Det som bor i böckerna

Jag satt just vid köksbordet och slevade i mig Bran Flakes och Yoghurt medan jag läste de inledande sidorna i Michael Innes deckare Hare Sitting Up (ett av dagens enkronasfynd från Ebbes hörna på Stigbergstorget) och kom till sidan fjorton där jag upptäckte att en tidigare ägare med ett resolut kulspetsstreck hade strukit över J-et i ordet ”junting” och skrivit ett ”h” i mariginalen — ”hunting” skulle det så klart stå.

Jag blir alltid lite stimulerad av såna här små upptäckter i gamla böcker — det tilltalar mig att det finns läsare som stör sig så till den grad på korrekturfel att de bara inte kan låta dem stå kvar opåtalade. Ordningen i världsalltet måste återupprättas. (Hela resonemanget bygger ju på att man utgår från att felen är ovanliga, att de är som sällsynta ogräs som bara blommar vart femte år.) Attityden tyder också på att den oavlönade korrekturläsaren har tid att nappa åt sig pennan och justera den misshagliga bokstaven. Jag anar att den här sortens grannlagenhet är stadd i utdöende — i en värld där tidningarna har avskedat sina korrekturläsare och anförtrott uppdraget åt Bill Gates och hans armé av vansinniga positronhjärnor orkar man helt enkelt inte göra vredgade kulspetsstreck överallt där det skulle behövas.

New Yorker-kritikern Anthony Lane ärvde en packe gamla Wodehouseböcker från en äldre manlig släkting som hade varit lämnat efter sig en slösande rikedom på randanmärkningar — han kommenterade Bertie Woosters och de andras moral, smak, och så vidare. Och på ett ställe hade han strukit under ett par meningar och skrivit i mariginalen: ”Innehåller alla alfabetets bokstäver utom ‘Q’ ”.

Den typen av anmärkningar tyder på att läsaren kanske har haft lite för mycket tid till sitt förfogande.

Generellt sett uppskattar jag alla livstecken från de tidigare ägarna — vare sig det är gamla spårvagnsbiljetter, kvitton, eller fantasieggande frågeställningar i mariginalen. Någon gång under mina sena tonår lånade jag Zarah Leanders memorarer på biblioteket i Sala. En tidigare låntagare hade strukit under en passage där Zarah var osäker på vilken gaffel hon skulle använda vid en finare middag. I marginalen stod några halvt utplånade, otydbara blyertsrunor: ”#&&%* dessertgaffel #&* ??” — en fullkomligt meningslös liten detalj som etsade sig in i mitt minne så till den grad att jag minns den fortfarande tjugofem år senare. Jag undrar fortfarande vad Zarah borde ha använt för #&&%* dessertgaffel (det kanske är ett exempel på det som Alfred Jarry säger om att det obegripliga stimulerar minnet).

En gång under sent nittiotal var jag inhyst i gästflygeln på familjen Trenters hus utanför Mariefred och botaniserade i Stieg och Ullas magnifika deckarbibliotek. Till kvällslektyr valde jag en äldre svensk fackbok som handlade om kriminaltekniska undersökningar av bland andra Erik den fjortondes och Den Heliga Birgittas kvarlevor. Ingen verkade ha öppnat boken sedan Stieg Trenter var i livet för när jag låg i sängen och läste snöade det då och då små tobaksflagor och ett och annat ögonbrynshår ur den — kvarlevor i en bok om kvarlevor.

Fast alla spår de tidigare läsarna lämnar efter sig är ju inte lika fantasieggande. Värst är engelska böcker där någon nitisk individ har tränat på språket och slagit upp minst tio ord per sida och skrivit de svenska motsvarigheterna i mariginalen. Enda trösten är att det enligt mina erfarenheter är mycket ovanligt att dessa nitiska själar lyckas ta sig längre än till sidan fyrtio — sedan brer texten ut sig igen med majestätiskt obefläckade vita mariginaler. Och om självstudenten är en av dem som slår upp i princip alla ord utom ”was” och ”the” så brukar vederbörande duka under redan innan sidan tjugo.

Nu ska jag återvända till min Michael Innes-deckare igen och se om min ordningstörstande föregångare har hittat något mer att anmärka på — Innes skriver snustorrt putslustiga brittiska deckare som ofta utspelas i en akademisk miljö där han verkar närmast ohälsosamt hemtam, så lite rödpenneanmärkningar i marginalerna passar ovanligt bra …