Jag, smakdomaren

Ni kan kalla mig Hammar. Birgitta Hammar.

Sent om nätterna, när avmagrade kattor rotar efter skräp i grändernas välta soptunnor och neonen självförälskat speglar sig i den våta asfalten, tar jag fram oljekannan och smörjer upp det redskap jag försörjer mig med — min gamla Halda Åtvidaberg, kaliber .45 — slår upp ett glas billig bourbon ur en flaska jag förvarar i kontorets  arkivskåp och tar itu med mitt tröstlösa uppdrag — att röja upp i språkets undre värld. Med skoningslöst smattrande salvor från Haldan avrättar jag  anglicismer, stilgrodor, malapropismer och allsköns annat drägg.

Ikväll hann jag inte mer än ett par meningar innan jag körde fast. Jag kisade ner i boken — Whatnot, and All That Rot, Jeeves. Jag hade en gnagande känsla av att något var fel. Fruktansvärt fel. Men vad? Jag började ana att jag bara var en bricka i ett spel. Men vilka var spelarna? Jag suckade tungt och svepte sista whiskyslurken för att skölja bort smaken ur nederlag ur munnen.

Då knackade det på dörren. Jag såg desorienterat upp. En disig cigarrettdimma svävade i rummet. Persiennskuggornas gallerverk på de flottiga väggarna såg om möjligt  ännu mer övertydligt symboliskt ut än vanligt. Det var plötsligt mycket tyst i den gamla kontorsbyggnaden.

En kontur avtecknade sig i det mjölkiga glaset i mitt entredörr. En timglasfigur. I nästa ögonblick gled dörren upp och jag drog ofrivilligt efter andan.

Hennes platinahår glänste som en gloria kring de överjordiskt vackra dragen. Men hon var ingen ängel — så mycket var säkert. Hon log snett med en liten körsbärsröd mun och höll upp min förra Wodehouseöversättning —  Eh, What Is That Thingum-a-jig, Jeeves? — i sin lilla nätta, vitbehandskade labb.

”Den här översättningen — d-den är ju nästan precis lika bra som originalet. Otvunget, ledigt och stilsäkert har du fångat snart sagt varenda vändning i Wodehouses prosa. Hur k-kunde du?”

Jag hade bara några sekunder på mig innan jag skulle tala till den stängda dörren, men jag hann pressa in det.

”Det var lätt”, sa jag.

(Vi har visserligen hyllat den oförlikneliga svenska Wodehouseöversättaren Birgitta Hammar tidigare här på bloggen, men när jag hörde Johan Hakelius och Göran Everdahls lyriska utgjutelser över henne i senaste avsnittet av Spanarna blev jag ännu en gång påmind om hennes storhet …)