Samtal med en genomsnäll Nosferatu

I natt drömde jag att jag och Freddie Wadling befann oss på något slags tidningsredaktion, där vi stod och ondgjorde oss över frilansarnas villkor. Den här inkarnationen av Freddie var pressfotograf snarare än sångare, förstod jag.

Sedan vaknade jag. En av trillingarna hade pressat in mig mot väggen och gett mig ca tre decimeter av sängens bredd att existera på. Jag låg där, oförmögen att röra mig, tämligen kissnödig, och mindes mina möten med verklighetens Freddie. De passerade revy utan något inbördes sammanhang, ett antal små tablåer:

År 2000, Soundtrack of our Lives Studio vid Södra Vägen, inspelning av skivan Skillingtryck och mordballader. Freddie som sitter gamlikt uppkrupen på en barstol med ett textblad i handen och en mikrofon framför sig. Producenten Johan Kugelberg och Freddies hustru Bella har olika åsikter om vilken sångtagning som är bäst. Freddie säger inte så mycket. Han sitter bara där och ser ut som en genomsnäll Nosferatu.

1992, Freddies bröllopsfest: brudgummen är mycket upprörd över att någon förväxlat honom med Peter LeMarc. ”Peter LeMarc!” utropar Freddie. ”Jag skulle inte pissa på honom om han brann!”

Mitten av nittiotalet, fest hemma hos Jacob Stålhammar vid Södra Vägen: Jag sitter på golvet tillsammans med Freddie och hans hustru Bella.

”Hur länge ska jag behöva hålla på innan jag kan försörja mig på det här?” klagar Freddie och låter uppgiven.

Några år senare spelar han Frankensteins Monster på Uppsala Stadsteater. ”Jag är ingen skådis”, säger Freddie. ”Det här handlar om att överleva.”

Cirka 1988: jag lånar ut L Sprague De Camps mastiga Lovecraftbiografi till Freddie, och några år senare år jag tillbaka den — Freddie var förstås Lovecraftfantast innan alla andra.

Några år senare talar han lyriskt om sin VHS-kassett med turkisk Star Trek. Han har lyckats förlägga den, men lovar att låna ut den till mig så snart han hittar den. (Det gjorde han tydligen aldrig.)

1999: Freddie är hemma hos mig på Fjärde Långgatan. Phantom Menace har haft premiär. Vi diskuterar Jar-Jar Binks. Freddie intar en försonlig hållning. ”Det är ju Star Wars”, säger han, som om det ursäktar allt. ”Det är sånt man får ta.”

Mitten av åttiotalet: jag har yttrat mig förklenande om Pee Wee Herman, och Freddie bjuder hem mig till sig för att visa en VHS med långfilmen Pee Wee’s Big Adventure. Han visar sig bo centralt, i en stor lägenhet full av filmer och böcker — det kaos som skulle utmärka senare bostäder hålls fortfarande i schack. Lägenheten är även full av vänner och välgångsönskare — till största delen sprethåriga sextiotalistslynglar med rockig klädstil.

Efter ett tag tittar sig Freddie omkring i lägenheten. ”Jag tror jag ska gå på en promenad”, säger han. Lägenheten töms. Jag går mot spårvagnshållplatsen för att åka hem till Hjällbo, men Freddie vinkar och pekar mot en tvärgata. ”Det här hållet!” säger han. Jag ansluter mig till honom och ett par andra utkorade vänner och välgångsönskare. Vi går ett varv runt kvarteret och återvänder sedan till hemmet. Det här är tydligen Freddies standardmetod för att länsa lägenheten när den blivit alltför full av sprethåriga åttiotalsrockers — det skulle aldrig falla honom in att säga åt någon att gå.

Vi ser resten av Pee Wee Herman-filmen. Den är förbluffande bra, precis som Freddie påstått. Regissören är en för mig obekant storhet som heter Tim Burton. ”Det är en bra film att se stenad”, säger Freddie.

De sista åren träffade jag inte Freddie. Jag och en mig närstående källa stötte på hans hustru Bella några gånger på Hemköp i Långedrag, och hon rapporterade senaste nytt. Det slutade alltid med att vi sa att vi borde träffas — och sedan gjorde vi inte det.

Efter branden i Långedragsvillan gav jag ett ex av mitt senaste seriealbum till Freddie med Jacob Stålhammars förmedling. På försättsbladet ritade jag Freddie som Freddy Krüger — jag tänkte att det skulle tilltala hans minst sagt mörka sinne för humor. Det var den sista interaktion jag hade med honom.

Freddie hade lurat döden så många gånger att han började kännas odödlig — som om han verkligen var Nosferatu. Det var en chock när hans kroppsliga skröplighet plötsligt hann ifatt honom.

Jag minns med värme hans milda, välmodulerade göteborgska, hans häpnadsväckande förmåga att föra pålästa och sammanhängande samtal även i tämligen drogpåverkat tillstånd och hans milda, vänliga väsen. Jag saknar honom.

 

 

 

 

Huru jag blef Muralgranskare

Porträtt av Petrus Christus, Jan Van Eyck (cirka 1390 – 1441)

Det är jag som är Muralgranskaren.

Jag har varit Muralgranskaren ganska länge. Närmare bestämt exakt ett år — sedan 5 mars 2015.

Det var en kulen vårkväll (gissar jag) när jag plötsligt fick ordet ”Muralgranskaren” i huvudet och skrattade till. Eftersom jag inte hade något annat för mig (trillingarna sov) skapade jag raskt ett twitterkonto — @Muralgranskaren visade sig vara ledigt, och som avatar använde jag en målning av Jan Van Eyck (I like Eyck!).

Sedan fyllde jag på med lite tweets som man kunde förvänta sig att en källkritisk freskgranskare skulle skriva — till en början uteslutande om tvivelaktiga inslag i Abertus Pictors muralmålningar i mellansvenska landsortskyrkor. Sedan retweetade jag en del av de mer vällyckade granskningarna som mig själv, fnittrade förstulet och lutade mig tillbaka.

Jag tror inte att jag hade förväntat mig att det skulle hända något särskilt. Som mig själv hade jag drygt fyrahundra följare på Twitter, mödosamt hopskrapade under några års sporadisk närvaro på sajten. Jag tänkte mig att jag kanske skulle få ett dussin följare, mestadels bland mina vänner.

Så döm om min förvåning när min långskäggiga, pottfriserade avatar rätt omgående fick en massa trafik, och snabbt körde om IRL-jag. Efter den första månaden hade jag tusen följare, efter den andra tvåtusen — och så fortsatte det (i dagsläget följs han av  11200 personer — ungefär tjugo gånger så många som jag själv).

Och lovorden öste över mig (sade han anspråkslöst). Se bara på den här Storifyn som jag händelsevis har råkat ställa samman med ett axplock av allt älskvärt som sagts om mig på Twitter:

https://storify.com/Muralgranskaren/allmogen-ar-i-uppror-over-muralgranskaren

(Jag skulle förstås kunna göra en Storify med de som avskyr Muralgranskaren också — de som i desperation hotar att blocka alla som retweetar bilderna, eller undrar vari det roliga består — de existerar också, men de är inte lika talrika …)

Även tidningarna tog sig an fenomenet. Norrländska Socialdemokraten skrev lyriskt om granskaren redan i början av april. Sjunde april var Expressen på bollen. Han utnämndes till ett ”Twitterfenomen” av Svenska Dagbladet i början av juni. Nöjesguiden fann å andra sidan Muralgranskaren töntig och genuspolitiskt irrelevant.

Jag har publicerat mig som skämt- och serietecknare i drygt trettio år och givit ut ett antal böcker, men det kändes på något vis lugnande att jag inte uteslutande verkar vila på minnen från fornstora dar — att jag fick respons på mina Muralgranskningar fast ingen visste vem jag var (utom de närmast sörjande).

Det kändes dessutom fascinerande för den som — likt mig — suttit på sin kammare och försökt vara rolig i total isolering under tre decennier att omedelbart få se hur skämten fungerade — jag hade lyxen att betatesta dem, låta dem tävla med varandra, se vilka som fungerade och vilka som dråsade i backen.

Muralgranskaren genomgick en viss utveckling. Efter ett par månader blev det allt svårare att försöka låtsas att man hade kritiska synpunkter på bilden (Twifwel-Achtigt!). Bilderna ville bli rena skämtteckningar — jag lät dem hållas och släppte själva granskandet allt mer.

Inledningsvis försökte jag också hålla mig helt och hållet till fresker och muralmålningar, men även detta blev ohållbart efter någon månad. Muralerna tog slut, och jag kastade mig över altartavlor och andra målningar från ungefär samma period. I det längsta drog jag mig för att använda illustrationer ur senmedeltida handskrifter, men till sist övervann jag även detta motstånd — jag var lite grann som spöket på Canterville, som får slut på rött att fylla i blodfläcken med och övergår till blått och smaragdgrönt.

Jag har brukat skriva mina muralgranskningar på kvällen, när alla trillingarna somnat och friden härskar en stund. Ofta har jag då varit så trött att jag huggit på första bästa idé som flugit genom huvudet. Morgonen därpå har jag sedan lagt upp granskningarna efter att barnen fått mat.

Som femtiofemårig förstagångsförälder till trillingar har jag ofta inte haft så där enormt mycket energi över. Att teckna egna serier och skämtteckningar har inte varit tal om, men tack vare Muralgranskaren har jag haft ett litet andningshål — ett humorlabb där jag har kunnat leka av mig och få respons på det jag har gjort.

Men efter att ha gjort Muralgranskaren i ett år känner jag att de sällsamma senmedeltida bilderna börjar bli svårare att hitta, och under senare tid har jag ibland varit på väg att göra skämt som ligger snubblande nära tidigare Muralgranskningar. Jag känner att jag snart har plöjt denna teg ganska grundligt. Därför bestämde jag mig för att demaskera mig på årsdagen av granskarens födelse.

Muralgranskaren kommer att leva vidare som ett månatligen återkommande inslag i tidningen Faktum — och om Gud vill och skorna håller kanske det även dyker upp någon förläggare som kan förbarma sig över hans alster. Dessutom är det nog troligt att jag får återfall då och då och skärskådar en och annan senmedeltida bild med spuriöst innehåll på Twitter. Men jag kommer inte att fortsätta lägga upp två bilder varje morgon, är jag rädd.

Muralgranskaren är femhundrafemtio år gammal. Han börjar bli trött.

Tillägg: De av bloggens läsare som lever lyckligt okunniga om Muralgranskaren kan om de vill läsa lite blandade favoriter i den här Storifyn som jag har gjort:

https://storify.com/Muralgranskaren/muralgranskaren-rider-i-skymningen

 

Jag talar i radio (och företer alltså vissa livstecken)

Ja — ska man vara riktigt petig är det ju en podd jag pratar i, även om det är en Sveriges Radio-podd: Snedtänkt.

För några veckor sedan fick jag permission från trillingfarmen under några timmar för att spela in poddradio med Kalle Lind. Det var någon dag efter den stora snöstormen, så drivorna låg meterhöga, det var störningar i lokaltrafiken och temperaturen var 11 minus.

Men jag och Kalle lyckades trots detta sammanstråla i det imposanta radiohuset på Hisingen, utnyttjade detta gyllene tillfälle till max och gjorde faktiskt två timslånga program (det andra kommer sändas när Kalle känner att samtiden är mogen för det, och förväntas handla om referenshumor).

Negativ cash in från 1922 — Gud vad vi avskyr Eddie Cantors hitlåt ”Yes We Have No Bananas!”

Det första avsnittet handlar om cash in-låtar. Bloggens mer minnesgoda läsare kommer att känna igen en del material — bland annat från DET HÄR inlägget — och DET HÄR, men vi avhandlar även  en del snöda slagdängor som jag aldrig bloggat eller skrivit artiklar om. Informationsdensiteten i samtalet blev ganska hög, liksom flamsighetskoefficienten. (Jag är för övrigt väldigt nöjd med Kalles redigeringsprincip — han har med fermt handlag klippt bort en del som inte var så roligt, och en del som var ännu mindre relevant än det som tilläts vara kvar, och på så vis ytterligare förtätat atmosfären i programmet.)

Negativ cash in från 1917 — Puccini ska ha spö!

Själva programmet hittar ni HÄR.

Men alla avsnitt av Snedtänkt är förstås mycket hörvärda. Särskilt de fem dryga heltimmarna med trogna kommentatorer på den här bloggen — avsnitten med Martin Kristenson, Fredrik Tersmeden, Johan Wanloo och de två med Fredrik af Trampe (ett sjätte bloggkommentatoravsnitt där Gustaf Görfelt och Kalle pratar om Johnny Bode förväntas läggas ut ganska snart).

Franz Lehar ligger också ganska skrynkligt till.

Ett antal av de låtar som avhandlas i programmet — plus åtskilliga som vi inte lyckades skohorna in, trots att vi smattrade på som Sven Jerringar på helium — återfinns på den här spellistan:

(Ja — jag vet att den här bloggen är sorgligt försummad för tillfället. Det här inlägget har jag skrivit i största hast medan trillingarna sover middag. Jag lyckades inte ens fira bloggens tioåsjubileum den 15 januari. Argh. Nu ska jag ut och laga mat.)

Något senare tillägg: Jag får be om ursäkt till Anna Lena-Lodenius, Åke Cato och Kalle Lind — tre ytterligare  i Snedtänkt-medverkande som även låtit höra av sig i kommentarfältet — det är alltså inalles åtta bloggkommentatorer som varit med i Snedtänkt — en av dem dessutom i vartenda avsnitt.

Inlägg 600 — vari jag plötsligt blir trebarnsfar

Den 24 oktober 2014 gjorde Igor, Einar och Morris entré i mitt liv, efter ett antal månader av andlös väntan.

Sedan dess har jag inte haft särskilt stora fritidsproblem (detta skrivs vid köksbordet, medan två av mina söner halvslumrar i sina små däcksstolar som pensionärer på atlantkryssning, och den tredje pendlar mellan lojt sprattlande på en filt och plötslig ilska över att hans napp oväntat försvunnit.)

Så om det dröjer mellan blogginläggen vet ni vad det beror på. (Däremot postar jag en del på twitter, eftersom det lättare låter sig göras när man har en eller flera personer som övar ålning medelst hasning på bröstkorgen.)

Igor, Morris och Einar, en vecka gamla

Jag håller föredrag om min … öh … nya bok

Teaser trailer för föredraget — en skioptikonbild på mig själv från 1976,  iförd en urvuxen Hans Arnold-T-shirt och djupt försjunken i Lin Carters Lovecraftbiografi …

Klockan 18.00 i afton, den första april 2014, förväntas jag befinna mig på Litteraturhuset i Göteborg (Heurlins plats 1, ifall någon undrar) och hålla låda om mitt relativt nyutkomna seriealbum Den maskerade proggarens oändliga jamsession (ja alltså — boken är i alla fall mer nyutkommen än till exempel Shakespeares första folio eller doktor Mårten Luthers lilla katekes).

Dessutom talar  Johan Svedjedal om sin proggrelaterade essäsamling Ner med allt? och en orkester som heter Slowgold spelar.

Mer information om evenemanget återfinns HÄR.

Ja — som ni märker upprätthåller jag traditionen att flagga för föredrag fem minuter före de förväntas föredragas — jag ber därför, också helt traditionsenligt, om ursäkt för min undermåliga framförhållning …

Jag kokar Ramelbuljong …

Med viss stolthet kan jag meddela att Svensk Filmdatabas har begåvats med en ny text om Povel Ramel — skriven av den som mödosamt hackar ned dessa rader.

Jag är förstås djupt hedrad över uppdraget och hoppas jag inte har blottställt mig för alltför förödande kritik från Povels fanatiska tillskyndare (Här kommer hären i smoking och frack! Tjosan! Nu går vi till attack!)

Det var inte helt lätt att försöka sammanfatta detta fantastiskt frispretande friherrliga liv på utrymmet. Jag blev tvungen att koka — håll i hatten — så till att säga — plats för skratt — Ramelbuljong.

Prinsessan talar i radio

Häromveckan ringde de från radioprogrammet Nya vågen i P1 och undrade om jag ville ge en julklapp till någon offentlig person — ni vet, en abstrakt present av typen ”jag vill ge en gnutta omdöme till min politiska meningsmotståndare XXX”.

Jag skänkte en norrlandskorrespondent till Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski, på det att han ska ha någon som helst aning om vad som pågår norr om Dalvälven.

Programmet med min julklapp sändes idag klockan två, och finns att ladda ner eller lyssna på HÄR. Min insats ubryter vid 33.45 ungefär och pågår i ett par minuter. Meddelas endast på detta sätt.

(Ja — som ni märker presenteras jag som ”David Nessle som står bakom serien Kapten Stofil” — vilket ju inte stämmer. En gång i tiden stod jag tillsammans med Martin och Jocke bakom tidningen Kapten Stofil, men det är ju något annat. Det är faktiskt inte första gången jag får oförtjänt credd för detta. Jag börjar bli en smula orolig att folk ska tro att jag är något slags bondfångare som far land och rike runt och hävdar att jag tecknar Kapten Stofil.)

Blommor på den okända filmkomediennens grav

Nyhetsbyrån Stupido har vaknat ur kryosömnen, borstat rimfrosten från axlarna, purrat Walt Disney och gått ut i köket för att koka kaffe.

Dessutom har vi startat en blogg, där vi publicerar både äldre artiklar — som på så vis går en ny vår till mötes — och texter som aldrig tidigare sett offentlighetens ljus (vilken bluddrig stil jag har denna klara men likväl kyliga västsvenska morgon …)

En mycket ung Chaplin blir en smula rädd vid åsynen av Marie Dressler

Idag lägger till exempel Martin upp en aldrig tidigare publicerad text om kvinnliga komiker från filmens barndom — första delen av fyra i en artikelserie.

En fördel med att publicera texterna på en blogg är förstås att läsaren på en sekund även kan förvandlas till en lyssnare eller åskådare — Martin har illustrerat sin artikel med mängder av stumfilmssekvenser där det täcka könet beter sig tämligen otäckt …

Bland annat har Martin lagt upp den första långfilmskomedin någonsin i sin helhet — Tillies Punctured Romance med den häpnadsväckande Marie Dressler (I Sverige kom filmen i stället att få namn efter en av birollsaktörerna och heter Chaplin och dollarprinsessan.)

Tillies Punctured Romance verkar ha visats med två titlar i Sverige — och ingen av dem trycker på Marie Dresslers insats: Chaplin och dollarprinsessan och Chaplins dollarbrud

 Rosalie et Léontine vont au théâtre från 1911 är ett utomordentligt exempel både på hur bortglömda de kvinnliga filmkomikerna är och hur pass omstörtande deras verksamhet var — tyvärr har varken jag eller Martin lyckats hitta filmen på nätet.

Vi vet att Rosalies roll kreeras av Sarah Duhamel — men ingen vet vem den spralliga och minst sagt anarkistiska Léontine var, trots att hon var stjärna i en egen kortfilmskomedi där hon bär sig ännu sämre åt än på teatern …

Rosalie och Léontine gör sin pryl.

Som sagt — Martins nyskrivna artikel återfinner ni HÄR.

Senare tillägg: Det här med de olika titlarna på Tillies Punctured Romance gav oss förstås ingen ro, och det har kommit ett mail från Martin där han slutgiltigt reder ut begreppen:

Filmen har i original hetat förutom Tillie’s… även Tillie’s Nightmare, For the love of Tillie, Marie’s millions, Tillie’s big romance. På svenska har den hetat Chaplins dollarbrud, Dollarbruden, Chaplin och dollarprinsessan, Chaplins flammor. Vid nypremiär 1969 Charlie’s big romance resp. Panik på stan och Den gamla goda tiden.