Lyssnar folk egentligen på nationalsångernas texter? Jag vill särskilt rikta frågan till Frankrikes folk, eftersom det samlas kring en sång som skulle kunna få Tobe Hooper och Herschell Gordon Lewis att bli lite lätt ljusgröna i synen. Så här låter första versen i Talis Qualis översättning:
Framåt, I barn av samma fäder,
vår äras dag sin gryning har,
emot oss tyranniet träder
och reser upp sitt blodiga standar.
På edra slätter kriget larmar,
och råa knektar ropa på
att edra kvinnor slakta få
och edra barn i edra armar.
Till vapen, fria män, med sabel och med lod!
Framåt! Var vi gå fram, skall jorden dricka blod!
Moder Sveas i sammanhanget ganska försynta påpekande att hon ”vilar på minnen av fornstora dar” — stolta stunder som brandskattningen av Lindisfarne och härjningarna under Trettioåriga kriget får man förmoda — förbleknar inför denna splatterfest — som för övrigt blir ännu mer målande i den andra svenska översättningen av Edvard Fredin:
Framåt, I barn av fosterlandet,
vår äras morgon lyser klar.
Emot oss fräckt förtryckarbandet
djärfs höja sina blodstandar.
Vårt öra re´n från fjärran lystrar
till soldateskens hemska larm,
som smyger skonlöst vid vår barm
att strypa mödrar, vif och systrar!
Gif akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!
Just ”orent” blod som ”forsar” kring fötterna — denna slagkraftiga formulering upprepas i slutet av alla de snart sagt oräknerliga verserna tills det börjar gå runt i huvudet på känsliga lyssnare.
Det är väl förståeligt om Robespierre, Charlotte Corday och andra mer hårdhudade själar sjöng med av hjärtans lust — men att höra en kör av skira barnröster skildra inbördeskrigets fasor med sådan entusiasm skulle nog kännas en smula märkligt.
Även i Polens nationalsång krigas det ganska friskt:
Än är Polen ej förlorat,
än dess söner finnas!
Det, som våldet från oss rövat,
än kan återvinnas.
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!
Över Weichsel, över Warthe
vi till Polen slå oss,
lärt vi ha av Bonaparte
att i striden stå oss.
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!
Det är tydligen ingen hejd på de militära förväntningar författaren har på den för mig obekante ”Dombrowski” — lite längre fram i sången hettar det till ännu mer när författaren börjar behandla grannlandet i öster:
Aldrig inom Polens gränser
skall en ryss bli bofast;
högt mot solen klingan glänser,
lyft för Polen trofast!
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!
En välgörande kontrast utgör Finlands nationalsång — den finaste text jag har läst på temat. Runeberg är helt klar över att utomstående kanske blir måttligt imponerade när de passerar:
Vårt land är fattigt, skall så bli
För den, som guld begär,
En främling far oss stolt förbi;
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.
Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.
Denna strävsamma, stillsamma, självkritiska fosterlandskärlek — resande från andra länder kanske rynkar på näsan åt fattigdomen och skogarnas dystra sus, men vi gillar det — är en trivsam kontrast mot det blodtörstiga vapenskramlet i många andra nationalsånger. Det krigande som förekommer i Vårt Land inrangeras istället bland köld, hungersnöd och andra prövningar:
Vem täljde väl de striders tal,
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,
Då frosten kom med hungerns kval,
Vem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?
Nej — Finlands nationalsång kan vi låta barnen lyssna till utan att de ens är i målsmans sällskap — men många av de andra bör definitivt ha femtonårsgräns …
David Nessle 
november 5, 2006 kl. 5:08 e m |
Passande då att Laibach – detta märkliga fascistparodierande industrirockband som får Rammstein att framstå som den kindergartenorkester (och som jag personligen har en stark, möjligen pervers böjelse för) – ägnar sin senaste cd åt nationalhymnstolkningar.
november 5, 2006 kl. 5:31 e m |
Charlotte: Ja, det läste jag något om nyligen, även om min egen böjelse för nämnda band är något mindre stark och pervers.
Jag har fortsatt botanisera bland nationalsångerna, och upptäckt en svensk översättning av Star-Spangled Banner som är rätt intressant:
Kan du se i den gryende morgonens glöd,
vad vi hälsade stolt, medan solen gick neder,
och vars stjärnor oss lyste i faror och död,
när vi värjde vårt land mot förrädarnas leder?
O, när kulregnet ven
genom glödbombens sken,
vi sågo vår flagga med fröjd var och en!
Du vår stjärnströdda flagga, o, svajar väl du
bland ett folk, som i frihet och kraft bor ännu?
Defintivt Lattjo-Laibach-material — hur många nationalsånger innehåller ordet ”glödbomb”? Sedan tycker jag väl också att frågetecknet efter sista raden är en smula olycksbådande — bor landets befolkning verkligen fortfarande i frihet och kraft? (Hur man nu bär sig åt med det.) Textförfattaren verkar inte vara riktigt säker …
november 5, 2006 kl. 5:40 e m |
Bra rutet lejon! Men varför nöja sig med barnförbud, ett totalavskaffande av nationalsånger vart fall i officiella sammanhang skulle väl vara fortskrittligt? Sen är det det här med ”än dess söner finnas.” I Österrikes sång heter det ”Heimat bist Du, grosser Söhne dvs. ungefär ”du är stora söners hembygd.” En viss debatt om detta försiggår men det är knepigt att passa in både pojkar och flickor i metern och ”Kinder” låter litet barnsligt, om jag säger så.
Den holländska sången är visserligen inte blodig men ganska egendomlig och irrelevant: ”Jag är Wilhelm av Nassau, en prins av tyskt blod. Jag har alltid förärat kungen av Spanien.” Varför Ruud van Nistelroy och Marco van Basten skall stå på plan och sjunga så är mig en gåta.
Den norska sången är väl gullig? elsker elsker det og tenker på vår far och mor: og den saganatt.. osv.”
november 5, 2006 kl. 5:56 e m |
Bengt: Jo, det blir lite bisarrt när nationalsångerna är så historiskt specifika — det ständiga tjatet om general Dombrowski (1755-1818) i Polens nationalsång kan kanske kännas lätt anakronistiskt.
Vissa nationalsånger har ju redan genomgått en helrenovering. I Tyskland har man ju strukit allt utom sista versen på August Heinrich Hoffmann von Fallerslebens gamla örhänge:
Deutschland, Deutschland über alles,
über alles in der Welt,
wenn es stets zu Schutz und Trutze
brüderlich zusammenhält.
Von der Maas bis an die Memel,
von der Etsch bis an den Belt,
|: Deutschland, Deutschland über alles,
über alles in der Welt! :|
Deutsche Frauen, deutsche Treue,
eutscher Wein und deutscher Sang
sollen in der Welt behalten
ihren alten schönen Klang,
uns zu edler Tat begeistern
unser ganzes Leben lang. –
|: Deutsche Frauen, deutsche Treue,
deutscher Wein und deutscher Sang! :|
Einigkeit und Recht und Freiheit
für das deutsche Vaterland!
Danach lasst uns alle streben
brüderlich mit Herz und Hand!
Einigkeit und Recht und Freiheit
sind des Glückes Unterpfand;
|: blüh’ im Glanze dieses Glückes
Du som kan det här med tyska, rätta mig om jag har fel — mina tyskakunskaper är inte mycket att skriva hem om — men så vitt jag kan bedöma är den gamla versionen inte så hemsk — det är väl främst det här med ”über alles” som klingar en aning sinistert med historiens facit på hand — men såvitt jag förstår betyder det väl snarare ”Tyskland framför allt”. Och även om det inte är så genuskorrekt så talas det ju väldigt mycket om broderlighet. Och tonvikten på vin och sång gör ju inte heller något särskilt krigiskt intryck …
november 5, 2006 kl. 6:15 e m |
Nu börjar jag med den lätt solipsistiska vanan att prata med mig själv igen, men jag hittade just den albanska nationalsången, och är djupt tacksam över att jag själv aldrig har varit tvungen att sjunga den på skolavslutningarna:
United around the flag,
With one desire and one goal,
Let us pledge our word of honour
To fight for our salvation
CHORUS
Only he who is a born traitor
Averts from the struggle.
He who is brave is not daunted,
But falls – a martyr to the cause.
With arms in hand we shall remain,
To guard our fatherland round bout.
Our rights we will not bequeath,
Enemies have no place here.
CHORUS
For the Lord Himself has said,
That nations vanish from the earth,
But Albania shall live on,
Because for her, it is for her that we fight.
Det är verkligen ord och inga visor — eller, ja, det är ju en visa — men ni fattar vad jag menar.
november 5, 2006 kl. 11:14 e m |
”Deutschland über alles” är en dubbeltydighet och åsyftar faktiskt delvis landets geografiska utbredning. Det anges sträcka sig från Nederländerna till Litauen i västöstlig riktning och från Milanotrakten till Fyn i nordsydlig; inom dessa gränser är allt land tyskt. Men dessutom sägs Tyskland som du föreslår vara mycket bättre än allting annat i världen.
november 6, 2006 kl. 1:30 f m |
Martin: Okej — den var alltså rätt suspekt i alla fall.
Bengt: Nya forskningsrön visar att den holländska nationalsången inte bara är irrelevant och aningen kryptisk utan även rätt våldsam — problemet är väl bara att de holländska fotbollsspelarna mera sällan sjunger alla de femton verserna …
1. William of Nassau, scion
Of an old Germanic line,
Dedicate undying
Faith to this land of mine.
A prince I am, undaunted,
Of Orange, ever free,
To the king of Spain I’ve granted
A lifelong loyalty.
2. I ‘ve ever tried to live in
The fear of God’s command
And therefore I’ve been driven,
From people, home, and land,
But God, I trust, will rate me
His willing instrument
And one day reinstate me
Into my government.
Så långt orkar väl bolltrollarna i bästa fall hänga med. Men sedan följer hela den arme Wilhelms biografi, så vitt jag kan avgöra — det rör sig snarare om ett epos än om en nationalsång. När vi hesa och förvirrade av exilprinsens öden och äventyr äntligen når vers tio börjar den barnförbjudna stämningen tätna:
10. Nothing so moves my pity
As seeing through these lands,
Field, village, town and city
Pillaged by roving hands.
O that the Spaniards rape thee,
My Netherlands so sweet,
The thought of that does grip me
Causing my heart to bleed.
Senare tillägg: My bad — vidare självstudier i ämnet visar att det är första och sjätte versen som fotbollsspelarna sjunger. Prinsens irrfärder återger man tydligen bara vid särskilt högtidliga tillfällen …
november 6, 2006 kl. 2:23 e m |
Håller med David: Marseljäsen är rent vidrigt blodtörstig och chauvinistisk, men den finska är väldigt fin.
För att råda bot på dåliga nationalsånger, vill jag föreslå att de ersätta med följande:
THE GENERIC NATIONAL ANTHEM
(Music: ”O Canada”)
O, [INSERT NAME]
I love my native land
Even the parts that seem a little bland
If we go to war that would only be
if we really had to go
but we’re really not such a violent bunch
be nice and we’ll be nice to you!
There is no land
that we dislike
But if we had to choose
we’d live right here
But if we had to choose
we’d live right here!
;-)
november 6, 2006 kl. 2:47 e m |
Sovjets nationalsång eller hockeylåten som vi tidiga 1970-talister sa, är ändå väldigt klämmig. I den här versionen som säkert flera har sett får den nya dimensioner. http://www.youtube.com/watch?v=WGooytl30pI
november 6, 2006 kl. 4:00 e m |
När det gäler hur suspekt Deutschland uber alles är så får man ju inte glömma att när den skrevs så fanns det inget Tyskland. Det fanns en massa människor som kände sig som tyskar som bodde i Österike eller Preussen eller Danmark. Att då vilja skapa en nationalstat för alla tyskar är ju inget fel. Att en och annan polack, fransman, tjeck och dansk inte vill höra den efter händelserna på 40 talet är ju förståeligt men det gör ju inte sången och dess författare suspekta.
november 6, 2006 kl. 7:53 e m |
A.R. Yngves förslag verkar bra. Frågan är bara hur man skall klara [INSERT NAME] exempelvis i ”Former Yugoslav Republic of Macedonia.” Eller ”Great Socialist People’s Libyan Arab Jamahiriya.”
november 6, 2006 kl. 9:57 e m |
Horace Engdahl sade i en tv-intervju (i en finsk programserie, tror jag) nu i somras att han på äldre dar hade fått upp ögonen för Runeberg. Han nämde just ”Vårt land”; sade att den verkligen hade någonting extra, eller vad det nu var…
Till saken: jag hade verkligen svårt att se det stora i just ”Vårt land” – (”Sven Duva – givetvis! Men det här om land om fosterland och ära…njaa”, så tänkte jag då) – men sett ur den här nationalsångskontexten börjar det plötsligt klarna. Den är verkligen mycket fin. stark!
”Och föddes vi att bo i glans
bland guldmoln i det blå,
och blev vårt liv en stjärnedans,
där tår ej göts, där suck ej fanns,
till detta arma land ändå
vår längtan skulle stå.”
Detta så ohöljt icke-förhärligande (fast liksom ändå förhärligande, på sitt sätt ) – Det är friskt.
november 6, 2006 kl. 11:46 e m |
wilhem av nassau? är det samma som William of orange alltså?
november 7, 2006 kl. 10:42 f m |
Kalla Kåre: Rena rama ansiktsburk! Genom en märklig slump kollade jag faktiskt på den ursprungliga ansiktsburkvideon för bara några dagar sedan — jag vet inte vad som tog åt mig; jag kanske greps av en plötslig millenienostalgi. I samma veva kollade jag upp den dragspelande turken Cagris gamla hemsida, suckade över tidens gång, och drog mig till minnes en enklare, gladare tid — millenniebuggar, indignerade tidningsartiklar om dokusåpor, Twin Towers som fortfarande stod upprätt, Monica Lewinskyskämt (”Oral office” — ”Thar she bloooows!”), och så vidare …
Penny: Precis! När du nämner Horace Engdahl drar jag mig av någon anledning till minnes ett radioprogram om ETA Hoffmann där HE sa med sin spetsiga lilla stämma: ”Och då fick jag göra vad ingen annan ville — nämligen ta i Tegner”. Han betonade orden: ”ta i Teg-ner”. (Av någon anledning har det fastnat i mitt kapaciösa men ostädade minne.) Själv ”tar” jag betydligt hellre i Runeberg — lite intressant att den bästa svenskspråkiga artonhundratalsskalden inte ens är svensk …
Anna N: Oranien kan det tydligen även heta på svenska — Nordisk familjebok reder ut begreppen:
Oranien. 1. Furstendöme. Se Orange. 2, Den
ryktbaraste grenen af tyska huset Nassau (se
d. o.). En medlem af detta, grefve René, ärfde
1530 efter sin morbroder, Filibert af Chålon,
furstendömet Oranien (Orange), och från honom
öfvergick 1544 värdigheten prins af O., jämte
tillhörande furstendöme och nassauitiska besittningar
i Brabant, Luxemburg, Flandern och Holland, till hans
kusin grefve Vilhelm d. y. (1544-84\ den frejdade
hjelten i Nederländernas frihetskrig.
november 7, 2006 kl. 1:06 e m |
Jan Henryk Dąbrowski var en tysktränad polsk general som ledde de polska legionerna i Italien under Napoleons härjande. Nationalhjälte och hela midevitten…
november 7, 2006 kl. 4:30 e m |
Den som befinner sig i närheten av något av landets tre största städer i slutet av november och början av december kan ju, om så önskas, beskåda nämnda Laibach när de då råkar befinna sig i närheten.
//JJ
november 7, 2006 kl. 9:40 e m |
I’m there dude!
november 8, 2006 kl. 3:13 f m |
So am I. Fast Göteborg, inte Malmö, i mitt fall, då.
//JJ
november 8, 2006 kl. 1:54 e m |
Östtyskland hade faktisk en väldigt vacker vemodig sak musikaliskt… kan inte texten (eller tyska).
Latinamerika brukar ofta ha en operettovertyrfeeling i sina respektive. Det kan man notera i fotbolls-VM …och såna sköna grejer.
november 8, 2006 kl. 6:05 e m |
Auferstanden aus Ruinen (”uppstånden ur ruiner…. ”), så inleddes, om jag inte minns fel, den östtyska hymnen. Men det lustiga är att det melankoliska partiet avlöses av ett klämkäckt, struttigt på ett sätt som skapar total disharmoni. Jag vet inte riktigt om man ska se det som en illustration av den splittrade tyska efterkrigsidentiteten eller om det handlar om att diktaturens melankoliförbud tvingat in det där fula och muntert ”kämpferisch” (”kämpaglada”) i det hela. Lite av varje kanske.
november 8, 2006 kl. 6:14 e m |
Charlotte och Bastion: Jag var förstås tvungen att kolla upp DDR-hymnen — ”Old neccessities force us to act” är ju onekligen en snärtig formulering … Och sedan ska de även tjäna ”Good” — ”In Good we trust” med andra ord … (Vet dock inte om det är lika kul på tyska ”Laß uns dir zum Guten dienen” — det låter snarare som om de tänker tjäna gottlänningarna).
Rising from the ruins,
And devoted to the future,
Let us serve Good,
Germany, a unitied Fatherland.
Old neccessities force us to act,
And together we will act as one,
For then we must surely succed,
And the sun, like never before,
Will shine over Germany
Will shine over Germany.
maj 8, 2007 kl. 4:39 e m |
Den finns anledningar varför den polska nationalsången är som den är.
Polen har en oerhörd förmåga att överleva och förnyas. Polackerna är mycket motståndskraftiga. I drygt ett sekel har Polen varit raderat ur Europas karta och återuppstod som suverän stat 1918. En del av Polen tillhörde då Ryssland. Ryssarna förföljde polacker och försökte utrota den nationella känslan (ville göra om dem till ryssar). Det är under den tiden som nationalsången har skrivits.
* ”Upp, Dombrowski, framåt!” Johann Heinrich Dombrowski (1755-1818), polsk general
* ”Från Italien uppåt!” och ”lärt vi ha av Bonaparte” – Napoleon har lovat polackerna att om de krigar på hans sida ser han till att ge dem landet tillbaka. Den här marchen är tillägnad dessa härar som slogs på hans sida och följde honom hela vägen från Italien upp. Dombrowski var med där.
* ”Likt Czarnieckis tappra skaror” Stephan Czarniecki (1599-1665), polsk fältherre (har bland annat slagits mot svenskar)
* ”Raclawitzas liar” Raclawice, by i rysk-polska guvernementet Kjelzy; Kosciuszko vann där den 4 april 1794 en seger över den ryske generalen Tormassow med hjälp av bönder, vars enda vapen utgjordes av liar.
Trots författarens antagande, så har den polska nationalsången inget att göra med krigiskhet, utan med den nationella självkänslan och motståndskraften. Den här sången påminner att så länge det finns människor som anser sig vara polacker, så kan ingenting, ingen kraft, ingen förföljelse och inga krig, rent av ingenting utrota Polen.
Polen har varit uppdelad i bitar, satt ihop igen, och delad igen; dess gränser har rastlöst flyttat runt; det har förlorat vissa städer och regioner; vunnit eller återvunnit andra; det har förlorat sin heterogenitet, uppstått med homogenitet men har alltid på ett eller annat sätt lyckats behålla en självkänsla och ideé om polskhet. Få länder i världen kan visa bättre exempel på kraften hos långsiktig nationalidentitet än Polen.
Det är det vad den polska nationalsången står för.
november 29, 2007 kl. 5:28 e m |
Italien ska visst ha en väldigt arkaisk och svårsjungen nationalsång…
januari 12, 2008 kl. 12:40 e m |
Det finns en svensk version av den holländska nationalhymnen också. Den är utförd av ingen mindre än Runeberg! Dock inte av nationalskalden, utan av hans sonson Nino Runeberg (1874 – 1934), författare, lärare och teosof. Jag läste dikten för många år sen i en tidning (Hufvudstadsbladet) och hittade senare till min stora glädje texten också i en bok, diktantologin ”Svensk sång i Finland” från 1939. Nu publicerar jag texten på nätet för att ha den till förfogande i framtiden. (Som ni kanske märker är det en ganska fri tolkning, inte minst för att den omfattar bara sex strofer mot originalets 15.)
WILHELMUS.
Fritt efter en nederländsk sång från år 1570.
Wilhelmus av Oranien
är jag, av Nassaus ätt,
och kungen av Hispanien
jag vördar i hans rätt;
– men fosterlandet värnar
jag som en ärans man
mot den, som ont oss ärnar
och varder dess tyrann.
I ädla Nederländer,
vid eder klagoröst
mitt hjärta sig upptänder
och blöder i mitt bröst!
Då främlingar beskära
er sådan blygd och nöd,
då ville jag med ära
på fältet ligga död!
Er sorg i fröjd jag vände,
ifall jag kunde blott,
och bytte ert elände
uti en bättre lott; –
men Herren Gud därovan
ger ej den fege frid;
Han skänker oss den gåvan
först efter manlig strid.
För lag och rätt jag stridit
med all min hela kraft
och sorg och smälek lidit
och mist allt vad jag haft; –
men Gud skall återgiva
vårt land åt oss en dag
om fast i tron vi bliva
och trogna rätt och lag.
Min fasta sköld och värja
är Herren Gud allen’;
– när döden vill oss snärja,
Hans hjälp är icke sen;
må Han oss giva styrka
att vandra i Hans nåd,
att trofast Honom dyrka
och rätt förstå Hans råd!
Tro ej, du ringa skara,
att du din hövding mist!
– I högsta nöd och fara
då hjälper Gud förvisst;
Hans andes kraft du äger
i detta hårda krig:
framåt till kamp och seger
med Herren Gud och mig!
januari 12, 2008 kl. 9:42 e m |
Ördög: Tack för detta lödiga bidrag till diktfloran i den här debattråden!
februari 28, 2010 kl. 7:22 e m |
Hur är det med Danmark – ”Det är ett ynkligt land” eller hur var det….