Det som bor i böckerna

Jag satt just vid köksbordet och slevade i mig Bran Flakes och Yoghurt medan jag läste de inledande sidorna i Michael Innes deckare Hare Sitting Up (ett av dagens enkronasfynd från Ebbes hörna på Stigbergstorget) och kom till sidan fjorton där jag upptäckte att en tidigare ägare med ett resolut kulspetsstreck hade strukit över J-et i ordet ”junting” och skrivit ett ”h” i mariginalen — ”hunting” skulle det så klart stå.

Jag blir alltid lite stimulerad av såna här små upptäckter i gamla böcker — det tilltalar mig att det finns läsare som stör sig så till den grad på korrekturfel att de bara inte kan låta dem stå kvar opåtalade. Ordningen i världsalltet måste återupprättas. (Hela resonemanget bygger ju på att man utgår från att felen är ovanliga, att de är som sällsynta ogräs som bara blommar vart femte år.) Attityden tyder också på att den oavlönade korrekturläsaren har tid att nappa åt sig pennan och justera den misshagliga bokstaven. Jag anar att den här sortens grannlagenhet är stadd i utdöende — i en värld där tidningarna har avskedat sina korrekturläsare och anförtrott uppdraget åt Bill Gates och hans armé av vansinniga positronhjärnor orkar man helt enkelt inte göra vredgade kulspetsstreck överallt där det skulle behövas.

New Yorker-kritikern Anthony Lane ärvde en packe gamla Wodehouseböcker från en äldre manlig släkting som hade varit lämnat efter sig en slösande rikedom på randanmärkningar — han kommenterade Bertie Woosters och de andras moral, smak, och så vidare. Och på ett ställe hade han strukit under ett par meningar och skrivit i mariginalen: ”Innehåller alla alfabetets bokstäver utom ‘Q’ ”.

Den typen av anmärkningar tyder på att läsaren kanske har haft lite för mycket tid till sitt förfogande.

Generellt sett uppskattar jag alla livstecken från de tidigare ägarna — vare sig det är gamla spårvagnsbiljetter, kvitton, eller fantasieggande frågeställningar i mariginalen. Någon gång under mina sena tonår lånade jag Zarah Leanders memorarer på biblioteket i Sala. En tidigare låntagare hade strukit under en passage där Zarah var osäker på vilken gaffel hon skulle använda vid en finare middag. I marginalen stod några halvt utplånade, otydbara blyertsrunor: ”#&&%* dessertgaffel #&* ??” — en fullkomligt meningslös liten detalj som etsade sig in i mitt minne så till den grad att jag minns den fortfarande tjugofem år senare. Jag undrar fortfarande vad Zarah borde ha använt för #&&%* dessertgaffel (det kanske är ett exempel på det som Alfred Jarry säger om att det obegripliga stimulerar minnet).

En gång under sent nittiotal var jag inhyst i gästflygeln på familjen Trenters hus utanför Mariefred och botaniserade i Stieg och Ullas magnifika deckarbibliotek. Till kvällslektyr valde jag en äldre svensk fackbok som handlade om kriminaltekniska undersökningar av bland andra Erik den fjortondes och Den Heliga Birgittas kvarlevor. Ingen verkade ha öppnat boken sedan Stieg Trenter var i livet för när jag låg i sängen och läste snöade det då och då små tobaksflagor och ett och annat ögonbrynshår ur den — kvarlevor i en bok om kvarlevor.

Fast alla spår de tidigare läsarna lämnar efter sig är ju inte lika fantasieggande. Värst är engelska böcker där någon nitisk individ har tränat på språket och slagit upp minst tio ord per sida och skrivit de svenska motsvarigheterna i mariginalen. Enda trösten är att det enligt mina erfarenheter är mycket ovanligt att dessa nitiska själar lyckas ta sig längre än till sidan fyrtio — sedan brer texten ut sig igen med majestätiskt obefläckade vita mariginaler. Och om självstudenten är en av dem som slår upp i princip alla ord utom ”was” och ”the” så brukar vederbörande duka under redan innan sidan tjugo.

Nu ska jag återvända till min Michael Innes-deckare igen och se om min ordningstörstande föregångare har hittat något mer att anmärka på — Innes skriver snustorrt putslustiga brittiska deckare som ofta utspelas i en akademisk miljö där han verkar närmast ohälsosamt hemtam, så lite rödpenneanmärkningar i marginalerna passar ovanligt bra …

Advertisements

12 svar to “Det som bor i böckerna”

  1. olofmartin Says:

    Fascinerande. Det är inte alla som varit i närkontakt med Stieg Trenters ögonsbrynshår…

    Jag minns från en utgåva av Nietzsches ”Antikrist: Hammaren talar” att någon skrivit vid översättarens förord: ”Hoppa över bara! Gå vidare! Det här är inget en verklig Nietzsche-läsare behöver ta del av…”

    Man kan fundera över hur många som snarare blev lockade att läsa förordet just därför.

  2. David Says:

    Olofmartin: Frågan är om man verkligen vill känna sig som ”en verklig Nietzsche-läsare” — en term som förefaller mig aningen suspekt. Jag kommer att tänka på N:s definition av ordet filosof: ”För att leva ensam måste man vara ett djur eller en gud, säger Aristoteles. Det tredje faller förtiger han. Man måste vara bådadera. Man måste vara filosof .” De ”riktiga” Nietzsche-läsarna föreställer jag mig som något liknande — män (absolut främst män) med höga pannor som sväller som överhettade tryckkokare av Viljan till Makt. Ulvar i doktorandkläder.

  3. Povel Says:

    ”Någon gång under mina sena tonår lånade jag Zarah Leanders memorarer på biblioteket i Sala.”

    Den här meningen har egentligen alla rätt – en hermetisk mening: ingenting kan läggas till, ingenting kan tas ifrån.

  4. Pietro Says:

    Mästerligt. Läser f.ö. själv helst viktiga böcker med blyertspenna tillhands.

    En god vän berättade nyligen att ett blad ur Gutenbergbibeln där ett femhundra år gammalt ögonbryn – kanske mästarens eget – fastnat i trycksvärtan såldes på auktion för bizarrt mycket pengar.

  5. Pietro Says:

    Menade förstås ögonfrans.

  6. David Says:

    Pietro: Jag beklagar rättelsen — tanken på ett helt Gutenbergögonbryn som bäddats in i trycksvärta — likt en förhistorisk kålmask som drunknat i en asfaltkälla — stimulerade mig storligen.

    Man frågar sig också vad den som ropar in ögonhårsboken tänker ha den till — om vederbörande nu inte tänker extrahera mästarens DNA och odla fram muterade Gutenbergättlingar som kan stoppa tryckkonstens förfall — något i stil med de klonade kulturpersonligheter som förekommer i den japanska TV-serien Read Or Die som vi skrev om i ett tidigare inlägg:

    https://davidnessle.wordpress.com/2006/01/15/litteratorer-ohoj/

    (Ursäkta den fula länken — länkverktyget kommer av någon anledning inte upp i den här bloggen när man jobbar i Safari, som jag gör nuförtiden.)

  7. Johan W Says:

    Marginalklottraren har en släkting i de som hade för vana att sätta en stjärna eller på annat sätt markera på vinylskivekonvolutet vilka låtar de tyckte bäst om.

  8. Feedback66 Says:

    För några år sedan lånade jag en science fiction-bok från biblioteket i Visby, jag var nämligen på semester på Gotland med min familj. Det var en riktig skräpbok, den kan ha hetat något i stil med ”Det största vapnet”, författaren minns jag inte. Antar att det är sån litteratur som kallas för ”space opera”, med allt vad det innebär av felaktig vetenskap, riktigt underhållande var det iallafall.
    På en sida i boken var det ett långt vetenskapligt resonemang som var så felaktigt att det riktigt sved i ögonen, nånting om att omvandla kvicksilver med hjälp av strålning.
    En tidigare läsare hade tydligen blivit väldigt upprörd iallafall för han/hon hade strukit under den ”vetenskapliga” utläggningen och skrivit ”BLAJ!” med stora bokstäver längst ner på sidan. Det var så underbart att se, blir alltid lika glad när jag tänker på det.

  9. Martin R Says:

    Jag stötte en gång i en fantasybok på en marginalanteckning där en tidigare läsare slagit upp ordet goblin. ”ELAK OCH FUL NISSE” var det lakoniska svaret på föregångarens tysta fråga.

  10. Hans Persson Says:

    Just den där sortens läsare som slår upp engelska glosor och skriver in i boken känner jag väl till. En sådan har haft det exemplar av Farewell to Arms som jag just nu läser, och hen har dessutom inte nöjt sig med att skriva i marginalerna utan direkt över orden, så det är svårt att undgå att läsa översättningarna.

    Till hens försvar ska väl sägas att översättningarna verkar fortgå till slutet av boken, och de är inte allt för frekvent (och de verkar behandla nya ord hela tiden). För den delen får jag väl medge att ett par av dem varit till nytta även för mig…

    Även om jag inte är så förtjust i just glosöversättningslämningar så tycker jag som du att marginalia, instoppade saker och annat sådant i antikvariska böcker är små skatter man får som bonus när man handlar begagnade böcker. Ibland kan de vara nästan lika intressanta som själva boken.

  11. P Says:

    Kan inte låta bli att länka till min egen anteckning om anteckningar och dylikt:
    http://lifeisgrander.wordpress.com/2006/01/07/4/

  12. Ahrvid Says:

    Apropå marginalanteckningen om meningen med alla bokstäver utom Q, konstruerade jag för några år sedan (uppmuntrad därtill av DN:s Namn och Nytt, som under några veckor hade s k pangram som tema) en mening med svenska alfabetets alla bokstäver.
    En gång. Vardera.
    Meningen lyder:

    Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp!

    Hur den skall tolkas kan överlämnas till den konstruktiva fantasin. Men man kan tänka sig att wczonmön är damen i kassan till järnvägsstationens stora, publika toalett. Hon är förmodligen litet dum, och kan behöva intelligent hjälp av det lokala snickeriföretagets bud – vars storsäljare är just yxskaft, som går åt så smörlikt i solenom att kunderna insisterar på att få produkterna budade till sig.
    Jag har funderat på att skriva en novell där denna dramatik uttrycks på ett naturligt sätt i handlingen, men jag har ännu inte kommit på hur i all världen det skulle gå till. Jag är ingen Harry Stephen Keeler.

    –Ahrvid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: