Archive for the ‘Från scen och cabaret’ Category

Samtal med en genomsnäll Nosferatu

juni 30, 2016

I natt drömde jag att jag och Freddie Wadling befann oss på något slags tidningsredaktion, där vi stod och ondgjorde oss över frilansarnas villkor. Den här inkarnationen av Freddie var pressfotograf snarare än sångare, förstod jag.

Sedan vaknade jag. En av trillingarna hade pressat in mig mot väggen och gett mig ca tre decimeter av sängens bredd att existera på. Jag låg där, oförmögen att röra mig, tämligen kissnödig, och mindes mina möten med verklighetens Freddie. De passerade revy utan något inbördes sammanhang, ett antal små tablåer:

År 2000, Soundtrack of our Lives Studio vid Södra Vägen, inspelning av skivan Skillingtryck och mordballader. Freddie som sitter gamlikt uppkrupen på en barstol med ett textblad i handen och en mikrofon framför sig. Producenten Johan Kugelberg och Freddies hustru Bella har olika åsikter om vilken sångtagning som är bäst. Freddie säger inte så mycket. Han sitter bara där och ser ut som en genomsnäll Nosferatu.

1992, Freddies bröllopsfest: brudgummen är mycket upprörd över att någon förväxlat honom med Peter LeMarc. ”Peter LeMarc!” utropar Freddie. ”Jag skulle inte pissa på honom om han brann!”

Mitten av nittiotalet, fest hemma hos Jacob Stålhammar vid Södra Vägen: Jag sitter på golvet tillsammans med Freddie och hans hustru Bella.

”Hur länge ska jag behöva hålla på innan jag kan försörja mig på det här?” klagar Freddie och låter uppgiven.

Några år senare spelar han Frankensteins Monster på Uppsala Stadsteater. ”Jag är ingen skådis”, säger Freddie. ”Det här handlar om att överleva.”

Cirka 1988: jag lånar ut L Sprague De Camps mastiga Lovecraftbiografi till Freddie, och några år senare år jag tillbaka den — Freddie var förstås Lovecraftfantast innan alla andra.

Några år senare talar han lyriskt om sin VHS-kassett med turkisk Star Trek. Han har lyckats förlägga den, men lovar att låna ut den till mig så snart han hittar den. (Det gjorde han tydligen aldrig.)

1999: Freddie är hemma hos mig på Fjärde Långgatan. Phantom Menace har haft premiär. Vi diskuterar Jar-Jar Binks. Freddie intar en försonlig hållning. ”Det är ju Star Wars”, säger han, som om det ursäktar allt. ”Det är sånt man får ta.”

Mitten av åttiotalet: jag har yttrat mig förklenande om Pee Wee Herman, och Freddie bjuder hem mig till sig för att visa en VHS med långfilmen Pee Wee’s Big Adventure. Han visar sig bo centralt, i en stor lägenhet full av filmer och böcker — det kaos som skulle utmärka senare bostäder hålls fortfarande i schack. Lägenheten är även full av vänner och välgångsönskare — till största delen sprethåriga sextiotalistslynglar med rockig klädstil.

Efter ett tag tittar sig Freddie omkring i lägenheten. ”Jag tror jag ska gå på en promenad”, säger han. Lägenheten töms. Jag går mot spårvagnshållplatsen för att åka hem till Hjällbo, men Freddie vinkar och pekar mot en tvärgata. ”Det här hållet!” säger han. Jag ansluter mig till honom och ett par andra utkorade vänner och välgångsönskare. Vi går ett varv runt kvarteret och återvänder sedan till hemmet. Det här är tydligen Freddies standardmetod för att länsa lägenheten när den blivit alltför full av sprethåriga åttiotalsrockers — det skulle aldrig falla honom in att säga åt någon att gå.

Vi ser resten av Pee Wee Herman-filmen. Den är förbluffande bra, precis som Freddie påstått. Regissören är en för mig obekant storhet som heter Tim Burton. ”Det är en bra film att se stenad”, säger Freddie.

De sista åren träffade jag inte Freddie. Jag och en mig närstående källa stötte på hans hustru Bella några gånger på Hemköp i Långedrag, och hon rapporterade senaste nytt. Det slutade alltid med att vi sa att vi borde träffas — och sedan gjorde vi inte det.

Efter branden i Långedragsvillan gav jag ett ex av mitt senaste seriealbum till Freddie med Jacob Stålhammars förmedling. På försättsbladet ritade jag Freddie som Freddy Krüger — jag tänkte att det skulle tilltala hans minst sagt mörka sinne för humor. Det var den sista interaktion jag hade med honom.

Freddie hade lurat döden så många gånger att han började kännas odödlig — som om han verkligen var Nosferatu. Det var en chock när hans kroppsliga skröplighet plötsligt hann ifatt honom.

Jag minns med värme hans milda, välmodulerade göteborgska, hans häpnadsväckande förmåga att föra pålästa och sammanhängande samtal även i tämligen drogpåverkat tillstånd och hans milda, vänliga väsen. Jag saknar honom.

 

 

 

 

Annonser

Jag talar i radio (och företer alltså vissa livstecken)

februari 15, 2016

Screenshot from 2016-02-14 11:31:17

Ja — ska man vara riktigt petig är det ju en podd jag pratar i, även om det är en Sveriges Radio-podd: Snedtänkt.

För några veckor sedan fick jag permission från trillingfarmen under några timmar för att spela in poddradio med Kalle Lind. Det var någon dag efter den stora snöstormen, så drivorna låg meterhöga, det var störningar i lokaltrafiken och temperaturen var 11 minus.

Men jag och Kalle lyckades trots detta sammanstråla i det imposanta radiohuset på Hisingen, utnyttjade detta gyllene tillfälle till max och gjorde faktiskt två timslånga program (det andra kommer sändas när Kalle känner att samtiden är mogen för det, och förväntas handla om referenshumor).

SHEETMUSIC167475

Negativ cash in från 1922 — Gud vad vi avskyr Eddie Cantors hitlåt ”Yes We Have No Bananas!”

Det första avsnittet handlar om cash in-låtar. Bloggens mer minnesgoda läsare kommer att känna igen en del material — bland annat från DET HÄR inlägget — och DET HÄR, men vi avhandlar även  en del snöda slagdängor som jag aldrig bloggat eller skrivit artiklar om. Informationsdensiteten i samtalet blev ganska hög, liksom flamsighetskoefficienten. (Jag är för övrigt väldigt nöjd med Kalles redigeringsprincip — han har med fermt handlag klippt bort en del som inte var så roligt, och en del som var ännu mindre relevant än det som tilläts vara kvar, och på så vis ytterligare förtätat atmosfären i programmet.)

SHEETMUSIC168

Negativ cash in från 1917 — Puccini ska ha spö!

Själva programmet hittar ni HÄR.

Men alla avsnitt av Snedtänkt är förstås mycket hörvärda. Särskilt de fem dryga heltimmarna med trogna kommentatorer på den här bloggen — avsnitten med Martin Kristenson, Fredrik Tersmeden, Johan Wanloo och de två med Fredrik af Trampe (ett sjätte bloggkommentatoravsnitt där Gustaf Görfelt och Kalle pratar om Johnny Bode förväntas läggas ut ganska snart).

SHEETMUSIC169

Franz Lehar ligger också ganska skrynkligt till.

Ett antal av de låtar som avhandlas i programmet — plus åtskilliga som vi inte lyckades skohorna in, trots att vi smattrade på som Sven Jerringar på helium — återfinns på den här spellistan:

(Ja — jag vet att den här bloggen är sorgligt försummad för tillfället. Det här inlägget har jag skrivit i största hast medan trillingarna sover middag. Jag lyckades inte ens fira bloggens tioåsjubileum den 15 januari. Argh. Nu ska jag ut och laga mat.)

Något senare tillägg: Jag får be om ursäkt till Anna Lena-Lodenius, Åke Cato och Kalle Lind — tre ytterligare  i Snedtänkt-medverkande som även låtit höra av sig i kommentarfältet — det är alltså inalles åtta bloggkommentatorer som varit med i Snedtänkt — en av dem dessutom i vartenda avsnitt.

Dmitrij fyller år!

september 25, 2014

Композитор Дмитрий Шостакович, 1934 год

Harry Potter upp i dagen — ett ungdomligt snille.

Idag firar vi den sovjetiska orkestralmusikens ledande enfant terrible — med viss tonvikt på ”enfant”, för rätt långt upp i åren såg denne dissonante gigant ut som en tolvårig konfirmand …

Photo 2013-08-28 12 44 30

Sjostakovitj träffar en katt …

Hur som helst — hundraåtta år hade han fyllt idag om han fått leva och ha hälsan, men tre paket sovjetiska cigg om dagen kräver ju sin tribut, så han lämnade det jordiska redan 1975.

Photo 2014-09-25 09 40 01

… och en gris

Själv är jag särskilt förtjust i Dmitrijs  tjugotalsproduktion,  den mest humoristiska avantgardemusik jag någonsin hört — en pendang till den vildsinta experimentlusta som utmärkte bröderna Stenbergs sovjetiska affischkonst under samma period — en avantgardism som paradoxalt nog är både lättillgänglig och rätt långtgående …

Photo 2013-02-18 11 10 33

Sjostakovitj går brandvakt. Alltså — han har inte låst sig ute efter en sen festnatt — han går faktiskt brandvakt, under den 900 dagar långa tyska belägringen av Leningrad.

Här nedan har jag ställt samman en Spotifylista med särskilt tonvikt på Sjostakovitjs lite lättare produktion — musik ur baletter, teaterföreställningar och filmer. Listan rekommenderas särskilt om man behöver ett tillskott av manisk energi för att städa lägenheten, mocka gödsel eller slå större gräsmattor med lie … (viss varning dock om ni viftar med vassa föremål — Sjostakovitj i alltför kraftig dosering kan leda till bärsärkagång …)

Klezmerswingens mysterier

juni 14, 2014

Lana Truesdale och The Kingsmen frågar sig oroligt ”Who’s Yehoodi?”

Klezmerswingen rymmer många mysterier. Till exempel: Vem är egentligen den där Yehoodi? Varför utger han sig för att vara ett släktporträtt? Och varför stirrar han så lystet på vokalissan Lana Truesdales ryggslut i obevakade ögonblick (okej — det sista är kanske något lättare att begripa).

När jag snubblade över soundien härovan första gången cirka 2008 förstod jag ingenting — och den världsomspännande väven kunde inte skingra mysteriedimmorna. Men så här sex år senare har mängden extremt esoterisk och detaljerad information på nätet fullkomligt exploderat — särskilt på Wikipedia, ett uppslagsverk av aldrig tidigare skådat omfång.

Och ur detta ymnighetshorn av trivia har jag idag fått veta följande: mästerviolinisten Yehudi Menuhin gästade Bob Hopes radioprogram någon gång under sent trettiotal, vilket ledde till att den storhakade komikerns sidekick Jerry Colonna fick för sig att upprepa frasen ”Who’s Yehoodi?” programmet igenom.

11254

Inte mycket till skämt, kan man tycka, men folk ute i stugorna uppskattade det av allt att döma storligen, eftersom Colonna kom att upprepa repliken gång på gång i följande program (där Menuhin inte alls medverkade) tills den hade blivit ett ”meme” — så till den grad att amerikanska flottan valde att kalla ett tidigt stealthprogram för ”Project Yehudi”.

Yehoodi kom att bli ”a widely understood late 1930s slang reference for a mysteriously absent person” (om vi ska tro Wikipedia, vars artikel i ämnet som sagt har lärt mig allt jag vet om Yehoodi).

Och 1940 kom alltså cash in-låten, som Lana Truesdale och the Kingsmen framför så förtjänstfullt här ovan — och Marta Tilton och hennes sällsamma gycklarfölje framför något mindre förtjänstfullt här nedanför:

(De mest välkända versionerna av örhänget spelades annars in av storbandsledaren Kay Kyser och den heidi-hoande swingsensationen Cab Calloway.)

Enligt Wiki-tikeln kom frasen ”Who’s Yehoodi” även att bli ett slangigt — och lite förtäckt sätt — att fråga om en person var av judisk härkomst — ”Yehudi” är nämligen hebreiska för ”jude”.

Sången klingar rätt rejält av klezmer, som ju var en av de stora influenserna på jazzmusiken. Mollstämda och mera kromatiska låtar som Putting on the Ritz (av en viss Israel Beilin, bättre känd som Irving Berlin) kallades faktiskt internt av schlagerkomponisterna för ”jewish songs”.

My Little Cousin med Peggy Mann, Tommy Taylor och teddy Powells orkester

Ibland utgick jazzkompositörerna direkt från judiska folkvisor — detta gäller såväl sången My Little Cousin härovan som Andrews Sisters världshit Bei Mir Bist Du Schön, som tillochmed fick behålla yiddishtiteln.

Hur kort avståndet mellan klezmer och swing är kan man konstatera om man lyssnar på bandet The Yiddish Swingtette i fyrtiotalsradioprogrammet  Your Jewish-American Hour  — vilket man kan göra nedan, för jag har — inte helt överraskande — ställt samman en Spotifyspellista med mina klezmerjazzfavoriter (särskilt förtjust är jag f ö i reklaminslagen från Your Jewish American Hour för produkter som ”Hebrew National Meats” och ”Manischewitz’s Matzo Balls” )

 

 

 

De särpräglade coverversionernas schlagerfestival

maj 6, 2014

Les Pays-Bas … Neuf points!

Vilken är den mest egenartade coverversionen av en sextiotalspoplåt?

Är det möjligen Tyska Förbundsrepublikens Cindy & Bert som gör en djärv nytolkning av Black Sabbath-klassikern Paranoid? Här bjuds vi på såväl Nacht som Nebel och stora svarta hundar …

Nebel zieht in dichten Schwaden,
über´s Moor von Forest Hill.
früh gespenstich grenzt ein Irrlich,
es ist Nacht in Baskerville.

Wer verbreitet Angst und Schrecken,
Wer vernichtet was er will.
Jede sucht sich zu verstecken,
vor dem Hund von Baskerville.

Eller är det Hong Kongs bidrag — Josephine Siaios kantonesiska knasbolls-cover på Johnny Kidds Shakin’ All Over?

Vad tror ni om Paint it Black på tyska till ackompanjemang av smäktande zigeuner-stråkar med Tjeckoslovakiens egen Karel Gott-Strafe-England — som mest straffar Mick och Keith och Brian i det här fallet. Tyvärr har jag inte kunnat hitta någon version med rörliga bilder, men den hemvävda U-tubevideon är oväntat särpräglad, upptäckte jag just.

Särpräglad är även Indiens lokalt kryddade I Wanna Hold Your Hand, som  duett mellan Shammi Kapoor och Rajshree … (Fast om ordningen ska fram  är det Mohammad Rafi och Asha Bhosle som sjunger på ljudspåret.)

Ja, konkurrensen på coverområdet får nog sägas vara rätt mördande  — och nu har dessutom en ny storfavorit seglat upp på horisonten — Förenta staternas Ella Fitzgerald som helt oförskräckt gör hårdjazz av Creams Sunshine of your Love

Äsch. Jag kan inte bestämma mig. Jag ger guldmedalj till allesammans.

Man kan ju inte tävla i musik ….

Och då har vi inte sagt ett ord om någon av sångerna på nedanstående Spotifylista …

(Ja jag vet — det det blev en hel del favoriter i repris i det här inlägget —  det ligger liksom i sakens natur  …)

Barden fyller 450

april 23, 2014

contested-will

I dag fyller han 450 år, mannen som kan ta upp kampen med Bibeln om att ha berikat vårt kulturarv med flest märgfulla sentenser. Det är bara att gratulera. Ja må han leva — eller rättare sagt hans verk, för hans förgängliga stoft gav upp andan redan 23 april 1616 (han verkar alltså ha dött på sin födelsedag).

Men hans rykte vägrar kasta in handduken — trots att diverse privatspanare har försökt göra gällande sedan mitten av artonhundratalet att William Shakespeare i själva verket var en riktig lantis, och att de odödliga pjäserna är skrivna av någon mera adlig och välutbildad individ som Francis Bacon eller sjuttonde earlen av Oxford, Edward de Vere.. Gemensamt för alla dessa konspirationsteorier är att deras indiciematerial är ungefär lika imponerande som Donald Trumps belägg för att Obama är född i Kenya.

För den som ändå tvivlar rekommenderar jag James Shapiros suveränt underhållande och grundliga genomgång av författelseförnekarnas ”argument” i boken Contested Will, som kom för ett par år sedan.

Förespråkarna för Bacon och de Vere argumenterar ofta i banor som tyder på att de tycker att det verkar märkligt att en bonnläpp från Stratford on Avon skulle ha kunnat vara så litterärt begåvad — åtminstone ruvar detta i mitt tycke tämligen osympatiska resonemang strax under ytan i mycket av det de säger. Barden var helt enkelt inte tillräckligt högvälboren för deras smak — för det vet vi ju lite till mans att överklassen tenderar att skriva all litteratur värd namnet.

Sedan verkar privatspanarna strunta högaktningsfullt i Shakespeares pjäser uppenbarligen är skrivna av en person med mycket goda kunskaper om olika hantverkstekniker och även om lantbruk — en person som dessutom använder ymnigt med dialektord som är egna för trakten kring Stratford upon Avon. Argh. Nu börjar jag snart hyperventilera — bäst att inte börja dra igenom alla beläggen här. För förkrossande argumentation mot de Baconianska och de Veriska irrlärorna hänvisas som sagt till Shapiros superbt lättillgängliga och åskådliga bok.

Shakespeare

Shakespeare ser faktiskt en smula full i fan ut på det omdebatterade Chandosporträttet

Frågan är om Shakespearekultens Birthers är beredda att avfärda det betydligt mer omstridbara Chandosporträttet med liknande argument — ”ja, alltså, så här svartmuskig hade vi nog inte tänkt oss att Englands nationalskald skulle vara … och ring i örat har han, till råga på allt …”

Mannen som föddes idag för 450 år sedan ler Giocondalikt från sitt porträtt. Han vet en hel del om den mänskliga naturen, och han känner sig ganska trygg om att hans rykte kommer att leva i ytterligare 450 år.

Wiig i anden

april 4, 2014

tumblr_m4b3j44nop1qz82gvo1_1280En av Kristen Wiigs paradroller — den muterade systern i sånggruppen från Finger Lakes — låter John Hamm suga på hennes disproportionerligt små händer

Jag skulle önska mig att min favoritkomiker spelade in en film som gör rättvisa åt hennes unika utförsgåvor.

Som det nu är gör hon mestadels utmärkta men i grunden rätt konventionella Rom-Coms som Bridesmaids eller förslösas fullständigt i menlösa cameoroller som den hon nyligen hade i den sällsamt charmlösa nyinspelningen av The Secret Life of Walter Mitty.

För den skotsknorska skådespelerskan har en ovanlig fallenhet för det groteska — och gestaltar sina karikatyrer med en sådan psykologisk inlevelse att de börjar leva ett eget liv — en talang som hon har finslipat under sin långa tid som den kanske starkast lysande stjärnan i direktsända satirprogrammet Saturday Night Live. I just det avseendet kan hon påminna om den unge Peter Sellers, som också besatt förmågan att ingjuta ett slags förhöjd realism även i de mest skruvade figurer.

Ta till exempel den sexuellt utlevande men ändå egendomligt frånstötande Marilyn Monroe-klonen Shanna …

… eller den oerhört nervklena reseexperten Judy Grimes som i ren panik börjar friassociera maniskt …

Fast mina största favoriter är nog helt absurdistiska nummer som Ann Margret försöker slänga ett hopskrynklat papper i papperskorgen:

Eller den närmast drömlikt egendomliga reklamen för Rockabilly Facial Cream (här sekonderas Kristen förtjänstfullt av Miley Cyrus):

Ja — i vanlig ordning kan jag hålla på hur länge som helst. Så jag tvingar mig själv att avrunda med ett litet klipp där Björk pratar om den ekonomiska krisen på Island:

… och riktar även en stilla vädjan till världsalltet om att denna suveräna komiker ska hitta ett nytt forum där hon kan fortsätta uteckla sin unika röst …

Supercalifragilistigexpialigetisch — den ljuva plågan

april 17, 2013

Vi är väl alla införstådda med hur roligt det är att sitta i baksätet på bilen under en lång bilresa och sjunga gång på gång, i allt högre tempo och tonhöjd:

Superoptimopsiskttoppipangfenomenaliskt!
Själva ordet låter kanske rätt så infernaliskt!
Men sjung ut det högt och klart så lyser det bengaliskt!
Superoptimopsiskttoppipangfenomenaliskt

… tills vi plötsligt upptäcker att våra medresenärer har ställt av oss vid en bensinmack strax utanför Sunne.

Men vem hade anat vilken sällsam masokistisk njutning det är att höra version efter version av sången i fråga på de mest skiftande tungomål — tills det går runt i huvudet på en och man börjar leka med tanken att ställa av Spotify vid en bensinmack utanför Sunne …

Så låt oss bita ihop, kroka arm, borsta av våra hårda konsonanter och sjunga med i videon ovan:

Supercalifragilistigexpialigetisch.
Dieses Wort klingt durch und durch furchtbar rein synthetisch.
Wer es laut genug aufsagt klingt klug und fast prophetisch,
supercalifragilistigexpialigetisch.

Och för de som till äventyrs inte fått nog än så avrundar vi med den katatoniskt kastilianskt kakafåniga versionen …

Supercalifragilisticoespialidoso
aunque suene extravagante, raro y espantoso,
si lo dice con soltura sonará armonioso.
Supercalifragilisticoespialidoso.

Jag är förmodligen en enkel själ — jag måste erkänna att jag fortfarande tycker att det är roligt — trots att jag har lyssnat på låten nonstop i snart två timmar, och just nu råkar ha Chipmunks uppspedade små gnagarstämmor i mina hörlurar … okej! Nu gick Alvin upp i falsett … jag måste nog sluta …

Senare tillägg: Jag kan dessvärre inte motstå den polska versionen — så den kommer här … Superkalifradalistodekspialitycznie, helt enkelt. Jag ska försöka sluta nu — jag lovar. Men om jag hittar den finska versionen (Superoptihupilystivekkuloistokainen!) så garanterar jag ingenting …