Archive for the ‘Hissa intresseflagg!’ Category

Vari Drutten och Jena visar sig vara sovjetmedborgare

oktober 19, 2016

4c7ee65d7ba24d03b0581558dcddea82-gs

Drutten och Jena hänger med komsomolungdomar.

Det är ingen hemlighet att mycket svensk barn-TV under sextio- och sjuttiotal producerades bakom järnridån — från Jugoslaviens Professor Balthazar till alla de där animerade dockfilmerna i murriga färger ackompanjerade av avantgardistisk orkestermusik som vi sextio- och sjuttiotalister mer eller mindre pliktskyldigt beskådade  i vår barndom.

Därför kanske man inte borde bli alltför förvånad när man upptäcker att Drutten och Jena i själva verket heter Tjeburasjka (Чебурашка) och Gena (Гена), och har sitt ursprung i en berättelse av Eduard Uspenskij (Эдуард Успенский) (Gud vad jag gillar att copypejsta kyriller).

1988_cpa_5917

Drutten och Jenas sovjetiska minnesfrimärke från 1988

Men det blev jag trots allt. Förvånad alltså. Herregud — de pratade ju som Agneta Bolme Börjefors och Sten Carlberg. Varför skulle de inte vara svenska? Tydligen köpte Sveriges Radio två kasperdockor från den sovjetiska televisionen och byggde upp ett eget program kring dem. Det hela låter väldigt kostnadsbesparande.

Någon enstaka gång visade Drutten och Jena faktiskt dockfilmer där deras östliga alter egon figurerade — Från  det äppelkäcka och djupt självbelåtna folkhemmet förflyttas figurerna plötsligt till en värld i dova färger,  ackompanjerad av svårmodiga dragspel och blåsinstrument. Det borde kanske ha varit en ledtråd — men jag har inget minne av att jag bevittnade någon av dessa plötsliga utflykter bortom Checkpoint Charlie.

Nu finns förstås filmerna om Tjeburasjka och Gena på U-tube — i likhet med allt annat mänskligheten gjort de senaste hundratjugo åren — och vi kan möta de bedårande dockorna i sitt naturliga habitat.

kaeny3ygfqw2nuln1htdvmxfwh

Jena puffar på sin älskade pipa.

Jag hittade en film från 1969 som tillochmed är textad på engelska. Den är 1.09 lång. Den smått svårmodiga sovjetstämningen verkar vara tjock som sirap. Se själva:

Gena arbetar som krokodil på ett zoo. Han har sina civila kläder hängande inne i krokodilinhägnaden läser tidningen och puffar förstrött på en pipa. Varje kväll återvänder han utsjasad till sin tomma lägenhet. Men till sist tröttnar på att sitta och spela schack med sig själv och ger sig ut på stan för att försöka skaffa vänner.

Ett mycket lovande upplägg — och rätt långt från Agneta Bolme Börjefors. Jag har inte sett hela filmen än, men det kommer jag att göra — förmodligen i sällskap med mina söner.

Fru Philippas känsla för kungakadaver

maj 31, 2016

eller: Under asfalten blommar Plantageneten III

philippa_measuring

Philippa Langley gör mätningar på sin favoritparkering.

År 2004 befann sig Philippa Langley på socialförvaltningens parkering i Leicester. Philippa genomfors av en plötslig rysning.

Jag står ovanpå hans grav”, tänkte hon.

Richard III, Den siste Plantagenetkungen. Den engelska regentlängdens största skurk, eller krönikeskrivaren William från Stratfords elakaste nidporträtt (stryk det som ej önskas). Philippa var övertygad om att han vilade under asfalten, medan socialbidragstagarnas rostiga Morris Minors droppade smörjolja på hans sista viloläger.

Hon hade visst empiriskt stöd för sin känsla: på senmedeltida kartor framgår att gråbrödraklostret där den olycklige usurpatorn begravdes efter slaget vid Bosworth 1485 borde ha legat ungefär där Leicesters socialförvaltning nu huserade.

Å andra sidan var de femhundraåriga källorna diffusa och motstridiga — ett envetet rykte talade till exempel om att Richards lik hämtats i klosterkyrkan och helt oceremoniöst dumpats i floden.

Men för Philippa fanns det ingen tvekan längre. Det var här hennes hjälte — malträterad  av historien,  baktalad av nationalskalden, utmålad som puckelrygg — vilade ut efter sin korta men stormiga regeringstid.

Hon började tjata på arkeologiska institutionen vid Leicesters universitet om att de borde bryta upp asfalten och plocka upp den döde konungen. De lokala arkeologerna var först rätt kallsinniga, men lät sig efter hand övertalas — inte minst efter att Philippa dragit igång ett enormt crowdfundingprojekt och fått Richard III-nördar i jordens alla hörn att bidra till utgrävningen. Framför allt var det eldsjälarna i Richard III-sällskapet (där fru Langley föga förvånande själv var en drivande kraft) som hade lättat på plånboken för att undsätta de jordiska kvarlevorna av regenten.

Arkeologerna upptäckte till sin förtjusning att Philippa faktiskt lyckats finansiera merparten av utgrävningen på egen hand, och fick löfte från Leicesters universitet om resten av de behövliga medlen.

Något mindre begeistrade blev de när de upptäckte att deras oförtröttliga kompanjon även hade lyckats övertala Channel 4 att skicka ett dokumentärfilmsteam till platsen för att föreviga konungens återuppståndelse.

Tålmodigt försökte de förklara för fru Langley att det inte var så här arkeologi fungerade: man börjar inte med att tillkännage vad det är man tänker hitta innan man ens satt spaden i jorden. Visst fanns det en del som tydde på att Richard varit begravd i klosterkyrkan en gång i tiden, men det fanns också mycket som tydde på att hans lik hade flyttats under århundradenas lopp. Och även om han hade legat kvar — vad var det som sa att hans stoft inte skingrats av allt grävande, plöjande och byggande som hade pågått på denna jordplätt under ett halvt millennium?

Men det var redan för sent. Utgrävningsgruppen skulle nu komma att beledsagas av ett TV-team, som med växande frustration följde deras jordsiktande, grävande och friläggande av diverse porslinsskärvor och victorianska gasrör.

Även universitetet verkade ha blivit smittade av Philippas virulenta entusiasm. När utgrävningen skulle börja 24 augusti 2012 upptäckte arkeologerna till sin fasa att deras överordnade arrangerat ett stort jippo kring evenemanget med presskonferens, pompa och ståt — det var i princip bara färggada ballonger som fattades.

Det var inte utan att de ansvariga fornforskarna började få en smula ont i magen. På det här viset skulle det bli ett hejdundrande antiklimax av utgrävningen även om de hittade aldrig så många välbevarade medeltida klostermurar och artefakter under parkeringsplatsen — för det var ju faktiskt främst därför de hade gått med på planen: för att få kika närmare på lämningarna av gråbrödraklostret.

Med buttra miner såg de på medan vägarbetare sågade upp asfalten i en lång remsa på parkeringen.

Det var först dagen därpå, den tjugofemte, som själva grävandet kom igång. Man började i hörnet av den skalade remsan och började lite försiktigt vända upp jord med en grävskopa.

Man hade bara grävt en kortare stund när någon hojtade till och sa att det verkade vara benrester i jorden. Grävmaskinen backades undan och man började borsta undan jord med händerna.

Ett gulnat lårben lyste upp mot arkeologerna i den mulna sensommardagern.

Teamet flockades kring platsen. Ingen trodde att detta var Richard III — vad var oddsen för att det första man stötte på var konungens kvarlevor?

Men innan teamet gjorde något annat behövde de myndigheternas välsignelse för att gräva upp ett skelett. Arkeologerna täckte över sitt fynd med plast. Och ögonblicket efter kom det brittiska hällregnet.

Efter några dagar kom såväl solen som ett tillstånd att gräva upp den döde. Arbetet återupptogs.

När större delen av skelettet frilagts var tillochmed den oförbrännerliga Philippa pessimistisk. ”Det är inte han”, sa hon och vandrade slokörad iväg. Hon tyckte den döde verkade för ung, och för frisk (paradoxalt nog kan man tycka — Philippa brukade ju alltid påstå att det här med puckelryggen bara var Tudorpropaganda).

Resten av sällskapet tappade också intresset och skingrades för stunden. Bara osteologen Jo Appleby blev kvar i hålet för att frilägga det sista — den dödes bröstkorg. Hon brukade alltid ta den sist, eftersom revbenen lätt kom ur läge när man höll på med andra delar av skelettet. En fotograf stannade också kvar och dokumenterade hennes långsamma, metodiska borstande.

Och när bröstkorgen frilades kom något annat till synes.

En kraftigt krökt ryggrad.

Jo Appleby hejdade sig och såg ner. Skelettet som hon hade frilagt var en puckelrygg. En puckelrygg av uppskattningsvis rätt längd och ålder. Och detta efter bara några timmars aktivt grävande. Hon kunde knappt tro det.

richardiii_grave

Man kunde naturligtvis inte ta för givet att det rörde sig om Plantagenetkungen. Vid den efterföljande presskonferensen på universitetet fick man lägga band på sig och nöja sig med att prata lyriskt och antydande om ”spinal abnormalities”.

Men efter att en av Richards få levande ättlingar på mödernet hade låtit sig topsas och visade sig ha mitokondrier som var identiska med skelettets var saken klar. Man hade hittat Richard.

Philippa Langley hade fått rätt. Hennes rysning på parkeringen bar frukt. Det kanske inte var så här arkeologiskt fältarbete brukade se ut, men den här gången hade det fungerat förbluffande väl.

Philippas något rosenskimrande bild av Richard av York hade förstås fått en törn — han hade svårartad skolios, det var inte bara ett illasinnat påhitt av Tudorättens propagandister och William Shakespeare.

Skadorna på skelettet visade också att han hade dött på ett sätt som var helt förenligt med krönikornas och pjäsens framställning. Han hade befunnit sig till fots, utan hjälm, och hugg med svärd och hillebarder hade regnat ovanifrån.

En häst! En häst! Mitt kungarike för en häst!

Här visar sig alltså den traditionella framställningen stämma i stora drag — men innebär det att man kan tro på den även i andra stycken? Var Richard  en usurpator, en barnamördare, en lögnare? Kort sagt: var han en skurk?

I rättvisans namn kanske frågan bör formuleras lite annorlunda: var Richard värre än andra senmedeltida konungar?

Vi får minnas att han är samtida med den suveränt skrupelfrie Niccolo Machiavelli som skrev Fursten,  en oundgänglig gör det själv-manual för diktatorer, despoter och hobbytyranner. Shakespeare låter faktiskt Richard referera till Niccolo i sin pjäs:

I can add colours to the chameleon,
Change shapes with Proteus for advantages,
And set the murderous Machiavel to school.
Can I do this, and cannot get a crown?
Tut, were it farther off, I’ll pluck it down.

I Hagbergs översättning:

Jag lånar färger åt kameleonten
Och byter skinn i kapp med Proteus
Och ger en grym Machiavell lektioner.
Den sådant kan tar nog en krona fatt;
Jag drar den ned, om ock den högre satt.

(Det ovanstående säger Richard i Henry VI del tre där han förekommer som bifigur, även om just den här monologen ofta brukar infogas i uppsättningar av Richard III. Vän av ordning vill väl också påtala att Richard inte kan ha läst Machiavellis Fursten eftersom boken publicerades först dryga fyrtio år efter Plantagenetkungens död, något barden från Avon dock struntade högaktningsfullt i. )

Alla indicier pekar på att Richard lät mörda sina små brorsöner i Towern för att slippa hotet från tronpretendenter med större legitimitet än honom själv.

Richards bror Edward den IV lät — å sin sida —  halshugga en tredje broder, George, hertig av Clarence, efter att denne två gånger i rad intrigerat för att avsätta och avrätta honom. Mord på nära och kära var alltså inte något unikt för Richard III, ens i den egna familjen.

Men det är trots allt en viss skillnad på att eliminera en politisk konkurrent som försöker få en avsatt (även om vederbörande råkar vara ens bror) och att eliminera ett eventuellt framtida hot mot ens tronanspråk genom att låta mörda två oskyldiga barn.

Och så fortsätter det med Richard: det är inte så mycket en artskillnad som en gradskillnad. De flesta senmedeltida regenter ljög, höll inte ord, lät mörda sina konkurrenter, och så vidare — distinktionen är att Richard var tillochmed mer lögnaktig, svekfull och mordisk än konungakollegorna.

Historien om Richard utgör ju finalen på det som historikerna brukar kalla för Rosornas krig — en hundraårig kamp  mellan ätterna York och Lancaster om vilken av dessa grenar på Plantagenetträdet som var minst avlägset släkt med den anglosaxiska kungen Edvard Bekännaren — och eftersom ingen av de inblandade hade ens en full pipett bekännarblod i ådrorna var tvisten inte helt lätt att bilägga.

Bristen på sakliga argument ledde till skoningslösa smutskastningskampanjer, våldsamma sammandrabbningar, lönnmord och offentliga avrättningar. Richard var den kvist som satt längst ut på den snåriga rosenbusken. Han var sist och värst. Men han var på intet sätt unik.

Tapisserie de Bayeux - Scène 1 : le roi Édouard le Confesseur

Edward Bekännaren gör en liten cameo på Bayeuxtapeten.

FÖR VIDARE SJÄLVSTUDIER

För den som inte har fått nog av Richard III efter detta något mångordiga blogginlägg har jag några rekommendationer.

När jag skrev texten ovan hade jag fortfarande inte sett The King in the Car Park,  men under skrivandets gång blev jag plötsligt osäker på om jag mindes rätt, om det faktiskt var Jo Appleby som frilade skelettet. Efter lite googlande upptäckte jag att hela Channel 4-dokumentären ligger ute på nätet, och nu i morse förundrades jag av denna film, där man steg för steg får följa utgrävningen hela vägen från planering till fynd.

Ingen modern TV-dokumentär är tydligen komplett utan ödesmättad musik, tjocka lager dramaturgisk ketchup och en programledare som med självebelåten uppsyn ställer sig framför det skeende som han förväntas skildra, men dessa skönhetsfläckar till trots är filmen helt fascinerande. Här nedan finns den till allmän beskådan:

Min främsta kunskapskälla har annars varit Mike Pitts Digging for Richard III, där vi får följa förberedelserna, spelet bakom kulisserna och utgrävningsarbetet ännu mer i detalj —  det här är en grodperspektivvy av arkeologiskt fältarbete, och Pitts djupintervjuade många av de inblandade väldigt nära inpå själva händelserna, vilket ytterligare förstärker närvarokänslan.

51FbOKJqS2L._SX324_BO1,204,203,200_

Om Channel 4-dokumentären snarast har Philippa Langley som huvudperson (förutom programledaren då), så fokuserar Digging for Richard III på arkeologerna och akademikerna, och skildrar även intriger och konflikter på Leicesters universitet.

Även denna bok har smärre skönhetsfläckar — bland annat den rörigaste redogörelse för Rosornas krig som jag någonsin försökt ta mig igenom (och det vill inte säga lite).

51FKnMWxFOL._SX324_BO1,204,203,200_

När det gäller den historiska bakgrunden anbefaller jag istället The Hollow Crown av Dan Jones. Jones har lyckats skriva en suveränt medryckande sidvändare om det notoriskt snåriga och taggiga förloppet. Vänner av fantasyeposet Game of Thrones kan också fröjda sig åt att upptäcka varifrån en del av inspirationen till George R R Martins mäktiga skröna kommer — rätt vad det är dyker det upp detaljer och skeenden som känns igen från det smått senmedeltida sagolandet Westeros.

more-princes-in-tower_32_1906643633

Och för den som vill veta mer om den allvarligaste anklagelsen mot Richard — att han skulle ha låtit mörda sina båda brorsöner — rekommenderar jag The Princes in the Tower, Alison Weirs föredömligt välskrivna och rediga redogörelse för bevisläget i den halvtusenåriga kriminalgåtan.

Och om ni inte verkligen inte kan få nog av Richard III än så finns mina tidigare texter i ämnet här:

Under asfalten blommar Plantageneten

Under asfalten blommar Plantageneten II — Son of Yorick

Något senare tillägg:

Jag glömde ju nämna att Richard III:s olyckliga öde är högaktuellt på ett annat sätt just i dagarna — en annan avlägsen släkting till honom, med det magnifikt malmklingande namnet Benedict Cumberbatch, gestaltar konungen i BBC:s fantastiskt påkostade och storslagna filmatisering av alla Shakespeares krönikespel, en TV-serie som av märklig slump också heter The Hollow Crown (eller, ja … det är förstås inte det minsta märkligt, efterssom titeln är ett citat ur ett av de nyss nämnda krönikespelen).

Richard III-avsnittet sändes för bara någon vecka sedan. Och här nedan kan ni se kungens sentida ättling egga sina trupper inför en drabbning (SPOILER ALERT — jag misstänker att det rör sig om slaget vid Bosworth, så det ser kanske inte så ljust ut för Plantagenetikerna):

Qui est le fantôme du photomaton?

oktober 18, 2015

Fotoautomatens uppfinnare Anatol M. Josepho (av lilla mamma kallad  Anatol Josephewitz) med sitt snillefoster.

Jag hade ingen aning om att fotoautomaten uppfanns så tidigt som 1925, och började segertåget över världen bara något år senare.

Redan i slutet av tjugotalet hade alltså varje världsmetropol värd namnet uppsjöar av automater där älskande par kunde föreviga sin förtjusning, lustigkurrar kunde grimasera vilt,  män och kvinnor med utvecklad självkänsla kunde öva på att ta tidiga versioner av den ”själfulla selfien” och — sist men inte minst — grupper av storskrattande spexmästare kunde slåss om utrymmet i bildrutan.

Och ett gäng unga bohemer i Paris verkar ha varit mer än vanligt   förtjusta i Le Photomaton

LUSTIGKURRAR

Rene Magritte

Salvador Dali

andre breton

André Breton

KÄRLEKSPAR

298ac46575725d304b2836049234f9ea

Rene Magritte och  hustrun Georgette.

Salvador Dalí och blivande hustrun Gala

EN SILLSALLAT AV SPEXANDE SURREALISTER

d857012973779a7cd5935c112ffbf440

Längst till höger en av mina favoriter — Max Ernst.

”Qui est le fantôme du photomaton?” —  ”Vem är fantomen i fotoautomaten?” — frågade som vi minns Amélie Poulain (i Frankrike är fotoautomaten fortfarande döpt efter detta första firmanamn — precis som filmförevisningslokaler i Sverige fortfarande heter som det sedan länge hänsovna filmbolaget Biograph Company).

Personligen föreställer jag  mig gärna att fantomen i fotoautomaten är en full i fan … fantasifull … ja rentutsagt … full … ung surrealist på väg att slå världen med häpnad …

 

Dmitrij fyller år!

september 25, 2014

Композитор Дмитрий Шостакович, 1934 год

Harry Potter upp i dagen — ett ungdomligt snille.

Idag firar vi den sovjetiska orkestralmusikens ledande enfant terrible — med viss tonvikt på ”enfant”, för rätt långt upp i åren såg denne dissonante gigant ut som en tolvårig konfirmand …

Photo 2013-08-28 12 44 30

Sjostakovitj träffar en katt …

Hur som helst — hundraåtta år hade han fyllt idag om han fått leva och ha hälsan, men tre paket sovjetiska cigg om dagen kräver ju sin tribut, så han lämnade det jordiska redan 1975.

Photo 2014-09-25 09 40 01

… och en gris

Själv är jag särskilt förtjust i Dmitrijs  tjugotalsproduktion,  den mest humoristiska avantgardemusik jag någonsin hört — en pendang till den vildsinta experimentlusta som utmärkte bröderna Stenbergs sovjetiska affischkonst under samma period — en avantgardism som paradoxalt nog är både lättillgänglig och rätt långtgående …

Photo 2013-02-18 11 10 33

Sjostakovitj går brandvakt. Alltså — han har inte låst sig ute efter en sen festnatt — han går faktiskt brandvakt, under den 900 dagar långa tyska belägringen av Leningrad.

Här nedan har jag ställt samman en Spotifylista med särskilt tonvikt på Sjostakovitjs lite lättare produktion — musik ur baletter, teaterföreställningar och filmer. Listan rekommenderas särskilt om man behöver ett tillskott av manisk energi för att städa lägenheten, mocka gödsel eller slå större gräsmattor med lie … (viss varning dock om ni viftar med vassa föremål — Sjostakovitj i alltför kraftig dosering kan leda till bärsärkagång …)

De tre männen i den brinnande ugnen, Shadrak, Mesak och Abednego

maj 15, 2014

Ett något udda faktum när det gäller Shadrak, Mesak och Abednego: de heter inte så.

I dopattesten står det Hananja, Misael och Asarja. Shadrak, Mesak och Abednego är deras Babyloniska slavnamn. Jag hänvisar till 1917 års bibelöversättning:

Bland dessa voro nu Daniel, Hananja, Misael och Asarja, av Juda barn. Men överste hovmannen gav dem andra namn: Daniel kallade han Beltesassar, Hananja Sadrak, Misael Mesak och Asarja Abed-Nego.

För att ytterligare förvirra bilden har styckets hjälte Daniel alltså också ett slavnamn — Beltesassar — men det används påfallande sällan när man återberättar Bibelhistorier — kanske delvis för att det är  lätt att förväxla med Belshassar (ni vet — han som drack lättgrogg ur en gyllene dopfunt han stulit ur templet i Jerusalem och sedan fick se skriften på väggen).

daniel

I King James Bibel vägrar S, M & A att knäböja inför ”A golden idol”, vilket får mig att se en vision av hur de vägrar ge sin tribut till en mer än vanligt guldpaljetterad Liberace. Nu kräver jag att TV-programmet ”Idol” byter namn till ”Avgudabelätet” i konsekvensens namn …

Den israelitiska trion vägrar alltså att knäböja inför guldstatyn som kungen nyss högtidligen har avtäckt vilket får Nebukadnessar att raskt ge order om extra eldning. Den mest märgfulla skildringen av episoden hittar vi — kanske inte helt oväntat — i Karl den tolftes Bibel:

Och härolden ropade öfwerliudt: Thet låter eder sagt wara/ J all folk/ slächter och tungomål: At när J hören basuner/ trummeter/ harpor/ gigor/ psaltare/ lutor och allahanda strängiaspel/ så skolen J nederfalla och tilbedia thet gyldene belätet som Konung NebucadNezar hafwer vpsättia låtit.

Men then som tå icke nederfaller och tilbeder/ han skal på samma stund kastas vthi en brinnande vgn.

Tå the nu hörde liudet af basuner/ trummeter/ harpor/ gigor/ psaltare/ och allahanda strängiaspel/ föllo neder all folck/ slächter och tungomål/ och tilbådo thet gyldene belätet/ som Konungen NebucadNezar hade vpsättia låtit.

Okej … det är väldigt mycket ”basuner, trummor, harpor, gigor, psaltare och allehanda strängaspel” i den här passagen — det medges. Jag övergår till en mera lättsmält — om än smått summarisk, sumerisk och stelbent — serieframställning:

1

Önskas en ännu tamare framställning hänvisar vi till sajten bibelskolan.com som har lagt upp en text med vissa ekon av Asterix och hans tappra galler:

Nebukadnessar är lycklig. Berusad av sin makt. Uppfylld av sin egen
härlighet.
Han har lyckats ena landet genom att göra staten till en reli­gion.
Alla gör som han säger.
Ingen vågar trotsa honom.

Ingen?

Jo, tre män står där långt borta, dolda för Nebukadnessars blickar.
Tre män som vågar trotsa konungen.
Tre män som vågar visa sin egen tro.
Tre män — Sadrak, Mesak och Abed-Nego.

(Tipstack till Erik Lundbom — resten av texten hittar ni HÄR)

Nebukadnessar ger order om att ugnen ska göras ”Sju gånger hetare än vanligt” — eller för att tala med Karl den tolfte:

TÅ wardt NebucadNezar full medh grymhet/ så att hans ansichte förwandlade sigh öfwer Sadrach/ Mesach/ och AbedNego; och befalte at man skulle giöra vgnen siu resor hetare än han eljes plägade wara:

”Sju resor hetare” — är det alltså härifrån som vi har uttrycket, så vitt jag kan förstå: ”siw resor” heter det redan i Gustav Vasas Bibel från 1541.

The Burning Fiery Furnace exhibited 1832 by George Jones 1786-1869

Nu nalkas vi styckets suggestiva klimax, där konungen kisar in i röken och elden och plötsligt tycker sig se fyra bolmande silhuetter:

24 Då blev konung Nebukadnessar förskräckt och stod upp med hast och frågade sina rådsherrar och sade: »Var det icke tre män som vi läto kasta bundna i elden? De svarade och sade till konungen: »Jo förvisso, o konung.»

25 Han fortfor och sade: »Och ändå ser jag nu fyra män, som gå lösa och lediga inne i elden, och ingen skada har skett dem; och den fjärde ser så ut, som vore han en gudason.»

26 Därefter trädde Nebukadnessar fram till öppningen på den brinnande ugnen och hov upp sin röst och sade: »Sadrak, Mesak och Abed-Nego, I den högste Gudens tjänare kommen hitut.» Då gingo Sadrak, Mesak och Abed-Nego ut ur elden.

27 Och satraperna, landshövdingarna och ståthållarna och konungens rådsherrar församlade sig där, och fingo då se att elden icke hade haft någon makt över männens kroppar, och att håret på deras huvuden icke var svett, och att deras kläder icke hade blivit skadade; ja, man kunde icke ens känna lukten av något bränt på dem.

(1917 års Bibelöversättning)

Det är förståeligt att Gospelkompositörerna har låtit sig gripas av denna framställning och tonsatt den — till exempel såhär:

Larry Clintons orkester bjuder på bibelstudier

But the children of Israel would not bow down
Not Shadrach, (Meshach, Abednego)
You couldn’t fool them with no golden idol
Shadrach, (Meshach, Abednego)

The king put the children in the fiery furnace
(Oh Shadrach), Meshach, Abednego
Heaped on the coals and the red-hot brimstone
(Oh Shadrach), Meshach, Abednego
It was seven times hotter, hotter than it oughta be
(Oh Shadrach), Meshach, Abednego

Tri_otroka

Killar — just nu upplever jag att det är sju gånger hetare än det borde vara.

Det är inte bara jag som älskar den här gospeln, att döma av hur många coverversioner det finns på den. Här nedan hittar vi do wop-gruppen The Larks hårdsvängade tolkning:

Annars är nog min favoritversion den med Kay Starr — och den återfinns (förstås) på en av mina Spotifyspellistor:

(Det är möjligen missledande att kalla listan för ”Den vita gospelns triumfer”, med tanke på att Kay Starr är i det närmaste fullblodsirokes — irokeserna kallas även för ”de sex stammarna”; däremot vet jag inte huruvida hon tillhör den namnkunnigaste stammen — mohikanerna. Å andra sidan lär Billie Holliday ha sagt att Starr var ”the only white woman who could sing the blues” — så det kanske jämnar ut sig. Och nu har jag i vanlig ordning kommit väldigt långt från ämnet igen.)

IMG_8773

Vad var det vi pratade om? Jo — Shadrak, Mesak och Abednego. Åter till dagens text:

Som kanske har framgått av det ovanstående verkar författaren till Daniels bok gilla upprepningar, vilket ju är något av en utmaning för den som dramatiskt försöker gestalta texten. Hör bara hur Charles Laughton heroiskt tacklar alla dessa ”the princes, the governors, and the captains, the judges, the treasurers, the counsellors, the sheriffs, and all the rulers of the provinces”  — för att nu inte tala om ”the sound of the cornet, flute, harp, sackbut, psaltery, dulcimer, and all kinds of musick”:

https://ia600305.us.archive.org/24/items/CharlesLaughton-ReadingsFromTheBible/02TheFieryFurnace.mp3

(tipstack till John-Henri Holmberg)

När Sten mötte Fältspat … jag menar -skog …

maj 4, 2014

Sten Nilsson och Agnetha Fältskog har hamnat i en tidsvarp som förflyttat dem till tjugotalet. Antingen det, eller också är de med i ett aningen penibelt underhållningsprogram från 1969 … Den värmländske hjärtekrossaren grimaserar intagande men Agnetha har ett hjärta av Sten — eller för Sten, det framgår inte riktigt …

Tidsvarpen tätnar. Agnetha är rena rama Doctor Who. Hon och Sten slungas först in i nutiden och sedan vidare till något slags femtonhundratal där Sylvainslagdängorna står som spön i slottsbacken…

Agnetha verkar ha kastat Sten i glashus. Eller nån annanstans. Hursomhelst har vår hjältinna äntligen skakat av sig den enträgne giljaren — men hans plats tas hastigt av en svensk stridsflygarskvadron i Saab-skapade plan … Agnetha har hoppat i den galnaste J-29 Tunnan. Man blir JasGripen. Och så vidare.

Kärlekssagans slut är en smula öppet. Sten och Agnetha har återförenats i en turnebuss — och den förstnämde har för övrigt fått förstärkning av resten av Sten & Stanley. Bland busspassagerarna skymtar vi schlagerlegender som Benny Borg och Marianne Kock — mindre modsiga människors magiska mysterieturné står för dörren … Alla klappar händer och sjunger med i slagdängan Ingenting går upp mot gamla Skåne.

Siw Malmkvist ädla känslor föder.

Wiig i anden

april 4, 2014

tumblr_m4b3j44nop1qz82gvo1_1280En av Kristen Wiigs paradroller — den muterade systern i sånggruppen från Finger Lakes — låter John Hamm suga på hennes disproportionerligt små händer

Jag skulle önska mig att min favoritkomiker spelade in en film som gör rättvisa åt hennes unika utförsgåvor.

Som det nu är gör hon mestadels utmärkta men i grunden rätt konventionella Rom-Coms som Bridesmaids eller förslösas fullständigt i menlösa cameoroller som den hon nyligen hade i den sällsamt charmlösa nyinspelningen av The Secret Life of Walter Mitty.

För den skotsknorska skådespelerskan har en ovanlig fallenhet för det groteska — och gestaltar sina karikatyrer med en sådan psykologisk inlevelse att de börjar leva ett eget liv — en talang som hon har finslipat under sin långa tid som den kanske starkast lysande stjärnan i direktsända satirprogrammet Saturday Night Live. I just det avseendet kan hon påminna om den unge Peter Sellers, som också besatt förmågan att ingjuta ett slags förhöjd realism även i de mest skruvade figurer.

Ta till exempel den sexuellt utlevande men ändå egendomligt frånstötande Marilyn Monroe-klonen Shanna …

… eller den oerhört nervklena reseexperten Judy Grimes som i ren panik börjar friassociera maniskt …

Fast mina största favoriter är nog helt absurdistiska nummer som Ann Margret försöker slänga ett hopskrynklat papper i papperskorgen:

Eller den närmast drömlikt egendomliga reklamen för Rockabilly Facial Cream (här sekonderas Kristen förtjänstfullt av Miley Cyrus):

Ja — i vanlig ordning kan jag hålla på hur länge som helst. Så jag tvingar mig själv att avrunda med ett litet klipp där Björk pratar om den ekonomiska krisen på Island:

… och riktar även en stilla vädjan till världsalltet om att denna suveräna komiker ska hitta ett nytt forum där hon kan fortsätta uteckla sin unika röst …

Jag kokar Ramelbuljong …

december 21, 2013

Povel och Alice. Troligen FFFF 1945. Foto Röster i Radio. Oskarsstigens arkiv.

Med viss stolthet kan jag meddela att Svensk Filmdatabas har begåvats med en ny text om Povel Ramel — skriven av den som mödosamt hackar ned dessa rader.

Jag är förstås djupt hedrad över uppdraget och hoppas jag inte har blottställt mig för alltför förödande kritik från Povels fanatiska tillskyndare (Här kommer hären i smoking och frack! Tjosan! Nu går vi till attack!)

Det var inte helt lätt att försöka sammanfatta detta fantastiskt frispretande friherrliga liv på utrymmet. Jag blev tvungen att koka — håll i hatten — så till att säga — plats för skratt — Ramelbuljong.