Som jag skrev i föregående inlägg lever vi i en värld där vi i allt högre utsträckning tvingas se hur lokala bagerier går i graven för att ersättas av Pågens skumplastlimpor och annat beklämmande industribröd, samtidigt som lokala bryggerier sinar tills alla är tvungna att dia Jens Spen-droppar.
När man reflekterar över detta är det lätt att börja längta tillbaka till en värld med mer utpräglad regional särart — en värld där man inte rakade sig med samma Gilette Mega-pro-Mach-14-Space-Capsule-De Luxe-cybertech-rakblad som alla andra i industrivärlden utan istället kunde välja och vraka bland en mångfald av märkliga märken med starkt lokal profil — Göta Special, Tirfing, Viking, det mera kontemporära Swing Special, Atlantic Suverän, Pansarklingan, Frisksport, det kvicka Idrottsbladet, eller varför inte mitt nya favoritrakblad …
Och när man nyrakad och fin ville ha en förfriskning i vår fornstora värld så berodde det helt på var man befann sig vad servitrisen ställde ner på uteserveringens bord. I Karlstad kunde man få in en ansvarskännande helflaska
(ett fluidum som Fröding förmodligen undvek i görligaste mån). Råkade man hamna i Säter och var mera äventyrligt lagd kunde man istället kittla gommen med ljuvligt mousserande
Vänner av den tidigaste Tintinöversättningen som hade vägarna förbi Värnamo kunde få stifta närmare bekantskap den mystiska, rusande dryck som bland annat får Milou att se dubbelt i Bonniers utgåva av Enhörningens hemlighet:
Och varhelst fosterländska hjärtan klappade för pugilisternas plattnästa plyten ropade man förstås: Garcon! Bär in några flaskor väl kyld …
Till sist är det nästan så att man känner en en övermättnad inför denna märkenas myllrande mångfald …
David Nessle 
januari 22, 2009 kl. 11:40 f m |
Isärtagen?… Är kalasmusten isärtagen …
januari 22, 2009 kl. 12:43 e m |
Fruktansvärt snygg design på de där förpackningarna!
januari 22, 2009 kl. 1:34 e m |
Ingo blev ju med tiden Zingo. Finns Zingo kvar?
januari 22, 2009 kl. 1:38 e m |
Fast när det gäller öl har du fel: Vi har idag, tack vare mikrobryggeriboomen, nu fler bryggerier än någonsin sedan sextiotalet.
januari 22, 2009 kl. 8:15 e m |
Icke att förglömma Blåvitt Rakblad. Jag har kvar en obruten förpackning.
januari 22, 2009 kl. 11:20 e m |
Förunderlig mångfald. Jag längtar tillbaka. Anne-Marie
januari 23, 2009 kl. 4:09 e m |
Denna varumärkeshysteri blev väl särskilt kraftig under den tid då tändstickor var, så att säga, som hetast. En massa konstiga tändssticksetiketter svämmade ut på marknaden.
En svensk hade uppfunnit säkerhetständstickan, dvs tändstickan som inte kunde tändas mot gylfen utan ”tandas endast mot ladans plan”. Och den svenska tändstickan gjorde internationell success genom det internationella ekonomiska geniet Ivar Kruger. * I andra länder piratkopierade man tändstickorna varvid just prickar och ringar kunde tappas i ”ladans plan” och ”Jonkoping”. Japanerna lär ha döpt om en ort till ”Jonkoping” bara för att kunna säga att tändstickorna var därifrån.
–Ahrvid
* Men i dagsläget får isländska banker Kruger att framstå som en hyvens snubbe och rena amatören!
januari 26, 2009 kl. 9:29 f m |
Visste inte att Zingo en gång hette Ingo. Kul!
Skulle det funka att lansera Zlatan-Läsk idag?
(Namnet skulle med tiden transmogrifiera till enbart ”Latan”. ;-))
januari 26, 2009 kl. 11:56 e m |
Johan A: Jag visste inte heller att Ingo var incitamentet till klassiska zingo — en verklig ”Visste ni att …?”
Bark: Du har rätt — exemplet var illa valt. Jag tror mest jag brann av iver att skohorna in den något tvivelaktiga vitsen om ”Jens Spen-droppar”. Fast i just det här fallet måste jag säga att det gläder mig att jag har fel — och att det babyloniska babblet och den bubblande mångfalden har börjat manifestera sig i landets öldiskar — det är trevligt när utvecklingen går åt rätt håll ibland.
Civilingenjör J: Jag saknar också blåvitt — den vänsterspartanska designen på kartongerna, som minner om den halvt planekonomiska stämningen på forn-konsum … Hade de behållit Blåvitt, sitt enda riktigt profilstarka märke, så hade kooperationen kunnat dra till sig de där postmodernt ironiska konsumenterna som i dagens läge är hänvisade till att köpa Biker Bitch-sås för att ha något att flatskratta åt vid matbordet …
januari 27, 2009 kl. 8:42 f m |
Inte bara incitamentet till; det var samma dryck. Den bytte bara namn. Wikipedia visar sig (naturligtvis) ha en artikel om det. Slå på ”Zingo”.
januari 27, 2009 kl. 9:30 f m |
De borde behållit namnet utan Z. ”Ingo choklad,” eller hellre Choklad-Ingo, har en helt annan, och festligare, klang. Smaken hade kanske rentav blivit mer långlivad. Sedan hade man fått höra den där Swedish Egil ropa ”Anybody want an Ingo?” i reklamfilmerna, varpå den etniskt distinkta lokalbefolkningen hade flockats med, inbillar jag mig, ännu större entusiasm.
Den läsk som behöver ett Z är i stället den av Carlsberg så styvmoderligt behandlade Pommac. Låt 2009 blir året för Zpommac!
januari 27, 2009 kl. 11:35 f m |
Några blåvita produkter finns ännu kvar. Jag har t ex blåvitts tandpetare, en unik modell som bara finns på Konsum, de där med rund profil.
De kallas även ”cocktailpinnar” eftersom de kan användas till plockmat o dyl. (Såna där trekantiga tandpetare gillar jag inte.)
januari 30, 2009 kl. 11:23 f m |
Ban~ken: Jag står helt bakom idén att lägga till ett Z framför Pommac. Inte nog med att den då skulle vara en av de godaste läskedryckerna vi har, men den skulle också att låta som ett Syldaviskt/Borduriskt ortsnamn taget ur en Tintin-serie, vilket ju faktiskt vore helt underbart.
februari 1, 2009 kl. 9:14 e m |
Nu när Ingo gått sista ronden kanske det finns plats för en nostalgisk revival, vem äger rättigheterna?
februari 7, 2009 kl. 7:56 e m |
Raklblads paraden ryckte verkligen hårt i nostalginerven. Min pappa tvingades ideligen raka sig med nya bladmärken bara för att hans osjälviske sonville tillgodose sitt behov av nya omslag att visa upp för kompisarna. Men här visades några andra märken också.