”Man behöver aldrig ångra att bo i Ångermanland”, kvad skalden Thore Skogman på sin tid i ett försök att lugna de delar av allmänheten som tyckte att landskapets namn verkade en aning olycksbådande.
Lokala ortsnamn som Kräkånger och Njutånger skapar också intressanta associationer. De stackars Kräkångersborna lyckades efter enträgna böner få byta namn på orten till Lövsele år 1951. I samma veva ändrade man även det om möjligt ännu mer suggestiva Kräkångersnoret till det för finsmakaren definitivt underlägsna Södra Lövsele. Etymologin visar att byn inte är bakfyllans stamort på jorden. Så här ska namnet uttydas:
- Kräk = Djur, kan även komma från ”krik(e)” (=böjoning, krok, (skarp) vinkel)
- Ånger = (eller anger) betyder vik
- Nor = Utskjutande udde i hav/sjö
Allt enligt Wikipedia. De här namnbytena verkar med förlov sagt en smula knapsu. Inte har Västerbottningarna bytt namn på sitt Mensträsk. Nej — stolt förkunnar de att orten är ”En pärla i Västerbottens inland”.
Bloggens alerta läsare har redan påtalat det märkliga i att Ångermanland har tre laxar i sitt vapen trots att bygdens landskapsfisk är sik. Snikna sörlänningar — närmare bestämt Hallänningarna — har istället gamat åt sig den prestigestinna laxen, och för att lägga lök på landskapsinsigniet har de den både som landskapsfisk och landskapsdjur.
Och detta trots att Ångermanland stoltserade med sina laxar redan 1712 (se bildbevis ovan) även om de till följd av missväxt och vansinniga krigarkungar var en smula magra och misslynta på den tiden.
Ångermanlänningarna får trösta sig med att deras landskapsgrundämne är kol — basen för alla jordiska livsformer, inklusive hallänningar.
Tillägg: Efter febrila studier — d v s någon minuts innantilläsning — kan jag konstatera att Kräkånger ligger i Västerbotten, och inte alls borde ha behandlats i samband med Ångermanland. Dammit. Men eftersom jag är en arrogant sälle från Mälardalslandskapen kan jag ju ta mig vilka friheter jag vill med Norrlands geografi. Det är min hävdvunna rätt.
Men Njutånger ligger i alla fall i Ångermanland. Dessutom upptäckte jag nyss att det ligger mellan Mjuggsjön och Njutångersfjärden, vilket känns aningen existentiellt.
David Nessle 
oktober 25, 2007 kl. 6:34 f m |
Som fd Njutångersbo vill jag upplysa eventuella läsare utan mälardalingens hävdvunna rätt om att Njutånger ligger i Hälsingland.
oktober 25, 2007 kl. 8:15 f m |
På tal som saker som är existentiella så tänk hur det känns för extremtyskarna. Normaltysken tar sin bilfärja från Sassnitz och vill helst vara framme vid sin schwedische stuga innan det blir mörkt och har väl inte längre radie än upp till Småland någonstans. Extremtysken tvångsforslar Frau und Kinder upp mot våra bottnar och finner när han kommer fram till Mensträsk en ort som lokalinnevånarna benämner ”Menschträsk,” för det är så Mensträsk uttalas av Mensträskarna själva, enligt min bekant från ”Nossjö.”
oktober 25, 2007 kl. 8:20 f m |
Det fanns tidigare nio laxar i det där vapnet förresten. Men vid den heraldiska devalveringen 1711 så plockades sex laxar bort och dessa lär nu förvaras i en laxask i ett kassaskåp i kommunhusets källare.
oktober 25, 2007 kl. 8:57 f m |
Den nedre bilden av landskapsvapnet härstammar tror jag från ett 1700-talsverk anatgligen framställt nere i Europa med tredjehandsuppgifter till grund för bilderna. Bland annat ser ångermanländska byar ut som handelsstationer i Virginia. Laxarna kan jag inte få till annat än simpor. Eller rökta böcklingar.
Ronny Eriksson har använt Njutånger nån gång, har han till och med haft det som titel på nån TV-serie eller show?
oktober 25, 2007 kl. 9:20 f m |
Ronny Eriksson använde den fiktiva(?) byn Bondånger i en TV-serie med samma namn. Han har säkerligen skämtat om Njutånger också, det inbjuder ju liksom till det. Dessutom har vi ju Harmånger (även detta i Hälsingland) att vitsa till det om, för att inte tala (illa) om Enånger. Fast det senare är kanske inte så roligt när allt kommer omkring. Bastion: Finns andra böcklingar än de rökta?
oktober 25, 2007 kl. 2:13 e m |
Hoppla: Okej. Inga av mina exempel låg alltså i Ångermanland. Jag har alltid utgått ifrån att alla ångerfulla ortsnamn hör hemma i Å — men nu visar det sig alltså att jag är en utomordentlig exponent för den mälardalska etnocentricitet som jag gör mitt bästa att häckla. Dags för tagelskjorta och gissel.
Ban-ken. Menschträsk? Aber mens! Dass ist dock omögligt! Bloggen fortsätter att informera och upplysa den fattiga syndiga människa som hackar ned dessa rader i sin utkylda munkcell, bredvid en talgdank som envist vägrar att gå upp …
Bastion och Schibbye: Laxarna ser alldeles osedvanligt rökta ut. Ungefär som böcklingar som fått sig en extra omgång av björkveden — d v s just ”rökt böckling”. Det blir alltid lite konstigt när folk som inte är insatta i lokala förhållanden och företeelser ska skildra dem — när jag skrev manus till Kurt Olsson-tidningen arbetade jag med danska serietecknare som Prebenifierade hela Hisingen … Månen hängde över landskapet som en Mogens havarti …
oktober 25, 2007 kl. 8:44 e m |
Ewert Ljusberg har spelat in en sång med namnet ”Njutånger”, som, om jag minns rätt, handlar om något helt annat.
oktober 25, 2007 kl. 9:42 e m |
ban-ken:
helt fel!
Det uttryck den gemene nordtysken använder sig av när HEN äntligen kommer norröver (för ovanlighetens skull struker jag här det förlockande ”Närräver” slumpen bestod mig med) lyder som följer:
”Sehr schön!”
Varpå den i Albions språk alltid lika benägne torpinnehavaren glatt Svensson utbrister:
”Javistt! Man ser sjön!”
För övrigt ett av fars tre skämt.
I övrigt ser jag ur djupet fram emot att aldrig behöva besöka vare sig Ångermanland; Kräkågren eller ens Knivsta.
I Fittja har jag däremot tillbragt stora delar av min Arla ungdom för att där shoppa, hm.
oktober 25, 2007 kl. 9:45 e m |
En arbetskamrat berättade att Hyland en gång höll en geografitävling, där frågan var något i stil med ”utdelas dagen efter bröllopet?”, och svaret skulle vara ett ortnamn; det korrekta var förstås Morgongåva, men mannen som svarade Njutånger fick ett hedersomnämnande.
”Tur att han inte sa Pungpinan”, replikerade jag.
oktober 25, 2007 kl. 9:58 e m |
Robert K: tack för intressant anekdot — samt ännu ett sällsamt svenskt ortsnamn att foga till samlingarna. Bloggens läsare kan fördjupa sina kunskaper om alla dominatrixers ursprungsort här:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Pungpinan
Parantetiskt kan jag även tillägga att Morgongåvas innevånare går gymnasium i Sala — jag har en gammal god väninna stammande från ”Gåvan” som orten lite informellt kallas i silverstaden.
oktober 25, 2007 kl. 10:31 e m |
Guten Yxskaft, liebe Seeräuberjenny. Det där skämtet är Strindberg, va? Åtminstone är det med i den klassiska TV-versionen av Hemsöborna.
oktober 25, 2007 kl. 10:41 e m |
Läste mycket Torsten Ehrenmark i min blomnings år, och han brukade jämt och ständigt skryta om sitt askfat med inskriptionen ”Minne från Pungpinan”. Har därför länge närt drömmar om att besöka stället och finna en liknande souvenir, och nu när jag bor ett par kilometer därifrån passade jag naturligt nog på att promenera dit en kväll, men västgötaklimaxet (för att anknyta till landskapstematiken) var totalt. Inte ens en bildskön vägskylt att fröjdas åt.
oktober 26, 2007 kl. 8:47 f m |
Jenny och ban~ken: Vi som inte är så till åren minns nog snarare skämtet om sjön från någon av de första (svenska) filmerna om Jönssonligan. För mig är det evigt förknippat med Gösta Ekmans förmåga att få repliker att alltid verka spontant improviserade.
oktober 26, 2007 kl. 8:48 f m |
Uck, vad krystad den sista meningen blev. Ber om tillgift.
oktober 26, 2007 kl. 11:32 f m |
Robert – varje sann stofil älskar Ehrenmark. Min morfars samling av Ehrenmarkkompilationer är till stor del ansvarig för min själsliga bildning. Hade det inte varit för Ehrenmark hade jag gått miste om Oblomov, St Trinians (http://en.wikipedia.org/wiki/St_Trinians), engelsk pro-wrestling och mängder av användbara citat för att inte tala om det faktum att det så sent som på åttiotalet, i Förenade Arabemiraten förekom röda näckrosor ditförda från Fagertärn eller fördelarna med Hjo Stadshotell. Ehrenmark är även skyldig till min anglofili.
Som numera boende på brittiska öarna kunde jag till min stora förtjusning till reapris inhandla flera dvd:er med St Trinians-filmatiseringarna i mitt lokala köpcenter, och fann då även att anledningen till att de var nyutgivna var att det faktiskt planeras en ny St Trinians-produktion med bland andra Stephen Fry, Rupert Everett och supermodellen Lily Cole. Oh, frabjous day, caloo caley!
oktober 26, 2007 kl. 11:33 f m |
http://www.imdb.com/title/tt0964587/
oktober 26, 2007 kl. 12:30 e m |
triss i fesk! lysande.
oktober 26, 2007 kl. 11:54 e m |
Man ser ju att det är Ångermanland det handlar om på vapnet. Först simmar laxen åt höger sedan ångrar den sig och simmar åt vänster, och som hrm… lök på laxen, ångrar den sig igen och simmar åter åt höger…Eller jag ångrar mig, kanske var riktningen först åt vänster?
oktober 29, 2007 kl. 12:59 e m |
Att de boende i Kräkångersnoret valde att byta namn på orten är ju så dumt att man baxnar. Därmed försvann ju deras antagligen enda chans till en viss turism if form människor som vill fotografera sig med stadens infartsskylt. Sen kunde de ju ha slagit mynt av det hela med t-tröjor, klistermärken och annat skoj, men nej… Det är tydligen viktigare att bo på en ort med ett namn som inte sticker ut. Mesar.
januari 2, 2011 kl. 12:18 f m |
[…] han igenom provinserna en efter en, med deras vapen som resonansbotten – Härjedalen, Norrbotten, Ångermanland, Södermanland, Närke, Östergötland, Jämtland, Gästrikland, Dalsland, Dalarna, […]
januari 18, 2012 kl. 2:33 e m |
bj