Jämtlands landskapsvapen

”Sundsvall brinn! Sundsvall brinn! Jamtland! Jamtland! Jamt och stendut!” skanderas det på stora torget i Östersund under en årligen återkommande militant manifestation mot Medelpad. Det hela avrundas med ett brandtal av Jämtlands president. Under många år innehade Yngve Gamlin med en närmast Kekkonensk orubblighet detta ämbete, som numera bekläds av spexatleten Ewert Ljusberg. Jag har själv deltagit i demonstrationerna under en omtöcknad vistelse på Storsjöyran i medio av nittiotalet.

Jämtarna känner sig tydligen inte så särdeles svenska. Landskapet har också växlat fram och tillbaka mellan Norge och Sverige under historiens lopp, vilket sannolikt givit regionens invånare en behaglig känsla av självstyre — varken Haakon och Olav eller Karl och Gustav har lyckats få någon riktig ordning på de bångstyriga undersåtarna som dessutom ibland kunnat spela ut Kristiania mot Stockholm på ett förtjänstfullt sätt.

Jämtlands landskapssymbol — ännu en ren — verkar däremot ha en del problem. Den är ansatt från två håll. Hmmm. Tycker vi oss ana en viss symbolik? Renen attackeras av en jakthund och en falk — dresserade att lyda husbondens minsta vink, liksom fogden och länsman. I framställningen här ovan bär den sitt olycksöde med ett imponerande jämnmod och har tillochmed sinnesnärvaro nog att inta en dekorativ pose.

Annat som landskapet är känt för:

Storsjöodjuret — förtjänstfullt besjunget av Sven Arefeldt, som redan har figurerat i kommentarerna till inlägget om Medelpad.

Petterson Bergers Frösöblomster, inklusive monsterhiten Intåg i sommarhagen som vi gärna nynnar i duschen.

Det gyllengula messmör som smörjer oss sörlänningar tillverkas i Östersund. Denna produkt har för länge sedan gjort processen kort med undermåliga konkurrenter som t ex Riddarmessmör från Töreboda (trots att det senare i reklamen uppges vara ”Ett välkommet dyrtidspålägg”).

Nedre Norrlands Producentförening (eller Milko heter de kanske nuförtiden) framställer också en del högklassig merchandise — den röda manchesterkepsen med texten ”Fjällbrynt” på verkar tyvärr ha försvunnit ur sortimentet. Medlemmar av fjällbryntklubben får hålla till godo med axelremsväskor som denna:

Senare tillägg: Jo — visst fan är det en älg, som den alerta läsekretsen påpekar. Jag lät mig luras av det något svårdefinierade hjortdjur som Wikipedia hade på sin variant av vapenskölden (det mittersta exemplet ovan). Men när man tittar på den översta vapenskölden är det ju inte så mycket att diskutera. Mina vidare efterforskningar har i o f s lett mig till en del andra aningen udda jämtska älgar. Älgar som är nästan ännu mer omöjliga att igenkänna som skogens konung än Wikivarianten (och verkar angripas av rävar och fladdermöss):

Älgar som borde se över sitt kaloriintag:

Älgar utan en gnutta självbevarelsedrift i kroppen, som angrips av hundar och falkar som verkar nästan lika letargiska:

Samt min nya favorit — älgen med långbennos: