Barnförbjud bröderna Grimm!

Bröderna Grimm under deras mest Kraftwerkinfluerade  period

Det kanske förvånar er om jag berättar att Askungen inte går på balen en gång utan tre,  och att Prinsen får tag på båda hennes skor genom att bestryka vägen utanför slottet  med beck vid sista besöket  (alltså inte en purerad popstjärna från nittiotalet utan en tjärliknande substans). Eller att fotbeklädnaderna i fråga  inte är av glas utan av guld (hon är en lyckofigur!). Eller att hennes styvsystrar inte är fula utan skitsnygga (deras personligheter lämnar dock precis lika mycket i övrigt att önska som vi är vana).

Ja — som ni kanske förstår är det Bröderna Jacob och Wilhelms mera ursprungliga Askunge vi talar om — Aschenputtel, som tysken säger.

Alla de ovanstående förändringarna kan jag bära med jämnmod — det är väl först när de snygga styvsystrarna ska prova skorna som jag börjar undra en smula.

Den elaka styvmodern överräcker nämligen en kniv när den första inte får plats med stortån och säger — en smula osentimentalt — åt henne att skära av den:  ”Du behöver inte gå när du blir drottning”. Dottern efterkommer uppmaningen och linkar sedan omtöcknad av smärta ut till den väntande prinsen som tar henne med sig.

När prinsens ekipage sätter sig i rörelse dyker de där gulliga duvorna vi minns från Disneyversionen upp och kvittrar ljuvt för tronpretendenten:

Rook di goo, rook di goo!
There’s blood in the shoe.
The shoe is too tight,
This bride is not right!

(i den engelska versionen — den tyska låter naturligtvis ännu råare:)

Rucke di guck, rucke di guck,
Blut ist im Schuck,
Der Schuck ist zu klein,
die rechte Braut sitzt noch daheim.

Prinsen kastar en blick ner på guldskorna som har börjat läcka livssafter, återbördar den ymnigt blödande styvsystern och reklamerar sitt val. Mor i huset försöker nu lansera den andra styvsystern som skopretendent. Hon får inte heller på sig skon utan tvingas — i variationens namn — skära av sig hälen istället, varefter hon krampaktigt leende far iväg i prinsens landå.

Alla inser förstås att de gulliga duvorna dyker upp och mässar sitt mantra en gång till:

Rook di goo, rook di goo!
There’s blood in the shoe.
The shoe is too tight,
This bride is not right!

Den tålmodiga prinsen återbördar även denna plötsligt vrålhalta fästmö och frågar om det verkligen inte finns en dotter till i huset. Nu uppträder Askungens biologiska far och säger helt älskvärt:

”No,” said the man. ”There is only a deformed little Cinderella from my first wife, but she cannot possibly be the bride.”

Ja — prinsen prövar ändå de allt mindre aptitretande guldskorna på den deformerade dottern, och sedan går det ungefär som i den vanliga versionen fram till Askungens och prinsens bröllop, där den blivande drottningens plastsyskon uppträder som brudtärnor. De båda olyckssystrarna linkar bakom de lyckliga tu med svårtydbara ansiktsuttryck, får man förmoda, och då dyker de där gulliga Disneyduvorna upp en sista gång — och hackar ögonen ur dem.

De sista orden i sagan blir alltså inte ”Och så levde de lyckliga i alla sina dagar” utan:

And thus, for their wickedness and falsehood, they were punished with blindness as long as they lived.

Nästa julafton kommer jag definitivt att ta betäckning när de där bedårande duvorna kommer farande genom luften beväpnade med saxar och stoppnålar …

Tydligen är alla brödernas berättelser lika sagolikt grymma i original — och nu brinner jag av iver att ta reda på vad Hans och Greta egentligen gör med den där häxan — att bara sprödbaka henne verkar plötsligt en smula för återhållsamt …

(Originalversionen av Askungen på engelska hittar ni här — en tysk version finns här. Dessutom — för alla oss  som inte kan få nog av att höra knastertorrt snarky britter —  handlar hela veckans avsnitt av BBC-legenden och superstofilen Melvyn Braggs debattprogram In Our Time  om bröderna Grimm — ladda ner det här — men skynda er på för avsnitten ligger bara ute en vecka. Och det var förstås Melvyn och hans spränglärda gäster som gav mig impulsen att skriva ovanstående … )

Senare tillägg: Har man lust kan man ägna sig åt en liten tysk läsövning som benar upp varifrån olika inslag i Askungen kommer här. Själv är jag ingen stjärna på mensurärrens och hjältarnas språk men av någon anledning finner jag det oemotståndligt komiskt (eller också är det inte språket utan själva tyskarna).

Ta till exempel ovanstående texts fjärde exempel:  »Hülsenfrüchte auslesen als Schikane« — Baljväxter uppfattas som chikan, om jag tolkar rätt. Just detta element i sagan härrör tydligen från Amor och Psyche.

Jag var även förtjust i nummer sex: »die Besitzerin der Schuhe heiraten« Besittarinnan av skodonen förgifter sig. Som vi tyska översättare uttrycker saken.

Om jag sedan talar om att det finns ett helt avsnitt som avhandlar sagans ständiga stapelvara ”Der Wunderbaum” så gissar jag att jag har er ofördelade uppmärksamhet fångat har.