Flinders Petrie, excentrisk egyptolog.
Minnesgoda läsare erinrar sig kanske assyrologen George Smith som började strippa när han insåg att han hade hittat Assurbanipals bibliotek— en enorm skatt av kilskriftsplattor.
Han var tydligen inte den enda artonhundratalsarkeologen som tyckte om att uppträda i Adamsdräkt — även den tämligen excentriske fornforskaren Flinders Petrie (1853 – 1942) slängde gärna stärkkragen vid minsta provokation.
Första gången Howard Carter träffade sin framtida mentor stod Flinders naken under ett parasoll och kollade in kul krukskärvor som han hade hittat — och vid ett annat tillfälle hade Petrie simmat kring i halvt vattenfyllda underjordiska pyramidgångar där kranier guppade på ytan som pimpsten. Någon såg honom bryta vattenytan, frodig, kippande efter andan och endast iförd ett tunt men aromatiskt skikt av fladdermusspillning. (Man får hålla i minnet att Bat Guano inte bara är en rollfigur i Dr Strangelove, utan även ett arbetsmiljöproblem för arkeologer).
Flinders Petrie i sin — enligt vissa uppgifter — enda kostym.
Elaka tungor hävdade att ett av skälen till att Flinders Petrie gärna uppträdde naken var att han bara verkade äga en kostym — en kostym som dessutom började se en smula skamfilad ut efter många år i fält.
Flinders fotograferar fornfynd i en annan experimentell utstyrsel.
Ett annat skäl till att Petrie ibland hade svårt att hitta folk till sina utgrävningar var hans något spartanska kosthåll — en rysande egyptolog berättar om hur Flinders inleder sin måltid med att svepa oljan ur en sardinburk som om den vore en snaps.
Sardiner och apelsiner förefaller ha utgjort de två grundpelarna i Petries diet — vilket ledde till svåra förstoppningar, så att Flinders fru, den arton år yngre och betydligt mer presentabla Hilda Urlin fick lägga sig på tvären över hans buk för att försöka kickstarta peristaltiken.
Flinders och Hilda
När kollegan Schliemann — Trojas upptäckare — hade vägarna förbi en utgrävning bjöd Petrie honom på citronsyra utspädd med vatten och sedan satt de under den stekande solen i timmar medan Petrie pimplade citronsyra och lade ut texten om särskilt spännande krukskärvor och deras kulturella kontext — till saken hör att Schliemann inte var överdrivet förtjust i citronsyra on the rocks (i alla ordets bemärkelser), och inte heller tyckte att krukskärvor var mycket att komma med, jämfört med — ja, till exempel, hela Homeriska städer …
Faktum var att få av kollegerna verkade dela Petries passion för krukskärvor. De var arkeologer mera av Indiana Jones eller Lara Crofts typ, som i princip ignorerade allt som inte vägde ett halvt ton och till stor del bestod av rent guld, fajans och ädelstenar.
Men Flinders tyckte sig i krukorna skönja en utvecklingskurva för alla egytpiska stilar — 1) tidig, primitiv form 2) högt utvecklad form 3) sen, degerererad form — och han trodde sig på detta sätt kunna datera sina fynd med betydligt större precision.
Kollegerna ansåg att formvariationerna enbart var regionala, och fann Petries porslins-passion prillig — även om historien skulle komma att ge honom rätt. Han var bara en bra bit före sin tid.
Faktum är att hans praktikant — den nästan lika egensinnige egyptologen Howard Carter — skulle visa sig ha stor nytta av Petries keramiska know-how när han letade efter den sista oupptäckta graven i konungarnas dal, och till sist hittade den olyckliga avkomman till knasbollen Akn Aton — Tut Ankh Aton, senare i livet — och döden — bekant som Tut Ankh Amon …
Howard Carter med sitt mest namnkunniga fynd — den siste faraon i den artonde dynastin.
Tidigare texter med egyptolgiskt tema:
Hur man stavar till katt på fornegyptiska
(Dessa ögonblicksbilder ur Flinders Petries liv är hämtade ur Daniel Meyersons utmärkta bok In the Valley of the Kings.)
Etiketter: Egyptologi
David Nessle 
mars 8, 2012 kl. 7:58 e m |
Forskarna verkar ha varit roligare förr!
mars 8, 2012 kl. 8:04 e m |
Ja, det är något med de här artonhundratalsbritterna som blommar ut totalt i sina passioner — eller också beror det bara på den brittiska respekten för ”original” (definition: Dårfink med en betryggande årsinkomst och/eller stamtavla). Andra länders forskare var kanske inte alls lika utflippade — Schliemann verkar ju inte precis ha varit någon skrattfest, till exempel …
mars 9, 2012 kl. 8:48 f m |
Nu tycker jag du beträder tunn och hal is, att beteckna Achnaton som knasboll. Det var just det som hans efterföljare ansträngde sig att göra, smutskasta honom.
För han gjorde en hel del intressant, bland annat introduucerade han realistisk konst av kungaparet. Dessutom införde han monoteism, vilket jag egentligen inte har någon åsikt om, men han utmanade dessutom det starka prästerskapet, vilket låter som en behjärtansvärd insats. Som kanske kostade honom livet. Eller i alla fall eftermälet, som herr Nessle så osmidigt hänger sig åt.
Sedan så såg han ju helt galet cool ut. Om någon farao var direkt avkomma till aliens så var det han. Har sett statyer av honom i Kairo som skulle skrämma skiten ur vem som helst en ensam natt på museet. Jesus.
mars 9, 2012 kl. 12:26 e m |
Jag vet inte riktigt om jag skulle kalla Amarnastilen för ”realistisk”, även om det är enda gången i faraonernas historia som en individ sätter starka personliga avtryck på estetiken — och fräck som synden är den ju förvisso — ytterligare ett skäl till att Howard Carters fynd var så otroligt. Inte nog med att han hittade ett påskägg med perfekt bevarade föremål från trettonhundratalet före Kristus — de var dessutom från den absolut mest fascinerande perioden i Egyptens historia.
Jag är även beredd att hålla med om att Akn Aton ser ut som om någon helskön jazzsnubbe plockat upp en extraterrestriell liftare på highway 51 och fått ett kärleksbarn som sedan gått och blivit farao.
Men på en punkt viker jag mig inte, en knasboll var han icke deso mindre — ”Vi flyttar huvudtaden ut i öknen, långt från vägar och vattendrag — för det finns en fräck klippformation där som påminner om en hieroglyf. Vrålgroovy, baby!” — ”Vi byter religion. Bort med mångtusenårig polyteism. DIgga solskivan!” — även om beteckningen ”knasboll” i det här fallet åtminstone delvis kanske ska ses som en ärebetygelse …
(För den som själv vill bilda sig en uppfattning i den brännande frågan ”Var Aknaton en knasboll?” bör jag kanske nämna att hans namn kan stavas på lite olika sätt — inte ens här föreligger någon konsensus om den förbluffande freakiga faraonen — svenska Wiki förordar ”Akhenaton” och engelska Wiki vill hellre ha namnet till ”Akhenaten” — eftersom hieroglyferna bara återger konsonanter finns det goda förutsättningar för akademiker att bråka i oändlighet om vilka ljudvärden som förefaller mest rimliga.)
mars 11, 2012 kl. 3:17 e m |
På tal om excentriska egyptologer: Var det inte någon annan av dem som var besatt av mumifierade penisar och byggde upp en stor samling av dylika, till sina släktingars stora genans? Har för mig att jag läste om honom i den av dig så utmärkt översatta ”Mumiekongressen”, men orkar inte gå och slå upp. Upplys oss, o ljushuvud!
mars 11, 2012 kl. 5:15 e m |
Skam till sägandes har jag glömt denna episod i den intressanta Mumiekongressen, trots att jag satt med näsan i den i flera månader — andra inslag, som den fältmässiga balsameringen av Ho Chi Minh och det underjordiska laboratoriet under Leninmausoleet har stannat kvar — samt, av någon anledning, vetskapen att det luktar torkat bockhornsklöver om mumiebindor — en upplysning som jag av någon anledning tänkte på så sent som häromdagen … Minnets kapriser är outrannsakliga (sade han otvunget).
mars 12, 2012 kl. 11:40 e m |
Här försöker man vara lat och få någon annan att svara på ens frågor. Men hjälper det? Icke! Istället får jag själv gå och slå i ”Mumiekongressen”. Typiskt.
Men där hittar jag i alla fall efter många om och men följande passage, i samband med att författaren Heather Pringle bevittnar obduktionen av en egyptisk mumie:
”Sedan skar han av penisen som om det vore den naturligaste sak i världen. Åsynen av detta påminde mig på ett obehagligt sätt om en historia jag hört om den australiske obducenten Grafton Eliiot Smith som dissekerade tusentals mumier, inklusive dem som blev hemlösa i samband med att man anlade Assuandammen 1907. Smith var tydligen ovanligt fascinerad av mumiernas könsdelar. Han ritade av dem i sina anteckningsböcker och byggde upp en stor privat samling.
Familjen verkar ha oroat sig över hans besatta intresse. Efter Smiths död försökte någon undanröja alla spår av hans förehavanden. Denna pryda person rev ut teckningarna ur anteckningsböckerna och förstörde Smiths byrålåda full av torkade manslemmar. Men vederbörande lyckades inte utplåna alla spår. Han/hon hade inte läst vad som stod på sidan efter eller före teckningarna i anteckningsböckerna: där hade Smith detaljerat beskrivit de genitalier som fascinerade honom så.”
mars 13, 2012 kl. 12:24 f m |
Ah — tack! Det var det jag hoppades på — problemet är nämligen att jag inte själv äger boken på svenska, eftersom det blev något strul med friexen, och inte heller minns var i mitt babyloniska bibliotek det engelska exemplaret befinner sig.
Alltså har jag inte haft möjlighet att läsa om texten sen jag lämnade korrekturet ifrån mig — med påföljd att det ovanstående, föredömligt fylliga, citatet känns helt obekant. Vilket i o f s är trevligt — jag kan läsa det som om någon annan formulerat texten, och alltså för ovanlighetens skull bedöma min översättning som om någon annat gjort den. Och är relativt nöjd.
Sedan säger det också en hel del om Heather Pringles synnerligen stimulerande bok att en så här fascinerande och bisarr anekdot lyckas drunkna i mångfalden av minnesvärda episoder …
juli 26, 2020 kl. 2:40 e m |
m88
Egyptologen Flinders Petrie strippar vid åsynen av gamla krukskärvor | David Nessle
mars 8, 2024 kl. 4:17 e m |
Trix – официальный сайт – Трикс играть онлайн раздача каждый день