcka lampan … Och … Men sedan … Och vet du … Då! Vi … Jag … Fan också att han skulle gå och dö han också. Någon snillrik konstnär (hint, hint) borde göra verklighet av ”ett porträtt i olja av närmaste vägen till Sollentuna” till friherrens minne. (suck)

  2. civing Says:

    Inspirationskälla till Sigge och Pilsner, ja, citatet såg märkligt bekant ut!

    Nog är en ilsken Povel Ramel avbildad på inledningsbilden till Den Maskerade Proggaren i Kapten Stofil n:o 5?

  3. A.R.Yngve Says:

    Jag sörjer. Povel lyste upp Sverige med sin finurliga rimkonst. Han lämnar ett stort tomrum efter sig…
    :-(

    P.S.: ”Hoppsan!” har jag sett – en verkligt udda svensk komedifilm. Men klart sevärd.

  4. David Says:

    Civing: Jo — jag avbildade flera prominenta deltagare i folkkampanjen mot atomkraft på den där bilden — bl a Hasse och Tage (som dock blev något för Frankensteinlik). Povel skrev ju den fantastiska Nej Tack Jump till linje tre i folkomröstningen. Idén är att han ska försöka lura kören att tacka ja till kärnkraft med olika listiga tankefällor:

    Povel: Orustkraft?
    Kören: JA TACK!
    Povel: Tjörnkraft?
    Kören: JA TACK!
    Povel: Tjöärnkraft?
    Kören: NEJ TACK!

    Och så vidare …

    Yngve: Manuset till hoppsan är ju skrivet av Olle Strandberg, och når väl inte upp till Povelnivåer, men filmen har sin charm — Jocke Lindengren önskade sig den när han fick välja film till Cinemateket här i Göteborg häromåret.

  5. Bengt O. Says:

    Tack David för detta inlägg. Jag har våndats inför omöjligheten att själv skriva om vad jag känner och tycker i detta ögonblick. Men nu kan jag ju länka till dig.

    Det slår mig att alla som skrivit om Povel Ramel har valt ut olika favoriter och olika sidor av denne fantastiske artist. En del gillar ju ”kokosnöten”, själv är jag en fan av Sorglösa Brunn och Birth of the gammeldans men också Sommartrivialiteter och Torstigste Bröder. Du verkar koncentrera dig på språkekvilibristiken och den är ju oundgänglig i Ramelsammanhang. (”Liknar ju gruvan” har jag kört med i många år.)

    Jag har haft förmånen att se alla Knäppupper på Folkan och det mesta som spelats på Idéon.

    Nu är det slut. Men håll musiken i gång.

  6. P Says:

    Bluff och spark och TORK och kvark. Annars ett fint inlägg. Mycket nessleskt.

  7. Martin R Says:

    I Ramels bitar är text, musik och framförande stenhårt sammanflätade. Jag läste texterna i samlingen Lingonben innan jag hade hört särskilt mycket Ramel, och jag tyckte många var småtrista. Men när jag sedan fick höra inspelningar av samma bitar blev jag förstummad över karlns geni. Mäktig snubbe!

  8. David Says:

    P: I stand corrected — och nu har jag fixat till denna lapsus. I och för sig är jag aningen misstänksam mot sångtextens korrekthet som helhet — jag hittade den på nätet och klippte och klistrade, men t ex interpunktionen ser ställvis en smula särpräglad ut.

  9. Martin R Says:

    Jag skrev förresten också till Gould en gång, betygade min stora uppskattning och bad honom sluta stryka kyrkan medhårs. Inget svar.

    Det jag saknar i dagens svenska scenhumor är den oförblommerat intellektuella och akademiska riktningen där man förutsätter att publiken läser en massa. De ståuppare jag har koll på skämtar mest om sex och fluortanter, vilket utan tvivel bygger på en korrekt bedömning av publikens referensramar. Jag tycker sådana skämt är kul också, men det blir lite enahanda. Iofs finns det nästan inga media där jag känner mig som målgrupp.

  10. David Says:

    Martin R: Ja — själv skrev jag pinsamt nog till Gould, betygade honom min aktning och lanserade i postpubertalt oförstånd min egen teori om redundant DNA.

    Det var nog inte bara DNA:n som var redundant, om jag säger så.

    Förresten såg jag för bara några dagar sedan Simpsonsavsnittet där Gould är celebrity voice (det där Lisa hittar en fossil ängel i nionde säsongen — ingen av de största höjdarna).

    För de som undrar vem Gould är kan jag lite snabbt säga att han är en gudabenådad essäist som med åren blev en smula tjatig. Men de första fyra essäsamlingarna var stora intellektuella äventyr för mig.

    Gould skriver om paleontologi och lärdomshistoria med många sköna utvikningar och intressanta grepp — han förklarar bland annat neotenins princip genom att ställa upp en utvecklingskurva för hur Musse Piggs nos krymper och ögonen sväller.

    Vid ett annat tillfälle har han stört sig på att chokladgodiset Hershey Bar ständigt krymper samtidigt som det ökar i pris. Han räknar ut att om trenden håller i sig kommer chokladgodiset att kosta 140 dollar i juni 2036, samtidigt som det når en vikt av noll gram (eftersom jag citerar ur minnet är säkert alla siffror och tidsangivelser helt uppåt väggarna — men ni förstår principen).

    Fast — märk väl — det här är inte bara billigt publikfrieri, utan ofta avstampen till enormt tankeväckande resonemang om vetenskapsteori, utvecklingshistoria, och så vidare.

    And now back to Povel.

  11. Robert K Huselius Says:

    Mitt eget lilla Poveltips är ”Schottis, schottis!!!” från 1952.

    Schottis, schottis, ordna med slakt
    På alla som spelar i schottistakt

  12. J-h:n Says:

    Som del i kollektivet minns jag väl när du fick det där brevet från Povel. En fascinerande sak var ju att det egentligen var ett formulärbrev där han beklagade att han inte hade tid att svara på all beundrarpost – varpå han sedan skrev ett utförligt svar på alla lediga vita ytor. Och fyllde i de ofyllda anfangerna med röd penna!

    Annars är det ju sant som du säger – det finns enorma mängder lysande Povel-material därute, och det mesta går knappt längre att få tag i. På CD finns inte mycket mer än några futtiga greatest hits-samlingar. Det är verkligen hög tid för en vettig återutgivning av denna skatt!

  13. Bastion Styrbiskop Says:

    Oj mycket att smälta nu… men det intressanta är hur hans musik nu kommer att kasta ankar och till viss del kopplas ifrån hans person. En del låtar är bara förknippade med hans person, men vissa kommer nog att bli standards. Inte i samma grad som Taubes, men i alla fall…

    Såg igår Wille Craaaaafffooord göra ”Alla har vi varit små” till trubadurkomp och den fick faktiskt nytt liv . Den kom så att säga från ett annat håll, fick en annan riktning.

    Jag har ett minne från barndomen att jag varit ute och åkt skridsko och hör sedan på radion Povel i ”Titta det snöar” – På Ångermanälvens is, så pigg uppå kurtis…

  14. Ola Hellsten Says:

    Jag har läst hundratals krönikor, blogginlägg och eulogier om Povel de sista dagarna. (Och skrivit en själv.) Det här var det bästa av dem alla. Äntligen någon som både har ett personligt förhållande till honom, kan sin Povel OCH vet hur man skriver.

    Povel VAR en av de allra, allra största. Jag ångrar mig så bittert att jag aldrig såg någon av hans shower eller uppträdanden. Hade chansen i höstas, men det rann ut i sanden.

    Men jag har lyssnat igenom min Povel-samling på hög volym de sista dagarna. Inte minst hans gravt underskattade 70-talsperiod.

    /ola he

  15. A.R.Yngve Says:

    Jo förresten! Jag har letat och letat efter Povels TV-serie ”Semlons Gröna Dalar” som gick i 3-4 avsnitt på 70-talet… vet någon var jag kan få tag på den (på VHS eller DVD)??

    Jag minns särsklit hans sång ”Killarna Som Gjorde Henne Fet”:

    Och hon åt och åt och åt och åt och åt och åt och åt!
    Ja man kunde knappast se nån måtta på’t!
    Jag blev argare och magrare
    och magrare och argare
    och hota’ med att ställa till skandal
    men när föga sådant lönade
    jag bönade och stönade
    ”Nu lämnar jag min grymma jämmerdal!”
    Tiden gick och hoppet slockna’
    allt i takt med att hon tjockna’…

    Minns ni…?
    :)

  16. Charlotte Says:

    Jag minns ett kassettband från min stillöst förpubertala tid, det innehöll en sanslös mix: Don’t Cry For Me Argentina, Sex Pistols, sjuttiotalsdisco och så Povel Ramels The Gräsänkling Blues.
    Men han gjorde ju så många betydligt bättre grejer än den. Hur ska lillan orka, indeed?

  17. schibbye Says:

    ”med geväääääärena!”

  18. Ola Hellsten Says:

    A.R.Yngve: ja, jag lyssnade på den senast idag. :-)

    Efter köttet är det lämplig med desserten
    så konditorn kom härnäst på vår tapet
    Utan tvekan garanterar jag att han var allravärst
    ibland killarna som gjorde henne fet
    Han kom med tårtor, krokaner, maränger, konfekter,
    ja, större delen av sin produktion,
    Han gick fram och tillbaka med kaka på kaka
    som tecken på sin glödande passion
    Och hon åt och åt och åt och åt och åt och åt och åt
    men det enda jag fick svälja var min gråt
    Och ju mer hon åt ju mer han bulla upp ifrån sitt kök
    och ju mer han bulla upp ju mer hon slök…

    Och så vidare. Lätt chauvinistiskt, inte desto mindre lysande.

  19. Henrik Sundholm Says:

    Jag har skrivit beundrarbrev till Alain de Botton, men allra främst till Stefan Molyneux. Jag tror det får räcka så. Gould har jag ingen respekt för, men skulle gärna skriva till Dawkins, om det fanns någon chans för svar. Det gör det förstås inte. Så det får vara.

  20. P Says:

    Jag, däremot, har ingen respekt för vare sig Henrik Sundholm eller Richard Dawkins. Jag har hört från någon som var med att Dawkins hade vägrat att skriva på ett fredsupprop med motiveringen att kristna och muslimer också inbjudits att skriva på. Han ska dessutom ha varit väldigt otrevlig. Det har med tiden blivit ganska klart att Dawkins är en fanatiker, med ganska stora psykiska problem. Snart vill han väl inte skriva under petitioner om också memetik-skeptiker inbjudits. Man misstänker att hans ideala upprop skulle bestå av bara hans namn, med väldigt stora bokstäver.

    Alain de Botton är ju lämplig läsning för skolungdom, kanske.

    Povel gillar jag dock.

  21. A.R.Yngve Says:

    Finns ”Semlons Gröna Dalar” att köpa?
    Undran och skräck jag känner, var? Var? Var?

  22. Bastion Styrbiskop Says:

    Var det så att Semlonserien blev så dyr att den aldrig gått i repris? Finns det fnurra på tråden mellan Svt och Ramel där? Den har mycket bra stuff, jag har skivan som tur är, men i TV fanns det en fantastisk (som jag minns) parodi på ”Studio S” och debattprogram; Varje debattör bara upprepar vad han är : ”javligt förbannad!” – ”förnumst, beskäft” – ”osäker, mesig”.

    Snacka om konkret poesi och språkmaterialism!

    En annan sak är att ofta när en ny musikstil kommer å färde så anses den av den breda publiken som en gimmick. Det enda sättet är att lura på folk att lyssna på jazz var klä den i humor. Gräsänkling är antagligen den blues som diggats och spisats intensivast, utan att alla lyssnare för den bryr sig om genren….

  23. Jessica Says:

    Även jag vill hylla Povel som har varit mig till stor glädje – hans typ av oskyldigt trams är just vad som behövs när man är riktigt låg.

    Angående musikaliskt begåvade tramsbyxor, är möjligen professor Peter Schickele, och hans Alter Ego – PDQ Bach – bekanta? Om inte så rekommenderar jag som introduktion ”Missa Hilarius” och ”The Abduction of Figaro – a simply grand opera in two short acts”

    http://www.schickele.com/
    http://en.wikipedia.org/wiki/Pdq_bach

  24. Ahrvid Says:

    Några Povel-minnen.
    Ett av de tidigaste. Familjen i bil från farfar & farmor i Gästrikland när bilradion spelar ”Bara purjolök”. Denna upprepelsevisa satte sig som ett musikvirus i mig (jag var mycket liten) och jag satt och nynnade om purjolökar i timmar.
    ”Hatten av för gamle herr Coué – vem fan är det?” Jo, om jag inte tar fel var det någon som tidigt sysslade med hypnotism. Det är väl ur någon av PoW-showerna, som jag diggi-diggade på TV på 70-talet.
    ”Åsså en vers…åsså en vers om att pressen smider sina ränkor, ommansäjer.” Lustmord på trubadurer, men ett kärleksfullt lustmord.
    ”Nya skrytvalsen” (med ”Det här är det bästa jag någonsin gjort!”) gjorde Povel på 80-talet som en rockvideo, med rök och blixtrande lampor och allt. Jag råkade spela in den på video och blev helt fascinerad. Jag satt och tittade på den säkert 20 ggr i rad, helt hypnotiserad (hatten av för gamle herr Coué, minsann).
    Hans parodier var lysande! Bellman och Birger Sjöberg (TV:n som är ”lennart hylande”) och Taube. Han behärskade alla genrer, Povel. Det sägs att ”Underbart är kort” började som en parodi på en sentimental schlager, men den lyfte sig till en egen, unik nivå.
    Ett par favoriter: ”Den sista jäntan” och – förstås – ”Gräsänkling Blues”. Genuin musikalitet, parodi, fantastiska texter med en story att berätta, otrolig humor. (”Vårt hembiträde Anna / vår trogna gamla skatt /
    Förlora’ jag i poker / till Stig Järrel förgår natt”)
    Men det finns mycket mer.
    Jo, jag hade äran att se Povel live också. Jag var på ”Tingel-Tangel på Tyrol”, som han gjorde med Hasse Alfredson. Man hade idén att göra en totalföreställning. Bl a hade man komponerat särskilda maträtter. Och i pausarna gick ensemblen ut i publiken, till deras olika bord, för att roa dem. Jag tror det var Hasse som gick till vårt bord. Det var en oförglömlig kväll. Jag har fortfarande kvar tomflaskan av det särskilda Tingel-Tangel-öl man serverade.
    TV borde sända ett fylligt urval av Povels revyer och filmer i repris nu!
    Povel är kung, inte friherre.

    –Ahrvid

  25. Bastion Styrbiskop Says:

    Bygger inte ”herr Coue” på nåt ur Ernst Rolfs melodier?

  26. David Says:

    Oj … det är uppenbart – både av kommentarerna på den här sidan och alla medial uppmärksamhet — att Povels död har rört vid många. På sätt och vis är det lite trist att han själv inte fick ta del av alla lovorden – det känns nästan som om man ägnar sig åt inverterat skitprat: ”NU har han gått – NU kan vi tala väl om honom”.

    Å andra sidan minns jag hur oerhört besvärad han var när han fick flera minuters stående ovation när han närvarade vid en visning av filmen Ratata på Göteborgs Filmfestival. Han verkade nästan fysiskt plågad av uppmärksamheten, så det kanske inte gör något att han missar den nationella love-bombing som han utsätts för nu.

    Och förhoppningsvis kan uppmärksamheten ge honom nya lyssnare – personer som har vant sig vid att avfärda honom som en lite småjobbigt vitsig gubbe i lidingömelitta, eller bara har mässat mantrat: ”Usch, Povel, han är ju moderat” (framsagt i ett tonfall som låter antyda att det inte behövs något annat argument för att avfärda artisten) – det gjorde ju till exempel sångaren Lars Demian i ett TV-program för något år sedan.

    Visst, Povel var säkert en produkt av sin bakgrund – även om han var det i betydligt mindre grad än de flesta andra – men jag ställer mig ändå lite tvivlande till denna djuplodande analys av en man som bland annat var passionerat engagerad i Folkkampanjen mot atomkraft och skrev sina första sånger om miljöförstöring långt innan begreppet hade blivit ett buzzword i samhällsdebatten – en man som skänkte oss Varför finns det ingen is till punschen? — en hårresande, socialrealistisk kritik av Oscariansk nostalgi – och som dessutom bedrev ett oförtröttligt gerillakrig mot dumkommerisialism, klyschor och banaliteter genom alla sina schlagerparodier. Ja – och mycket annat. Låt oss hoppas att folk äntligen lyckas se bortom lidingömelittan, helt enkelt.

    Sedan slår det mig att jag har glömt att tacka Bengt O, Ola H och andra för deras beröm — tack!

    Yngve: Jag tror inte att Semlons gröna dalar någonsin har återutgivits. Som redan J:h-n påpekade är det överhuvudtaget magert med Povelmaterial därute — jag vet inte vad det beror på. Povel kanske hade något slags motstånd mot återutgivningar — och hellre ville ägna sig åt att göra nytt. Vilket han också gjorde. Däremot finns ju en soundtrackskiva med Semlonlåtarna, åtminstone på LP.

    Ahrvid och Bastion: Hatten av för gamle här Coue alluderar på Ernst Rolf-låten ”Bättre och bättre dag för dag” — som i sin tur handlar om Émile Coué, en tidig självhjälpsguru i Sikta-mot-stjärnorna-stil. Ni har alltså helt rätt båda två ….

  27. Martin R Says:

    Ramel hade ingenting emot återutgivningar, tvärtom. I ett sommarprogram här om året var han skitförbannad över att hans skivbolag inte hade givit ut ens en bråkdel av hans plattor på CD.

  28. Martin R Says:

    Och vad moderat och friherre beträffar: vi talar om en kille som blev krogpianist i tonåren i stället för att plugga och som ägnade sina mannaår åt att turnera med tältrevyer. Ganska långt från att vara en typisk stekare, tycker jag, och jag är ändå gravt överklassfientlig.

  29. Bastion Styrbiskop Says:

    Borde inte den här tråden och Poesi Oei-tråden (50 + inlägg) synas i nåt bloggtoppssammanhang? Sitter det inte små människor och bokför sånt här nånstans på internationalnätet?

    Nån som har en länk eller två till en som forfarande famlar i bloggosfären?

  30. Gustaf G Says:

    Jag är också djupt deprimerad över att jag inte tog ledigt från jobbet för att gå och se Povels lunchturné i höstas när han var i Göteborg. När jag tidigare i våras hörde att han planerade en avskedsturné i höst tänkte jag ”då jävlar!” Nu ser man ju hur det gick med det. Än en gång fick man lära sig att aldrig skjuta upp något som har med gamla (eller sjuka) människor att göra…

    Trots att Povel levde tills han blev 85, var verksam in i det sista och av allt att döma dog en snabb och så gott som smärtfri död, tror jag aldrig att jag blivit så berörd av en ”offentlig persons” bortgång.

    Någon av alla dödsruneförfattare man läst de senaste dagarna påpekade ungefär att ”trots sin storhet skapade han ingen genre, fick inga efterföljare. Han var unik.” (citerat ur minnet, den exakta ordalydelsen är säkert annorlunda.) Det tycker jag fångar Povel Ramel rätt bra på kornet. Han var en så extremt särpräglad musikbegåvning att han är identisk med sin egen genre. Den ende jag kan komma på att jämföra med är Carl Michael Bellman. Precis som Bellman hade Povel antagligen varit världsberömd om han verkat i ett större språkområde.

    Min personliga introduktion till flugighetsbaronens verk var ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt” som jag fått på ett band med avspelade stenkakor av min morfars bror Artur (numera bekant för herr Nessle). Jag minns hur jag satt och undrade över vad ord som ”pyromantik” och ”illa gjord mosaik” kunde betyda…

    Men min absoluta favorit är nog ”Varför är där ingen is till punschen?” som senare inspirerat mig till att grunda en hel sällskapsklubb (vars namn vi inte skall nämna här, utifall Wikipedias spioner får korn på det och börjar redigera vissa notiser).Samtidigt är det egentligen omöjligt att plocka ut någon enskild låt ur en sådan fullkomlig katalog av genialiteter. Död men odödlig…

    PS: ”Hatten av för gamle herr Coué” (om den nu heter så, min LP saknar etiketter och fodral) är som sagt en pastisch på Ernst Rolf, inspelad någon gång kort efter att Myggan Ericsson kommit med sin stora Rolf-biografi. En helt briljant, kärleksfullt utförd, slakt av kuplettkungen. Ytterligare ett exempel på hur många bortglömda guldkorn det finns i Ramel-arkiven. Någon borde göra som med Taube häromåret, och ge ut den kompletta diskografin. Jag tror till och med att det vore kommersiellt gångbart.

  31. J-h:n Says:

    ”Det stora Rolf-tönteriet” vill jag minnas att numret hette, ur någon av de båda PoWShow som han gjorde med Wenche Myhre på 70-talet. Ett bravurnummer där Povel parodierar de flesta av Rolfs slagnummer, som avrundning ”Finns det flickor ja då finns det kyssar” som i Povels version slutar ”Finns det uppskattning finns parodin”. Han kommenterade någonstans att för att kunna göra bra parodi måste man antingen älska eller hata föremålet, och i det här fallet råder ju ingen tvekan om vad som gällde.

    På tal om det gjorde ju Povel också en fin Karl Gerhard-parodi, ”Det kan alltid diskuteras”, full av totalkryptiska allusioner på okända ting.

  32. schibbye Says:

    Jag skulle vilja slå ett slag för Povel Ramels prosatexter (om man nu kan kalla detta virtuosa ordvrängeri och denna närmast destillerade berättarglädje för något så trivialt som prosa) och särskilt då nämnda Min galna hage. I slutkapitlet om svensk ordbegagning hyllar och parafraserar han en annan av sveriges bortgångna ordkonstnärer, Falstaff, fakir.

  33. jacob Says:

    fin text. respekt. :-)

    povel var tusan kungen. utan honom hade nog vår familj kunnat slå ihjäl varandra. nu sjöng jag och syrran istället oss igenom ungdomen.

    kanske kommer han så här efteråt och sjunger om natten om man bara stämmer lite gastkräm…

    (historien om gastkrämen var med i Galna Hage har jag för mig)

  34. jacob Says:

    tillägg: på låtsidan är nog två hårda favoriter ”nya skrytvalsen” och ”varför finns det ingen is till punschen”.

  35. J-h:n Says:

    Nu har jag kommit hem och kollat i LP-hyllan, och Rolf-numrets rätta titel är ”Jag är gumman när gumman min är gubbe (Det stora Rolf-tönteriet)”. Ur PoW Show I från 1970. Jag har den i boxen Ramels delikatesser, som rekommenderas varmt för alla som kan spela vinyl: det mesta av Povels skivproduktion från 70- och 80-talen, inklusive det nämnda soundtracket från Semlons gröna dalar. Den och Knäppupplevelser och En glad epok täcker nog upp det viktigaste av Ramel på skiva.

  36. Martin R Says:

    Ordet ”sockertipp” är kul. Förmodligen syftar det på ”nästipp”, men det blir mycket roligare om man associerar till ”soptipp”.

  37. wintermute Says:

    ”Lingonben” är förmodligen Sveriges bästa barnvisa genom tiderna! Min nu fyraåriga dotter kunde den utantill redan för två år sedan. Den dök väl upp (först?) i en sketch med Martin Ljung som tonsättaren Bertram Fnykström, vilken ”kastar om produktionen och börjar skriva barnvisor” med motivationen att ”då kan man dra till med vad som helst – dom hör i alla fall inte på”.
    Den skivan snurrade mycket på skivtallriken när jag var barn vilket gjort att jag (och min dotter) sjunger Bertrams/Martins textversion: ”Tripp och trapp och trypa, se hans lilla FASTER” (Man kan undra om detta var en textjustering av Martin Ljung eller om Povel skrev det så?)

    Sen måste man ju nämna Povels andra ”alternativa barnvisor” – de där om djuren som aldrig fått några egna visor, tvestjärtar, gråsuggor och kobror:

    Känner du lille balle Kalle Kobra
    Lång som en sladd med sin gulle-gulle gadd…
    (Citerat ut minnet)

    SEMLONS GRÖNA DALAR vill jag också se igen! Men den hör väl till den där sjuttiotalsperioden som somliga ser ner på. Kanske dags att omvärdera den?
    Visst minns man ”Killarna som gjorde henne fet” (med Lasse Åberg i en stum roll??) men det jag mest av allt vill se igen är scenen då Semlons son med kamrat (Sune Mangs och Martin Ljung) ger sig ut i skogen och träffar Nils Linnman som kommenterar fåglarnas parningsbeteende medan gossarna betraktar pappa Semlons notoriska otrohet genom Linnmans kikare…

  38. Bastion Styrbiskop Says:

    Wintermute:

    ”Rubba inte kikarinställningen!” som Nisse Lindman säger när man sitter i sitt gömsle…

    ”Killarna som gjorde henne fet” har vissa likheter med Owe Törnkvists ”Dagny” – man äter så man spricker.

    Barn brukar även gilla ”Itma Hoah” (Mbulah!).

  39. Axel H Says:

    Håller med Wintermute ang. Lingonben. Minns när jag lärde mig läsa och det mesta i vuxenbokhyllan var obegripliga textmassor. Någonstans mitt i hyllan och mitt i boken med Povels texter fanns leken som upplöste läsandets arbete. Upplöste något av verklighetens självklarheter.

    Håller med om mycket annat här också, t.ex. att Nessle skrivit en utsökt text. Men jag anar ett försvar för en folkkär artist som visserligen fick utstå en del kritik men som också, det tyder inte minst hyllningarna här på, var högt hållen. Om en artist vid 85 års ålder bär så mycket av sin storhet med sig att hans hyllningskörer inte enbart är de gamlas mumlade respekt, då var kritiken förmodligen en del av drivkraften

  40. Bastion Styrbiskop Says:

    Den kritik och kanske trötthet som många kände inför PR kan bero på att man uppfattade honom som jobbig och inte kul. Men man ska se honom som Musikant i första hand och humorist som ett sätt att få vara musikant, om ni förstår vad jag menar. Ett sätt att få hålla på och leka.

    Finns det några som leker med ord nuförtiden, eller ere bara EMO för hela slanten? Jag tycker även att Pugh R har lite av det där , vrida på orden. ”En tingelingsouvenir”.

  41. Keyword Elite SCAM, keyword elite suggestion tools Says:

    Keyword Elite | Keyword Suggestion Tools

    Use keyword elite to discover profitable niches,use keyword elite to find thousands of niche keywords on auto

  42. Jan Å Says:

    Är det månne någon som minns ett nummer, kanske samma som David nämnde, där Povel på en dålig telefonlinje (och Eslövsdialekt) försöker intyga att han har packat ordentligt inför en yngre släktings tågresa. En mästerverk av omtagningar och förtydliganden: ”Lakritsbåtarna ligget i det lilla facket, men radioapparaten får han ta separat… nej jag sa att radd-jo-apparaten får han ta sip-pa-rat!”

  43. David Says:

    Jan Å: O du, nu brlt dom — det är väl faen att man aldrig får tala till slut …

  44. J-h:n Says:

    Jan Å: Jodå – det numret citerade jag och mitt ex för varann så fort vi skulle packa för en resa. Den får vi ta SIPP-A-RAT!

  45. Jan Å Says:

    J-h:n: Wunderbar! Det behövs ju bara en lindrig introspektion för att inse att man har sitt språkcentrum späckat med Povel-sampel som emellanåt nästlar sig in vardagen: ”Titta! Ett cornflake!”, ”lyktkranar”, ”på grannars vis”… Ibland får jag också undertrycka en impuls att klämma i med ett taktfast ”Håll – käft – karl!”

Lämna en kommentar