Tunna skivor av Västerbotten

När Umeåpolisen började inse att de hade att göra med en serievåldtäktsman summerade en av utredarna sina tankar: ”Ja — den som gjort detta, han är ju något eljest.” (Anekdoten berättas i Den 777:e mannen, boken om Hagamannen.)

Det är något speciellt med norrlänningar och understatements — en särskild fallenhet för det korthuggna, lakoniska, närmast isländskt sagomässiga. Kanske är norr- och västerbottningarna de sista som förvaltar det kärva arvet efter Gunnar på Hlíðarendi, Hallgerðr Höskuldsdóttir och de andra patologiskt ordknappa individerna från sen vikingatid. Såna som kommer vacklande från Hlíðarendi med en spjutyxa i ryggen och blir tillfrågade: ”Nå, var Gunnar hemma?” (dum fråga, kan det tyckas) — och utan att darra på manschetten svarar:

”Det får ni finna ut själva, men ett vet jag säkert och det är att hans spjutyxa är det!”

… innan de elegant segnar till marken.

vikstrom.jpg

Birger Vikström

En av mina favoriter bland västerbottningarna är Birger Vikström (som har en nästan skamligt torftig liten Wikipediaartikel) — särskilt de tidiga novellsamlingarna Gyllene tider och Att vara dräng är fyllda av stoisk, subtil understatementhumor som inte har många motsvarigheter i svensk litteratur — vissa stunder känns han nästan som ett slags statarlitteraturens P G Wodehouse (även barndomsskildringen De lyckliga åren är utmärkt — jag är mindre svag för hans senare produktion).

Just nu läser jag Pölsan av Torgny Lindgren, som jag länge har haft fördomar om. Dels tror jag att jag lyckats blanda ihop honom med Göran Tunström i mitt huvud, dels har jag misstänkt honom för att vara en frodigt rabulististisk och rentav mustig berättare av bästa fyrtiotalsfödda märke. (Och när jag säger ”mustig” så vill jag att ni ska tänka Frodiga Fellini-Frunns, Emir Kusturica-zigenarblåsorkestrar, övermogna-ostar och-ett-glas-Rioja-medan-vi-ser-på-solnedgången-över-den-grekiska-övärlden-och-känner-doften-av-torkande-timjan-från-sluttningarna-livsbejakelse, och rent allmänt en frustande lustfylld burlesk fresk med mer än ett stänk av magisk realism.)

torgnylindgren.jpg

Well. Jag verkar ha misstagit mig rejält. För det första är är Lindgren inte fyrtiotalsfödd, utan av 1938 års årgång. Och än så länge är boken fullkomligt lysande. Lindgren lyckas tillochmed använda fiktion-i-fiktion-greppet, som jag normalt sett brukar reta mig våldsamt på, och få det att fungera utmärkt. Och både Birger Vikströms och Gunnar från Hlíðarendis välvilliga vålnader svävar över skapelsen.

Året är 1948. En främling som möjligen är Martin Bormann (han har lärt sig att tala perfekt svenska med lätt östgötsk anstrykning) dyker upp i ett kök i det inre av västerbotten och bjuds förplägnad av husfrun:

När han blandat mjölk och kaffe i tekoppen och tagit den första tuggan vände han sitt runda och nyfikna ansikte mot henne och frågade:

Vad är detta?

Det är pölsan, sade hon. Kallpölsan. Då pölsan är kall, då stelnar hon så att man kan skära henne i skivor.

Pölsa, upprepade han med blicken riktad mot smörgåsen. Det ordet har jag aldrig fått lära mig.

Det är ett av språkets vanligaste ord, sade Eva.

(…)

Fast nog är det en aning svårt att begripa varför du har letat dig hit till de här trakterna, sade hon.

(…)

Slutligen sade han: Jag har länge sökt efter ett landskap som motsvarar mitt själstillstånd.

Hon reste sig upp och tog upp två vedträn ur vedbänken. Medan hon trädde in dem i spisen sade hon: Jo, man ska alltid skämmas över sitt inre.

Det något arkaiserande språket är en bit av charmen med boken. De seriösa norrlänningarna har bevarat en del udda och ålderdomliga vändningar — ungefär som finlandssvenskan. Man använder gärna bestämdformen på substantiven. Och könsbestämningen på neutrumorden, hon är ju bra att ta till. (neutrum-orden, alltså — inte neutru-morden.)

Inte minsta doftspår av timjan eller frodiga Fellini-frunns kan förmärkas. Om inte Lindgren hastigt och mustigt lyckas balla ur totalt verkar det som om jag måste göra offentlig avbön — ännu en svepande, kategorisk förkastelsedom har bitit i gräset …

Advertisements

43 svar to “Tunna skivor av Västerbotten”

  1. Jonas Wiklund Says:

    Jo, nog är en Torgny bra nog. Men han skriver väl mest bara ner sånt som far hans berättat för han.

  2. schibbye Says:

    Pölsan ä bra han, men vill han ha sig ett gött skratt så anskaffa snarast ”Kraftprovet” på kassettbok med författarinläsning. Den handlar om en man som bestämmer sig för att ensam kalhugga ett berg.
    ”När stortukkun lade sig över landet var det som ett nödår för ögat” eller något i den stilen, mycket njutbart och korthugget så det förslår.

  3. Bastion Styrbiskop Says:

    Det finns ett fint norrbottniskt uttryck som lyder:

    – Ja han Jonas Gardell ja… Han är som lite….överdriiven.

    Just betoningen på ”driiiven” är effektiv, ”öve-r” skall bara snabbt stötas fram ”övve-”

  4. Jonas Wiklund Says:

    För övrigt brukade min syster en gång adverbet »eljest« i en tentamen i juridik, varpå amanuensen som rättade skrivningarna anmärkte »första förekomsten sedan 1924« i marginalen.

    Tydligen används »eljest« inte längre i dagligt tal söder om Öreälven.

    »Nalta eljest«, samt det mer moderna »något annars« som man ibland tvingas höra, är för övrigt ett standarduttryck som täcker alla beteende från socialt avvikande till galen som en hund.

  5. A.R.Yngve Says:

    Men… hur vet vi att vikingarna verkligen snackade sådär korthugget och coolt?

    Kanske har vi så att säga fått Reader’s Digest-versionen nedtecknad, med allt dödkött bortredigerat. (Långa konversationer får inte plats på runstenar.)
    :-S

  6. civing Says:

    Uttrycket användes en gång i ett historiskt Fantomenäventyr, där den blivande Fantomen hade blivit galärslav för korsriddare, och efter att ha slagits med och övermannats av dessa korsriddare blev åthutad med ett ”Eljest slänger vi dig i havet”.

  7. Sjörövar Jenny Says:

    Osökt dras tanken till galärslavarna hos wimpoliderna (sid. 246 i min utgåva av Gary Larsons tecknarskola) vikingarnas älsklingsfiender, som slogs tappert med sina blommiga kuddar mot de brutala, korthuggna vikingasvärden.

    En underbar, så djupt demokratisk, syn på saken.
    (Självklart besatt de väna wimpoliderna galärslavar. Hur skulle de annars själva kunnat slåss med kuddar medan de samtidigt rodde blommiga båten, va?)

  8. zoot Says:

    lever man hårt är det bäst att uttrycka sig koncentrerat, annars räcker kanske inte livstiden till. Jag har kamrater som lanserat teorin att det är kylan i norr som gör att vi norrbottningar inte slösar med orden, man släpper in onödigt mycket kalluft.

  9. Martin R Says:

    Jag säger ofta ”eljest”, fastän född på 70-talet och jämt bosatt i Stockholm. Men så är jag bokmal och ordvrängare också.

  10. civing Says:

    Jenny: Aha, det är därifrån vi har tortyrmetoden ”Poke her with the soft cushions”!

  11. Sjörövar Jenny Says:

    JAHAAAH!
    As opposed to ”Jiiihah!”
    Själva revolutionen ligger i de ur-svenska korsstyngnen, förmodar vi?
    Den svenska URtjurigheten. Själv.
    Som jag ser som URgrund till eran demokrati, utan den är Ni:
    NICHTS.
    Det är nästan som med moskitosarna, de sotiga rökarne.
    Damlortar, om de inte beger sig, förbannat snabbt….

  12. schibbye Says:

    Jenny: ööh… va?

  13. jacob Says:

    ”eljest” används väl också aningen nedsättande som beskrivning av företeelser och personern? som i ”han var lite eljest”? fast det är klart… ”överdriven” känns faktiskt ännu coolare. ( givetvis uttalat [oeve-dri: ven] )

  14. Bernhard Says:

    För många år sedan nyss uppflyttad till Umeå besökte sambons föräldrar oss. Föräldrarna bodde i det inre av Västerbottens län, södra Lappland. Fadern pillrar med kaffekoppen bjuden efter middag och dessert, tar sig en klunk, tittar sedan på mig som lagat maten, kokat kaffet och säger:

    ”Men – det här var ju nästan gott.”

    Utan att förstå det då hade jag just blivit höjd till skyarna under eviga hurra- och leverop och applådåskor som aldrig vill ta slut. Som tur var fanns det de som kunde berätta det för mig.

  15. Liten Karin Says:

    Schibbye:
    Vi ber om ursäkt för SjörövarJennys lätta inkoherens här, men är glada att det ännu inte är frågan om inkontinens. En tidsfråga:
    ”Erst sieht man schlecht, dann hört man schlecht, dann riecht man schlecht”.
    (Först ser man illa, sen hör man illa, sen luktar man illa).
    Detta om åldrande Sjöröverskor…icke att förväxla med sjökor, skökor eller sju sjuka sjuk sköter skor.
    Käringen hade som vanligt tittat för djupt i glaset, istället för att studera SAOB, Bibeln eller annan för svavelosande brudar av hennes illitterata slagsida lämplig litteratur für die Dame.
    Såvitt vi förstått, skulle utbrottet tolkas som romantiserande förkärlek för Svea Rikes språk?
    Fan vet.

  16. schibbye Says:

    ”Om dig, min käre [N.N], har jag, då du, då jag, därtill föranledd av en hastigt påkommen förkylning, nös, skrattade, fått en helt annan tanke!”

  17. Enar Nordvik Says:

    Nja, jag tycker nog inte att Pölsan är det bästa han gjort, men det kan ju vara att jag förfallit en smula åt frodig rabulististism. Dock anser jag att såväl Hummelhonung, Ljuset, TIll sanningens lov och novellsamlingen Legender är kalrt bättre. För att bättre förstå Västerbotten tarvas såklart också Äldreomsorgen i Övre Kågedalen av Nikanor T.

    Men Birger får jag läsa mer.

  18. Liten Karin Says:

    Schibbye-san:
    Ert inlägg har Jenny valt att ta som någon sorts komplimang, något som inte sker ofta.
    Och detta trots att vi med båda sammankopplade hjärnhalvor icke ser oss kapabla att placera citatet, men som det lät vagt sympatiskt (in the ear of the beholdress: prosit!) grinar käringen brett med alla gullgaddarna glimmande i morgonsolen, alltmedan hon ivrigt slipar krumsvärdet som för att hacka sushi.
    Själv är Jenny förhindrad att svara, sedan hon såg Kill Bill fäktar hon alltså med svärdet på ”japanska” och tjatar om att ”knäcka skinnskallar” på sin kajutegjorda rappakaljska.

    Hon som inte hör till någon stans, vill frånta folk i Välsland deras medborgarskap och -som statslösa- sätta ut dem i små, inte alltför sjödugliga båtar…där de endera kan ro iland någonstans med hjälp av knytnävarna och försöka att få invandra (statslösa) eller, som vi förmodar: möta sjörövarskepp…som ser ut som spökskepp.
    Spännande fortsättning följer å Stupor Mundi. Fripassagerare som Ni är välkomna.
    Själv ska jag färga håret passande svart till restsolbrännan och ansöka om politisk asyl i:
    Svea Rike. Hoppas de har glömt att jag sade, att jag inte tänker återvända…

    Civing: That chair looks very comfy!

  19. schibbye Says:

    Jenny: Utan att försöka förringa den egentliga huvudmannen för bloggen och göra om den till ett tjatforum, så vill jag ändå svara att som komplimang bör det tas. Språkliga saltomortaler bör alltid uppmuntras. Jag har för mig att citatet härrör från Albert Engströms lärare som lär ha sagt detta på fullaste allvar (och faktiskt med den svenska grammatiken på sin sida hela vägen) och på förekommen anledning.

  20. Liten Karin Says:

    Man bugar…: öh, niger som käring och tackar, men nu måste jag verkligen ut och slåss!
    A bjenn tå.

  21. Jesper Says:

    Mer eljest: Nessles kollega Ulf Lundkvist begagnar det i Assar då Bimbo tilltalar Razor med ett ”raska på eljest blåser jag ut skallen på dig”. Prof em i musikakustik vid KTH Johan Sundberg är en flitig eljest-brukare i skrifter som ”Musikens ljudlära” och ”Röstlära”.

  22. zoot Says:

    jag vet inte om jag måste förtydliga, men jag gör det i alla fall. det nordliga användandet av eljest, eller ellers (älläsh) som det blir i trakterna kring Luleå- Boden, handlar om att någon är socialt avvikande, som JonasW så vackert uttryckte det. Det andra bruket, typ: I annat fall, är också vackert, men lite mer 1800-tals mainstream hippt, i mina ögon…öron. För övrigt hör man alltför sällan det stiliga utropet, vafalls! av oss ständigt överraskade människor i det föränderliga smhälle vi tvingas leva i. Vafalls! kan man tala med människor i andra städer genom en elektrisk tråd??? nu skojar ingenjör´n med mig!

  23. wee1 Says:

    Vafalls! Vafalls brukas dagligen i det wee1nska hushållet.

    ”Vafalls! Nu har du lämnat endast några få centimeter dasspapper på rullen igen istället för att ta alltihopa, otvivelaktigt i syfte att flytta över uppgiften att byta ut rullen på mig, vilket jag nu upptäcker först sedan jag redan satt mig och sitter med den minimala slamsan i handom och kontemplerar att gå kräftgång med byxorna kring vristerna till extrarullarna, alldenstund de inte får plats intill stolen. Nej, banne mig, nu är det du som kommer hit med en ny rulle!” hörs nästan dagligen.

  24. zoot Says:

    Vafalls! Sägs det även ”banne mig”! Jag saluterar ert kärn- och uttrycksfulla språk, min gode man(?). I mitt trevna tjäll nyttjar vi Åhlén & Holms postorderkatalog på hemlighuset, men eljest finns det likheter i vad som kan tima sig.

  25. schibbye Says:

    Vet skäms, alla brukare av ärans och hjältarnas språk vilka icke längre hava vett att i trängda lägen taga hjälp av den rika flora av invektiv detta språk har att bjuda, utan istället, och utan att be om ursäkt därför, svänga eder med utländska eder ävensom bedrägliga förkortningar och frenklingar vilka utarma tungomålet å det grövsta!

  26. wintermute Says:

    På tal om lysande vill jag rekommendera Lindgrens roman ”Ljuset”. När man läst den tror man sig förstå hur folk tänkte och kände på medeltiden! Det lyckas ingen Dick Harrison med!

  27. J-h:n Says:

    Eller som Gunnar Sträng sade: Jag använder inte utrikiska ord när det finns adekvat svensk vokabulär.

  28. Bastion Styrbiskop Says:

    OK nu är det OT men en Strängklassiker kommer här:

    ” Det finns dom som urgerar en limitering av bostadsbyggandet.

    Det ska dom ge FAN i. ”

  29. schibbye Says:

    J-h:n: Möjligen har den skarvats av sentida citatörer, men jag har hört den såhär: ”[…] när vi har en adekvat inhemsk vokabulär disponibel!”

  30. Olofmartin Says:

    Det finns anledning att dra upp Maud Olofssons bevingade ord: ”Hitler gjorde tokiga saker…”

  31. schibbye Says:

    Apropå OT verkar denna kommentarstråd ha fått alltför många fnurror (inte för att jag har något emot det, men …) alltmedan moderator lyser med sin frånvaro. Handlade det inte om norrländska idiom och mer specifikt Torgny Lindgrens litterära rotväl(ta)ska… äh… rotvältiska…rotwalesiska…rot-something?

  32. zoot Says:

    rottweilerska? wail som i yla, måhända, måhunda?
    En av mina favoriter i kategorin ”norrländska repliker” är annars den som yttras av yngsta broden Marklund (heter dom väl?) i pistvakt. Samtalet handlar om jultomten och var han får renarna till släden ifrån och han spekulerar om att barnskrämmargubben kanske har fått låna dom av samerna, men som han raskt konstaterar: fast det vore ju int liikt!
    I sanning en kommentar sprungen ur den uråldriga missstron mellan ursprungsbefolkningen och de inflyttade. Och trots att det är fejknorrlänska så är det ändå väldigt mitt i prick.

  33. David Says:

    Schibbye et consortes: Den här bloggen borde byta namn till Off Topic. Eller också borde jag byta namn till Off Topic. Eller så borde jag starta en klubb i Åre som heter After Topic. Ja — ni ser själva … jag har redan villat bort mig. Jag jobbar som en idiot för tillfället — i minst en bemärkelse — och det är bara en fördel om läsekretsen pratar Rotwalesiska med varandra. Och Strängs språkbehandling verkar väl vara ett ädelt ämne för den dionysiskt dillrande diskursen … (Som sagt …)

  34. Per-Anders Svärd Says:

    Spjutyxa. Så vackert! Efter ”expropriativ generalstrejk” helt klart mitt favoritord.

    När jag jobbade på kondomfabrik (jo, det finns såna också) en gång i världen lyssnade jag på Lindgrens ”Ormens väg på hälleberget” som kassettbok därsom jag stod vid kondommaskinen. Underbart språk. Har alltid tänkt att jag ska läsa om den. Kanske till och med tar och letar fram den nu! :)

  35. Bastion Styrbiskop Says:

    ”Pistvakt” var utmärkta på att fejka till i sann norrländsk anda. Det är tonen som är hela essensen. Olle ligger i underslafen, eller var det överslafen, och är inbegripen i en diskussion med en broder som vill få slut på pratet. Men Olle får sista ordet med en motfråga:

    – …Ä nä säkert?

    ”Jägarna” har en fin replik mellan Lassgård och Jähkel:

    – äh.. stick ut å fiska..? (Man behöer inte säga det självklara ”ska vi”)

  36. J-h:n Says:

    Schibbye: Möjligen har den skarvats av sentida citatörer, men jag har hört den såhär: “[…] när vi har en adekvat inhemsk vokabulär disponibel!”

    Jo, det är en förbättring. Det finns många sådana, såsom ”Jag utiliserar inte utländska ord när det existerar en relevant domestisk och adekvat vokabulär”, et c. Jag citerade ur boken ”Bevingat” som brukar vara vederhäftig i sådana fall som tillkommit efter Pelle Holm. Den kommenterar vidare:

    ”En del uttryck lades i Strängs mun av andra, t. ex. då en riksdagsstenograf i en tidningsartikel gav prov på Strängs speciella retorik: ‘Jag hesiterar inte inte att urgera dessa essentiella konklusioner.’ När Sträng fick syn på tidningsartikeln skall han ha utfäst 200:- i hittelön till den som kunde spåra meningen.”

  37. schibbye Says:

    …Ä nä säkert?

  38. Charlotte Says:

    Är glad över båd kommentatorssträng & postning. Särskilt över parentesen om ”mustighet”, jag njuter elakt av det rekordlånga sammansatta ordet och slängarna mot Fellini- & Kusturicafans.
    Och jag får väl också ge Lindgren en chans då. Tänk jag hade uppfattat honom på samma sätt som tidigare herr Nessle.

  39. Svensson Says:

    Apropå Yngve som frågade sig om vikingarna verkligen var så där spirituellt lakoniska. Jag får för mig att de verkligen var det, de sa sånt som ”bredbladiga spjut är populära i år” när de hade fått ett sånt i bröstet. De hade lakonismen, den tuffa sortirepliken med modersmjölken; det är inte lagt i munnen på den av någon sentida, urban munk eller så.

    Detsamma med lakonikerna själva, folket från Laconia, alltså spartanerna. De mobbades för sina korta svärd; ”långa nog för att nå fienden” blev svaret: spontant och vitalt och fullkomligt oironiskt när det sas. Eller Stelios vid Thermopyle, hörandes att fienden är talrik: ”Bra, då får vi slåss i skuggan”.

    De var så där, sa så där utan baktanke. En och annan lakonism må ha hittats på efteråt, men då är det baserat på faktuella yttranden som dessa.

  40. Bastion Styrbiskop Says:

    Det var väl i Korpen Flyger som den där spjutkommentaren finns, eller den KAN faktiskt även ha använts av Werner Herzog i Aguirre.

    Hursomhelt, som Svensson påpekar, den kommer alltså ganska ordagrant från någon av de Isländska Sagorna.

    Jag var helt övertygad när jag först hörde den i filmen att det var nåt sorts nutids-crazy inslag.

  41. schibbye Says:

    Och Korpen flyger är för övrigt världens sämsta film, alla kategorier.

  42. vistet Says:

    Det bredbladiga spjutet kommer från Röde Orm , om jag inte missminner mig.

    Jan Myrdal kunde vara sammanhängande för ett antal decennier sedan. I ”Resa i Afghanistan” så har han en ganska lång utläggning om hur han hittar nånting gemensamt med pashtuner när han börjar återberätta Röde Orm & Eddan , typ.

    Osäker på Hamid Karzai (vars klädstil jag beundrar) , men misstänker skarpt att Massoud skulle ha gillat Gunnar och dom andra ordkarga kämparna.

  43. Svensson Says:

    FGB/Röde Orm-stället snott från autentisk källa, så vitt jag vet…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: