Östergötlands landskapsvapen

Den östgötska drakgripen närmast dryper av hårdrockestetik — tillochmed Gene Simmons skulle nog vända på klacken om han stötte på den i en mörk gränd. Även de omgivande liljorna ser av någon anledning mera ut som kaststjärnor.

Ursprungligen var gripen en om möjligt ännu mer respektinjagande fullblodsdrake, men genom korsbefruktning med de kringliggande landskapens ymnigt förekommande gripar fick den efter ett tag sitt nuvarande hybridutseende.

Under medeltiden var Östergötland ett av de politiskt centrala landskapen. Femtiotusen fornlämningar kan inte ha fel. Härifrån kom även riksbyggaren Birger Jarl som med omilda nypor föste ihop svear och götar och gav upphov till det band av mellanmjölkspimplande lagomfanatiker som vi i dagligt tal kallar ”svenskar”.

I mitten av artonhundratalet hittades för övrigt Birger Jarls — eller möjligen någon av hans söners — hattask utanför Harz i Tyskland där en bondfamilj med smak för det extravaganta använde den som kaffeburk (allt om denna sällsamma upptäckt kan ni läsa här).

Det kanske förvånar en del att tidningen Östgötacorrespondenten en gång i tiden var den mest brutalt bildstormande, vildögda och radikala organet i landet, men så var det — den grundades nämligen av en viss Henrik Bernhard Palmær (1801 – 1854) som var fylld till brädden av en ganska osvensk blandning av kvickhet och koleriskhet. Han är bland annat fader till nedanstående epigram:

En sann kristen gläder sig då han ser feta präster, ty denna syn är honom en borgen för sanningen av Sankt Johannes´ utsaga, att ordet vart kött.

Han är lycklig den hovmannen, som en gång, då högtsalig Hennes Maj:t Drottning Hedvig Elisabet Charlotta föll omkull i Hagaparken, fick skåda hela Holstein och en del av Gottorp därtill.

Man vill veta att, i händelse av krig med Ryssland, skall i Haparanda förläggas en frikår, bestående av Sveriges unga och krigslystna poeter, väpnade en och var med sina av mordiskhet blixtrande verser.

Palmær var en svuren fiende till nationalchauvinistiska götiska brösttoner och religiöst hyckleri, och — följaktligen — en svuren fiende till Esaias Tegner, som han bland annat förärade en recension som enligt någon finsmakare var ”det giftigaste, vår polemiska litteratur har att uppvisa”. Hans tankar kring svensksvärmerierna finns sammanfattade i det här lilla aktstycket:

Nyligen hände, att två stycken svenskande svenskar på svenska
tävelsvenskade om, vem som var svenskast av dem.
Se svensknamniga voro de ock: Svenskander och Svenskbom;
så! till svenska en var hade hopsvenskat sitt namn.
Nu med grammatisk svenskhet och översvenska varandra
började de, och snart blev det ett bålsvenskt alarm:
”Svenskare är jag än svensk.” – ”Men jag är däremot svenskast.”
”Jag svenskastare är.” – ”Svenskastarastast är jag.”
Kort sagt, komparativiskt och superlativiskt de skreko;
Positivus svensk glömde de slutligen bort.

Det finns även skäl att misstänka att Palmær var något av en svuren fiende mot sig själv. Som han uttryckte det: ”Sarkastiska anmärkningar äro de säkraste medlet att roa för ögonblicket och förvärva ovänner för livstiden”. Tyvärr kom denne kvickhetens mästare heller aldrig att bli särskilt stilbildande för svensk journalistik …