Singapore svänger


Kulturkrockar har ofta en befruktande effekt — när två oförenliga idéer möts bildas inte en tredje idé, utan en stjärna sa någon fransk poet (möjligen Maurice Maeterlinck). Henri Bergson hävdar något liknande om humor — med distinktionen att det som uppstår inte är en stjärna utan ett skratt. Om man applicerar det här resonemanget på kulturkrockar kan man konstatera att de nog lika ofta ger upphov till kosmiska konstellationer som till mer eller mindre ofrivllig komik.

De här tankarna ligger nära till hands när man hör på de stora popstjärnorna från det svunna sextiotalet — namn som Rita Chao, Sakura, Nancy Sit och inte minst den oförglömliga Penny Lim.

Singapore hade nämligen en hårdsvängande mod-scen under sextiotalet, och de senaste dagarna har min mp3-spelare dånat av dess skitiga garagerockgitarrer och skira kinesiska flickröster. När Rita Chao sjunger ”Yummy yummy yummy, I’ve got love in my tummy” på klingande mandarin smälter mitt hjärta — och min hjärna (jag konstaterar även att frasen ”wolly bully” tydligen är rätt svår att uttala om man har mandarin som förstaspråk).

Såväl Rita Chao som Sakura och Nancy Sit ackompanjeras av orkestern The Quests som har ett skönt skitigt och synnerligen svängigt sound — de behöver inte skämmas för några jämförelser med sina kolleger i väst. Deras version av Hanky Panky med Rita Chao är t ex den tyngsta jag har hört.

The Quests var tydligen vid sidan av sina ackompanjatörsuppdrag stora på egen hand — de turnerade både i Thailand, Hong Kong och Malaysia och 1966 blev det regelrätta kravaller under en av deras konserter i Kuala Lumpur. Gruppens mest klassiska sättning är kanske den de hade under åren 1965 till 1967 — Reggie Verghese och Jap Chong på gitarr, Henry Chua på bas, Lim Wee Guan på trummor, and Vernon Cornelius på sång). På You-tube kan man för övrigt se ett flertal excerpter från The Quests återföreningskonserter — bandet ser idag mest ut som ett gäng något överåriga kineskrogskypare och har tappat lite av sitt ungdomliga sting, men t ex covern på Satisfaction har fortfarande en betryggande garagerockfaktor.

Annars är kvaliteten rätt varierande på de Singaporeiska svänggängen — ömsom vatten och vin — Nancy Sits insjungning av Hanky Panky är t ex betydligt mera trevande än Rita Chaos. (Man tycker annars att det borde vara tvärtom — cosmos och chaos …)

De flesta låtarna är covers, och man verkar favorisera de västliga hits som redan från början är lite pentatoniska i sitt tonspråk. Jag har bara hört ett par originalkompositioner — däribland Penny Lim and the Silverstones låt Kung Se, som trots titeln har en engelsk text som tillfredställer både Materlincks och Bergsons kriterier — ”Happiness is so much fun” sjunger Penny med fullständigt troskyldigt tonfall. Vi är böjda att hålla med

(Den som vill lyssna på Singapores sextiotalspop kan med fördel klicka på den här länken — här finns osannolika mängder fantastiskt godis att ladda ner. Vi rekommenderar även starkt den japanska femtiotals-cha-chan …)

Annonser

18 svar to “Singapore svänger”

  1. Martin Rundkvist Says:

    Genren lever än. Tanka t.ex. hem Faye Wongs ”Bohemian Rhapsody”…

  2. Herr Svisser Says:

    Det är nog Browning du tänker på, åtminstone om man ska tro Terry Jones: ”I think my favourite comedy is like poetry in a way. Browning said a metaphor is if you take two completely disparate ideas and you put them together and instead of getting a third idea you get a star. And that is what humour can be – you get ideas together and you make not a star but a laugh.”
    http://www.orangecow.org/pythonet/terry-jones.html

  3. David Says:

    Herr Svisser: Jag visste väl att jag kunde lita på bloggens vittra besökare. Jo, nog var det Browning jag tänkte på — jag hade också fått citatet från den store tantimitatören Terry J (frågan är bara varifrån jag fick Maeterlinck). Fast efter diverse fältstudier på nätet börjar jag undra om inte Jones vrängt till citatet såpass mycket att han själv förtjänar äran att ha formulerat det. Det här var det närmaste jag kom att hitta det hos Browning själv (jag har kursiverat de relevantaste raderna):

    All through my keys that gave their sounds to a wish of my soul,
    All through my soul that praised as its wish flowed visibly forth,
    All through music and me! For think, had I painted the whole,
    Why, there it had stood, to see, nor the process so wonder-worth:
    Had I written the same, made verse–still, effect proceeds from cause,
    Ye know why the forms are fair, ye hear how the tale is told;
    It is all triumphant art, but art in obedience to laws,
    Painter and poet are proud in the artist-list enrolled:–

    But here is the finger of God, a flash of the will that can,
    Existent behind all laws, that made them and, lo, they are!
    And I know not if, save in this, such gift be allowed to man,
    That out of three sounds he frame, not a fourth sound, but a star.

    Consider it well: each tone of our scale in itself is nought;
    It is everywhere in the world–loud, soft, and all is said:
    Give it to me to use! I mix it with two in my thought:
    And, there! Ye have heard and seen: consider and bow the head!

    (Hela dikten Abt Vogler finns att läsa här)

    Aningen mindre epigrammatiskt uttryckt än hos Terry J, m a o …

  4. David Says:

    … Ja sanningen att säga var jag väl inte helt on the money i min summering av Henri Bergsons teorier heller — vad kan jag säga? Det var sent — jag hörde på Tokyo Cha Cha Cha medan jag skrev inlägget — etc.

    Man kan läsa ett sammandrag av Bergsons teorier här.

    Bergsons resonemang uppvisar iochförsig en viss släktskap med Brownings — han talar om en spänning som byggs upp och måste förlösas — men ännu närmare släkt är Brownings stjärna med Arthur Koestlers bisociationsteori, som jag tror jag hade i mitt aningen dimmiga bakhuvud när jag skrev ovanstående text i natt.

  5. Robert K Huselius Says:

    Jag förmodar att även samlingsskivan ”Cambodian Rocks” är bekant? Även ”Steam Kodok” och ”Princess Nicotine: Folk and Pop Sounds of Myanmar (Burma)” kan rekommenderas. Den sistnämnda har väl tonvikten på ”folk” men är mycket bra, helt galen musik.

  6. David Says:

    Martin R och Robert K: Tack för nya lyssningstips — när och om jag lyckas smälta den japanska latino-bagen ska jag kolla upp dem …

  7. Lina Says:

    TACK!!!
    Musiken har förgyllt hela min långa dag framför datorn. Utan den skulle meningar som ”Regleringens effektivitet är beroende av dess legitimitet” kunnat få mig att begå seppuku med närmsta välvässade blyertspenna.

  8. A.R.Yngve Says:

    Tack för länken! Det är fascinerande musik att lyssna på.

    ”Phom Rak Khoon Tching Tching (I Really Do Love You)” har en verkligt mörk, desperat ton — kuslig och gripande. Bättre än originalet? Döm själva…

  9. Martin R Says:

    Någon kom just till min blogg efter att ha bankat in följande ord i Google:

    ”is nessle dark chocolate healthy”

    Ja, vad skall man svara på det?

  10. cleopethra Says:

    Hej David!

    Kul att se Dig här på bloggen. Lika vältalig som alltid. Kommer Du ihåg mig?

    //Pethra

  11. Dan Says:

    David! Tack för godsakerna. Avnjöt Elephant Candy i fulla drag. Kom till klubben på lördag så får du dessutom en chans att höra mer i samma stil – live! (nåja … ) Det här är mitt sista tjat så nu vore det kul att se dig där …

  12. A.R.Yngve Says:

    Psst! Fann den här otroligt kitschiga musikvideon ”I Lost My Heart To A Starship Trooper” på YouTube:

    (Jepp, det är Sara Brightman som sjunger och dansar. Arrangemanget lånar friskt från Star Wars och jag vet inte allt.)

  13. Feedback66 Says:

    Åh, Sarah Brightman-låten är fantastiskt bra. Älskar videon också. Kommer ihåg att jag såg den på en lista över ”sämsta musikvideorna någonsin” på vh1. Det var knappast en speciellt trovärdig lista dock, för Peter Gabriels ”Sledgehammer” var med på listan över ”bästa musikvideorna någonsin”.

  14. A.R.Yngve Says:

    Psst… ännu mer sci-fi disco från 70-talet! Cerrones ”Supernature” (som också var signaturmelodi på Kenny Everetts TV-show):

    Märkligt att under just den perioden gjordes det en massa science fiction-inspirerad popmusik… men det är rätt sällsynt numera..?

  15. Tjolattjo Yeah Yeah! « David Nessle Says:

    […] Yeah Yeah! Redan för närmare två år sedan kunde vi här på bloggen konstatera att Singapore svänger. Sedan dess har jag fortsatt att botanisera planlöst i gammal populärmusik från jordens olika […]

  16. Skåpmat från bloggosfären « Lejonstaden Says:

    […] David Nessle postade för ett par år sedan på sin blogg om Singapores mod-scen på 1960-talet: Singapore svänger!. […]

  17. Vatten Över Huvudet Says:

    Är inte Rita Chao lite väl mainstream – finns ju till och mer på Spotify! Tacka vet jag Vietnams ”Yellow Music” – där kan man hitta godbitar, men mer inspirerade av 30, 40 & 50- talet än av the 60’s.

  18. Vatten Över Huvudet Says:

    På Spotify hittar man dessutom samlingsalbumet ”Recollecting Singapore 60’s”. Om inte musikmässigt så namnmässigt är ”Matthew & the Mandrins” en favorit, med hiten ”Lets put the Sing in Singapore”. Äkta hästjazz vill jag lova, långt långt från prarien…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: