Ola och Ottokarmobilen

Det har hänt en hel del på Rigas bilmuseum sedan jag senast var där  — en ny sal har invigts och åtskilliga nya, sällsamma fordon har sipprat in i samlingarna.

Men jag och min medreseledare Ola Olsson började förstås ändå med att förevisa de gamla godingarna för vårt sällskap — Bresjnevs krockade Rolls, Stalins Zillimousin, den tsarryska brandbilen från en förrevolutionär bilfabrik i Riga, kuriösa kvarglömda nazistiska amfibiefordon från andra världskriget.

Efter det övergick vi till enskild verksamhet och jag irrade  kring och mediterade över fordon som jag tidigare förbisett, eller som inte stod där sist.

Det fanns mycket att fundera kring. Saker som ….

IMG_2178

Hur brödburkslik kan en bil bli? Eller …

IMG_2200

Hur blå-bisarr behöver en bolsjevikisk bildesign vara för att inte lämna prototypstadiet?

(Svaret ser ni ovan — denna sällsamma skapelse, en skön förening av mässingsaskkopp och fyrtiotalsbil, byggdes bara i ett exemplar, som givetvis finns på Rigas bilmuseum).

Men plötsligt kom Ola springande med andan i halsen och ropade att han hade hittat kungens bil från tintinalbumet Ottokars spira.

le_sceptre_d_ottokar_casterman._4e_plat_b7.-76-1

Jag följde något förundrad efter min reseledarkollega medan han förklarade.  Muskar XII är förstås en fiktiv regent i det fiktiva landet Syldavien — men Hergé modellerade kungen efter en levande förebild — Carol II av Rumänien. (”Syldavien” är ju snarast en variant på ”Sylvanien”, som i Transylvanien …)

King_Carol_II_of_Romania

666404m

Dessutom använde den belgiske bildberättaren ett foto på Carol II:s bil som förlaga för Muskar XII:s förnäma fordon.

Ottokarmobilen1

Ottokarmobilen 2

Och på bilmuseet i Riga återfinner vi alltså den rumänske regentens bil — känd från det klassiska tintinalbumet.

IMG_2213

Detta är inte bara en bil av samma typ som förekommer i serien — en Packard Coupé Opera av 1938 års modell — det är det exemplar som Hergé ritade av!

Jag blev stående i ett par minuter framför Ottokarmobilen och tänkte på Europas oroliga nittonhundratalshistoria — på  Ottokars spira från 1938 — anschlussåret, Münchenöverenskommelseåret, det sista fredsåret — där Hergé låter det fascistoida järngardet ledas av ”Müsstler” — ett amalgam av Mussolini och Hitler — där de små staterna angrips av mäktiga grannländer försedda med uppenbart tyska jaktflygplan — och på det aningen absurda i att anklaga Hergé för att vara nazist efter ett så tydligt ställningstagande i en historisk ödesstund — mot fascismen, för de små staternas självständighet  …

Något senare tillägg: Jag uppdaterade just posten med Ottokarmobilens märke och modell, som Tintinöversättaren Björn Wahlberg var vänlig nog att förse mig med.

den rumänska ottokars spira

En rumänsk utgåva av Ottokars spira

Annonser

8 svar to “Ola och Ottokarmobilen”

  1. Tusse Says:

    Jag får alltid rysningar när jag ser Carol II:s bild. ”Egentligen vill jag inte vara kung” tycks varje fiber i hans kropp säga. ”Men jag måste.”
    David, har Du närmare upplysningar om brödburksmobilen? Måste erkänna att den fascinerar mig mer än kungens Packard!

    • David Says:

      Allt jag vet om brödburksbilen är dessvärre vad jag kan läsa på lappen på vindrutan — man kan klicka på bilden för att kika närmare — där ser man årtalet 1952, och andra data som främst lettiskkunniga belle lettre-läsare lätt torde kunna tillgodogöra sig.

      • Tusse Says:

        Tack i alla fall! Och ja – jag ser Carol II:s bild förhållandevis ofta, då den finns i en bok jag använder som musmatta.

  2. jlindengren Says:

    Tidningen Riksettans senaste nummer har en trevlig artikel om Hergés bilar, bl.a. flera av de inhemska Borduriska bilar som Hergé (eller hans assistenter) uppfann; alla med kofångare formade som Plekzy-Gladz mustascher.

  3. Gustaf G Says:

    Det är inte bara kungen som är kalkerad på Carol II. Maktkampen med Müsstlers organisation ”Stålgardet” är en direkt referens till kampen mellan Carol och det fascistiska Järngardet (även känt som Ärkeängeln Mikaels Legion), under ledning av den fanatiskt kristne antisemiten Corneliu Z. Codreanu. Hela 1930-talet skakades Rumänien av politiskt våld. Järngardet organiserade pogromer och utförde en lång rad attentat, bland annat mördades premiärministern. Staten svarade med hård repression. När Järngardet bildade ett politiskt parti och ställde upp i valet 1937 blev de tredje största parti med drygt 15% av rösterna.

    Situationen kulminerade 1938, när Carol upplöste parlamentet, utropade sig till diktator, fängslade Codreanu och sedan lät mörda honom och flera andra ledande järngardister i fängelset. 1940 tvingades kungen trots detta abdikera när general Antonescu grep makten tillsammans med Codreanus arvtagare i Järngardet, stödda av Hitlertyskland.

    http://en.wikipedia.org/wiki/Corneliu_Zelea_Codreanu
    http://en.wikipedia.org/wiki/Iron_Guard

    ”Kung Ottokars spira” kom ut 1939, året efter Carols kupp och mordet på Codreanu. Hergé tar mycket tydligt parti för kungen mot de fascistiska upprorsmakarna, och att ledaren som sagt heter Müsstler talar ju också sitt tydliga språk. (I verkligheten var dock nazisterna skeptiska till Järngardet, Codreanu var för fanatisk till och med för Hitlers smak, även om Himmler och de mer esoteriska SS-kretsarna uppskattade mixen av kristen mysticism, martyrkult och antisemitism.)

    Å andra sidan var ju inte Carol II heller något direkt demokratiskt föredöme, och när det kom till kritan under andra världskriget hade Hergé inga betänkligheter att publicera sig i Le Soir, som var den nazistiska ockupationsmaktens främsta språkrör. Så det är ganska komplext.

    Men personligen uppfattar jag Hergé som en i grunden konservativ, men politiskt ointresserad person. Det går inte att kalla honom fascist, det är ju t ex ”Kung Ottokars spira” ett bevis på.

    • David Says:

      Tack för denna föredömligt rediga utläggning — jag funderade på om jag skulle gå in djupare på det här med Järngardet, men sedan tog lättjan överhanden — och nu har du ställt allt till rätta genom en mer uttömmande skildring än vad jag någonsin hade kunnat få till.

      Huruvida Hergé hade ”betänkligheter” eller inte torde vara lite svårt att få fullständig klarhet i efter alla dessa år — däremot kan vi som sagt konstatera att han valde att fortsätta teckna serien i ett nazistiskt organ, under kriget, även om han såg till att ständigt skicka iväg TIntin och gänget till olika skattkammarsöderhavsöar och Machu Pichu-städer ovan molnen för att slippa undan det ockuperade Belgien — eskapism i en ovanligt handfast och ordagrann bemärkelse.

  4. Tusse Says:

    Gustaf: Vi tackar för upplysningarna om Carol II, själv hade jag aldrig trott att denne ”mjukisman” (för så ser han ut på bilderna) någonsin skulle kunna komma på tanken att utropat sig till diktator. Däremot kände jag till att han blev avsatt till förmån för Antonescu,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: