Jämtlands landskapsvapen

52023121_1.jpg

”Sundsvall brinn! Sundsvall brinn! Jamtland! Jamtland! Jamt och stendut!” skanderas det på stora torget i Östersund under en årligen återkommande militant manifestation mot Medelpad. Det hela avrundas med ett brandtal av Jämtlands president. Under många år innehade Yngve Gamlin med en närmast Kekkonensk orubblighet detta ämbete, som numera bekläds av spexatleten Ewert Ljusberg. Jag har själv deltagit i demonstrationerna under en omtöcknad vistelse på Storsjöyran i medio av nittiotalet.

Jämtarna känner sig tydligen inte så särdeles svenska. Landskapet har också växlat fram och tillbaka mellan Norge och Sverige under historiens lopp, vilket sannolikt givit regionens invånare en behaglig känsla av självstyre — varken Haakon och Olav eller Karl och Gustav har lyckats få någon riktig ordning på de bångstyriga undersåtarna som dessutom ibland kunnat spela ut Kristiania mot Stockholm på ett förtjänstfullt sätt.

jamtland_coat_of_arms.png

Jämtlands landskapssymbol — ännu en ren — verkar däremot ha en del problem. Den är ansatt från två håll. Hmmm. Tycker vi oss ana en viss symbolik? Renen attackeras av en jakthund och en falk — dresserade att lyda husbondens minsta vink, liksom fogden och länsman. I framställningen här ovan bär den sitt olycksöde med ett imponerande jämnmod och har tillochmed sinnesnärvaro nog att inta en dekorativ pose.

klubben_banner.gif

Annat som landskapet är känt för:

Storsjöodjuret — förtjänstfullt besjunget av Sven Arefeldt, som redan har figurerat i kommentarerna till inlägget om Medelpad.

Petterson Bergers Frösöblomster, inklusive monsterhiten Intåg i sommarhagen som vi gärna nynnar i duschen.

fjallbryntburk.jpg

Det gyllengula messmör som smörjer oss sörlänningar tillverkas i Östersund. Denna produkt har för länge sedan gjort processen kort med undermåliga konkurrenter som t ex Riddarmessmör från Töreboda (trots att det senare i reklamen uppges vara ”Ett välkommet dyrtidspålägg”).

riddarhagens.jpg

Nedre Norrlands Producentförening (eller Milko heter de kanske nuförtiden) framställer också en del högklassig merchandise — den röda manchesterkepsen med texten ”Fjällbrynt” på verkar tyvärr ha försvunnit ur sortimentet. Medlemmar av fjällbryntklubben får hålla till godo med axelremsväskor som denna:

klubb_vaska_150x150.jpg

Senare tillägg: Jo — visst fan är det en älg, som den alerta läsekretsen påpekar. Jag lät mig luras av det något svårdefinierade hjortdjur som Wikipedia hade på sin variant av vapenskölden (det mittersta exemplet ovan). Men när man tittar på den översta vapenskölden är det ju inte så mycket att diskutera. Mina vidare efterforskningar har i o f s lett mig till en del andra aningen udda jämtska älgar. Älgar som är nästan ännu mer omöjliga att igenkänna som skogens konung än Wikivarianten (och verkar angripas av rävar och fladdermöss):

jamtland.jpg

Älgar som borde se över sitt kaloriintag:

lansstyrelsevapen-1.gif

Älgar utan en gnutta självbevarelsedrift i kroppen, som angrips av hundar och falkar som verkar nästan lika letargiska:

default-2.jpg

Samt min nya favorit — älgen med långbennos:

escut_de_jamtland.png

Annonser

26 svar to “Jämtlands landskapsvapen”

  1. Barks Says:

    En ren älg möjligen?

  2. ban~ken Says:

    Älgen kanske har tvättat sig med Tomteskur? Ni minns väl deras gamla slogan (här anpassad för jamtarna och gjord rumsren på kuppen):
    ”Tomtens lögar alla helgdjur
    Vit blir till och med en älgtjur”

  3. Lina Says:

    Tror också att det är en älg. Renar brukar inte ha sådana horn.

  4. wee1 Says:

    Glöm inte JRA – Jamtland Republican Army.

    http://www.republikjamtland.org/infoeng.html

    Allt du behöver veta.

  5. Anna Norman Says:

    Det ska finnas något rockband som sjunger på dialekt fast jag har aldrig hört dom…
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Hardda_Ku_Hardda_Geit

  6. schibbye Says:

    Den övre är avgjort en älg, med den manken, den undre verkar vara någonslags hjortdjur av okänd härkomst och artblandning. En dovhjortsrådjurskronälgsren?

  7. molle Says:

    Vad är en brynt? Fjällräv och fjällymmel känner man ju till (det ena är en ryggsäck och det andra en skoterhuligan), men en brynt? Det har jag länge undrat.

  8. David Says:

    För oinitierade läsare kan vi tala om att Ban-ken refererar till Tomteskurs herostratiskt ryktbara slogan: ”Tomtens avgår alltid med seger / Vit blir till och med en neger” — som knappast torde locka någon nutida konsument utöver Michael Jackson …

    Molle: Brynt hör inte till Jämtlands av bildexemplen att döma rätt udda fauna — det är ett adjektiv. Messmöret är alltså ”brynt på ett fjäll”, vilket tydligen har givit det en extra edge i konkurrensen med produkter från den platta västgötaslätten.

    Detta svar väcker i o f s andra frågor — för hur gör man när man ”fjällbryner” något. När jag var liten lurade pappa i mig att de bredde ut messmöret i inhägnader på fjället och lät det brynas av solen. Vilket jag på något halvt omedvetet sätt faktiskt sedan trodde på i flera år.

  9. Bastion Styrbiskop Says:

    När jag var liten på 60-talet fanns en mesost som var fantastisk, smulig och härlig… var tog den vägen? Varför tog man ifrån oss den?

    Nu förtiden finns bara en stabbig som ger för strömlinjeformade skivor, alla ser likadana ut.

  10. schibbye Says:

    Är inte Långben faktiskt en hornlös älg? Och vad mesost/smör beträffar kan man i Bastbergets fäbod utanför Mockfjärd fortfarande köpa ”missu” som mycket riktigt är smulig och härlig och knastrar av socker. De flesta som provar den, och inte är uppväxta med den, har svårt för den lite ladugårdsaktiga smaken och den oväntade sötman.

  11. David Says:

    Hela konceptet med söt ost verkar ha svårt att sprida sig från den skandinaviska halvön. Det har inte ens lyckats nå fram till — Kolahalvön … (plats för cymbalslag)

    Schibbye: Jag kommer genast att tänka på det svåröverträffade danska namnet på Långben: Fedtmule.

  12. Bastion Styrbiskop Says:

    Undrar om inte messmör och mesost helt enkelt var vårt eget lilla jordnötsmör när det begav sig …. jordnötsmör var ju en liten besvikelse när man äntligen fick en smakbit på 80-talet.

    Det var ett fint inslag på TV om en ö i Storsjön (ej Frös-dito alltså!) som hade ett stort sekelskiftesschabrak till grosshandlarvilla som bara kunde nås med båt. Nåt sorts hotell med eventuell osäker framtid.

  13. schibbye Says:

    David: Precis, det är just hans danska namn som slutligen fått mig till att tro att han är en älg vilka ju har nosar som påminner om hormonstinna sjöelefanters när det vill sig.

  14. En Sjö Rövarns Jenny Says:

    Älgen har en internationellt verkande snopp pü räddningstjänstvapnet! Juhuuu, Jämtland, Jämtland, Jämtland. Messmör bör icke nämnas alls i sammanhanget, och vem vore väl just jag att utföra ett südant niddüd?
    Ursäkta de svyska Ü-na, men bokstaven AA (= bajs, pü töskt barnsprük för sprükförskare) förekommer icke pü denna interrimdator jag pü nüder für använda. Man har sagt mig att detta dock vore ett känt serietecknartrick för att framhäva det sü välskt ytländska i töskan, nästan lika bra som: ”Achtung, Baby!”

  15. civing Says:

    ”Fjäll Brynt”, som det stod på förpackningen, trodde jag var en felstavning av ”brunt”, vilket styrktes av anrättningens kulör. Eftersom tillverkaren glömt bindestrecket mellan orden kunde han rimligen inte stava ordentligt heller.

    Jag besökte Jämtland i ytterst unga år, fick se skylten ”Jämtglass” eller möjligen ”Jämt glass” och påpekade för resten av familjen att ”Här har dom jämt glass”.

  16. zoot Says:

    Tja, vad ska jag säga, ytterligare ett landskapsvapen som bevisar min tes om de ursvenska försvarsdjuren. Här ser vi uppenbarligen en dresserad älg som tappert försvarar det jämtländska messmöret från invaderande orientaler, hunnerna till exempel (jaktfalk=orienten) och varjager (varg= ja ni förstår själva). Av dagens matvanor kan vi förstå att det i forna tider stått ett stort slag mellan fornjämtar och dessa folkslag i Jämtland, och älgfolket har segrat, ety vi icke äter jaksmör och dricker jäst hästmjölk i Sverige. Vi har alltså stridbara hjortdjur att tacka för att vi fortfarande kan njuta(?) av vårt mesiga söta kladd till smörgåspålägg.

  17. wee1 Says:

    Det är inte kaviarn utan messmöret vi tigger när svenskar besöker oss i exilen. På levande fäbod i Hälsingland kan man köpa klassiskt messmör gjort på det traditionella viset. Jag misstänker att messmör är lite som glögg – att varje ställe har sitt eget recept. Men det bryns mycket riktigt även om namnet smör kan föra tankarna till kärnfrågor. Messmöret jag fick smaka var inte tänkt till försäljning utan till getägarns egen fatabur, så den var lite mindre rigoröst framställd. (Läs: health and safety följdes inte på samma sätt) Den var inte på långt när så söt som köpemessmöret och innehöll ingen vanilj, men var bland det godaste jag ätit i mitt liv. I Idretrakten äts den med fördel i stomp. Såvitt jag vet gjorde inte den här farbrorn till försäljning, för han hade inte faciliteterna för detta, men hjälpte man till fick man smaka.

    Getmjölk plus möjligen ingredienser jag inte blev upplyst om, hölls på kokpunkten, utan att få koka, i en stor svart gryta ute i nåt slags skjul på fäboden. Den måste vaktas hela tiden och röras regelbundet. Jag är säker på att det som går till försäljning tillverkas i gnistrande rostfritt på elspis med termostat eller nåt sånt, men detta vaktades av glad farbror som spillde cigarettaska omkring sig, i sällskap av en huskatt. Med jämna mellanrum rörde han i messmöret med ett vedträ. Där satt han i nästan tjugo timmar medan smöret kokade ner och vi somnade i omgångar till spökhistorer från trakten. Då och då bad han oss röra medan han tittade till djuren eller slog en drill. Han rökte ett helt paket Lucky Strike under natten och på morgonen lät han elden dö ut och slevade upp varsin portion att ta hem i urdiskade glassburkar. Vi fick kaffe och tunnbröd med hem-messmör i köket och sen fick vi följa med och mata getter innan föräldrarna kom och hämtade oss.

    Detta utspelade sig på den tiden då man kunde lämna barn med en ensamboende farbror mitt i skogen och hämta dem dagen därpå _helt_oskadda_. (Whereupon the guard _did_not_disembowel_him_!!!!)

  18. schibbye Says:

    Från min barndom minns jag hur man sa att man skulle koka misu (vilket jag först till min förtvivlan tolkade som ”koka misse” och störtgråtande sprang därifrån) och att det gick till ungefär såhär: (och notera att även detta var i fäbodmiljö, långt från rostfria och hermetiskt tillslutna kärl …) Man fyllde en enorm svart järngryta med vassla (det som pressas ur ostmassan när man gör hårdosten) och socker och säkert någon hemlig ingrediens, vad vet jag. Sedan satt en gumma där vid elden och rörde i grytan i timtal under det att hon ibland doppade sitt raggiga finger i kitteln och smakade av smeten. Tillslut hade blandningen reducerats till en ljusbrun bottensats, mycket tjock och grynig. Denna bottensats hälldes sedan i linneduk som lagts i träskålar (för att på så sätt skapa den för denna ost så typiska ”puddingformen”) och ställdes i ystkammaren (eller vad det nu kallades) för att svalna och stelna. En gång åt jag mesost tills jag spydde …

  19. wee1 Says:

    Jag tror bestämt att det kan vara så att det var vassle, och inte mjölk som var även i denna gryta. Mina minnen är lite luddiga av ålder, men det låter mer logiskt när det är mes-thingy man ska göra. Det jag minns tydligast dock var vedträet och cigarettaskan som for överallt.

    Det låter lite som himmelriket att ha möjlighet att äta mesost tills man spyr.

  20. schibbye Says:

    Det var det. Innan.

  21. David Says:

    Wee1 och Schibbye: Jag blir enormt sugen på att övervara nattliga messmörskok i hälsingeskogarna och sedan äta brutala lokala mesprodukter. Dock inte tills jag spyr, om det går att undvika …

  22. Carl Says:

    I Norge verkar mesosttraditionen vara enormt levande, iaf så är den fina brunosten och ”ekte geitost” rätt vanlig. Mycket gott, pröva när ni är i dessa krokar

  23. schibbye Says:

    För att undanröja eventuella missförstånd, så vill jag påpeka att mina messmörsminnen tilldrar sig i Dalarna och ingen annan stans. Därmed inte sagt att detta landskap skulle vara mesigare än något annat.

  24. Martin R Says:

    Mjölk kan tas isär i tre beståndsdelar: fett, protein och mjölksocker. Med andra ord: smör, ost och mese.

  25. JT Danielsson Says:

    Här en hälsing i Ångermanland, Västerbottens län. Är till stor del uppbyggd av messmör. Vet ni att det finns en grupp – MessmörsMaffian – på Facebook (http://tinyurl.com/58pu3n). Man visar olika sätt att nyttja messmör och mesost. Bidra gärna med recept, bilder m m.
    :-D JT

  26. David Nessle – årets sista bekantskap « Under Wermlandsörnen Says:

    […] resonansbotten – Härjedalen, Norrbotten, Ångermanland, Södermanland, Närke, Östergötland, Jämtland, Gästrikland, Dalsland, Dalarna, Västergötland, Uppland, Lappland, Hälsingland, Västerbotten, […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: