Archive for the ‘Hett just nu’ Category

Vari Drutten och Jena visar sig vara sovjetmedborgare

oktober 19, 2016

4c7ee65d7ba24d03b0581558dcddea82-gs

Drutten och Jena hänger med komsomolungdomar.

Det är ingen hemlighet att mycket svensk barn-TV under sextio- och sjuttiotal producerades bakom järnridån — från Jugoslaviens Professor Balthazar till alla de där animerade dockfilmerna i murriga färger ackompanjerade av avantgardistisk orkestermusik som vi sextio- och sjuttiotalister mer eller mindre pliktskyldigt beskådade  i vår barndom.

Därför kanske man inte borde bli alltför förvånad när man upptäcker att Drutten och Jena i själva verket heter Tjeburasjka (Чебурашка) och Gena (Гена), och har sitt ursprung i en berättelse av Eduard Uspenskij (Эдуард Успенский) (Gud vad jag gillar att copypejsta kyriller).

1988_cpa_5917

Drutten och Jenas sovjetiska minnesfrimärke från 1988

Men det blev jag trots allt. Förvånad alltså. Herregud — de pratade ju som Agneta Bolme Börjefors och Sten Carlberg. Varför skulle de inte vara svenska? Tydligen köpte Sveriges Radio två kasperdockor från den sovjetiska televisionen och byggde upp ett eget program kring dem. Det hela låter väldigt kostnadsbesparande.

Någon enstaka gång visade Drutten och Jena faktiskt dockfilmer där deras östliga alter egon figurerade — Från  det äppelkäcka och djupt självbelåtna folkhemmet förflyttas figurerna plötsligt till en värld i dova färger,  ackompanjerad av svårmodiga dragspel och blåsinstrument. Det borde kanske ha varit en ledtråd — men jag har inget minne av att jag bevittnade någon av dessa plötsliga utflykter bortom Checkpoint Charlie.

Nu finns förstås filmerna om Tjeburasjka och Gena på U-tube — i likhet med allt annat mänskligheten gjort de senaste hundratjugo åren — och vi kan möta de bedårande dockorna i sitt naturliga habitat.

kaeny3ygfqw2nuln1htdvmxfwh

Jena puffar på sin älskade pipa.

Jag hittade en film från 1969 som tillochmed är textad på engelska. Den är 1.09 lång. Den smått svårmodiga sovjetstämningen verkar vara tjock som sirap. Se själva:

Gena arbetar som krokodil på ett zoo. Han har sina civila kläder hängande inne i krokodilinhägnaden läser tidningen och puffar förstrött på en pipa. Varje kväll återvänder han utsjasad till sin tomma lägenhet. Men till sist tröttnar på att sitta och spela schack med sig själv och ger sig ut på stan för att försöka skaffa vänner.

Ett mycket lovande upplägg — och rätt långt från Agneta Bolme Börjefors. Jag har inte sett hela filmen än, men det kommer jag att göra — förmodligen i sällskap med mina söner.

Annonser

En dag i en produktlicensierares liv

september 15, 2016

Vem var ansvarig för licensieringen av Beatlesprodukter i medio av sextiotalet? Hade personen ifråga överhuvudtaget glosan ”nej” i sitt ordförråd?

Dessa båda frågor känns högaktuella när jag sitter och slösurfar lite på nätet och studerar de mer aparta artefakterna från Beatleshysterins guldålder …

beatle-bongos

Beatlesbongotrummor. Det är ju musikinstrument. Licensiera på, bara.

beatles-licorice-box-of-record-candies-five-uk-circa-1963

Visst, lakritsskivor med de unga gudarnas porträtt — det känns inte helt ologiskt. De är inte long playing, de är long eating. Det är ju nästan spirituellt.

beatles-flip-your-wig-board-game

Beatlesspelet. Skojigt för hela familjen. Ta ett Beatleskort. Ta ett perukkort. Flip your wig. Stå över ett kast. Gäsp. Okej — kör i vind.

beatles-swingers-cake-toppers

Ni har spisat plattorna. Nu kommer tårtdekorationerna. Hmmm. Okej då.

beatles-cellophane-tape-1966

The lost Beatle Tapes. Undvik imitationer. Monkeestejpen har bristfällig vidhäftningsförmåga, och Turtles isoleringsband är helt undermåliga. Det här känns solitt. Jag licensierar.

beatles-mothball-insect-repellent

Beatles malkulor! Är det något fyra unga, dynamiska sexpaket från Liverpool vill förknippas med så är det väl malkulor. Lite motsägelsefullt kanske att Beatles ställer sig bakom något som sägs vara ”insect repellent” — men vem är väl jag att tacka nej till några spänn extra? Kör i vind.

beatles-hair-spray-talc-perfume

Hårspray! Talkpuder! Parfym! Nej, nu har botten fullständigt ramlat ur — kör, kör, kör, säger jag bara.

beatles-twig-1964

The Beatle Twig — Beatleskvisten. Det är en kvist. Med två propellrar på. Bara du och The Beatles förstår hur den fungerar. Nu borde jag kanske sätta ner foten. Det här känns inte riktigt bra. Fast å andra sidan. Licensieringpengar luktar inte. Vi kommer — så att säga — på grön kvist. Jag tackar ja. Sälj ni er Beatleskvist med bandets välsignelse.

Själv tror jag att jag ska svepa ett stort glas whisky. Klockan är ändå elva på förmiddagen.

 

Huru jag blef Muralgranskare

mars 5, 2016

muralis själv

Porträtt av Petrus Christus, Jan Van Eyck (cirka 1390 – 1441)

Det är jag som är Muralgranskaren.

Jag har varit Muralgranskaren ganska länge. Närmare bestämt exakt ett år — sedan 5 mars 2015.

Det var en kulen vårkväll (gissar jag) när jag plötsligt fick ordet ”Muralgranskaren” i huvudet och skrattade till. Eftersom jag inte hade något annat för mig (trillingarna sov) skapade jag raskt ett twitterkonto — @Muralgranskaren visade sig vara ledigt, och som avatar använde jag en målning av Jan Van Eyck (I like Eyck!).

Sedan fyllde jag på med lite tweets som man kunde förvänta sig att en källkritisk freskgranskare skulle skriva — till en början uteslutande om tvivelaktiga inslag i Abertus Pictors muralmålningar i mellansvenska landsortskyrkor. Sedan retweetade jag en del av de mer vällyckade granskningarna som mig själv, fnittrade förstulet och lutade mig tillbaka.

Jag tror inte att jag hade förväntat mig att det skulle hända något särskilt. Som mig själv hade jag drygt fyrahundra följare på Twitter, mödosamt hopskrapade under några års sporadisk närvaro på sajten. Jag tänkte mig att jag kanske skulle få ett dussin följare, mestadels bland mina vänner.

Så döm om min förvåning när min långskäggiga, pottfriserade avatar rätt omgående fick en massa trafik, och snabbt körde om IRL-jag. Efter den första månaden hade jag tusen följare, efter den andra tvåtusen — och så fortsatte det (i dagsläget följs han av  11200 personer — ungefär tjugo gånger så många som jag själv).

Och lovorden öste över mig (sade han anspråkslöst). Se bara på den här Storifyn som jag händelsevis har råkat ställa samman med ett axplock av allt älskvärt som sagts om mig på Twitter:

https://storify.com/Muralgranskaren/allmogen-ar-i-uppror-over-muralgranskaren

(Jag skulle förstås kunna göra en Storify med de som avskyr Muralgranskaren också — de som i desperation hotar att blocka alla som retweetar bilderna, eller undrar vari det roliga består — de existerar också, men de är inte lika talrika …)

Även tidningarna tog sig an fenomenet. Norrländska Socialdemokraten skrev lyriskt om granskaren redan i början av april. Sjunde april var Expressen på bollen. Han utnämndes till ett ”Twitterfenomen” av Svenska Dagbladet i början av juni. Nöjesguiden fann å andra sidan Muralgranskaren töntig och genuspolitiskt irrelevant.

Jag har publicerat mig som skämt- och serietecknare i drygt trettio år och givit ut ett antal böcker, men det kändes på något vis lugnande att jag inte uteslutande verkar vila på minnen från fornstora dar — att jag fick respons på mina Muralgranskningar fast ingen visste vem jag var (utom de närmast sörjande).

Det kändes dessutom fascinerande för den som — likt mig — suttit på sin kammare och försökt vara rolig i total isolering under tre decennier att omedelbart få se hur skämten fungerade — jag hade lyxen att betatesta dem, låta dem tävla med varandra, se vilka som fungerade och vilka som dråsade i backen.

Muralgranskaren genomgick en viss utveckling. Efter ett par månader blev det allt svårare att försöka låtsas att man hade kritiska synpunkter på bilden (Twifwel-Achtigt!). Bilderna ville bli rena skämtteckningar — jag lät dem hållas och släppte själva granskandet allt mer.

Inledningsvis försökte jag också hålla mig helt och hållet till fresker och muralmålningar, men även detta blev ohållbart efter någon månad. Muralerna tog slut, och jag kastade mig över altartavlor och andra målningar från ungefär samma period. I det längsta drog jag mig för att använda illustrationer ur senmedeltida handskrifter, men till sist övervann jag även detta motstånd — jag var lite grann som spöket på Canterville, som får slut på rött att fylla i blodfläcken med och övergår till blått och smaragdgrönt.

Jag har brukat skriva mina muralgranskningar på kvällen, när alla trillingarna somnat och friden härskar en stund. Ofta har jag då varit så trött att jag huggit på första bästa idé som flugit genom huvudet. Morgonen därpå har jag sedan lagt upp granskningarna efter att barnen fått mat.

Som femtiofemårig förstagångsförälder till trillingar har jag ofta inte haft så där enormt mycket energi över. Att teckna egna serier och skämtteckningar har inte varit tal om, men tack vare Muralgranskaren har jag haft ett litet andningshål — ett humorlabb där jag har kunnat leka av mig och få respons på det jag har gjort.

Men efter att ha gjort Muralgranskaren i ett år känner jag att de sällsamma senmedeltida bilderna börjar bli svårare att hitta, och under senare tid har jag ibland varit på väg att göra skämt som ligger snubblande nära tidigare Muralgranskningar. Jag känner att jag snart har plöjt denna teg ganska grundligt. Därför bestämde jag mig för att demaskera mig på årsdagen av granskarens födelse.

Muralgranskaren kommer att leva vidare som ett månatligen återkommande inslag i tidningen Faktum — och om Gud vill och skorna håller kanske det även dyker upp någon förläggare som kan förbarma sig över hans alster. Dessutom är det nog troligt att jag får återfall då och då och skärskådar en och annan senmedeltida bild med spuriöst innehåll på Twitter. Men jag kommer inte att fortsätta lägga upp två bilder varje morgon, är jag rädd.

Muralgranskaren är femhundrafemtio år gammal. Han börjar bli trött.

Tillägg: De av bloggens läsare som lever lyckligt okunniga om Muralgranskaren kan om de vill läsa lite blandade favoriter i den här Storifyn som jag har gjort:

https://storify.com/Muralgranskaren/muralgranskaren-rider-i-skymningen

 

Jag talar i radio (och företer alltså vissa livstecken)

februari 15, 2016

Screenshot from 2016-02-14 11:31:17

Ja — ska man vara riktigt petig är det ju en podd jag pratar i, även om det är en Sveriges Radio-podd: Snedtänkt.

För några veckor sedan fick jag permission från trillingfarmen under några timmar för att spela in poddradio med Kalle Lind. Det var någon dag efter den stora snöstormen, så drivorna låg meterhöga, det var störningar i lokaltrafiken och temperaturen var 11 minus.

Men jag och Kalle lyckades trots detta sammanstråla i det imposanta radiohuset på Hisingen, utnyttjade detta gyllene tillfälle till max och gjorde faktiskt två timslånga program (det andra kommer sändas när Kalle känner att samtiden är mogen för det, och förväntas handla om referenshumor).

SHEETMUSIC167475

Negativ cash in från 1922 — Gud vad vi avskyr Eddie Cantors hitlåt ”Yes We Have No Bananas!”

Det första avsnittet handlar om cash in-låtar. Bloggens mer minnesgoda läsare kommer att känna igen en del material — bland annat från DET HÄR inlägget — och DET HÄR, men vi avhandlar även  en del snöda slagdängor som jag aldrig bloggat eller skrivit artiklar om. Informationsdensiteten i samtalet blev ganska hög, liksom flamsighetskoefficienten. (Jag är för övrigt väldigt nöjd med Kalles redigeringsprincip — han har med fermt handlag klippt bort en del som inte var så roligt, och en del som var ännu mindre relevant än det som tilläts vara kvar, och på så vis ytterligare förtätat atmosfären i programmet.)

SHEETMUSIC168

Negativ cash in från 1917 — Puccini ska ha spö!

Själva programmet hittar ni HÄR.

Men alla avsnitt av Snedtänkt är förstås mycket hörvärda. Särskilt de fem dryga heltimmarna med trogna kommentatorer på den här bloggen — avsnitten med Martin Kristenson, Fredrik Tersmeden, Johan Wanloo och de två med Fredrik af Trampe (ett sjätte bloggkommentatoravsnitt där Gustaf Görfelt och Kalle pratar om Johnny Bode förväntas läggas ut ganska snart).

SHEETMUSIC169

Franz Lehar ligger också ganska skrynkligt till.

Ett antal av de låtar som avhandlas i programmet — plus åtskilliga som vi inte lyckades skohorna in, trots att vi smattrade på som Sven Jerringar på helium — återfinns på den här spellistan:

(Ja — jag vet att den här bloggen är sorgligt försummad för tillfället. Det här inlägget har jag skrivit i största hast medan trillingarna sover middag. Jag lyckades inte ens fira bloggens tioåsjubileum den 15 januari. Argh. Nu ska jag ut och laga mat.)

Något senare tillägg: Jag får be om ursäkt till Anna Lena-Lodenius, Åke Cato och Kalle Lind — tre ytterligare  i Snedtänkt-medverkande som även låtit höra av sig i kommentarfältet — det är alltså inalles åtta bloggkommentatorer som varit med i Snedtänkt — en av dem dessutom i vartenda avsnitt.

Dmitrij fyller år!

september 25, 2014

Композитор Дмитрий Шостакович, 1934 год

Harry Potter upp i dagen — ett ungdomligt snille.

Idag firar vi den sovjetiska orkestralmusikens ledande enfant terrible — med viss tonvikt på ”enfant”, för rätt långt upp i åren såg denne dissonante gigant ut som en tolvårig konfirmand …

Photo 2013-08-28 12 44 30

Sjostakovitj träffar en katt …

Hur som helst — hundraåtta år hade han fyllt idag om han fått leva och ha hälsan, men tre paket sovjetiska cigg om dagen kräver ju sin tribut, så han lämnade det jordiska redan 1975.

Photo 2014-09-25 09 40 01

… och en gris

Själv är jag särskilt förtjust i Dmitrijs  tjugotalsproduktion,  den mest humoristiska avantgardemusik jag någonsin hört — en pendang till den vildsinta experimentlusta som utmärkte bröderna Stenbergs sovjetiska affischkonst under samma period — en avantgardism som paradoxalt nog är både lättillgänglig och rätt långtgående …

Photo 2013-02-18 11 10 33

Sjostakovitj går brandvakt. Alltså — han har inte låst sig ute efter en sen festnatt — han går faktiskt brandvakt, under den 900 dagar långa tyska belägringen av Leningrad.

Här nedan har jag ställt samman en Spotifylista med särskilt tonvikt på Sjostakovitjs lite lättare produktion — musik ur baletter, teaterföreställningar och filmer. Listan rekommenderas särskilt om man behöver ett tillskott av manisk energi för att städa lägenheten, mocka gödsel eller slå större gräsmattor med lie … (viss varning dock om ni viftar med vassa föremål — Sjostakovitj i alltför kraftig dosering kan leda till bärsärkagång …)

Mumin-Hitlers sällsamma äventyr

augusti 9, 2014

Tove-JanssonInte bara fantasygigant utan även en stilikon av mått — en ung Tove Jansson i sin studio …

Idag fyller hon hundra år, den främsta svenskspråkiga fantasyförfattaren — och jag väljer att högtidlighålla detta jubileum genom att visa några av hennes mindre kända politiska skämtteckningar från fyrtiotalet.

Jansson_Garm2

Tove Jansson var nämligen även en glödande antinazist, som med skarpt stålpennestift satiriserade över det världspolitiska läget i den finlandssvenska tidningen Garm under krigsåren. Tove gladde sig särskilt över att få möjlighet att vara ”svinaktig mot Hitler och Stalin”, som hon  uttryckte det.

tumblr_m10fekyIpC1r0i8wko1_500Hitler härjar — och verkar förutom andra brott mott folkrätten även ha slagit ihjäl Sniff längst upp i bilden. Längst ner till höger tar Mumintrollet betäckning bakom bokstaven M …

Och smått svinaktig var hon alltså — även om jag nog måste säga att det känns aningen inkongruent att se en världshistoriens värsta monster tecknade med den enorma charm som är  mumin-moderns signum — führern med  finsk fabeldjursgump är en tämligen otippad mash-up …

page0006main06Om möjligt ännu egendomligare känns det att se ett litet svartsolkat mumintroll som känner ett behov av att stiga in i företaget Metamorfosicum Oys frustande denazifieringsmaskin efter kriget för att avtvå sig sina totalitära värderingar (Längst ner till höger på bilden ovan) …

17_kuva_rajattu

På vissa  omslagsillustrationer verkar det svärma av politiskt suspekta mumintroll — så till exempel här ovan på en avancerad allegori som jag inte riktigt lyckas tolka — så mycket tycker jag mig förstå som att  någon  har tänt en fyrbåk som lyser upp diverse skrymslen där suspekta muminvarelser döljer sig … de som är mer bevandrade i Finlands språk och historia  får hemskt gärna förklara mera i detalj vad det är som pågår …

Senare tillägg: Mumin-Hitler har förstås inte slagit ihjäl Sniff. En mig närastående källa såg direkt att det var en höna han jagade — på något vis hade jag fått det till en Sniff som låg på rygg.

Som plåster på såren för denna desinformation delar jag med mig av nedanstående fantastiska foto:

skarmavbild_2013-11-14_kl._11.18.23

Tove of Finland — Muminmästarinnan och partnern Tuuliiki som cowboys. 

Belsassars babyloniska barbecue och hurusom den kom av sig när någon skrev en arameisk vits på väggen

maj 2, 2014

DanielWallWriting

Finns det något avsnitt i Gamla Testamentet som är lika fullt av hitlistematerial som Daniels Bok?

Här hittar vi klassiker som Belsassars gästabud, eller ”Mene. mene tekel”, Daniel i lejongropen, De tre männen i den brinnande ugnen (Shadrak, Mesak och Abednego), och om vi tillåter oss att ta med ett kapitel från The uncut European version — jag menar apokryferna — så har vi dessutom Susanna i badet.

Av någon inte helt utredd anledning har jag plötsligt gripits av lust att blogga om dessa bibelepisoder.

Först hade jag tänkt beta av hela Daniels bok på ett bräde men eftersom jag har något slags regel om att inläggen helst inte får vara över en meter långa har jag nu beslutat mig för att dela upp texten i avsnitt. Först ut är …

Rembrandt_-_Belshazzar's_Feast_-_WGA191231. Belsassars gästabud, eller ”Mene. mene tekel”!

5 Då visade sig i samma stund fingrar såsom av en människohand, vilka mitt emot den stora ljusstaken skrevo på den vitmenade väggen i konungens palats; och konungen såg handen som skrev.

6 Då vek färgen bort ifrån konungens ansikte, och han uppfylldes av oroliga tankar, så att hans länder skälvde och hans knän slogo emot varandra.

7 Och konungen ropade med hög röst och befallde att man skulle hämta besvärjarna, kaldéerna ock stjärntydarna. Och konungen lät säga så till de vise i Babel: ”Vemhelst som kan läsa denna skrift och meddela mig dess uttydning, han skall bliva klädd i purpur, och den gyllene kedjan skall hängas om hans hals, och han skall bliva den tredje herren i riket.”

… heter det i 1917 års Bibelöversättning. Jag uppskattar särskilt att Belsassar reagerar som en fegis i en stumfilmsfars när han får syn på den övernaturliga specialeffekten på väggen.

Den kändaste varianten på motivet är förstås den jag har använt ovan — Rembrandts fantastiskt dramatiska målning från 1635.Sin vana trogen har han även inkorporerat hustrun Saskia i bilden — det är hon som sitter till vänster om Belsassar och blickar upp mot honom med något misslynt uppsyn.

portrait-of-the-young-saskia-1633.jpg!Blog

Så här brukar Saskia se ut i vardagslag.

Den holländske häxmästaren har uppenbarligen läst på —  מנא, מנא, תקל, ופרסין är just rakt vad det ska stå på väggen. Men vad betyder det egentligen. Bibel 1917 ger ingen riktig klarhet, tycker jag:

Och så lyder den skrift som här är tecknad: Mene mene tekel u-farsin.
Och detta är uttydningen därpå: Mene, det betyder: Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort ände på det
Tekel, det betyder: du är vägd på en våg och befunnen för lätt.
Peres, det betyder: ditt rike har blivit styckat och givet åt meder och perser.

¿Que? Jag förstår inte riktigt. En mera märgfull framställning bjuder gospeln Mene, Mene Tekel på:

In came Daniel,
spurned them all
and for nothing
told the bad news on the wall:

”King, stop your frolic and your flauntin’.
You’ve been weighed, and you’re found wantin’.
All your days is numbered days.
The Lord don’t like dictators or dictators’ ways.”

Belshazzar cried out, ”Man, you’re lyin’!”
But there was no use denyin’
for he saw the words divine
shinin’ out just like a cafeteria sign.

Ja, det är onekligen festligt, men jag har inte blivit så mycket klokare, så jag läser den engelska wikitexten i ämnet:

Although usually left untranslated in English translations of Daniel, these words are known Aramaic names of measures of currency: MENE, a mina (from the root meaning ”to count”), TEKEL, a spelling of shekel (from the root meaning ”to weigh”), PERES, half a mina (from the root meaning ”to divide”, but additionally resembling the word for ”Persia”).[2] The last word (prs) he read as peres not parsin. His free choice of interpretation and decoding revealed the menacing subtext: ”Thou art weighed in the balance and art found wanting.”

Okej — det som skrämmer vettet ur Belsassar så till den grad att hans knän börjar kollidera okontrollerat är alltså ett slags arameisk göteborgsvits som är tämligen oöversättlig.

Inte undra på att passagen framstår som dunkel i både svenska och engelska bibelöversättningar … vilket inte har hindrat historien från att bli omåttligt populär — jag kan inte komma på någon annan episod som har tonsatts av så vitt skilda dignitärer som Georg Friedrich Händel, Johnny Cash och Jean Sibelius. Dessutom lever den — förstås — vidare i uttrycket ”I have seen the writing on the wall”.

Långt senare tillägg: Efter att Erik Lundbom tipsat mig om sajten Bibelskolan.com och deras fantastiska framställningar av Bibelns berättelser på ”modernt” språk så kan jag ju inte undanhålla er följande nytolkning av Belsassars gästabud:

Belshassar är en riktig playboyprins. Han ställer till med fest. Vilken fest! Över tusen personer. Vin, kvinnor, skrål! Men festen slutar mycket illa. När man får i sig alkohol släpper hämningarna och man gör många dumma saker. Då börjar lastbarheten.

(Hela texten hittar ni HÄR)

Barden fyller 450

april 23, 2014

contested-will

I dag fyller han 450 år, mannen som kan ta upp kampen med Bibeln om att ha berikat vårt kulturarv med flest märgfulla sentenser. Det är bara att gratulera. Ja må han leva — eller rättare sagt hans verk, för hans förgängliga stoft gav upp andan redan 23 april 1616 (han verkar alltså ha dött på sin födelsedag).

Men hans rykte vägrar kasta in handduken — trots att diverse privatspanare har försökt göra gällande sedan mitten av artonhundratalet att William Shakespeare i själva verket var en riktig lantis, och att de odödliga pjäserna är skrivna av någon mera adlig och välutbildad individ som Francis Bacon eller sjuttonde earlen av Oxford, Edward de Vere.. Gemensamt för alla dessa konspirationsteorier är att deras indiciematerial är ungefär lika imponerande som Donald Trumps belägg för att Obama är född i Kenya.

För den som ändå tvivlar rekommenderar jag James Shapiros suveränt underhållande och grundliga genomgång av författelseförnekarnas ”argument” i boken Contested Will, som kom för ett par år sedan.

Förespråkarna för Bacon och de Vere argumenterar ofta i banor som tyder på att de tycker att det verkar märkligt att en bonnläpp från Stratford on Avon skulle ha kunnat vara så litterärt begåvad — åtminstone ruvar detta i mitt tycke tämligen osympatiska resonemang strax under ytan i mycket av det de säger. Barden var helt enkelt inte tillräckligt högvälboren för deras smak — för det vet vi ju lite till mans att överklassen tenderar att skriva all litteratur värd namnet.

Sedan verkar privatspanarna strunta högaktningsfullt i Shakespeares pjäser uppenbarligen är skrivna av en person med mycket goda kunskaper om olika hantverkstekniker och även om lantbruk — en person som dessutom använder ymnigt med dialektord som är egna för trakten kring Stratford upon Avon. Argh. Nu börjar jag snart hyperventilera — bäst att inte börja dra igenom alla beläggen här. För förkrossande argumentation mot de Baconianska och de Veriska irrlärorna hänvisas som sagt till Shapiros superbt lättillgängliga och åskådliga bok.

Shakespeare

Shakespeare ser faktiskt en smula full i fan ut på det omdebatterade Chandosporträttet

Frågan är om Shakespearekultens Birthers är beredda att avfärda det betydligt mer omstridbara Chandosporträttet med liknande argument — ”ja, alltså, så här svartmuskig hade vi nog inte tänkt oss att Englands nationalskald skulle vara … och ring i örat har han, till råga på allt …”

Mannen som föddes idag för 450 år sedan ler Giocondalikt från sitt porträtt. Han vet en hel del om den mänskliga naturen, och han känner sig ganska trygg om att hans rykte kommer att leva i ytterligare 450 år.