Nytt Kapten Stofil-nummer på gång

Med viss tillfredställelse tillkännager jag härmed att ett nytt Stofilnummer är på väg till tryckeriet — det ligger i det bruna paketet på bilden ovan, där man även kan skymta mina och Jocke Lindengrens skor.

Det är jag som har gjort omslaget den här gången — och sen kom jag och Jocke på att vi skulle göra den mest obskyra omslagsparafrasen hittills i tidningens historia, en liten hommage till sjuttiotalstidningen Kapten Kloss, som möjligen bara en selekt skara av serieläsande sextiotalister erinrar sig …

Jag har tidigare talat om mina förtvivlade försök att överlista min inre Czesław Słania, och i och med det här numrets serie är det väl bara att konstatera att jag misslyckats ganska kapitalt — jag har sällan ritat så många steck på så liten yta, delvis beroende på att jag har blivit helt förälskad i Staedlers 0.3-penna, delvis för att jag råkade komma på ett nytt, unikt tidskrävande sätt att rita gyttja. Jag vadade ner till midjan i den där gyttjan, kan jag ju säga. Jag minns från mitt möte med Art Spiegelman hur han lyckades överlista sig själv när han ritade Maus — för att det inte skulle bli för snyggt ritade han i mycket liten skala, med rätt dåliga pennor. ”När jag kom till slutet kunde jag ändå rita nästan lika mycket smådetaljer  som vanligt”, sa han. Något liknande verkar ha hänt mig nu …

Serien heter i alla fall Beboparna mot Betelgeuse 4 och skildrar Charlie Parkers och Dizzie Gillespies kamp för att rädda jorden från slemma monster.

I Jockes serie fortsätter intrigen att tjockna i den ständigt pågående tvåloperan om Kapten Stofil, Lädernuckan och Bunnyflickan. John Andersson låter det spöka i Högdalen ännu en gång, Johan Wanloo Wallraffar i videosoffan, Pirinen tar sig an rapkulturen och Martin har skrivit ett epos av närmast Proustska dimensioner — över sjuttiotusen tecken om TV:s skräckfilmsserie under sommaren 72 som kom att bli ett minne för livet för många  sextiotalister, svältfödda på skräck i vår skyddade verkstad. Dessutom skildrar han — bland mycket annat —  de masspsykoser och mångahanda varulsvobservationer (från Kristianstad i söder till Stockholmsförorten Jakobsberg i norr) som blev följden när lättskrämda barn lät sig suggereras av de gamla Universalskräckfilmerna …

På det hela taget ett ganska  gediget nummer. Om jag nu får säga det sjäv.