Archive for the ‘barndom’ Category

Vari Drutten och Jena visar sig vara sovjetmedborgare

oktober 19, 2016

4c7ee65d7ba24d03b0581558dcddea82-gs

Drutten och Jena hänger med komsomolungdomar.

Det är ingen hemlighet att mycket svensk barn-TV under sextio- och sjuttiotal producerades bakom järnridån — från Jugoslaviens Professor Balthazar till alla de där animerade dockfilmerna i murriga färger ackompanjerade av avantgardistisk orkestermusik som vi sextio- och sjuttiotalister mer eller mindre pliktskyldigt beskådade  i vår barndom.

Därför kanske man inte borde bli alltför förvånad när man upptäcker att Drutten och Jena i själva verket heter Tjeburasjka (Чебурашка) och Gena (Гена), och har sitt ursprung i en berättelse av Eduard Uspenskij (Эдуард Успенский) (Gud vad jag gillar att copypejsta kyriller).

1988_cpa_5917

Drutten och Jenas sovjetiska minnesfrimärke från 1988

Men det blev jag trots allt. Förvånad alltså. Herregud — de pratade ju som Agneta Bolme Börjefors och Sten Carlberg. Varför skulle de inte vara svenska? Tydligen köpte Sveriges Radio två kasperdockor från den sovjetiska televisionen och byggde upp ett eget program kring dem. Det hela låter väldigt kostnadsbesparande.

Någon enstaka gång visade Drutten och Jena faktiskt dockfilmer där deras östliga alter egon figurerade — Från  det äppelkäcka och djupt självbelåtna folkhemmet förflyttas figurerna plötsligt till en värld i dova färger,  ackompanjerad av svårmodiga dragspel och blåsinstrument. Det borde kanske ha varit en ledtråd — men jag har inget minne av att jag bevittnade någon av dessa plötsliga utflykter bortom Checkpoint Charlie.

Nu finns förstås filmerna om Tjeburasjka och Gena på U-tube — i likhet med allt annat mänskligheten gjort de senaste hundratjugo åren — och vi kan möta de bedårande dockorna i sitt naturliga habitat.

kaeny3ygfqw2nuln1htdvmxfwh

Jena puffar på sin älskade pipa.

Jag hittade en film från 1969 som tillochmed är textad på engelska. Den är 1.09 lång. Den smått svårmodiga sovjetstämningen verkar vara tjock som sirap. Se själva:

Gena arbetar som krokodil på ett zoo. Han har sina civila kläder hängande inne i krokodilinhägnaden läser tidningen och puffar förstrött på en pipa. Varje kväll återvänder han utsjasad till sin tomma lägenhet. Men till sist tröttnar på att sitta och spela schack med sig själv och ger sig ut på stan för att försöka skaffa vänner.

Ett mycket lovande upplägg — och rätt långt från Agneta Bolme Börjefors. Jag har inte sett hela filmen än, men det kommer jag att göra — förmodligen i sällskap med mina söner.

Annonser

Det är Bergström och Lundström och jag (och Kalle!)

september 29, 2016

pappaojag

Pappa och jag under ett särskilt proggigt skede av min uppväxt (cirka 1976).

Ett tecken på hur fruktansvärt eftersatt den här bloggen är: sedan jag uppdaterade senast har jag hunnit medverka i den smalspåriga SR-podden Snedtänkt inte bara en utan två gånger.

För någon månad sedan sändes avsnittet om referenshumor — länk HÄR.

Podden är inspelad enligt Roger Corman-principen: ”Vi har tid över! Vi gör en till!” B-filmsmästaren Corman lyckades ju bli klar med Skräckhumorfilmen The Raven på rekordtid, insåg att han hade hyrt studio, rekvisita och skådespelare för fyra dagar till och spelade prompt in The Terror med samma kulisser och ensemble (men utan manus).

the-terror-new-1_thumb2

The Terror, 1963. Vi har Boris Karloff. Vi har en löjligt ung Jack Nicholson. Vi har skräckslottskulisser. Nu kör vi!

På samma sätt upptäckte jag och Kalle Lind att vi hade studiotid över som inte fick gå till spillo och lät våra silvertungor fladdra ytterligare en timme, nu någotsånär inriktade på ämnet referenshumor, även om vi ibland färdas farligt långt från ämnet på associationernas halvsmälta Ikarosvingar.

Och nu i morse lade SR ut det Snedtänkt som Kalle, Kajsa Bergström, Ina Lundström och jag spelade in inför publik på bokmässan nu i fredags — länk HÄR.

Vi pratar om subkulturen progguppväxt — ett ämne som uppenbarligen förenar generationerna, eftersom de medverkande är födda mellan 1960 till 1983. Jag är faktiskt riktigt nöjd med resultatet — trots att Spanarna kapar programmet halvvägs in.

Jag minns min barndoms grönskande science fiction-butik

november 24, 2015

PICT0046

Mitt fjortonåriga jag, sommaren 1975

För fyrtio år sedan satt jag på färjan mellan Köpenhamn och Malmö och läste senaste numret av Dirty Laundry — Robert Crumbs och Aline Kominskys kompromisslöst självutlämnande relationsserie.

Det var inte jag som köpt tidningen. Min pappa samlade på Crumbs alster, och hade gjort sedan början av sjuttiotalet. Till en början försökte han gömma numren av Zap Comics, Motor City Comics och — kanske särskilt — Big Ass Comics för mig och min bror Jakob. En gång minns jag att vi hittade dem under en hög mössor på hatthyllan.

Rätt snart gav pappa upp och lät oss — särskilt mig — läsa Crumbtidningar av hjärtans lust. Min engelska förslog till att börja med inte särskilt långt, men bildspråket påverkade mig djupt — så djupt att Crumb tog plats bredvid Hergé och Janne Lööf i mitt privata pantheon. Hans skrafferingsteknik studerade jag slaviskt för att kunna kopiera den så bra som möjligt.

Under den här perioden bodde familjen i Skurup i Skåne och ganska raskt hade jag uttömt alla möjligheter att förkovra mig subkulturellt som det sömniga stationssamhället hade att erbjuda. Jag hade köpt alla SF-kioskböcker som fanns att tillgå i tobaksaffären och läst all SF och skräck som det lokala biblioteket hade i sin enda hylla.

Därför var det en högtidsstund för mig när vi gjorde dagsutflykt till Köpenhamn, och jag fick chansen att botanisera i regionens — möjligen hela Skandinaviens — just då ledande butik för serier och science fiction — Fantask på Sankt Peders Stræde, samtidigt som pappa kompletterade sin Crumbsamling.

På fotot ovan ser ni Fantaskkatalogen ligga på bordet framför mig. Jag och min vän Martin lusläste den och gjorde upp långa och verklighetsfrämmande inköpslistor — vi läste katalogen som svultna läser kokböcker och fantiserade om allt fantastiskt som Fantask skulle förse oss med nästa gång vi steg ner i den dignande källarlokalen.

ian_miller2_1

Den utgåva av At the Mountains of Madness som jag köpte på Fantask.

På Fantask köpte jag mina första engelskspråkiga SF-pockets. H P Lovecrafts At the Mountains of Madness var så kompakt ogenomtränglig för mitt fjortonåriga jag att jag försökte översätta vissa av novellerna till svenska bara för att kunna läsa dem — ett projekt som strandade efter några tiotal sidor. Romaner och novellsamlingar av Philip Jose Farmer och Robert Sheckley lyckades jag däremot ta mig igenom med stigande läsförståelse, och efter en fyra fem böcker upptäckte jag att jag plötsligt kunde läsa på engelska.

Idag förtjänar jag mitt levebröd som serietecknare och översättare, och det slår mig att den lilla källarbutiken på Sankt Peders Stræde har varit av enorm betydelse för båda mina verksamhetsfält …

PICT0066

Jag tecknar serier 1975

 

 

 

Mumin-Hitlers sällsamma äventyr

augusti 9, 2014

Tove-JanssonInte bara fantasygigant utan även en stilikon av mått — en ung Tove Jansson i sin studio …

Idag fyller hon hundra år, den främsta svenskspråkiga fantasyförfattaren — och jag väljer att högtidlighålla detta jubileum genom att visa några av hennes mindre kända politiska skämtteckningar från fyrtiotalet.

Jansson_Garm2

Tove Jansson var nämligen även en glödande antinazist, som med skarpt stålpennestift satiriserade över det världspolitiska läget i den finlandssvenska tidningen Garm under krigsåren. Tove gladde sig särskilt över att få möjlighet att vara ”svinaktig mot Hitler och Stalin”, som hon  uttryckte det.

tumblr_m10fekyIpC1r0i8wko1_500Hitler härjar — och verkar förutom andra brott mott folkrätten även ha slagit ihjäl Sniff längst upp i bilden. Längst ner till höger tar Mumintrollet betäckning bakom bokstaven M …

Och smått svinaktig var hon alltså — även om jag nog måste säga att det känns aningen inkongruent att se en världshistoriens värsta monster tecknade med den enorma charm som är  mumin-moderns signum — führern med  finsk fabeldjursgump är en tämligen otippad mash-up …

page0006main06Om möjligt ännu egendomligare känns det att se ett litet svartsolkat mumintroll som känner ett behov av att stiga in i företaget Metamorfosicum Oys frustande denazifieringsmaskin efter kriget för att avtvå sig sina totalitära värderingar (Längst ner till höger på bilden ovan) …

17_kuva_rajattu

På vissa  omslagsillustrationer verkar det svärma av politiskt suspekta mumintroll — så till exempel här ovan på en avancerad allegori som jag inte riktigt lyckas tolka — så mycket tycker jag mig förstå som att  någon  har tänt en fyrbåk som lyser upp diverse skrymslen där suspekta muminvarelser döljer sig … de som är mer bevandrade i Finlands språk och historia  får hemskt gärna förklara mera i detalj vad det är som pågår …

Senare tillägg: Mumin-Hitler har förstås inte slagit ihjäl Sniff. En mig närastående källa såg direkt att det var en höna han jagade — på något vis hade jag fått det till en Sniff som låg på rygg.

Som plåster på såren för denna desinformation delar jag med mig av nedanstående fantastiska foto:

skarmavbild_2013-11-14_kl._11.18.23

Tove of Finland — Muminmästarinnan och partnern Tuuliiki som cowboys. 

I dag har jag och min vän Martin känt varandra i exakt fyrtio år

juni 14, 2014

David och Martin

Jag vet inte riktigt om vi är fjorton eller femton år gamla på den här bilden. Små är vi under alla omständigheter. Vi har varsin halva av fotoremsan — bilden är från Martins halva, för jag hittar symptomatiskt nog inte min just idag.

”Serendipity” kallas det på engelska när slumpen gör något ovanligt begåvat — jag kan inte komma på något motsvarande ord på svenska.

Den 14 juni 1974 anlände jag och Martin till ett fältbiologläger i norra Skåne. Det är anmärkningsvärt av flera skäl:

1. Ingen av oss har visat några som helst fältbiologiska böjelser, varken tidigare eller senare i livet.

2. Martin bodde inte i Skåne utan i Sala. (Själv bodde jag för tillfället i Skurup.)

3. Vi var tretton år gamla och inte direkt några äventyrliga typer, som var ute på strapatser utan våra föräldrar stup i ett — vi var snarare fallna åt ett utsvävande inomhusliv.

En annan serendipitet i sammanhanget: medan vi befann oss på lägret inhandlade jag i en kiosk vi hade vägarna förbi det första numret av skräckserietidningen Kallblodig.

Kallblodig11974

Det är lite bisarrt att känna så stark nostalgi och tacksamhet inför denna — om sanningen ska fram — tämligen undermåliga tidningsprodukt.

( Kallblodig var väl inte så där överväldigande bra — tidningen innehöll skräckserier från femtiotalet, men inte EC-förlagets klassiker, utan billiga plagiat som verkade vara framställda av EC-tecknarnas underbetalda kusiner från landet.)

Sedan hittade jag och Martin på olika mer eller mindre övertygande skäl till att vi inte kunde följa med ut på exkursioner för att hämta grodyngel i glasburkar — istället läste vi igenom Kallblodig-numret gång på gång, analyserade det i detalj och betygsatte de olika serierna.

Och på det viset har det fortsatt: i fyrtio år har vi undvikit kroppsansträngningar och direkt solljus för att istället dricka te medan vi analyserar olika — ofta äldre — populärkulturella fenomen, vi har turats om att sitta framför en skrivmaskin, eller suttit timme efter timme och sett på olika filmhistoriska milstolpar som Gud har en smula svårt att erinra sig (medan det hela tiden har kliat svagt i snabbspolningsfingret), eller tryckt fanzines, eller — för den delen — producerat riktiga tidningar som Kapten Stofil.

Serendipitöst är vad det är.

 

Resan till Wiklandia

maj 14, 2014

DSCF3912

Jag har varit frilans sedan 1954 — och jag har aldrig saknat jobb”, ”Astrid ville ha konturlinjer på allting” — jag pratar med Ilon Wikland, en hjältinna bland illustratörer, på båten från Tallinn.

För många av oss förmodar jag att barndomen är något av ett förlorat paradis — ett land dit vi inte kan återvända.

Tänk er då hur det skulle vara om barndomens portar plötsligt slogs igen med ett genljudande brak när vi är tio för att sovjetiska tanks med slamrande larvfötter rullade in i Sörgårdsidyllen.

Tänk er att ni att ni som trettonåring tvingades lämna hemlandet som båtflykting och efter en stormig femdagars seglats hamnade i ett främmande land som ensamkommande flyktingbarn — och att ni sedan rent fysiskt var förhindrad under många år  från att återvända till barndomslandet för att det förvandlats till en Stalinstyrd Sovjetrepublik.

DSCF2758

Järnvägsstationen i Haapsalu (som betyder ”Asplunden”), med Norra Europas längsta överbyggda perrong, uppförd enbart för att tsarfamiljen inte skulle få sina klara pannor fuktade av en regnskur när de anlände till sommarnöjet.

langres1

Perrongen i Haapsalu på omslaget till bilderboken Den långa, långa resan, där Ilon Wikland skildrar barndomen, kriget och flykten till Sverige 1944 — nu utan konturlinjer.

DSCF3158

Den gula träsväskan var den enda ägodel som Ilon Wikland fick med sig till Sverige — nu finns den på Wiklandmuseet i Haapsalu.

Det är kanske inte så konstigt att Ilon Wikland har ett starkt och levande förhållande till sin barndom — något som gissningsvis hjälpt henne en hel del som barnboksillustratör.

Vad som möjligen förvånar är upptäckten att hennes bildvärld — något av det svenskaste man kan tänka sig — till stor del visar sig återge mellankrigstidens Estland.

DSCF2962

Här ovan ser ni t ex farföräldrarnas hus där Ilon tillbringade mycket av sin tid — en märkligt välbekant syn för den som är uppväxt med hennes illustrationer.

DSCF2966

Farfadern var präst i den ryskortodoxa kyrkan som ligger intill.

DSCF2952

Hans efterträdare har inte genomdrivit något fotoförbud inne i kyrkan utan nöjer sig med att anlägga moteld …

DSCF2922

Men den mest oväntade upptäckten i Haapsalu är nog ruinen av Biskopsborgen — bättre känd för svensk publik som Mattisborgen i Ronja Rövardotter

DSCF3384

Den något udda känslan när Mattisborgen plötsligt kikar fram mitt i stadsbebyggelsen …

DSCF3408

Efter lördagskvällens middag tog jag en kvällspromenad bort till borgruinen — och strax efter att jag tog den undre bilden hörde jag svagt en ensam kvinnoröst sjunga inifrån kyrksalen.

När Ilon Wikland var barn fick hon höra att det spökade i borgruinen — ett faktum som jag till all lycka inte kom ihåg förrän jag hade kommit hem till hotellet igen …

DSCF3434

Ja — som framgår av ovanstående har jag varit ute och rest igen. Och som så ofta är det Ola Olssons förtjänst — här nedan pustar vi båda ut en smula i det mysiga kaféet på Ilon Wikland-museet.

DSCF3196

DSCF3111

Museet har en fantastisk samling av illustrationsoriginal, omslag och — vilket jag ofta finner mest intressant — skisser och förstudier ….

I museibutiken finns mängder av klassiska Astrid Lindgren-titlar till salu på estniska — och jag fann det först inte det minsta anmärkningsvärt när resenären som stod bredvid mig råkade säga: ”Titta! Här har de alla böckerna på originalspråket.”

DSCF3011

När Sten mötte Fältspat … jag menar -skog …

maj 4, 2014

Sten Nilsson och Agnetha Fältskog har hamnat i en tidsvarp som förflyttat dem till tjugotalet. Antingen det, eller också är de med i ett aningen penibelt underhållningsprogram från 1969 … Den värmländske hjärtekrossaren grimaserar intagande men Agnetha har ett hjärta av Sten — eller för Sten, det framgår inte riktigt …

Tidsvarpen tätnar. Agnetha är rena rama Doctor Who. Hon och Sten slungas först in i nutiden och sedan vidare till något slags femtonhundratal där Sylvainslagdängorna står som spön i slottsbacken…

Agnetha verkar ha kastat Sten i glashus. Eller nån annanstans. Hursomhelst har vår hjältinna äntligen skakat av sig den enträgne giljaren — men hans plats tas hastigt av en svensk stridsflygarskvadron i Saab-skapade plan … Agnetha har hoppat i den galnaste J-29 Tunnan. Man blir JasGripen. Och så vidare.

Kärlekssagans slut är en smula öppet. Sten och Agnetha har återförenats i en turnebuss — och den förstnämde har för övrigt fått förstärkning av resten av Sten & Stanley. Bland busspassagerarna skymtar vi schlagerlegender som Benny Borg och Marianne Kock — mindre modsiga människors magiska mysterieturné står för dörren … Alla klappar händer och sjunger med i slagdängan Ingenting går upp mot gamla Skåne.

Siw Malmkvist ädla känslor föder.

Huvudnyheterna 12 — Det stora Sten-Åke Cederhök-experimentet

juli 11, 2013

VECKANS OFRIVILLIGA TEMA: SJUTTIOTALSSKÄGG VI MINNS

aake-arenhillÅke Arenhill i ett prenatalt tillstånd

(Eller högerklicka och spara som om ingen morgondag funnes HÄR)

Ett aningen sinistert barnprogram från sjuttiotalet inleder veckans avsnitt av podcasten Huvudnyheterna. Programledarnas Åke Arenhill-viskningar har tvingat oss att lägga på mer kompression än det är på sången i  prinsessan Stephanies första discosingel (1986). Det gör att det låter lite udda här och var — lite grann som Heather O’Rourke i Poltergeist när hon har sugits in i en annan dimension (1982).

poltergeist-carol-anne-carol-anne-freeling-frightening-ghost-haunted-haunting-heather-o-rourke-poltergeist-scary

”THEY’RE HEEERE!”

Som ni förstår är vi helt överlyckliga i det här avsnittet när vi lyckas få till en något mer kontemporär referens — nämligen Nicholas Cage-filmen Con-Air från 1997

No_name_428561gSimon Spies återskapar  en populär scen ur Chaplins Diktatorn

Fast enda skälet till detta var förstås att vi först pratade en lång stund om  Simon Spies giftemål med Janni Brodersen (1983) och till vår stora glädje upptäckte att Spies flygbolag hette Conair.

Conair_720_OY-APVConair! Det danska flygbolaget heter faktiskt så.

Annars är veckans avsnitt nästan skatologiskt i överkant, med prat om vad en ”douchebag” egentligen är, och en lång utvikning om den legendariska franska varietéstjärnan Le Petomaine och hans musikaliska flatulens. I övrigt diskuterar vi humorns logik, skämtets arktitektur, vad grammatiska exempel avslöjar om vår personlighet, och frågar oss om man kan vaska Charlemagne …

petomaneLe Petomane

Men framför allt drar vi fram vi djupt genanta historier ur det mörkaste skrymslet av skammens garderob: Jacob uppträdde 1975 som Jerry Lewis ”doktor Jäkel” på roliga timmen med en treo i munnen — tyvärr glömde han att förklara vad han föreställde innan sketchen började så att klasskamraterna hade den blekaste aning om vad han höll på med.

dr_jakel_mr_hydeDen riktige dr Jäkel — godta inga substitut!

David — å sin sida — hemsöktes 1982 av Edgar Allan Poes Imp of the Perverse och vägrade sluta prata som Sten-Åke Cederhöök på en fest, tills han blev avhyst med våld. Han betraktade detta som ett slags psykologisk/sociologisk grundforskning.

Rättelser och felningar: David presterar en rejäl felning när han med eftertryck hävdar att originalet till Albert och Herbert heter Stepford and Son — Jacob säger ju rätt från början: StepTOE and Son. David har förmodligen en armé av robotlikt välanpassade hemmafruar i bakhuvudet … Dessutom är Fjärtomanen förstås av hankön och bör rimligen  heta Le Petomane — hur David tänkte där har vi faktiskt ingen aning om, trots att vi vistas tjugofyra timmar om dygnet inne i hans kranium …

91GKPay7qtL._SL1500_