Drutten och Jena hänger med komsomolungdomar.
Det är ingen hemlighet att mycket svensk barn-TV under sextio- och sjuttiotal producerades bakom järnridån — från Jugoslaviens Professor Balthazar till alla de där animerade dockfilmerna i murriga färger ackompanjerade av avantgardistisk orkestermusik som vi sextio- och sjuttiotalister mer eller mindre pliktskyldigt beskådade i vår barndom.
Därför kanske man inte borde bli alltför förvånad när man upptäcker att Drutten och Jena i själva verket heter Tjeburasjka (Чебурашка) och Gena (Гена), och har sitt ursprung i en berättelse av Eduard Uspenskij (Эдуард Успенский) (Gud vad jag gillar att copypejsta kyriller).
Drutten och Jenas sovjetiska minnesfrimärke från 1988
Men det blev jag trots allt. Förvånad alltså. Herregud — de pratade ju som Agneta Bolme Börjefors och Sten Carlberg. Varför skulle de inte vara svenska? Tydligen köpte Sveriges Radio två kasperdockor från den sovjetiska televisionen och byggde upp ett eget program kring dem. Det hela låter väldigt kostnadsbesparande.
Någon enstaka gång visade Drutten och Jena faktiskt dockfilmer där deras östliga alter egon figurerade — Från det äppelkäcka och djupt självbelåtna folkhemmet förflyttas figurerna plötsligt till en värld i dova färger, ackompanjerad av svårmodiga dragspel och blåsinstrument. Det borde kanske ha varit en ledtråd — men jag har inget minne av att jag bevittnade någon av dessa plötsliga utflykter bortom Checkpoint Charlie.
Nu finns förstås filmerna om Tjeburasjka och Gena på U-tube — i likhet med allt annat mänskligheten gjort de senaste hundratjugo åren — och vi kan möta de bedårande dockorna i sitt naturliga habitat.
Jena puffar på sin älskade pipa.
Jag hittade en film från 1969 som tillochmed är textad på engelska. Den är 1.09 lång. Den smått svårmodiga sovjetstämningen verkar vara tjock som sirap. Se själva:
Gena arbetar som krokodil på ett zoo. Han har sina civila kläder hängande inne i krokodilinhägnaden läser tidningen och puffar förstrött på en pipa. Varje kväll återvänder han utsjasad till sin tomma lägenhet. Men till sist tröttnar på att sitta och spela schack med sig själv och ger sig ut på stan för att försöka skaffa vänner.
Ett mycket lovande upplägg — och rätt långt från Agneta Bolme Börjefors. Jag har inte sett hela filmen än, men det kommer jag att göra — förmodligen i sällskap med mina söner.
oktober 19, 2016 kl. 11:30 f m |
se (eng.) Wikipedia under Cheburaska. Valdes till maskot för 1980 års olympiska spel i Moskva (jag har ett ex), men kallades då Misha/Mishka.
oktober 19, 2016 kl. 11:46 f m |
Ja, de envisas ju med sin egen transliteration — fenomenet verkar överraskande stort. Tydligen är det omaka paret väldigt stort i Japan också, med egen anime…
oktober 21, 2016 kl. 3:06 e m |
Nej, björnen Misha är en annan karaktär, skapad av Victor Chizhikov.
Men man försökte tydligen lansera djungeldjuret Cheburaska som någon sorts symbol för vinterspelen i Sotji 2014, nu muterad till bläckfisk!
http://www.cheburashkas.com/
oktober 21, 2016 kl. 3:35 e m
Den version av Cheburaska som såldes till 1980 års Moskvaspel kallades officiellt för Misha, men många barn (de flesta?) kallade den för Cheburaska (den liknar Cheburaska mer än en björn). Björnen Misha finns i många sagor; namnet valdes nog med tanke på turisterna.
oktober 24, 2016 kl. 2:16 e m
Cheburashka har däremot använts som maskot för det ryska laget vid flera olympiska spel.
För skillnaden se:
http://soviet-postcards.com/post/147409325626/cheburashka-olympic-bear-pins-badges-vintage
oktober 19, 2016 kl. 11:32 f m |
Filmen verkar vara flera kortfilmer efter varandra. Den första är c:a 20 minuter.
oktober 19, 2016 kl. 11:44 f m |
Okej, tack! Jag såg inte så långt … Tydligen finns filmerna även svenskdubbade på DVD, även om den verkar vara slutsåld.
oktober 19, 2016 kl. 10:16 e m
Jag kan nog vara nöjd med att se dem på YouTube utan dubbning. Det blir lite roligt när en uppfattar diskrepanserna mot textningen, som när Pionjärerna blir Boy Scouts.
oktober 19, 2016 kl. 11:51 f m |
Det bör noteras att det ryska originalet är oerhört mycket charmigare än den träliga svenska varianten (som jag inte kan minnas att jag nånsin såg när den gick, men jag har kollat i efterhand efter att först ha upptäckt den ryska).
För den som gillar ryska Gena (uttalas med hårt g) och Tjeburasjka kan kanske denna film också vara kul (det finns många avsnitt med samma figurer i):
oktober 19, 2016 kl. 12:48 e m |
Tack för tips! Ja — det jag såg av den ryska varianten gav verkligen mersmak. Vill se både för egen del och visa mina trillingar …
oktober 19, 2016 kl. 11:53 f m |
PS. Serien heter alltså Masja och Björnen, och just detta avsnitt heter Grottbjörnen.
oktober 19, 2016 kl. 1:39 e m |
Balthazar? Nja, om Jugoslavien låg bakom järnridån är väl en definitionsfråga – visserligen kommunistiskt, men inte med i Warszawapakten, och redan tidigt visumfritt för svenskar.
oktober 19, 2016 kl. 8:42 e m |
Scenen en halvtimme in i YT-klippet där Jena bryter sig in i en transformatorstation känns väldigt bekant. Jag har ett svagt minne att jag sett den berättelsen i en svensk barnbok när jag var liten. Måste nog ha varit den här: http://libris.kb.se/bib/8357413
oktober 19, 2016 kl. 10:42 e m |
Masha y Medved (björn) är en fantastisk pärla till animerad serie. En trött, pensionerad cirkusbjörn och en liten anarkistisk flicka (Pippi, någon?). Rena knarket för ens trotsålderbarn.
oktober 20, 2016 kl. 6:06 f m |
jeg är bög & trög.
oktober 23, 2016 kl. 8:14 e m |
Hej, känner du till den här – mästerverket bland sovjetiska tecknade filmer. Igelkotten i dimman. Det är en av de bästa barnfilmerna jag känner till.
oktober 24, 2016 kl. 12:53 e m |
Så fin, inklusive musiken!
oktober 24, 2016 kl. 12:13 e m |
Kul öppningsscen där frukthandlaren lurar kunden på vikten och stjäl frukt från lagret. Man kan inte lita på dem, krämarna!
Undrar om Gena har nånting att göra med staden där Karl Marx disputerade.
november 5, 2016 kl. 12:58 f m |
Träffade Eduard Uspenskij, pappa till Tjeborasjka och
Gena, i Moskva 2001.
Några citat från intervjun: ”jag vet att de var mycket populära i Sverige. Det gjordes böcker och seriehäften, men själv fick jag inte en enda kopek. Jag blev blåst av den sovjetiska copyrightbyrån.”
”Jag är inte kommunist. Men jag är definitivt pro-sovjetisk i min inställning till kulturen. Det fanns många avigsidor med Sovjetsamhället men för barnen var det bra. Det var alldeles självklart att alla barn skulle få tillgång till en meningsfull fritid och högklassig kultur. Det mesta raserades när Sovjetunionen försvann.”
”Jag jobbade på Sojuz Multfilm, Mosfilms (det statliga
filmbolagets) barnfilmsstudio. Vi var 20 anställda och hade
utomordentliga resurser, bland annat en av de bästa
animeringsutrustningarna i världen. Så skulle verksamheten privatiseras, som det hette. Vilket innebar att en kille blåste oss 19 andra. Nu ligger studion i ruiner.”